Originalets titel: La perspective communisatrice

Kommuniseringsperspektivet

Théorie communiste1)

Nu i den omstrukturerade kapitalismen och i den nya kampcykeln, ger motsättningen mellan proletariat och kapital vid handen att proletariatets aktivitet kan varsla om ett negerande av dess egen existens som klass. Klasshandlingen kan vara något annat än programmatisk; den uppträder inte längre som ett absolut alternativ mellan programmatism och revolution, mellan omedelbara kamper eller revolution. En kampcykel har nått sin mognad där överenstämmelsen mellan proletariatets motsättning till kapitalet och proletariatets motsättning till sin egen klassexistens varslar om revolutionen som kommunisering.

Kommuniseringsperspektivet innebär att det finns ett konkret intimt samband mellan kampernas teoriproducerande karaktär och teoriproduktionen i snäv bemärkelse; det sammanfaller dock varken med det ena eller det andra.

Kommuniseringsbegreppet uppstod i början av 1970-talet under programmatismens kris och uttryckte då förhållandet mellan de omedelbara kamperna och revolutionen som ett negativt förhållande. Det betecknade ett glapp mellan revolutionen som avskaffandet av alla klasser – »proletariatets självnegation» sade vi då – och de omedelbara kamperna. De senare var inte några »misstag», ty ur deras återvändsgränder, ur deras misslyckanden, skulle behovet av att »göra annorlunda» födas. De omedelbara kamperna var således en »negativ mognadsprocess», där man skulle gå från nederlag till nederlag fram till gryningstimman. Kommuniseringsteorin utarbetades vid den tid som det kapitalistiska produktionssättet gick in i kris mot 1960-talets slut, och under upptakten till kapitalets kontrarevolutionära omstruktureringsprocess från och med 1970-talets början. Som teoretisk produkt var den ett överskridande av den motsättning som ultravänstern var instängd in, där man kritiserade formerna för klassaffirmationen och klassens maktstegring (masspartiet, fackföreningen, parlamentarismen) samtidigt som revolutionen bevarades såsom klassaffirmation. På detta plan innebar kommuniseringsteorin även ett överskridande av arbetarautonomins återvändsgränd. Ultravänsterns partiella och formella kritik radikaliserades vid denna tidpunkt och man gick nu från att hylla den direkta klassaffirmationen genom arbetarråden till en teori om proletariatets självnegation, men detta var ett proletariat som inom teorin hela tiden ses som revolutionärt till sin natur och som är klart skilt från den reellt existerande, alienerade arbetarklassen vilken man endast kunde se försvara lönearbetet. I takt med att omstruktureringen fortskred och arbetaridentiteten försvann utmynnade så småningom kritiken av denna föreställning om en motsättning mellan proletariat och arbetarklass i att själva idén om en revolutionär natur hos proletariatet skulle komma att överges, även en under arbetarklassen dold sådan. Motsättningen proletariat–arbetarklass (den revolutionära klassen kontra klassen såsom »variabelt kapital») hade varit transitlandet för att lämna klassaffirmationens omöjlighet. Denna rent begreppsliga kamp förutsatte att proletariatets natur enbart kunde ge sig tillkänna genom att förstöra alla klassens existensformer i det kapitalistiska samhället.

Läget sedan omstruktureringens slut är sådant att föreställningen om proletariatets klassaffirmation, där man avser att frigöra det produktiva arbetet, förlorar all mening och allt innehåll. Det finns inte längre någon egen arbetaridentitet som står vänd mot och som bekräftas av kapitalet. Idag är och förblir proletariatets samhälleliga existens, inför sig självt, inget annat än kapitalet självt. Proletariatets kamp mot kapitalet inrymmer sålunda en motsättning till sin egen natur i det att man är en klass av kapitalet.

Vi talar om vissa aspekter av den argentinska sociala rörelsen som med utgångspunkt i försvaret av de proletära livsbetingelserna nådde fram till ett ifrågasättande av dessa livsbetingelser. Vi talar om »självmordskamper», om självorganiseringen i aarcherna som något som stod utanför kamperna i Kabylien [Algeriet], om »vildarnas» aktivitet på företagen, om kollektiv, om arbetarautonomins bankrutt, om hur arbetslösa bejakar arbetets avessentialisering2), om alla de praktiker i kamperna som gör klassenheten till en yttre enhet och ett objektivt tvång. Vidare talar vi om direktaktionsrörelsen, om självorganiseringens otillfredsställelse med sig själv så som den existerar i realiteten, under det att den endast motsätter sig kapitalet när den stadfäster proletariatets existens som klass i det kapitalistiska produktionssättet. Det handlar om att sätta arbetslösheten och osäkerheten i centrum av löneförhållandet, om att definiera den papperslöse som arbetskraftens allmänna situation, om att som i direktaktionsrörelsen ställa individens omedelbara samhällelighet som en redan existerande grund emot kapitalet, om att bedriva självmordskamper som dem på Cellatex och andra företag under våren och sommaren 2000 (Metaleurop – med reservationer –, Adelshoffen, la Société française industrielle de contrôle et d’équipements, Bertrand Faure, Mossley, Bata, Moulinex, Daewoo-Orion, ACT – f.d. Bull), om att återföra klassidentiteten till en av kapitalet inrättad objektivitet. För var och en av dessa specifika kamper är detta innehållet som bildar dynamiken i den här kampcykeln, inuti och under loppet av dessa kamper. Kampcykelns revolutionära dynamik visar sig i flertalet av dagens kamper och dynamiken består i att man framställer sin egen tillvaro som klass inom kapitalet, det vill säga att man ifrågasätter sig själv som klass – och handlar som klass. Teoretiskt är vi brandvakten som håller utkik efter och främjar denna avvikelse, vilken inom proletariatets kamp är klassens eget ifrågasättande. Praktiskt är vi aktörer vid de tillfällen då vi själva är direkt inblandade. (TC nr 20)

Det vi kallar en avvikelse inom proletariatets handlande som klass uppenbarar sig när proletariatet under själva kampen upptäcker att den egna klasstillvaron blir ett yttre tvång och en begränsning för dess kamp som klass. Kampernas teoriproducerande karaktär blir till ett självkritiskt begripande av kamperna själva. Avvikelserna som uppenbarar sig i proletariatets klasshandling och som gör denna till klasskampens gräns, medför att kampernas teoriproducerande karaktär idag är ett självkritiskt begripande av dem själva och att den själv blir en kritisk abstraktion. I de föränderliga aktiviteterna, kravallerna och strejkerna utan krav under 1970-talet, liksom i uppkomsten av avvikelser [se ovan, ö.a.] och uppror igen under 1990- och 2000-talet, visar kamperna även på en aktiv vägran – mot kapitalet – av den proletära tillvaron, här inbegripet den vägran som visar sig inuti självorganiseringen eller i kortlivade och begränsade yttringar av självförvaltning.

Att kommunismen kan vara något som skapas emot kapitalet i revolutionen som kommunisering, beror helt enkelt på att den blir medvetet oundgänglig för kampen mot utsugningen under exploateringskrisen, det vill säga under krisen för klassernas ömsesidiga implikation. Allt bejakande av en revolutionär natur, även i formen av ett bejakande av en ren negativitet, överskrids när revolutionen som produktion av kommunism på samma gång är själva medlet för kapitalets krossande och klassernas avskaffande, ty i denna produktion uttrycker sig inte någon som helst natur hos proletariatet. Inget utarbetande av en sammanhängande kritik av kapitalet, det vill säga en kritik som inbegriper dess historiska process, låter sig idag göras utan att ett anammande av kommuniseringsperspektivet.

Kapitalets avskaffande, det vill säga revolutionen och skapandet av kommunism, är omedelbart ett avskaffande av klasserna och således av proletariatet, genom att det sker en kommunisering av samhället. Det senare avskaffas såsom en från dess medlemmar avskild gemenskap, ty samhället är alltid en från sina medlemmar avskild gemenskap; det är alltid ett klassamhälle som personifieras av den härskande klassen. Avskaffandet av den härskande klassen, av kapitalets klass, innebär ett avskaffande av staten och av samhället vilket det representerar såsom kapitalets stat. Proletärerna avskaffar kapitalet när de – emot kapitalet – skapar en omedelbar gemenskap mellan sina medlemmar. Därigenom omvandlar de sig själva till omedelbart samhälleliga individer; de skapar relationer mellan enskilda individer och grupper med gemensamma intressen där ingen av dem längre är personifikationen av en social kategori, här inbegripet de till synes naturliga men av samhället givna kategorierna som t.ex. de sociala könen kvinna och man.

Denna revolutionsprocess är kommunisering – produktion av kommunism utan någon annan övergångsperiod än revolutionen själv. Det finns inte något stadium mellan revolutionen och kommunismen, varken socialism eller någon form av arbetarmakt eller stabil arbetarförvaltning. I den omstrukturering av klassförhållandet som har ägt rum uppställer proletariatet inte längre emot kapitalet den positivitet som det tidigare bekräftade det med – att det var det produktiva arbetets klass. Klassförhållandets nuvarande tillstånd är ett resultat av kapitalets hela historiska process: som utsugning, som produktionssätt, som ekonomi, som kapitalistiskt samhälle, som stat, det vill säga som permanent motsättning (exploatering) mellan kapialistklassen och proletariatet, en motsättning som är okuvlig och självfördjupande. Under de föregående kampcyklerna skapade proletariatet det kommunistiska överskridandet – i ömsesidig implikation med kapitalet och med perspektivet om den egna affirmationen och arbetets frigörelse – på ett sätt som då var adekvat för innehållet i proletariatets motsättning till kapitalet. Denna revolution var i själva verket det verkliga överskridandet, fastän den var omöjlig utifrån sina egna förutsättningar, och att den var omöjlig var något oundvikligt blott i ljuset av det överskridande som klassmotsättningen idag producerar. Proletariatet projicerade sin affirmation genom att planera en historisk etapp av produktivkrafternas fria utveckling och att på denna väg göra värdet obsolet. Detta övergångsstadium till kommunismen var proletariatets nödvändiga införlivande av framtiden under dess kontroll, införlivandet av kapitalets historiska ark. Denna period kom att förstås på lite olika sätt: som arbetarstat (av marxisterna) eller som kommun- eller fackföreningsstyre (av anarkisterna). Detta ändrade dock ingenting i sak. De fruktlösa försöken att införliva kapitalets ark härrörde i grund och botten från det omöjliga i att upprätta en självutsugning, ty exploateringen är alltid ett förhållande mellan distinkta klasser.

I Ryssland skapades mycket snabbt en ny utsugarklass som hade sin utgångspunkt i de revolutionära strukturerna under själva processen av arbetarstyre och sovjeternas utveckling. Detta eftersom bourgeoisien hade förjagats men det produktiva arbetet alltjämt fanns att utveckla. Detta var en kontrarevolution som var adekvat för den programmatiska revolutionen, och som kontrarevolution var den inte mindre blodig eller barbarisk än en mer uppenbart borgerlig kontrarevolution. Det var även på grund av naturen hos denna kontrarevolution som ultravänstern var oförmögen att se att det man kallade statskapitalism trots allt var socialism, ty denna specifika kontrarevolution planerade utbytet och återupprättade inte privategendomen. Den löste problemet med det omöjliga i arbetarnas självutsugning genom att uppfinna en utsugning som genomfördes av arbetarstaten och dess till arbetarbefordran halvöppna klass, Partiet. Det är denna alldeles särskilda typ av kapitalistisk utveckling som förklarar den hängivenhet som den ingöt hos en stor del av arbetarklassen i de klassiska borgerligt kapitalistiska länderna. Denna arbetaristiska form av klasskamp är helt försvunnen nuförtiden (liksom dess kontrarevolution); horisonten är idag rätt och slätt kapitalistisk. »Realsocialismen» (som alltså verkligen var en socialism, det vill säga en förstatligad kapitalistisk ekonomi, en arbetarideologi och en icke-fri arbetsmarknad) störtade samman under den reella subsumtionens omstrukturering i vilken den inte längre hade någon plats. Det skulle visa sig att den reella subsumtionen var direkt antagonistisk till den socialistiska fördelningen, a priori till profitkvoten – som hela tiden var ett problem – och till frånvaron av en arbetsmarknad. Då socialismen trots allt var sammanfogad med den avreglerade världskapitalismen, likviderades den av den globala omstruktureringen. Dess försvinnande ägde rum så plötsligt att det skulle komma att ge det förbluffande intrycket av att ha avdunstat under Tjernobyls och Afghanistans solar för att förlora sig i det oändliga mörkret i Reagans »stjärnornas krig».

I och med detta och med arbetarrörelsens samtidiga försvinnande finns det inte längre något annat än en kapitalistisk ekonomi och ett kapitalistiskt samhälle. I detta förevigande av kapitalet har radikaldemokratismen på samma gång begravt och ersatt programmatismen genom att den hänvisat klasskampen till dess egen gräns. För proletariatet är den egna klasstillvaron en begränsning som det måste överskrida under sin kamp som klass. Här är radikaldemokratismen en skapelse av kampernas verkliga begränsningar för sig själva, som en uppsättning krav och »lösningar» på kapitalets problem: kravet på att kapitalet ska överensstämma med dess ideologi, vilken prisar demokratin och den sociala jämlikheten. Även om radikaldemokratismen utan tvekan upplevde höjdpunkten av sin existens mellan 1995 och 2003 så utgör den alltjämt ett hinder som kamperna kommer att behöva undanknuffa, särskilt om den nuvarande krisen kan blåsa nytt liv i den genom att ge den en arbetargestalt. Klassmotsättningens nuvarande kännetecken, som består i att inte tillåta förekomsten av något (socialistiskt) »bortom» kapitalet inom dagens kapital, uppställer på samma gång dess förevigande och bestämdheten i dess avskaffande.

Revolutionen är inte längre någon förlängning av klasskampens dagskravskaraktär. Själva innehållet i den revolutionära verksamheten – avskaffandet av alla klasser – kan endast framträda i överskridandet av kamperna för dagskrav och av alla de former som dessa kommer att ge upphov till – från den fackliga kampen till självorganiseringen. Den revolutionära krisen kommer inte att vara någon omfattande social rörelse och arbetarmakt eller självförvaltning kommer här inte att ha någon som helst betydelse. I dessa visioner om självförvaltningens utbredning, vilka ånyo har kommit upp på dagordningen efter den argentinska krisen, glöms det hela tiden bort att ekonomin fortsatte att fungera, att arbetarna på Zanon sålde keramikplattor till Hotel Bauen, som i sin tur hyrde ut sina rum till mer eller mindre sociala turister, vilka anlände via flygplatsen som ännu hölls öppen, samtidigt som det var en mötesplats för den »sociala rörelsen». Medan självförvaltning innefattar reproduktionen av det som är självförvaltat är i stället beslagtagandet den revolutionära kampens process och har endast detta som kriterium och existensberättigande. Självförvaltningen kommer aldrig att överskrida sig själv i kommunisering, ty det finns ingen dynamik i kampformerna utan i ett subjekt som förvandlar sig självt under det att detta subjekt dras in en process av brott med och negation av dess tidigare situation. Självförvaltningen förlorar således ögonblickligen sin plats i en revolutionär kris.

Den konfliktfyllda expansionen, inom och emot kapitalet, av beslagtaganden av alla delar i det kapitalistiska samhället, är inte någon utveckling av självförvaltningen. Den senare motsäger sig själv som självförvaltning genom att det i dess sköte utvecklar sig ett överskridande av utbytet, genom att saker görs gratis och att de övertagna delarna förs samman i kampen. I utsugningsförhållandets kris blir övertagandena av produktionsenheter och andra enheter, för deras bruksvärdens skull (sjukvård, kommunikation, transporter, energi osv.), ett nödtvång för själva överlevnaden. Kostnadsfriheten är inte någon ny form som man ställer fram gentemot utbytet, för att sätta i förbindelse allt det som blir övertaget. Såsom oavbruten process förenar den istället produktionen och reproduktionen av alla de förhållanden som individerna upprätthåller och som bestämmer dem. Det skapas en gemenskap av proletärer som inte längre vill vara proletärer och som i sin kamp förvandlar sig till omedelbart samhälleliga individer. Självförvaltningen och självorganiseringen överskrids i kommuniseringen vilken vägrar varje stabilisering som skulle kunna leda till ett återupprättande av staten och en potentiellt kontrarevolutionär krisekonomi. Samtidigt är detta överskridande en intern kamp, en kamp inom kampen mot det kapitalistiska samhället. Kommuniseringen är proletärernas kamp för enhet i kampen; det är en kamp i vilken de upphör att vara proletärer eftersom just de åtgärder som säkerställer deras enhet (avskaffandet av utbytet, värdet, egendomen etc.) innebär ett avskaffande av deras klasstillvaro. Kommuniseringen är inte proletärernas tillägnelse av kapitalen och inte heller av de samlade produktionsmedlen i händerna på klassen som helhet. Proletärerna tillägnar sig över huvud taget ingenting; produktionsmedlen blir radikalt avkapitaliserade. Dessa är nu inte längre någon egendom utan de blir avobjektiverade som kapital, som reifierade samhällsförhållanden. De reduceras till vad de eventuellt kan komma till användning för i kampen, som livsmedel eller som utvidgning av avkapitaliseringen.

Kommuniseringen är en revolution i revolutionen.

Om det att handla som klass har blivit själva begränsningen för klasshandlingen så har kampernas teoriproducerande karaktär blivit det självkritiska begripandet av dem själva. De omedelbara kamperna producerar oavbrutet, praktiskt och i sin egen diskurs, inuti sig själva, en intern distans. Denna distans är kommuniseringsperspektivet som konkret teoretisk objektiv sammanfogning av kampernas teoriproducerande karaktär och av teorin i snäv bemärkelse. Om kampernas teoriproducerande karaktär själv tenderar att bli en kritisk abstraktion blir då omvänt teorin i snäv bemärkelse underminerad enligt sin egen definition.

Kommuniseringsteorin skapar i sin förbindelse med klasskampen det kölvatten den själv följer. Det är denna teoris banala tillblivelse som blir alltmer teoretisk under det att den redan utgör en reell beståndsdel i kamperna, vilka allt mer kommer att låta den bli kampernas kritiska teori. Kommuniseringsbegreppets spridning kommer att vara en förening av de två formerna av teori och detta kommer att ge dem ett gemensamt språk. Denna spridning kommer att ge upphov till polemik och till framväxten av ett möjligt uttryck för ett perspektiv på överskridandet som, vilket fallet ofta är idag, inte längre kommer att vara något implicit som måste dechiffreras.

Det finns ett helt arbete att göra kring bejakandet av en revolutionär teori, av denna teoris spridning och av mer eller mindre stabila kärnor som står på denna teoretiska grund. Angående termen »intervention» är den att föredra när det handlar om att beskriva den klasskamp i vilken kommuniseringsangängarna är involverade samt de avvikelser som genomkorsar denna kamp. Vad som är angeläget för oss är den samhälleliga framtiden för vår teoris nyckelbegrepp, kommuniseringen.

Frågan om intervention inställer sig endast i den stund som man har gjort en abstraktion av aktiviteternas mångfald. Interventionsfrågan förvandlar det som man har gjort i den ena eller andra kampen (eller det som man inte kunde göra), det vill säga alltid särskilda praktiker, till en abstraktion av praktiken, och det är detta som skapar dilemmat mellan ingripande och avvaktande. Denna abstraktion är något mycket påtagligt som skapas av aktiviteter och attityder och den går att konstatera empiriskt: den »gamla praktiken», förmågan att »välja» mellan olika kamper, »delen av samhället ovanför samhället», inställningen att »allt angår mig», försvinnandet av kapitalets reproduktion i klasskampen som bevaras som ramverk men inte som bestämmande av aktörer, frågan om strategi och revolutionen som ett mål att uppnå, det individuella beslutet som metodologisk utgångspunkt och inte existensen av en motsägelsefull process eller en avvikelse som verksamheterna uttrycker, viljan att hoppa över kapitalets reproduktion i namn av en situation som bedöms vara gemensam på ett grundläggande sätt. Det väsentliga i kritiken av interventionsfrågan består i att praktiken görs till en abstraktion och att klasskampen objektiveras. Man får två poler som svarar ömsesidigt till varandra. (Detta betyder att interventionisternas motståndare, »avvaktarna», endast är deras egen motståndare). »Praktiken» uppnår som sådan, som entitet, en betydelse i förhållande till dess komplement klasskampen som en situation, vilken även denna helt och hållet är en abstraktion. De särskilda praktikerna är för sin del inte längre något mer än tillfälliga uttryck för praktiken som abstraktion i dilemmat mellan praktik och avvaktan. Häri ligger själva grunden till interventionsproblemet, det vill säga interventionen som en fråga.

Kommuniseringsperspektivet existerar som medel till självföreståelse för den rörelse som överskrider den vardagliga klasskampen och dess illegitimitet i förhållande till kapitalets reproduktion. Detta perspektiv är en förstärkning av de verksamheter som varslar om överskridandet, bland annat i kritiken av självorganiseringen och arbetarnas självförvaltning av ekonomin. Det är i detta läge som det finns ett utrymme för en epidemisk spridning av kommuniseringsbegreppet. Termen kommunisering har till och med kunnat uppfattas som klarare än anarkosyndikalism, utan att man har sett någon motsättning mellan de båda. Den kan fungera som politisk etikett och man kommer att sätta den på alla dem som talar om kommunisering. Dessa kommer att vara kommunisatörer så som man kan vara trotskist eller ultravänster. Det är så det ligger till och det är även något man får »finna sig i».

Kommuniseringsperspektivets fortsatta utarbetande för med sig att det nu innefattar nödvändigheten av att bli oundvikligt mottagligt för alla sorters anhängare av en revolution, och till och med, som radikaldemokraterna så ödmjukt säger, av en samhällsomvandling. Det revolutionära arbetarprogrammet finns inte längre; radikaldemokratismen kom att innebära dess försvinnande och vad som återstår som en politisk (eller pseudopolitisk) form hos kampernas begränsning. I den här cykeln måste så förbindelsen med de omedelbara kamperna förstås med följande teoretiska beståndsdelar som utgångspunkt:

  • teorin som en verklig beståndsdel i kamperna
  • kampernas teoriproducerande karaktär
  • uppkomsten av avvikelser i kampernas klasskaraktär, det vill säga i deras begränsning som är identisk med själva dessa kampers natur, deras vara som klass3)
  • produktionen av överskridandet av hela den cykel som påbörjades i början av 1970-talet
  • överskridandet som icke-överväxt hos kamperna vilket nödvändiggör ett brott
  • den ekonomiska krisen som kris för exploateringsförhållandet, som kris för klassernas reproduktion
  • uppkomsten av en teoretisk kommuniseringsströmning.

Den syntetiska beståndsdelen kan vara förekomsten av en kommuniseringsströmning.

Man kan säkert koppla samman kommuniseringsanhängarnas aktion med uppkomsten av avvikelser, utan att alls betrakta dem som anstiftare utan snarare som »uppspårare» och uppmuntrare. Situationen är nu sådan att det uppstår avvikelser i kamperna och »kommunisatörerna» har av naturen nära band till dessa potentialer.

Det går inte att föreställa sig att kommuniseringen skulle äga rum utan att den gav sig själv ett namn. Begreppets hegemoniska tillblivelse är inte på något sätt ett villkor för kommuniseringen, utan den senare bestäms av exploateringsförhållandets revolutionära kris. Dock kan man under det kommuniserande överskridandet som process förväntas se begreppet sprida sig, på ett konfliktfyllt sätt inom kamperna och inom självorganiseringen. Redan nu pågår ett gräl mellan kommuniseringsströmningen och de fossilerade resterna av den rådsbordigistiska ultravänstern. Dessa rester är förvisso obetydliga men det finns också, om inte ett gräl så åtminstone en polemik med en immediatistisk-alternativistisk strömning som är bra mycket svårare att bortse från.4) Begreppets hegemoni går nu via en självkritisk analys av pågående kamper snarare än via en kritik av programmet som vi idag kan lämna bakom oss.

Detta gräl och denna polemik syftar inte till att popularisera begreppet, som handlar om kampernas innebörd, om betydelsen av kapitalets utveckling, om kampernas utmynnande i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det är möjligt att de kommer att införlivas i ett antal (i förväg utarbetade) revolutionsscheman. Det kan bli synonymt med kollektivisering, med självförvaltning (jodå, det har man sett!). Det kan även bli synonymt med idén att uppnå proletärernas enhet i kamp. Proletärer i kamp skapar mellan sig nya relationer vars förmedling är kampen mot förmedlingen, det vill säga kapitalet. Att kalla denna enhet i kamp för kommunisering innebär att man direkt kopplar samman de nuvarande kamperna och revolutionen och detta är oumbärligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism; den självständiggör periodens dynamik5) och skapar sin egen ideologi, vilket endast kan utmynna i ett alternativt levnadssätt. Det är emellertid inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den interventionistiska hållningen som följer av den. De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de har rätt, men detta ska i så fall redan ha blivit känt!

Utvecklandet av begreppet, vilket kommuniseringsströmningen oförtrutet hänger sig åt, är också en utveckling av ett nätverk av smågrupper och personer som är långtifrån homogent utan som inrymmer meningsskiljaktigheter. Än mer kommer dock meningarna att gå isär när man tillägnar sig begreppet bortom detta nätverk. Det går inte att undvika att det uppkommer meningsskiljaktigheter eller rent av motsatta ståndpunkter i förståelsen av begreppet (som betecknar proletärernas positiva avskaffande av kapitalet i en process där de förvandlar sig till omedelbart samhälleliga individer). Dessa meningsskiljaktigheter utgör dock på intet sätt något hot om att den verkliga kommuniseringen skulle kunna ta »fel väg», ty det är inte begreppet som skapar rörelsen utan begreppet är rörelsens nödvändiga självförståelse. Kommuniseringsströmningen utvecklas i förbindelse med kamperna (oavsett vilken form denna förbindelse antar) och strömningens begrepp används för att inordna dessa kamper i ett perspektiv. Denna användning ger upphov till skillnader och tolkningar som kan vara immediatistiska, alternativistiska, ideologiska eller också förvånansvärt produktiva!

Denna verksamhet existerar under det att den vardagliga, verkliga klasskampen fortskrider och konkret producerar sitt eget överskridande som kommunistisk revolution. Man måste förstå dessa verksamheter som skapade under detta förlopp, som en av dess bestämmande praktiker, som en av dess beståndsdelar, och detta i själva deras teoretiska (i den snäva bemärkelsen) karakteristik. Denna teoretiska produktion existerar inte i sig, såsom konstituerad kropp, inför och föregående detta omedelbara förlopp. Det är därför som teorin måste förstås som en verklig beståndsdel av kamperna och kommuniseringsperspektivet som sammanfogningen av teorin i snäv bemärkelse, som kritisk abstraktion, med kampernas teoriproducerande karaktär vilken är deras egen självkritiks begripande. Vad vi här rör oss mot är kommuniseringens lingua franca.

Vi kan förvänta oss att både förvånas och besväras av kommuniseringens framgångar.

1)
Denna text publicerades först i Théorie communiste nr 22, februari 2009.
2)
Arbetets avessentialisering handlar om att allt mindre omedelbart arbete blir nödvändigt för produktionen av en vara (se »Fragmentet om maskiner» i Marx, Grundrisse). Detta fenomen var något man kunde se att de arbetslösas rörelse i Frankrike 1997/1998 tog fasta på, genom att de inte förde fram kravet på arbete åt alla utan på en form av medborgarlön. Detta kan ses som ett tecken på att det tidigare strikta förhållandet mellan arbete och arbetslöshet nu helt har omdefinierats. Red. anm.
3)
Dvs. när kamperna har en klasskaraktär så uttrycker sig denna i form av avvikelser inuti begränsningen. Red. anm.
4)
För att sätta namn på några av dessa så handlar det i det första fallet i första hand om debatten med Dauvé och Nesic, en debatt som vi alltsedan 2003 har sökt reproducera på svenska och till vilken vi i detta nummer publicerar ytterligare två bidrag (se »Mycket väsen för ingenting» och »Proletariat och kapital – en för kort kärlekshistoria?»). I det andra fallet handlar det bland annat om kritiken av Marcel (se texterna av Tarona och Lyon/Simon längre fram), men innan denna kritik skrevs konfronterades kretsen kring pamfletten Appel vilken sedan dess även har givit ut L’insurrection qui vient (på svenska: Det stundande upproret, Pluribus, 2010). För kommuniseringsströmningens kritik av Appel, se de första numren av den franskspråkiga tidskriften Meeting meeting.communisation.net. Red. anm.
5)
Att självständiggöra periodens dynamik innebär att man anser att proletariatets motsättning till den egna existensen som klass skulle kunna existera för sig själv, att den skulle kunna vara någonting annat än en klassaktivitet.