Denna skrift är en introduktion till kritiken av sociala normer, ett bidrag till den nödvändiga uppgiften att formulera en revolutionär antropologi. Den kommunistiska rörelsen innehåller dimensioner av både klass och mänsklighet. Trots att den proletäre arbetaren är grunden till den kommunistiska rörelsen och trots att målet för denna rörelse är mänsklig gemenskap, är kommunismen varken en form av arbetarism eller humanism.
Reformism innebär att separera krav i parallella sfärer, vilket innebär att själva sfärerna aldrig angrips eller ifrågasätts. En måttstock på den kommunistiska rörelsens styrka är, eller åtminstone borde vara, dess förmåga att känna igen, och i praktiken gå bortom gap och motsättningar mellan dimensionerna av klass och gemenskap. Dessa gap och motsättningar frodas i våra tankars ambivalens och gör en kritik av moralordningen till en mycket delikat uppgift.
Detta är inte en text om »sexualiteten», vilken precis som ekonomin och arbetet är en historisk och kulturell produkt. Precis som arbetet och ekonomin föddes sexualiteten som en särskild del av den mänskliga verksamheten under artonhundratalets kapitalism. Den upptäcktes, undersöktes och teoretiserades. Under nittonhundratalets kapitalism har den dock banaliserats. Sexualiteten har – precis som all annan mänsklig verksamhet – separerats från människan och förvandlats till en särskild sfär och dessa sfärer kan endast upphävas inom en kommunistisk totalitet.
Av liknande orsaker är detta inte en »kritik av vardagslivet», vilket i sådana fall endast skulle analysera det sociala utrymme som är exkluderat från arbete och står i motsättning till det. »Moral och sedvänjor» inkluderar faktiskt alla de mänskliga relationernas emotionella aspekter. Det går inte att bortse från moral då vi analyserar den materiella produktionen. Borgerliga familjevärderingar kan exempelvis inte kopplas bort från arbetsetiken.
Kapitalismen summerar, på sitt eget speciella vis, det mänskligt förgångna som skapat den. Därför måste en revolutionär kritik också innehålla en kritik av den moral och de sociala sedvänjor som fanns innan kapitalismen och det sätt kapitalismen absorberat dem på.
»Den mest naturliga relationen mellan två människor är relationen mellan man och kvinna», om vi ska tro Marx manuskript från 1844. När vi läser den här formuleringen är det viktigt att komma ihåg att människans historia är hennes emancipation från naturen genom skapandet av den ekonomiska sfären. Idén att människan på något sätt är »anti-natur», helt extern från naturen, är självklart felaktig. Människans natur är från första början biologisk – vi är primater – och mänsklig verksamhet innebär att modifiera det biologiskt givna både i och utanför sig själv.
Människan står inte utanför naturens villkor, utan är en del av dem. Men hon vill förstå villkoren och har börjat leka med dem. Oavsett vilka mekanismer som gjorde att människan blev sådan (till vilken grad det orsakats av överlevnadssvårigheter särskilt i tempererade områden) är en sak säker: genom att omvandla sin omgivning, för att i sin tur omvandlas av den, har människan placerat sig i en position som radikalt skiljer sig från alla andra kända former av materia. När vi gjort oss av med alla metafysiska föreställningar inser vi att det är denna förmåga att leka med naturlagarna och omgivningen som avgör människans frihet. Men denna kreativa lek skapar och upprätthåller även ekonomin som i sin tur begränsar friheten. Och nu måste människan återerövra den, och det gäller att inte ta fel. Vi söker varken friheten att vara slavar under otyglade begär som inte går att tillfredställa eller friheten att följa Moder Jords kommenderingar – vem kan tyda dem? Vi måste däremot ge fria tyglar åt denna frihet att leka med »naturlagarna», vare sig det handlar om att ändra en flods sträckning eller att sexuellt bruka en öppning som inte är »naturligt» avsedd för detta ändamål. Till sist måste vi minnas att risker är de enda garantierna för frihet.
Eftersom människans frihet måste få fria tyglar, får inte en kritik av mänsklig moral framhäva någon form av verksamhet som symbol för utarmning. Det har skrivits att i den moderna världen är masturbation – ensam eller med en eller fler partners – det enda sättet att undkomma moralen. Att runka i ensamhet kan kännas både mycket bättre och mindre eländigt än att treva i mörkret. Att läsa en bra äventyrsnovell kan vara mycket mer spännande än att åka på gruppresa. Den verkliga utarmningen är att leva i en värld där äventyr bara existerar i böcker. Det är inte motbjudande att fantisera om en annan människa, oavsett om fantasierna förverkligas eller inte. Det motbjudande ligger i alla de villkor som måste uppfyllas för att en människa ska kunna möta en annan. Om en skäggig man skriver en kontaktannons där han bjuder ner den gamla damen med hunden som lever ovanför honom för att ha det trevligt, är det vare sig skägget, åldern eller djuret vi finner motbjudande. Det motbjudande är att den skäggige mannens begär – genom publiceringen av kontaktannonsen i Aftonbladet – blivit del i försäljningen av en sällsynt vidrig ideologisk vara.
Om jag sitter ensam i mitt rum och skriver en teoretisk text, åtminstone om texten behandlar någon form av social relation, är jag mindre isolerad från mina medmänniskor än när jag åker tunnelbana eller är på jobbet. Den sexuella eländigheten och utarmningen beror inte på någon särskild sexuell aktivitet, även om vissa sexuella aktiviteters företräde kan vara ett resultat av denna utarmning. Den beror snarare på det faktum att vare sig vi är ensamma eller tillsammans med en eller flera andra är individen separerad från mänskligheten genom tävlan, utmattning och tristess. Vi är utmattade av att arbeta, trötta på att alltid spela samma roller och uttråkade av en sexualitet som förvandlats till en separat aktivitet.
Den sexuella utarmningen beror först och främst på sociala restriktioner – lönearbetets restriktioner och dess morbida klagovisa om psykiska och fysiska vedermödor – som förmedlas av mainstreamkulturen. Dess baksida, motkulturer, framstår som det sista område där vi fortfarande kan uppleva äventyr. Sexuell utarmning beror också, till den grad det kapitalistiska och judiskt-kristna samhället tvingar sig på henne, på människans hjälplöshet inför vad den västerländska civilisationen förvandlat sexualiteten till.
Kristendomen hämtade sin kluvna syn på sexualitet från stoicismen, romarrikets förhärskande ideologi. Å ena sidan är sexualitet basen för all njutning. Å andra sidan kan och bör den kontrolleras. Genom att öppet erkänna sexualiteten – och inte endast i sovrummet – tenderar österländska kulturer att skapa en pansexualitet där sex givetvis måste kontrolleras precis som alla andra aktiviteter, men där den inte har någon särskild plats. Den västerländska kulturen behandlar inte sexualiteten illa genom att glömma bort den, utan tvärtom genom att aldrig tänka på någonting annat än sex. Allting sexualiseras. Det judiskt-kristna samhällets fascination och organisering av sex är långt mer fruktansvärt än dess repression och förtryck. I det västerländska samhället är sexualiteten den dolda hemligheten, inte endast bakom det normala medvetandet, utan även bakom det galna (hysteri). I utkanterna av en moralisk kris upptäckte Freud att sexualiteten är den gömda nyckeln till världen och dess civilisationer.
Den sexuella utarmningen är också resultat av en kamp mellan två moralordningar, den traditionella och den moderna, vilka båda mer eller mindre ryms inom våra samtida hjärnor och medvetanden. Å ena sidan plågas vi av arbete och gamla moraliska bojor, vilket hindrar oss från att leva upp till historiska ideal om sexuell och amorös tillfredställelse. Å andra sidan verkar dessa ideal allt mer otillfredsställande ju mer vi frigör oss från bojorna, eller åtminstone tror oss göra detta.
En tendens och dess skådespelsmässiga representation bildar inte en totalitet tillsammans. Trots att vår era kännetecknas av en relativ frigörelse från moralen, har den traditionella moralsynen inte försvunnit helt. Försök vara pedofil öppet får du se. Den traditionella ordningen fungerar fortfarande och kommer att fortsätta göra det lång tid framöver i stora delar av den industrialiserade världen. På många platser (den islamska världen, östeuropeiska länder) är den fortfarande dominerande och skadlig. Inte heller i Frankrike har dess representanter – präster från Rom och Moskva – slutat att vara aktiva. Trots att kapitalet underminerar den traditionella moralen är lidandet prästerna skapar så stort att vi knappast kan undvika att fördöma dem. Men det är inte sant att alla revolter emot den traditionella moralen är uttryck för nyreformism. En revolt kan också vara ett skri från en förtryckt varelse och innehålla ett frö av den mängd sexuella och sensuella aktiviteter som förtryckande samhällen kuvat under tusentals år.
Vid det här laget borde det framgå tydligt att vi inte är motståndare till »perversioner». Vi är inte ens emot livslång heterosexuell monogami. När författare och konstnärer, som exempelvis surrealisterna, lanserar l’amour fou (»galen kärlek») som ideal är det på sin plats att påpeka att de svalt en av västerlandets mest reducerande myter med hull och hår. Myten är menad att uppmuntra parbildning, att skapa isolerade atomer, den bästa grunden för en kapitalistisk ekonomi. Men bland de rikedomar mänskligheten kommer att skörda när kapitalismen krossas ingår obegränsade varianter av pervers och mångsidig sexualitet och sensualitet. När en sådan sexualitet tillåts blomstra kommer den »galna kärlek» som André Breton eller Jacqueline Suzanne hyllar att framstå för vad den är – en kulturell konstruktion som är utdöende.
Den traditionella moralordningen är förtryckande och som sådan förtjänar den att bli kritiserad och bekämpad. Men om den är i kris beror inte det på att våra förfäder hade mindre smak för frihet än våra samtida medmänniskor. Det beror snarare på att de borgerliga moralreglerna är oförmögna att anpassa sig till de moderna villkor som krävs för varuproduktion och varucirkulation.
Den borgerliga moralordningen kulminerade under artonhundratalet och spreds via religion och utbildning. Den föddes ur ett behov av att ideologiskt breda ut industrikapitalismen, eftersom kapitalet ännu inte underordnat hela samhället. Moralregler för sexualitet, familjeliv och arbete gick hand i hand. Borgerliga och småborgerliga värderingar användes som plattform för kapitalet – egendom som frukt av arbete och besparingar, arbete som något förskräckligt men nödvändigt för familjelivet. Under första halvan av nittonhundratalet erövrade kapitalet allt utrymme. Det blev oundgängligt och oundvikligt. Lönearbete var den enda möjliga formen av verksamhet eftersom det inte fanns något annat alternativ. Det är därför lönearbete kan uppfattas som en frigörare, en garant för friheten, trots att det tvingas på oss. När allt förvandlats till varor behövs inte den gamla moralen längre.
Vi äger egendom innan vi sparar tack vare kredit. Vi arbetar av praktiska skäl, inte av pliktkänsla. Den utvidgade familjen lämnar plats åt kärnfamiljen, vilken i sin tur upprörs över pengarnas och arbetets bojor. Skola och media tävlar mot föräldrarna om auktoritet, påverkan och uppfostran. Alla krav i Kommunistiska manifestet har infriats av kapitalismen. De platser där arbetarklassen tidigare levt sina liv försvinner och ersätts av konsumtionscentra som köpcenter och nattklubbar. Då dessa inte har samma emotionella karaktär avkrävs familjen ett större ansvar, trots att familjen aldrig haft så lite makt som nu.
Bakom den borgerliga moralens kris lurar en ännu djupare kris, den kapitalistiska moralens. Det är svårt för kapitalet att etablera nya »sedvänjor», att hitta nya sätt för människor att relatera till, och umgås med, andra människor, bortom den borgerliga moralens bankrutt. Vad är det för slags moral den moderna kapitalismen erbjuder? Den underkastar allt och alla och dess allsmäktighet gör, teoretiskt sett, alla tidigare »stödsystem» onödiga och meningslösa. Som tur är fungerar det här inte helt och hållet. Det finns inte, och kommer aldrig att finnas, ett alltigenom kapitalistiskt samhälle. Kapitalet skapar inte någonting ur ingenting. Det förvandlar varelser och relationer som har fötts utanför kapitalet – människor som flyttar in i städerna, petits-bourgeois déclassés, invandrare – men det finns alltid kvar spår av tidigare samhällsförhållanden, åtminstone i form av nostalgi. Vi får heller inte heller glömma att kapitalets verkliga arbetsförhållanden är allt annat än harmoniska – de kan inte hålla sitt löfte om att världen ska vara en drömvärld. Detta skapar en reaktion. Människor faller tillbaka på traditionella värderingar som i många fall är helt otidsenliga, som exempelvis familjen. Detta förklarar varför människor fortsätter gifta sig trots att tre av fyra giftermål slutar i skilsmässa. Till sist, eftersom lönearbetare måste riktas, styras och hotas, introducerar kapitalismen ideligen gamla »stödvärderingar» som exempelvis auktoritet och lydnad trots att dessa blivit omoderna. Resultatet blir en konsekvent användning av gamla ideologier tillsammans med nya.
Vår era innebär att flera moralsystem lever sida vid sida. Sociala koder snarare återupplivas än förintas. Skam – den ständiga rädslan för att bryta mot tabun, placeras intill ångest – den ständiga rädslan för att välja fel. Neuroser och hysteri, gårdagens sinnessjukdomar, ersätts av narcissism och schizofreni.
Våra samtidas beteenden styrs allt mindre av en uppsättning åsikter och regler som går i arv i prästfamiljer och aldrig kan ifrågasättas. Det handlar snarare om en utilitaristisk moral om individuell tillfredsställelse, uppbackad av en fetischering av kroppen och ett vilt psykologiserande där tolkningsmani ersätter ett erkännande och undersökande av medvetandet.
När de Sade förutspådde vår tid hävdade han att alla moraliska garantier måste försvinna innan människan kan bli sig själv. Förr eller senare kommer samma känsla av outhärdlig tristess att infinna sig när vi läser markisens enformiga verk, som när vi läser kontaktannonsernas oändliga upprepningar av nöjen utan kommunikation. Sadeistiskt begär strävar efter att helt objektifiera andra människor, att göra dem till en lera att skulptera sina fantasier av. Att förinta andra, att vägra vara beroende av någon annans begär är en morbid attityd. Den innebär en evig repetition av samma sak. Medan de Sades hjälte måste bryta sociala regler, blir den moderna människan sin egen fantasilera genom sin logik om självförverkligande. Hellre än att ryckas med av sina begär, förverkligar hon sina fantasier. Åtminstone försöker hon när hon joggar istället för att springa för att det är kul eller för att hon har bråttom någonstans. Den moderna människan förlorar sig inte i sin partner – hon utvecklar sin kapacitet till köttslig lust, sin förmåga att få orgasm. Som en pisklös tämjare av sin egen kropp befaller hon den; »Kom!», »kom hårdare!», »spring!», »dansa!»
Plikten att arbeta har ersatts med plikten att ha en meningsfull fritid. Sexuella restriktioner har ersatts med svårigheten att skaffa en sexuell identitet. Narcisistisk kultur går hand och hand med religionens nya funktion. Istället för att åkalla transcendenta makter plöjer den väg under livets kritiska perioder – puberteten, äktenskapet, döden. För att bli modern räcker inte religionen. Du behöver också hjälp av familjen. Så här låter det när psykologen (C. Lasch, Le monde, 810412) talar: »Inte en högst närvarade familj, som på artonhundratalet, utan en högst frånvarande. Den definieras inte av arbetsmoral eller sexuella restriktioner, utan av överlevnadsetik och sexuell promiskuösitet.»
Mitt under den moralkris som drabbat det västerländska samhället är vi mindre kapabla än någonsin att närma oss »frågan om sex». Det är när denna fråga uppenbarar sig i all sin nakna skönhet, som vi har störst möjlighet att inse att den egentligen är en ickefråga.
Sex har varit undanskuffat i tvåtusen år men dyker upp igen bara för att förvandlas till en vara, ett offer för den allomfattande varufieringen, och den moderna människan blir ännu mer förvirrad och panikslagen. I en värld av varor sänder den otyglade sensualiteten (som i La grande Abbuffata, 1973) individen ännu längre bort från gemenskapen, från sina partners, från sig själv. Så fort idén om sex som något alienerande och dödligt återuppstår, faller vi tillbaka på kristendomen.
George Batailles (1897–1962) arbeten avslöjar denna utveckling i det västerländska samhället sedan 1900-talets början. Bataille beskriver civilisationen baklänges. Han börjar med sexualiteten och arbetar sig tillbaka till religionen. Från och med romanen Histoire de l’oeil (Ögats historia) 1928 fram till sin död ägnar han sig åt att utforska vad som implicit ryms i ögat. Han korsar den revolutionära rörelsens väg, men rör sig snabbt och smidigt bort från den igen, mycket tack vare att rörelsen praktiskt taget försvinner. I slutet av trettiotalet återknyter han bekantskapen, i och med antifascismen och krigshotet, dock med en skärpa som står i skarp kontrast till de floskler som vanligtvis produceras av extremvänstern. Detta förklarar tvetydigheten i hans arbeten. De kan användas som illustrationer av de religiösa återvändsgränder som upplevelser av otyglad sexualitet dragen till sin spets oundvikligen leder till:
»Bordellen är min sanna kyrka, den enda som är icke-lindrande nog»Bataille, Le coupable
Här, och i de flesta andra verk, nöjer sig Bataille med att beskriva de absoluta motsatserna till accepterade värderingar, en sorts ny version av satanism. Men han skrev också några rader som avslöjar en intuitiv förståelse för kommunismens väsentliga aspekter:
Att se perversion och brott, inte som uteslutande, utan som något som måste inkluderas i den mänskliga helhetenBataille, 4 april 1936
Vårt känsloliv och sexliv har alltid, genom de sociala konstruktioner de givit upphov till (antik grekisk kärlek, hövisk kärlek, släktskap, det borgerliga kontraktet), varit både källa till, och objekt för, passion och konflikt. Samtidigt som det dessutom varit ingången till en annan kulturell sfär – det heliga. I trans, i extas, i känslan av att vara ett med naturen har den mänskliga strävan att gå bortom individuella begränsningar alltid tagit formen av paroxysmer. Denna strävan har dessutom hänvisats till det gudomligas kosmos och klätts i religionens pretentiösa paltor. Religion i allmänhet, och monoteism i synnerhet, har byggt snäva ramar kring det heliga, tillerkänt det en vägledande roll och distanserat det från vardagslivet. I primitiva samhällen är det heliga oskiljaktigt från vardagslivet, medan etatistiska samhällen gör det till ett alltmer specialiserat fenomen. Kapitalismen har inte likviderat det heliga utan kuvat det. En massa föråldrade religiösa manifestationer fortsätter att besvära vårt sociala liv. I en värld där gamla religiösa artefakter och merkantil banalisering samexisterar måste den kommunistiska kritiken vara tveeggad. Vi måste både röka ut alla gamla tabun ur deras gömställen och dessutom ersätta det heliga där kapitalismen endast lyckats degradera det.
Vi måste profanera alla platser där de gamla trollen gömmer sig. Som blygden till exempel. Det bästa feminismen lyckats skaka fram för att motverka penisdyrkan och penisimperialism är vaginalfetischism. Stärkta av mängder med litteratur och patos har de lanserat blygden som den stora skillnaden och den plats där deras väsen står att finna. Våldtäkt blir sålunda det ultimata brottet, ett ontologiskt övergrepp. Som om en penetration är värre än att tvinga en kvinna till löneslaveri genom ekonomiska tvångsmedel. Det är lättare att hitta den skyldige i det första fallet eftersom det rör sig om en individ, medan förövaren i det andra fallet är en social relation. Det är lättare att exorcera sin fruktan genom att förvandla våldtäkt till blasfemi, ett intrång i det heligaste heliga. Som om att bli manipulerad av reklam, konstant fysiskt skymfad på jobbet, numrerad och kategoriserad av myndigheter – objektivt sett skulle vara en mindre djupgående kränkning än ett samlag.
Feministen drivs av samma typ av övertygelse som får en somalisk man att skära bort sin frus klitoris. De är av uppfattningen att mänsklig individualitet går att äga. Somaliern är övertygad om att hans fru ingår i hans boskap och känner sig förpliktigad att skydda henne från hennes kvinnliga begär, ett farligt hot mot klanens ekonomi. Men när han stympar henne utarmar han också sina egna njutningar, sina egna begär. Kvinnans klitoris är det symboliska målet för allt mänskligt begär, oavsett kön. Den stympade kvinnan har amputerats från mänskligheten. Feministen som hävdar att hennes kropp är hennes egendom, vill behålla sina begär för sig själv. Men när hon begär träder hon in i en värld där sådana anspråk upplöses.
Skulle kravet »min kropp är min egendom» kunna ge substans åt 1789 års mänskliga rättigheter? Har det inte sagts tillräckligt många gånger att dessa rättigheter gäller en abstrakt människa, och att den borgerliga individen (i dagens termer vit, man, över 21 och borgerlig) är dess ende förmånstagare. Nyreformister påstår sig ha löst detta genom att genom att samla ihop lite substans åt denna hittills abstrakta »människa». Alltså, »verkliga rättigheter» åt en »verklig människa». Men en »verklig människa» kan vara kvinna, jude, korsikan, homosexuell, vietnames och så vidare. »Min kropp är min egendom» tangerar den borgerliga revolution som i all evighet kompletteras och fulländas genom att be demokratin att skaffa ett innehåll istället för bara en form. I den goda sakens namn, kritiserar de effekterna.
Hävdandet av en äganderätt till sin egen kropp är en förnyelse av det borgerliga kravet på rätten till privategendom. För att undkomma förtrycket från männen, som behandlade (och fortfarande behandlar, fast på andra sätt) kvinnorna som deras egendom, har feministerna inte kommit på något bättre än att bredda äganderätten. Om kvinnan också får äga kommer hon att skyddas – och rejäla staket skapar goda grannar. En uppfattning media och politiska partier tycks dela. Försöket att bryta sig ur det gamla har misslyckats. De är fortfarande kvar där privat ägande är det enda tänkbara sättet att vara herre över ett ting – i detta fall sin kropp. Våra kroppar tillhör dem som älskar oss. Inte i kraft av en legalt garanterad »rättighet», utan för att vi lever och rör oss, kött och känsla, endast som en funktion av dem. Och eftersom vi kan älska det mänskliga släktet tillhör också våra kroppar dem.
Medan vi profanerar, måste den kommunistiska kritiken avslöja den kapitalistiska utopin om en värld där man inte längre kan älska till döds, där allt slätats ut och allt är av samma värde och utbytbart. Där vi sportar, knullar, arbetar under samma kvantifierade industriella tid, skivad som en salami. Där sexologer står till tjänst för att fixa varje vacklande libido, psykoterapeuter för att befria oss från alla psykiska lidanden och polisen, uppbackad av kemin, för att förekomma oss alla utsvävningar. I en sådan värld kan ingen sfär av aktivitet – eftersom den skulle kunna bli föremål för ett spel där insatsen är själva livet – ge tiden en annan rytm.
Den ahistoriska illusion som ger grund åt mysticistiska praktiker är farlig. Det är per definition endast de delar av dessa praktiker som egentligen inte tillhör dem, som är av intresse för oss – som kan kommuniceras. Vi kliver inte utanför historien, men historien – oavsett om det är individens eller släktets – är inte heller den rent linjära rörelse som kapitalismen försöker producera och som den försöker få folk att tro att den producerar. Historien innehåller höjdpunkter som går bortom och utanför det nuvarande, orgasmer som förlorar sig själva i andra, i det sociala och i släktet.
Kristendomen gav det heliga substans, men det heligas väsen … är kanske det mest svårgripbara som sker mellan människor. Det heliga är inget annat än ett gynnsamt ögonblick av kommunitär enhet, ett konvulsivt kommunicerande av vad som vanligtvis kvävs.Bataille, Sacrifices
Detta ögonblick av »kommunitär enhet» kan vi idag finna på en konsert, i en panikslagen folkmassa och, i sin mest fördärvade form, som patriotisk hänförelse och omgångar av borgfred. Manipulera den och du kan begå vilka smutsiga dåd som helst. I ett modernt krig är det rimligt att anta, om det inte rör sig om ett efterblivet kapitalistiskt land som Iran, att enbart en minoritet av befolkningen deltar. Resten tittar på. Men ingenting är säkert; manipulationen av det heliga kanske fortfarande har goda dagar framför sig, för hittills har det heliga varit den enda riktigt kraftfulla manifestationen av människans okuvliga behov av samhörighet.
Lika mycket som att tillhandahålla en mer eller mindre inbillad nisch utanför klasskampen, har de mysticistiska praktikerna kunnat bidra till att hålla uppror vid liv. Historiska exempel är den taoistiska transens roll i motståndet mot centralmakten i det gamla Kina, voodoon under slavuppror och millenieprofetior. Även om nutida mysticistiska sysslor spelar en kontrarevolutionär roll, eftersom de ju är ytterligare ett sätt för den borgerliga individen att vända sig inåt, kvarstår faktum. Den merkantila banaliseringen av varje aspekt av livet tenderar att tömma tillvaron på lidelsefullt innehåll. Världen i vilken vi lever erbjuder oss att älska en röra av individuella bristfälligheter. Jämfört med de traditionella samhällena har den här världen förlorat en väsentlig dimension av det mänskliga livet: mäktiga stunder av att vara ett med naturen. Vi är istället dömda att se hedniska riter på teve.
Det vore fånigt av oss att förespråka en återgång till det förflutna, till förlustelser som historien lär är enformiga, illusoriska och kortsiktiga. Under det att kapitalet tenderar att etablera sitt oinskränkta herravälde blir det högst reaktionärt att leta någon annanstans än hos revolutionen efter »kommunitär enhet» och »konvulsiv kommunikation». Att kapitalet banaliserar allt ger oss tillfället att befria oss från den specialiserade sfär, sexualiteten. Vi vill ha en värld där hänförelse, möjligheten att ryckas med utanför sig själv, existerar som en möjlighet i all mänsklig verksamhet – en värld som erbjuder oss släktet att älska, och individer vars begränsningar skulle vara släktets och inte världens begränsning. Spelets insats, det vi riskerar döden för, det som skulle kunna ge tiden en annan rytm, är ingenting mindre än livets totala innehåll.
Historien är poänglös – och det är bra. Varför skulle vi plåga oss själva för ett lyckligt slut, en slutgiltig belöning, betald med vårt svett och våra olyckor? För att framtida idioter ska kunna vältra sig i våra kvarlevor? Visionen om en paradisisk kulm överskrider de mest absurda förhoppningar. Tidens enda ursäkt är att vi kan hitta några moment som är trevligare än andra, olyckor utan konsekvenser, i en annars outhärdligt förvirrande monotoni.E.M. Cioran, A short history of decay
Kommunism är ingen »paradisisk kulmen». Att likställa kommunismen med paradiset innebär att acceptera vad som helst under tiden. Att acceptera att inte samhället förändras uppifrån och ner – ett statslöst samhälle utan fängelser, bra, senare… när människor är perfeka. Under tiden kan vad som helst rättfärdigas: arbetarstaten, folkfängelser och så vidare eftersom kommunismen bara duger åt ett släkte av gudar.
Det finns dessutom en problematisk aspekt hos »utopiska» samhällen. Varje samhälle, oavsett storlek, kräver att medlemmarna förnekar vissa begär. Om »positiva begär» definieras som sådana som inte inverkar på andras frihet om de tillfredställs, tvingar alla samhällen sina medlemmar att lämna några begär otillfredsställda. Skälet är enkelt: en del begär delas helt enkelt inte av andra medlemmar. Det som gör situationen uthärdlig är det faktum att den som känner att förnekelsen hotar integriteten har en möjlighet att lämna samhället. Att lämna samhället är inte smärtfritt, men är inte hotet om smärta och död en del av ett meningsfullt liv?
Att mänsklighetens lek med materian riskerar att utplåna allt liv på planeten bekymrar oss inte. Däremot är det beklagligt att mänskligheten gör detta i ren tanklöshet och praktiskt taget mot sitt eget välbefinnande, eftersom mänskligheten skapat kapitalet och kapitalet infört sina omänskliga lagar. Det är hursomhelst sant att så fort människan börjar modifiera naturen riskerar hon att förstöra både den och sig själv, och detta troligen oavsett samhällssystem. Det går till och med att tänka sig en mänsklighet som efter att ha kämpat med naturen, tämjt den och lärt sig älska den, beslutar sig för att försvinna, att återintegreras med naturen i form av aska. Mänsklighet är alltid förknippat med risk, för det finns ingen mänsklighet utan andra. Detta bekräftas inte minst av passionernas spel.
Det är lätt att föreställa sig en mindre sträng värld där kvinnor och män (män som sedan den borgerliga revolutionen uteslutande tvingats bära arbetskläder) har möjligheten att vara attraktivare och förföra på ett både enklare och mer sofistikerat vis. Samtidigt kan jag inte låta bli att gäspa när jag tänker på idén om en värld där alla attraheras av alla, där vi knullar som vi skakar hand, utan någon underförstådd förpliktelse. Frigörelse från seder innebär en sådan värld, glöm aldrig det.
Med största säkerhet kommer Jenny fortfarande att tycka mer om Karl än om Friedrich. Men det vore felaktigt att anta att en Friedrich aldrig kommer att åtrå en Jenny som inte åtrår honom. Kommunismen garanterar inte på något vis en sammanjämkning av alla begär och de obesvarade känslornas tragedi verkar omöjlig att helt överskrida. Förförelsens pris är att den måste förbli en spännande lek, inte på grund av någon trist gammal no-pain-no-gain princip, utan för att begär förutsätter andra och därmed ett möjligt förnekande. Det finns inga mänskliga eller sociala lekar utan insatser och risker. Detta tycks vara den enda norm som inte går att trotsa – om inte våra aphjärnor, som fortfarande betalar tiondet till den gamla världen, löser mysteriet människan.
Det som gör Fourier mindre trist än andra utopister, förutom ett poetisk och omfattande avfärdande av möjligheter, är att hans system tar hänsyn till konflikternas nödvändighet. Vi vet att praktiskt taget alla olyckor som den gamla världen betraktar som brott är plötsliga förändringar i ägande (stöld), olycksfall i arbetet (mord på bankkassörskor) eller produkter av utarmade samhällsnormer. Men i ett klasslöst samhälle är det inte otänkbart att känslor av bitterhet får någon att vilja skada eller döda en annan människa. I en sådan värld är den enda garantin att en person inte torterar andra, att hon känner att hon inte behöver det. Men om hon känner att hon behöver det? Om hon tycker att tortyr är roligt? När vi är kvitt gamla regler som »öga för öga» är det möjligt att en kvinna vars älskare just mördats eller en man vars kära just torterats tycker det är helt befängt att döda eller låsa in någon som fantasikompensation för sitt eget lidande. Men bara kanske. Vad händer om hämndlystnaden segrar? Vad händer om den andra personen fortsätter mörda?
Inom arbetarrörelsen är det nästan bara anarkisterna som tagit upp frågan om ett statslöst samhälle. Bakunins svar är dock inte särkilt övertygande:
Totalt avskaffande av alla nedsättande och grymma straff, av kroppslig bestraffning och dödsstraff som instiftats och utförts enligt lag. Avskaffande av alla oändliga och för långa straff utan möjlighet till rehabilitering – eftersom brottslighet måste betraktas som en sjukdom
Låter ungefär som ett socialistiskt parti innan det kommer till makten. Det som följer är dock mer intressant:
Varje individ som blir dömd av ett samhälle, oavsett om det är lokalt, provinsiellt eller nationellt, ska ha rätt att undslippa det straff han blivit dömd till om han deklarerar att han inte längre vill vara en del av samhället. I ett sådant fall har samhället i sin tur rätt att utesluta individen och frånta honom alla rättigheter och beskydd. Individen hamnar då i en situation där naturens öga-för-öga-lag råder, åtminstone så länge han befinner sig på samhällets territorium, och kan bli skinnad, trakasserad och faktiskt dödad utan att samhället lägger sig i. Vem som helst får jaga bort den utstötte, som en vild best, men ingen får ta honom i tjänst eller förslava honom.Bakunin, La liberté
Detta påminner om primitiva samhällen där individer som bryter mot tabun aldrig mer tas på allvar. Alla skrattar när han pratar, han måste fly in i djungeln eller blir osynlig och så vidare. I samtliga fall är han utstött från samhället och därigenom dömd till en tidig död.
Om lösningen är att riva ner fängelser bara för att bygga upp dem igen, mindre påtagliga och bättre ventilerade, är vi inte intresserade. Vi är alltid på den utstöttes sida. Vad är egentligen »för långa straff»? Du behöver inte ha suttit i fängelse för att förstå att alla fängelsestraff är för långa. Om det handlar om att ersätta fängelser med en ännu radikalare form av alienering är vi inte heller intresserade. Och att betrakta brottslighet som en sjukdom är att be om ett samhälle som styrs av psykiatriska argument och medicinering.
Märkligt nog framstår den värste skurken som en riktigt trevlig kille samma stund vi slutar ta saker på så stort allvar (och en inte alltför mogen vuxen kan tävla mot en riktig bandit i den här grenen). Lever samhällsordningen på skrattets nåder? … Livet är inte bara skratt, säger lärare och mödrar inte utan ett uns av munter uppriktighet. Detta är nyheter för barnen … Icke desto mindre tror jag att i det stackars sinne som förmörkas av denna uppfostran föds ett glänsande paradis i kraschen av varje sönderslagen tallrik … Den otyglade glädjen använder alla produkter som står till buds, varje förstört objekt är möjligt att krossa som en leksak.Bataille, Les pieds nickelés
Så vad ska vi göra med tallrikskrossarna? Det är omöjligt att svara på den frågan idag och det är inte ens säkert att vi kan ge tillfredställande svar i det statslösa samhället. Hon som inte spelar med, som krossar tallrikar, som är redo att riskera smärta och även döden, för nöjet att bryta mot sociala tvång. Detta är risken, den troligen ofrånkomliga risken med ett samhälle som vägrar utesluta någon ur gemenskapen, hur asocial hon än må vara. Samhällets skada kommer dock alltid att vara mindre än den skada som uppstår om vi gör den asociala individen till ett monster. Kommunismen får inte förlora sitt existensberättigande för att rädda några liv, hur »oskyldiga» dessa än må vara. Håll med om att de medel som hittills använts för att undvika eller stävja konflikter och för att upprätthålla samhällsordningen orsakat mer förtryck och lidande än de handlingar de försöker förhindra eller begränsa. I kommunismen finns inte plats för någon substitut- eller icke-stat som tar över statens funktion.
Repressionen av asocialt beteende är lika vidrig som den är principiellt förkastligBrev till mentalsjukhusets överläkare, La révolution surréaliste nr 3, 15 april 1925
Den här frågan är inte relevant endast i en avlägsen framtid. Den finns med på dagordningen under alla tider av social oro. Betrakta plundrarna och tjuvarna under artonhundratalets kravaller, och den moralordning som producerades där. Eller första delen av den ryska revolutionen där »bolsjevikisk äktenskapsförordning» (namnet säger allt) existerade sida vid sida med radikala förändringar av sociala normer. Alla revolutionära tider kommer att skapa gäng som befinner sig mitt emellan samhällsomstörtning och kriminalitet, tillfällig laglöshet, hamstrare, profitörer, men särskilt en hel rad av svårbedömda handlingar som vi kommer att vara så illa tvungna att kategorisera som »revolutionära», »för att kunna överleva», »kontrarevolutionära» och så vidare. Fortlöpande kommunisering kommer att lösa det här, men först efter en, två eller kanske flera generationer. Fram tills dess måste vi förbereda oss själva – inte för en återgång till ordningen, vilket kommer att vara alla antirevolutionärers paroll – utan för att utveckla det som gör den kommunistiska rörelsen originell. Den förtrycker inte, den förändrar.
Detta innebär för det första att inte bruka mer våld än nöden kräver. Inte av moraliska eller pacifistiska skäl, utan för att onödigt våld alltid blir autonomt, alltid förvandlas till ett mål i sig. Det innebär också att våra främsta vapen är förändringen av sociala relationer och skapandet av nya förutsättningar. Spontan plundring kommer inte längre vara en massiv förändring av ägandeförhållanden, utan bara en ny form av privat ägande, om inte plundrare och producenter kämpar tillsammans. Endast under denna förutsättning kan plundring vara starten på en social omfördelning av rikedomar och någonting mer än ren och skär konsumtion. Konsumtion i sig ska dock inte fördömas, eftersom socialt liv är mer än bara produktion. Det är tillägnelse och konsumtion också. Vilka förutom präster skulle döma fattiga människor som vill smaka på lite lyx? När det gäller hamstrare kan det bli nödvändigt att vidta åtgärder, inte som någon form av straff utan för att rädda saker. Det är dock bara genom ytterliggare frigörelse de kan göras helt ofarliga. Vilken nytta är det att hamstra om pengar bara är papper, och du inte kan sälja det du hamstrar?
Ju radikalare revolutionen blir, desto mindre behov av repression. Vi sticker inte under stol med att kommunism inte innebär att mänskligt liv i biologisk mening är det värdefullaste som finns. Det är kapitalismen som erbjuder den usla dealen: maximal överlevnad mot maximal ekonomisk underkastelse. Men är inte en värld där du måste gömma dig för att själv kunna bestämma tidpunkten för din död, en rätt dålig värld?
Kommunismen utgår inte från värderingar som bestämts genom allmänna överenskommelser, utan från de verkliga förhållanden vi lever under. Alla gruppaktiviteter, förbjuder, tillåter, uppmuntrar och fördömer olika handlingar. Innan vi har värderingar, och för att vi överhuvudtaget ska kunna ha sådana, är det saker vi gör och inte gör, uppmuntrar och fördömer.
I det motsägelsefulla klassamhället är förbuden ristade i sten, samtidigt som de kringgås och överträds. Tabun i primitiva samhällen, och till viss utsträckning i traditionella samhällen, utgör inte en moralordning som sådan. De reproduceras istället konstant av varje social handling. På artonhundratalet, när arbete och privatliv radikalt separerades och det bourgeoisien kallade »farliga klasser» uppstod, krävde frågan om sociala normer akuta lösningar. Dels måste arbetaren kunna betraktas som fri att arbeta (för att kunna rättfärdiga kapitalistens rätt att neka någon arbete). Samtidigt måste den moraliska ordningen hålla arbetaren frisk genom att berätta att det är dåligt att vara full och att arbete är ärofullt. Moralordning existerar endast för att det finns normer, det vill säga en sfär som samhället teoretiskt sett lämnar åt individen, men som det konstant manipulerar från utsidan.
Lagen, först den religiösa och sedan den statliga, förutsätter att den kommer att nonchaleras. Det är skillnaden mot kommunismen, som inte har något behov av lagar som ändå inte kommer att respekteras. Inga absoluta sanningar, förutom möjligen arternas företräde, vilket inte är samma sak som deras överlevnad. Inga falska universella regler. Moralordningen är, precis som lagar och ideologier, en efterkonstruktion. Den utger sig alltid för att vara samhällets fundament, trots att den själv saknar fundament utan istället baseras på Gud, naturen, logik, social välfärd… det vill säga fundament som inte existerar eftersom de inte går att ifrågasätta. De regler som människor kommer att stifta (som vi inte kan förutsäga) under kommunismen kommer att utgå från kommunistiskt umgänge. De kommer inte att konstituera någon moralordning eftersom de inte hävdar någon universalitet i tid och rum. Spelets regler kommer att inkludera möjligheten att ändra spelets regler.
Revolt är en form av optimism, knappast mindre motbjudande än den vanliga formen. För att en revolt ska vara möjlig, måste den anta möjligheten av en fördelaktig reaktion. Med andra ord finns det en föredragen ordning hos sakerna vi strävar mot. Revolt, betraktat som mål i sig, är också optimistiskt – den utgår ifrån att förändring, oordning är tillfredställande. Jag kan inte tänka mig att någonting är tillfredställande… Fråga: »Menar du att självmord bara är en ringa synd?» »Exakt, en ringa synd, knappt bättre än att ha ett yrke eller en moraluppfattningJacques Rigaut, vittnesmål i »Barrès-affären», Ecrits
En hel flora av nihilistisk litteratur har utvecklat »tallrikskrossarens» ståndpunkt. Inställningen hos någon som vägrar all social kommendering och, som en konsekvens av detta, har en smak för döden. Men de nihilistiska tänkarnas underbara musik räddade inte de flesta av dem från att falla in i vardagens trista sorl på äldre dagar. Denna inkonsekvens stödjer tanken om att den sanna refraktorn endast är en litterär myt. Några få individer levde ut myten passionerat: Rigaut som valde självmordet som sista utväg och Genet som smakade på sann förnedring. Men även om äkta, oförsonliga mystiker har existerat bevisar inte det guds existens. Dessa refraktorer är grogrund för en elitism som är falsk redan från början. Det värsta är inte att de tror sig vara överlägsna, utan att de tror sig vara annorlunda än resten av mänskligheten. De påstår sig vara observatörer av en värld de själva inte är del av – men deltagande är en förutsättning för förståelse. De menar att det bringar klarhet att befinna sig på utsidan, men som Bataille mycket riktigt påpekar, går de i den värsta fällan:
… jag har aldrig upplevt förekomsten av människans förvirrade förakt ensamt.Bataille, Œuvres
Det är mänskligt tumult, med stanken och vulgariteten hos alla dess behov, stora som små, med sitt djupa förakt för polisen som förtrycker det – det är alla människors ursinniga verksamhet – förutom polisen och polisens vänner – och endast denna verksamhet, som skapar den revolutionära mentaliteten i opposition till den borgerliga.
Myten om refraktorn har då och då rört till revolutionär teori – situationisternas fascination för laglösa i allmänhet och Lacenaire i synnerhet, som kulminerade med Debords förfärliga sista film. Men om myten ska kritiseras är det för att den utgör baksidan av klassamhällets produktion av fascinerande monster, och därmed har en tendens att rättfärdiga detta.
Ibland går en våg av passion genom detta hav av zombies i vilket vi simmar. Medborgarna serveras en främmande varelse, som ser ut som en människa, men vars mänsklighet helt förnekas. För nazisterna är det juden. För antifascisterna är den nazisten. För många av våra samtida är det terroristen, gangstern eller barnamördaren. När det är dags att fånga in monstren och bestämma deras straff bubblar passionen upp till ytan och idéer vi trodde var utdöda sätter av i galopp. Det är bara att beklaga att dessa idéer med all sin raffination är precis sådana som brukar tillskrivas ett annat garanterat omänskligt monster – den nazistiske bödeln.
Det går aldrig att få alla att respektera lagar som står i direkt motsättning till verkliga relationer. Det går aldrig att förhindra mord där det finns anledning att mörda. Det går aldrig att förhindra stöld där ojämlikhet råder och där kommersen består av stöldgods. Istället statueras exempel genom att fokusera på enskilda fall. Vi excorserar den del av oss som skulle vilja vara de försvarslösa kropparnas bödel eller barnens våldtäktsmördare. Den beskärda del avund som massans hatiska vrål innehåller behöver inte längre demonstreras. Det är uppenbart till och med för journalistens envist närsynta blick.
Kommunismen däremot, är ett samhälle utan monster, eftersom varje människa till sist kommer att erkänna andras begär och handlingar som möjliga former för sina egna begär och sin egen existens. »Det mänskliga varat är det sanna ›vara-tillsammans›» (Marx). Begreppet »vara-i-sin-helhet», eller kollektivt vara, beskriver vår rörelse bättre än ordet »kommunism» eftersom det är så förknippat med att kollektivisera saker. Marx påstående är värt att utveckla, och vi återkommer vid tillfälle till detta. Nu nöjer vi oss med att konstatera den kritik mot borgerlig humanism som påståendet formulerar. Medan kulturen försöker förmedla att alla människor kan vara den ärlige Montaigne-typen, vet den kommunistiska människan av erfarenhet att hon endast kan vara som hon är, eftersom alla andra existerar som de är.
Detta innebär inte på något sätt att det inte kommer att finnas begär som stävjas. Repression och sublimering hindrar oss från att falla in i ett tillstånd där vi förnekar andra. Men kommunismen är ett samhälle där den enda garantin är att passioner och begär har fritt spelrum, medan det kapitaliska samhället älskar försäkringar och gärna ställer upp med garantier mot varje tänkbar händelse i livet, inklusive döden. Alla potentiella händelser och risker täcks av försäkringar, förutom möjligen krig och revolution, men till och med då… Den enda händelse kapitalismen inte är försäkrad emot är sin egen undergång.
När vi formulerar en global kritik emot världen är det oacceptabelt att hålla den på en uteslutande teoretisk nivå. Periodvis begränsas den subversiva verksamheten nästan helt till att skriva texter och skicka dem till varandra. Vårt missnöje riktar sig emot detta »nästan». Den som vill fortsätta att vara klarsynt måste vara besatt av en attityd som är svår att hålla vid liv, eftersom den inkluderar att vägra, att hålla sig till marginaler och en grundläggande sterilitet. Denna attityd – vägran, marginalitet, sterilitet – bidrar till att hålla passionen vid liv samtidigt som den härdar den från misantropisk bitterhet och intellektuella manier. Inga sociala handlingar betraktas som självtillräckliga av någon som vägrar acceptera den kapitalistiska organiseringen av världen. Biologin är inte undantagen. Fortplantning är en suspekt syssla. Hur kan någon vilja yngla av sig i en värld som vi inte har någon möjlighet att förända inom överskådlig framtid?
Förutom några få principer – att inte delta i förtryck eller mystifiering (varken snut eller stjärna), att inte göra karriär – går det inte att skapa exakta eller permanenta regler för vägran. Den radikala kritiken känner inte till något lämpligt beteende. Det finns endast några saker som är olämpligare än andra och vissa underliga beteenden. Att se sig själv som revolutionär under en ickerevolutionär period… Det viktiga är inte resultatet av denna attityd – oundvikligen fragmentariskt och förlamande – utan attityden själv, vägrandets dynamik.
Vad tjänar det till att kritisera normer om dessa kvarstår? Vårt sätt att vara är bara meningsfullt i förhållande till kommunismen. Som ett svar till Cioran, vars ord inledde detta kapitel, förtjänar det att påpekas att de verkligt outhärdliga svettdropparna och katastroferna är dem vi inte själva orsakar, utan dem som denna värld tvingar fram. Den enda ersättningen för dessa usla tider är historiens löfte att återgälda oss. Meningen med vårt sätt att vara är möjligheten att den sociala samvaron är sin egen garant och att den fungerar!
Om de sociala kriserna förvärras kommer det att bli allt mindre rum för halvhjärtade lösningar. Att kräva några färre poliser kommer att bli mindre och mindre intressant. Valet kommer mer och mer att stå emellan att ha det som nu och att inte ha några poliser alls. Det är då mänskligheten kommer att tvingas visa om den älskar frihet eller inte.
Kärlek. Extas. Brott. Tre historiska produkter, genom vilka mänskligheten levt ut, och fortfarande lever ut, sina känslor och relationer. Kärlek: konsekvens av betydelselöshet och generaliserad själviskhet som söker tillflykt hos några varelser genom slump och nödvändighet. Det är den omöjliga kärleken till mänskligheten som hittar en sorglig ursäkt till utlopp hos några få individer. Extas: en kort flykt – från det profana, den banala, till det heliga – som genast fångas in och förpackas som religion. Brott: den enda utvägen när normer inte lägre går att respektera eller kringgå.
Kärlek, helighet och brottslighet är olika sätt att ge tillvaron en mening och att fly från den. Positivt och negativt, de både lockar och avskräcker i en relation till andra som innehåller både attraktion och avvisning. Kärleken glorifieras men misstros. Heligheten hotas av profanering. Brottslighet bestraffas men fascinerar.
Dessa tre flyktvägar från vardagen kommer varken att uppmuntras eller avskaffas av kommunismen. Allt liv, kollektivt eller individuellt, förutsätter gränser. Men kommunismen kommer att vara amoralisk på så vis att det inte längre kommer att behövas fasta normer, externa till det sociala livet. Livsstilar och beteenden kommer att variera och cirkulera, inte utan våld och konflikter. De kommer att förmedlas, förändras och produceras samtidigt som de sociala relationerna. Det heliga, som absolut separation mellan det som ryms inom och det som finns bortom kommer att tyna bort. Detta innebär att religionen inte längre kommer att ha någon plats, varken den gamla varianten eller den nya utan gud med bara djävlar. Människans frihet, möjligheten att modifiera sin egen verklighet, för henne bortom sig själv. Fram till nu har moralordningen, all moralordning – särskilt då den utgett sig för att vara något annat – förvandlat detta bortom till något fientligt. Kommunismen kommer inte att platta till »det magiska berget». Den kommer att göra vad som krävs för att inte behärskas av det. Den kommer att skapa och flerfaldiga avlägsna horisonter samt nöjet att förlora sig själv i dessa. Men också förmågan att fostra nya individer, som inte känner någon »naturlig» lust att underkasta sig någon moralordning överhuvudtaget.
Senast ändrad: 2009-01-15