våren 2011
302 s. 100 kr beställ

Nummer 9: Kommunisering

Detta nummer handlar om den kommunistiska revolutionen av idag: kommunisering, den process i vilken proletariatet avskaffar sina egna livsbetingelser, dvs. allt det som bestämmer proletariatet som en klass: egendomen, utbytet, arbetet, staten osv. Numret är indelat i fyra delar. I del ett diskuteras kommuniseringen som ett revolutionärt perspektiv idag samt begreppets ursprung. Del två ägnas åt Marcel och tidskriften Dissident samt deras speciella syn på kommuniseringen. I del tre försöker vi att få grepp om historien och tittar närmare på tidigare revolutionära rörelser. Den fjärde och sista delen utgörs av en text som ingående diskuterar kapitalets omstrukturering, en rad förändringar på alla nivåer som tillsammans lade grunden till ett nytt förhållande mellan klasserna och därmed till ett nytt revolutionärt perspektiv.



Förord
Trots att detta nionde nummer av riff-raff kommer ut nästan fem år efter det föregående, fortsätter vi där vi slutade sist. Mycket har onekligen hänt här hemma och i världen, men ingenting som har givit oss någon anledning att ställa om kursen.

Kommuniseringen och vi

Peter Åström: Kris och kommunisering
Kommunisering är inte något fridfullt experimenterande med nya sätt att leva, utan proletärernas revolutionära svar på en akut samhällskris. Nedan följer några reflektioner över detta samband mot bakgrund av den nuvarande krisen.

Théorie communiste: Kommuniseringsperspektivet
Kommuniseringsteorin skapar i sin förbindelse med klasskampen det kölvatten den själv följer. Det är denna teoris banala tillblivelse som blir alltmer teoretisk under det att den redan utgör en reell beståndsdel i kamperna, vilka allt mer kommer att låta den bli kampernas kritiska teori. Kommuniseringsbegreppets spridning kommer att vara en förening av de två formerna av teori och detta kommer att ge dem ett gemensamt språk.

Kommunisering och motsättning

Tarona: Bolsjevism utan parti som revolutionär hållning
På det hela taget tycks det största problemet med Marcels text vara att den inte drar konsekvenserna av den marxistiska analysen, det vill säga av klasskampen och dess praktikers dynamiska, historiska karaktär. När Marcel så hänvisar till en ”faktisk praxis” isolerar han vissa praktiker i några specifika kamper efter vilka former de tar sig: arbetsvägran, vilda strejker osv. Det är emellertid inte samma sak att individuellt sjukskriva sig, att gå på a-kassa och att vara upptagen av en kamp som implicerar att inte längre gå till jobbet.


Bernard Lyon & Roland Simon: Kommentarer till Marcels text ”Angreppets och undandragandets kommunism”
Marcel tar två situationer som båda är återvändsgränder (arbetets enkla försvar av sina villkor som ett revolutionärt perspektiv och alternativets simpla immediatism) och tänker sig att om de placeras intill varandra så ska den ena korrigera den andra. Klassaffirmationen befriar alternativets immediatism från dess vanliga ”reformistiska” resultat; alternativets immediatism befriar klassaffirmationen från övergångsperioden som nödvändigtvis inrymmer kontrarevolutionen. Överskridandet blir således de två återvändsgrändernas sammanförande.


Peter Åström: När allting svartnar, det är då du bleknar. Angående Dissident nummer 3, inledningen
Marcel och Dissident har uppenbarligen blivit less på klasskampens upprepade löften och vill nu inte ge den några fler chanser. De har istället valt att satsa sina kort på något nytt och obeprövat: utsidan. Men de undviker frågan om varför ingen rörelse har upptäckt denna flyktväg tidigare.


Per Henriksson: Om Marcel Crusoes exkommunister i Intermundia. Ett bidrag till kommuniseringsdiskussionen
Det är inte de praktiska försöken till eller viljan att leva ”annorlunda” som är fel i dissidenternas agreppssätt; vi gör alla vad vi kan för att överleva dagen. Men som strategiskt perspektiv blir det fåfängt och impotent, då endast revolutionen kan skapa ett annorlunda liv. Som uttryck för arbetaridentitetens försvinnande vegeterar det icke desto mindre i gränslandet mellan det proletära tillståndet och skapandet av nya samhällsförhållanden. I det sammanhanget är det intressanta med detta perspektiv hur det tycks vara ett uttryck för kampen idag och vår nuvarande situation.


Kommunisering och historia

Théorie communiste: Mycket väsen för ingenting
De ryska proletärerna 1917, de tyska 1919 eller de spanska 1936 handlade som de gjorde. De ledde sin revolutionära rörelse med alla dess motsägelser och allt sitt medvetande. Gränserna för deras rörelse restes över dem av den kontrarevolution som de var tvungna att kämpa emot och var således inte någon intern begränsning. Det vi idag kan säga om dessa rörelser säger vi nu och om vi säger varför de misslyckades så har vi dessa strider att tacka så som de utkämpades. Vår analys är ett resultat, resultatet existerade inte före saken.


Xavier Girrard: Kommunisering och historia. Några tankar om debatten
Vår tids teori måste vara självmedvetet historicistisk. Precis som Troploin måste den erkänna att beviset på dess auktorativitet inte kan komma ur teorin själv utan vid ögonblicket för den praktiska interventionen. Och precis som Théorie communiste måste den erkänna det som är sammanhängande i varje historiskt ögonblick som aspekter av en fortlöpande process.


Peter Åström: Ett steg framåt, men lika långt kvar till mål. Apropå Xavier Girrards text
Det finns ett stort problem med själva utgångspunkten i Xavier Girrards text: om det är ett metodologiskt fel att balansera två symmetriskt motsatta misstag, som Dauvé säger, så är det heller inte helt lyckat att försöka överskrida en problematik som inte ens existerar.


Kapitalets omstrukturering

Théorie communiste: Proletariat och kapital – en för kort kärlekshistoria?
Överallt finner Dauvé och Nesic kapitalets dysfunktionalitet: i arbetsprocessen, ”ackumulationsregimen”, de frysta lönerna, globaliseringen och så vidare. Det är här vi finner den grundläggande skillnaden i analysen av omstruktureringen. Genom sin fixering vid förståelsen av revolutionen så som den teoretiserades under nederlaget för maj 1968 kan de inte föreställa sig kapitalet utan fordismen. Det som de förstår som defekter i systemet ñ defekter som bör rättas till för att omstruktureringen ska fullbordas ñ är tvärtom funktionella och väsentliga delar av det omstrukturerade kapitalistiska produktionssättet.




XHTML CSS