Alice i Monsterlandet

Jean-Pierre Carasso, Gilles Dauvé, Dominic Martineau, Karl Nesic1

Alice är i fara.

Sex tusen människor på denna planet har bestämt sig för att kidnappa, våldta och mörda henne.

Sex miljoner är attraherade av henne på ett sätt som kan leda till någon minimal typ av fysisk beröring, men som mycket sällan resulterar i att hon skadas eller tvingas till någonting. En ganska stor del av dessa sex miljoner nöjer sig faktiskt med att bara ta bilder på Alice, eller att titta på bilder av henne.

Sex miljarder jordbor faller knappast in i den första kategorin men kan mycket väl vara en del av den andra. Oftast bara för en mycket kort stund och kanske bara en endaste gång i hela deras liv, eller blott i fantasin.

Sex miljarder av oss betraktas av psykologer, snutar, domare och journalister som allt mer troliga att förvandlas till en av de sex miljonerna, alltmedan de sex miljonerna behandlas som om det handlade som de sex tusen. År 2001 skulle Sokrates jagas likt någon som förgripit sig på ett barn och Lewis Carroll skulle avskedas från Oxfords universitet anklagad för att vara barnpornograf.

Pedofili; en parafili i vilken barn är det föredragna sexualobjektet

Parafili; en benämning på ovanliga sexualvanor (Webster’s dictionary, 1993)

Efter Freud är det svårt att smälta att det skulle finnas något enkelt definierat »sexualobjekt» .

Det skulle vara absurt att inkludera Don Juan och Julias Romeo i samma kategori av »älskare». Den som njuter av att tortera katter är zoofobisk och inte zoofilisk. En man som Marc Dutroux i Belgien våldtog och mördade tonårsflickor och -pojkar medan en man som André Gide2 brukade älska med unga pojkar. Varför slå samman två helt skilda typer av beteenden i begreppet »pedofili»? Endast politiker för »lag och ordning» kallar både haschrökaren och den som behöver sin sil två gånger per dag för »drogmissbrukare». »Pedofili» är lika intellektuellt relevant som »drogmissbruk». Vi är alla parafiliska.

Barn behandlas dock verkligen illa i denna värld och detta på fler än ett sätt. Vissa är märkta hela livet av påtvingade sexuella möten i sin ungdom och massvis av människor är rädda för sina familjer (i vilkas beskyddande och repressiva sköten det sker flest sexuella övergrepp).

Vår värld förhåller sig på samma sätt till sexuella övergrepp som till andra övergrepp. Den förevigar de eviga förhållanden som göder dem, omvandlar dem till ord och stänger in dem bakom låsta dörrar. Den handlar som om vi skulle vara trygga och moraliserar oss medan den väntar på att problemen ska dyka upp igen.

Ingen förnekar längre att barn har en sexualitet. Freud kan inte bortses lika lätt som Reich3. Men barnsexualiteten har förvandlats till en fästning som ingen kan ta sig in i. Kan vi föreställa oss, såsom i Du sköna nya värld, en fader, en moder, en lärare eller socialassistent som diskret stänger dörren bakom vilken två pojkar, två flickor eller en pojke och en flicka i 12-årsåldern har en sexlek? Sun-läsaren skulle lappa till ungarna och Guardian-läsaren skulle tålmodigt läsa för dem medan de unga antagligen skulle tvingas göra några besök hos en psykolog.4 Barns rätt till sina egna sexualliv betyder helt enkelt förbud. Vuxna har bara en juridisk reservation gentemot den sexualitet som finns mellan barn – de förbjuder den överhuvudtaget. Logiken är att hellre förbjuda sexakten än att riskera sexuella missförhållanden.

Samma logik skulle lika väl kunna rättfärdiga en strikt reglering av vuxnas sexuella relationer då de kan innefatta våld. Låt oss för en stund betrakta det vuxna sexuallivet som det sexuella förhållandet mellan vuxen och barn oftast ses, det vill säga endast ur dess illsinta och blodiga aspekt. Då skulle varje man betrakta sig själv som en potentiell Jack Uppskäraren och varje hustru skulle varje natt frukta att mot sin vilja bli penetrerad av sin man.

Denna civilisation är oförmögen att ta upp förhållandet mellan vuxen och barn.

Det vi idag kallar ett barn är vår ångerkänsla över förlusten av en omedelbar relation till världen, av ett direkt samband mellan det intima och det yttre: då den Andra, må det vara en människa, ett ruttet löv, en flod som rinner över ett lik, eller en uggla som på vinden framträdde i en sådan fullhet att den dels fångade delar av oss och dels omfamnade oss. Barndom är vår sorg över att tvingas göra allt detta ogjort men detta innefattar också att hämnas. Jag älskar barnet för att det är min barndom och hatar det för att det pekar på att den är försvunnen. (Christophe Gallaz, L’infini nr 59, 1997)

Vi föds varken skyldiga eller oskyldiga. Det finns ingen välvillig natur som av sig själv skulle välja altruism före själviskhet eller samarbete före aggression. Det är illusoriskt att anta att människan först är född god för att sedan bli perverterad av trycket från auktoritet, klass och stat, och att människan skulle kunna återvända till denna godhet när hon är befriad från repressionens kedjor. Den här visionen använder endast trosläran om den ursprungliga synden som utgångspunkt (där människan alltid är benägen att antingen ignorera eller förslava sin granne och endast agerar socialt genom Lagen) men vänder den upp och ned. Även om det »optimistiska» perspektivet är mer tilltalande än dess »pessimistiska» motsats, så måste ett mänskligt perspektiv upphäva denna symmetriska motsättning.

Brottslighet och våld kan inte helt och hållet förklaras utifrån klassamhällets materiella och mentala bojor. Inte ens det mest fria samhälle skulle kunna utrota möjligheten till »asocialt» beteende. Men ett Gemeinwesen, ett vara-tillsammans, skulle kunna reducera detta till ett minimum (medan exploaterande samhällen mångdubblar det) och klara av att leva med det, att återabsorbera det mesta av det (medan exploaterande samhällen sopar det under mattan). Kommunismen kan uppleva brott, men kommer antagligen inte känna till begreppet »brottsling».

Frågan om vad som händer med relationen mellan barn och vuxna i »kommunismen», kan endast få sitt svar genom att man ifrågasätter själva frågan. Marx motsatte sig ideala utopistiska planer (som dock ofta innehöll belysande insikter) med kritiken av den existerande sociala och mentala ordningen: kritiken av filosofin och lagen, kritiken av judefrågan, kritiken av ekonomin etc.

Alla nuvarande lösningar på problemet är felaktiga, eftersom de är baserade på den nuvarande definitionen av vad ett »barn» och en »vuxen» är för något. Allt vi vet är att ett barn inte är en vuxen i miniatyr. En oövervinnlig skillnad både separerar dem från varandra och binder dem samman. Problemet uppstår just eftersom denna distans gradvis försvinner genom att barnet blir äldre, vilket det inte gör, exempelvis, mellan människor och djur.

Vad bör göras? Barn lever inte på en annan planet. Det finns en barnsexualitet, det finns till och med en ömsesidig förförelse mellan barn och vuxna, men allting är inte möjligt i alla åldrar. Jag talar med en bebis som fortfarande inte kan svara med ord. Jag läser inte Skådespelssamhället för den.

Den »offentliga debatten» behandlar sex likt alla andra frågor. En rad angelägna problem som väntar på sina rätta lösningar presenteras för oss, vare sig det är galna kor, jobbtrakasserier, den globala uppvärmningen, pedofili, spekulation eller något annat. Alla dessa innehåller ett korn av sanning, framställt på ett sådant sätt att det leder till en uppsjö av svar, alla inom ramen för vad samhället kan förstå och erkänna. Staten föreslår ofta central kontroll, och vänstern vill ha ännu mer av detta, fast i demokratiska former.

De resonemang som exempelvis förs av författarna till denna text, avfärdas av reformatorer som opraktiskt önsketänkande. Dock så måste alla bli dömda utifrån sina egna värderingar: Låt oss fråga realisterna vad de själva lyckats med. Om vi lyssnar på hela den armé av kriminologer, sociologer och socialarbetare så rapporteras det att det som idag är känt som pedofili håller på att växa, trots deras hängivna kraftansträngningar de senaste decennierna. Kan det inte vara så att detta samhälle stärker de olyckor som det låtsas ta itu med och istället för att lösa problem bara flyttar dem från en plats till en annan? Det reglerar kapitalet genom att utveckla statens makt och skapar oligopol som kan leda till ännu djupare kriser. Det blir av med brott genom att sätta fler och fler människor i fängelser som föder kriminella. Det minskar miljöförstöring med nya teknologier som varslar om andra sorters katastrofer.

Låt dem som har ett starkt personligt intresse i denna världs fortsatta existens ta del i sådana diskussioner. Vi har ingen lösning till de problem som samhället beskriver som viktigast och mest akuta.

Problemet med pedofili är lika mycket en produkt av denna värld som alla andra problem som finns i den. Barndomen, som vi känner till den, är en skapelse av den moderna tiden. De flesta av de traditionella samhällena, med dess goda och dåliga konsekvenser, ser ungdomar som unga vuxna. Industrialiseringen avskiljde arbetet från icke-arbetet, den produktiva tiden från annan social verksamhet och skapade en mycket mer stel uppdelning mellan icke-arbetaren och arbetaren. Detta ledde även till den växande och avgörande skillnaden mellan barnet och den vuxne. (Det var också under den här tiden som »pensionen» uppstod.) Tidiga industrikapitalister använde barnarbete, eftersom de profiterade på billigt outbildat arbete i allmänhet, speciellt då på kvinnor och barn. När barnen inte längre kunde exploateras (delvis på grund av arbetarnas tryck) så »upptäckte» samhället barndomen som en helt avskild del av livet, en del som måste bli socialiserad och systematiskt upplärd (innan denna upptäckt så gick bara en minoritet av barnen i skola). Mer än ett sekel senare, så »upptäcktes» tonåren av konsumtionssamhället som en speciell fas i livet som krävde särskild uppmärksamhet, vilken förstås mobiliserade sina alldeles egna experter.

Den klassiska revolutionära teorin definierar proletären som någon som inte har några reserver och som endast har sin avkomma, sin härkomst (proletärer). Om detta är sant så måste man se vår tid som massproletariseringens tidsålder. Våra samtida beter sig som om deras barn var deras viktigaste angelägenhet, men i praktiken så köper de det mycket men förbjuder det väsentliga i livet. Det har ett liv med egna fickpengar + obligatorisk skolgång + inget öppet sex. Behandlar föräldrarna inte sitt barn som om de ägde det? Oturligt nog för familjebalansen, så börjar sådant förfogande över barnet bli alltmer instabilt. Den traditionella familjens roll tillhör det förgångna. Den gamla patriarkala hierarkin ersätts gradvis med allas, ung eller gammal, mannens eller kvinnans, direkta underkastelse till den kapitalistiska logiken.

Familjer är inte längre menade att vara ett objekt för kärleken (eller för hatet, som André Gide hävdade för över ett sekel sedan), utan man lever helt enkelt med dem, eller som en bästsäljare säger, man överlever dem. Tack vare kapitalets »praktiska kritik» av familjen, så har kvinnan blivit befriad från sin roll som hemmafru och nu blivit löntagare. Det är vanligt att en mor och en far separerar från varandra. Kärnfamiljen är på tillbakagång och ersättas av lösare former, som exempelvis ensamstående mödrar som lever på bidrag. Barn sätts idag allt oftare på dagis, eller så tar barnskötare hand om dem.

Denna ökade uppdelning har gradvis omvandlat experiment som kollektiven på 1960- och 1970-talen till alternativa livsstilar.

Det gör också att barnen blir mer isolerade, svaga och instabila, ofta okontrollerbara. Härav ett nytt »socialt problem». Vare sig politiker talar om att kontrollera våldsamma ungdomsgäng eller skydda oskyldiga barn, så är besattheten den samma. Ett samhälle som inte vet hur det ska relatera till sina barn visar att det inte längre tror på sin egen reproduktion.

Barn görs bara till något heligt nuförtiden för att alltför mycket står på spel där, speciellt i en värld som vanhelgar allting.

Intellektuella tycker om Marx fras om att »den egoistiska beräkningens iskalla vatten» dränker »de mest himmelska njutningar eller religiösa iver, av ridderlig entusiasm, av filisteisk sentimentalism». De älskar den eftersom de tror att citatet endast kan appliceras på vad de inte längre tror på, eftersom kapitalismen redan har gått bortom äran av att dö på ett slagfält för Kung och fosterland, kolonialismens dygder eller den bibliska fadersbilden. De misslyckas att se att exakt samma process används på de mest himmelska moderna njutningarna, till exempel föräldrakärlek.

De borgerliga talesätten om familj och uppfostran, om det ömma förhållandet mellan föräldrar och barn, blir alltmera motbjudande, ju mer alla proletariatets familjeband sönderslites till följd av storindustrin och barnen förvandlas till vanliga handelsartiklar och arbetsredskap.

Men ni kommunister vill införa kvinnogemenskap, skriker hela bourgeoisin i korus emot oss.

Borgaren ser i sin hustru blott ett produktionsinstrument. Han hör, att produktionsinstrumenten skall göras till allmän egendom och kan då naturligtvis inte tänka sig annat än att gemensamheten också skall bli kvinnans lott.

Han anar icke, att vad det just gäller, det är att upphäva kvinnans ställning som blott ett produktionsinstrument. (Kommunistiska manifestet)

153 år senare har denna situation inte tagit slut; den har utökats så att den innefattar alla. Är vi inte alla – man, kvinna och barn – »produktionsinstrument»? De flesta av de västerländska kvinnorna är löntagare. En 12-åring går inte längre till spinneriet, utan till en skola som alltmer blir en plats där man helt enkelt tränas för att kunna skaffa sig ett jobb. Sexuellt utnyttjande av barn är bara den mest synliga och hemska formen av deras förvandling till »vanliga handelsartiklar».5

Välgörare vill ge barnen samma rättigheter som de vuxna (plus några till). De drar den logiska slutsatsen från det faktum att barnens situation reflekterar våra livs allmänna villkor – förutom att det är mycket värre för barnen.

Så länge som pengarna härskar så kommer människor bli köpta och sålda. Det finns ingen anledning till att barnen skulle kunna fly från detta så länge de finns på marknaden och en hel värld av botemedel kommer endast att kunna reglera handeln: en vara med ett mänskligt ansikte.

Lagen går aldrig mot samhällets grunder. Vissa grekiska filosofer motbevisade gudarnas existens, knappt någon var mot slaveriet.

Det här samhället har som princip att sexuellt medgivande från barnens sida inte är gällande, eftersom barnet inte kan veta vad det verkligen vill och behöver. Men dess behov och önskningar anses vara gällande när de handlar om dess rätt att köpa och njuta. På precis samma sätt som det sägs att kunden alltid har rätt, så anses det att barnet har det. Barnet existerar som en separat kategori, en sorglig karikatyr av den vuxne. En pojke eller en flicka på fem år blir mer och mer behandlade som resten av oss kapitaliserade människor: han eller hon är en konsument och ges rättigheter vilka förstås är påtvingade lika mycket som de är garanterade.

En av de värsta saker man kan göra mot en människa är att behandla henne som om hon fanns till endast för att bli beskyddad. Ännu värre, om hennes handlingar är förbjudna i sin egen frihets namn.

Ett barns rättigheter är absoluta eftersom det anses vara oansvarigt för allting. När samhället, det vill säga staten, ger det sitt fullständiga beskydd, berövar den det all autonomi. Det ges alla rättigheter, förutom rättigheten att veta vad det vill, med andra ord den rättighet som skulle ge alla de andra rättigheterna något slags innehåll.

Det finns ingen bättre definition på barndomen, denna moderna uppfinning. Ett barn slutar vara ett barn när det har blivit tillräckligt gammalt för att kunna sättas i fängelse.

Alice är i fara, stor fara.

1. Detta är en översättning av den förkortade och förändrade engelska versionen av den franska texten »Autre temps», vilken publicerades av Troploin på deras hemsida i maj 2001. Den svenska översättningen publicerades i Kolla! nr 34, 2005 och denna har här förbättrats. Se även: »För en värld utan moralordning», Vägrandets dynamik, 2004. <http://www.riff-raff.se/vd/utan_moral.php>
2. Fransk författare och Nobelpristagare i litteratur. Övers. anm.
3. Wilhelm Reich var lärjunge till Sigmund Freud och förenade samhällsanalyser inspirerade av bland annat Karl Marx med psykoanalys. Likt Freud lägger han stor vikt vid sexualiteten i sina arbeten. Hans mest berömda verk handlar om fascismens psykologiska orsaker. »Det sexuella förtryckets sociala funktion», utdrag ur Die Massenpsychologie des Faschismus, 1933. <http://www.skarv.se/ij/Reich.htm>. Övers. anm.
4. The sun är dagstidning som ges ut i Storbritannien och på Irland. Kan jämföras med svenska Expressen eller Se och hör. The guardian är en dagstidning som ges ut i Storbritannien. Den senare betydligt högre ansedd. Övers. anm.
5. Medan det västerländska goda samvetet tar avstånd från barnarbetet i fattiga länder, så lär sig lågstadieelever i USA (och snart i Europa och Japan) hur de skall köpa, sälja och bli rika (i Monopol pengar) och jämföra sina profiter etc. Det är säkert mycket trevligare för en sjuårig pojke eller flicka att lära sig hur han kan bli en chef i Denver än att tillbinga 60 timmar i veckan i en Peshawar sweatshop. Problemet är att det ena medför det andra. Den moraliska kritiken kommer aldrig att inse att världen är en.
 
dauve/alice.txt · Last modified: 2009/09/13 20:46 by henriksson