När allting svartnar, det är då du bleknar. Angående Dissident nummer 3, inledningen

Peter Åström
Vi frågar oss: hur ser möjligheten av en kommunistisk rörelse ut i den tid vi lever, i den reella underordningens epok?1)

Behovet att försöka besvara denna fråga, som formuleras i inledningen till Dissident nr 3, är identisk med ansatsen i det här numret av riff-raff. Som vi kommer att se är dock en sådan ansats inte tillräcklig för att nå fram till likartade slutsatser, för så snart följdfrågorna ska besvaras, om var vi befinner oss idag liksom hur vi »hamnade där», rör sig dessa två tidskrifter i mycket olika riktningar.

Utomvärldsliga erfarenheter och handlingar

Redaktörerna till det senaste numret av Dissident (för enkelhetens skull kallar vi dem »Dissident» hädanefter) tar som utgångspunkt att de »subjektiviteter» som uppstår i kampen mellan arbete och kapital logiskt hör till detta produktionssätt. Från detta drar de sedan slutsatsen att subjektiviteterna därför nödvändigtvis måste vara oförmögna till en ickekapitalistisk och ickedialektisk praktik som kommuniseringen såsom »lämnande» antas innebära. Den teoretiska apparaten har man hämtat från Marcel2) och man har endast modifierat den på ett par punkter. Kommuniseringen (kapitalets avskaffande) förstås här inte som klasskamp. Den senare uppfattas endast som kapitalförhållandets dynamik, som dess livskraft och aldrig som dess golgatavandring. Man skulle kunna sammanfatta deras ståndpunkt sålunda: de krafter som hör till denna värld kommer aldrig att kunna göra slut på densamma.

Den kapitalistiska dialektiken vilar tungt över de behärskade människorna men enligt Dissident är denna tydligen »inte så rigid att den inte släpper fram erfarenheter och handlingar som inte lyder under denna verklighet», ty »kapitalets hegemoni är inte fullkomlig.» (s. 8) För att se exempel på sådana handlingar antas det också räcka »att tillbringa en genomsnittlig dag på en genomsnittlig arbetsplats».

Det sägs alltså vara på arbetsplatserna, det vill säga i den sfär som det kapitalistiska herraväldet är som mest påtagligt, som vi ser dessa exempel på »erfarenheter och handlingar som inte lyder under denna verklighet». Vidare är dessa handlingar »flyktförsök». Men vad är det egentligen man flyr ifrån, från den verklighet man inte behärskas av? I det här läget kan man inte annat än klia sig i huvudet, men märkvärdigheterna slutar inte; snart heter det även att flyktförsöken inte är någon »brist eller svaghet hos systemet – tvärtom», för »i värsta fall [innebär de] ett stärkande av kapitallogiken». Handlingarna och erfarenheterna som alltså »inte lyder under denna verklighet» påverkar tydligen just denna verklighet och förstärker (»i värsta fall») den logik som återigen inte sägs behärska dem. Om vi har lyckats följa med i resonemanget så ska det alltså finnas en återkoppling, ett slags (mystisk) dialektisk förbindelse mellan det »ickedialektiska» och arbete–kapital-dialektiken – utomvärldsliga handlingar som intervenerar i världen vilken i sin tur täpper igen några av de hål genom vilka det utomvärldsliga en gång läckte ut. Att på denna väg undvika att »hänfalla åt idealism» (s. 13) framstår som aningen besvärligt. Man ska komma ihåg att det här inte är kapitalet som liknas vid en utomvärldslig kraft som så att säga tvingas stiga ned i och omforma den materiella verkligheten, för att anpassa den i enlighet med den abstrakta värdeförmeringens behov.3) Här är det omvänt människor, proletärer, vilka trots att de står mitt i det kapitalistiska samhället, på något sätt, här och nu, lyckas få kontakt med den andra sidan.

En sådan otrolig teoretisk inveckling kan nog endast förstås som en nödvändig konsekvens av att man tvingats backa på ett par tidigare punkter (alltså jämfört med vad Marcel skrev 2005), samtidigt som man försökt hålla det gamla systemet intakt. Till exempel har man i den här texten fjärmat sig från de värsta alternativistiska spekulationerna kring möjligheterna av »att skapa kommunistiska enklaver» (s. 12). Nu heter det »att det gäller att undvika en alltför rumslig förståelse av utsidan (att betrakta kapital och kommunism som fysiska rum med en mur emellan som det gäller att riva ned)…» (s. 13). »Kommunistiska relationer är helt enkelt inte möjliga inom kapitalismens totalitet, varför deras möjliggörande omöjliggör kapitalet.» (s. 14),4) men fastän utsidan nu inte längre kan uppfylla rollen som en verklig och av kapitalet oförorenad utsida så väljer man ändå att klamra sig fast vid en teoretisk apparat som, för att låna en formulering av Dissident, »läcker i alla riktningar».

[E]tt ensidigt fokus på arbetarklassens »befrielse» (eller: på klasskampens förmenta förmåga att producera kommunism) förhindrar en effektiv analys av möjligheterna att lämna den värld vi lever i. Istället för att försöka konstruera en klasskampens kommunistiska potential, måste vi därför vara medvetna om dess begränsningar och dess i förlängningen reaktionära funktioner. (s. 7)
Vi har sett hur de metoder som utforskats av generationer av revolutionärer … genomgående visat sig vara återvändsgränder, eller än värre: vägar till utökad underordning … Tvärtom är verkligheten mer kapitalistisk än någonsin. Alla samhälleliga sfärer är nu mer eller mindre integrerade i värdets logik. (s. 6)

Det här kunde ha varit hämtat ur »Angreppets och undandragandets kommunism» och det var just denna skepsis mot klasskampens kommunistiska potential som föranledde den textens författare att ta sin tillflykt till utsidan. År 2005 var utsidan räddningen därför att den stod fri från och inte reproducerade kapitalförhållandet. Tre år senare har dock, som vi nyss såg, även utsidan fallit in i de kapitalistiska kugghjulen och blivit en del av dess dynamik, »ett stärkande av kapitallogiken», om än endast »i värsta fall». Man sätter fortfarande sitt hopp till utsidan eftersom denna bara ibland ses som lika »reaktionär» som klasskampen: när det rör sig om »spridda ansatser och isolerade händelser», det vill säga när utsidan inte blir generaliserad.

Hur har världen blivit mer kapitalistisk?

Låt oss lägga utsidan åt sidan för ett slag och istället ägna en stund åt frågan om varför världen faktiskt har blivit mer kapitalistisk. Dissident har här rätt i en sak: att klasskampen hela tiden stått i centrum för denna utveckling. Den här viktiga insikten går bortom den vulgära objektivistiska marxismen som förstår kapitalet som någonting avskilt från klasskampen, en yttre kraft som likt ett rövarband stryker fram över världen och lägger vantarna på arbetarnas produkter. Klasskampen förstås enligt samma synsätt som arbetarnas försök att mildra kapitalisternas framfart och tygla dess profithungriga käftar. Här är förhållandet mellan arbete och kapital en dragkamp där den ena sidan kan stärkas på den andra sidans bekostnad och där det möjliga utfallet blir en fråga om styrkeförhållanden. Dissident har på denna punkt dragit samma slutsats som riff-raff, att polen arbete aldrig kan vara någonting utan polen kapital, dvs. att de tillsammans bildar en enhet, av vilket följer att ett bejakande av arbetet aldrig kan betyda att kapitalet undertrycks.

Detta var något vi såg exempel på i Ryssland efter proletariatets maktövertagande 1917. Trots att egendomsförhållandena skakades om i grunden ledde här aldrig den proletära diktaturen till att kapitalet förintades, ty så fort privatkapitalisterna var borta så föll det på arbetarklassens eget parti, alltså bolsjevikerna, att fortsätta produktionen, vilken omorganiserades under statlig kontroll. Partiets huvudsakliga uppgift blev hädanefter att se till att arbetarna kunde avpressas en ständigt växande merprodukt samt att landsbygdens bönder proletariserades in i denna arbetarklass. Man kan även ta den svenska socialdemokratin som exempel. Med de stora organisatoriska landvinningarna och det växande inflytandet inom hela samhället blev den med tiden en kraft som starkt kom att påverka samhällsutvecklingen. Den socialdemokratiska ledningen förstod med tiden alltmer detta faktum att arbetet inte kan stärkas på kapitalets bekostnad; med makt följde ansvar och därför skulle arbetarrörelsen se till att företagen gynnades, vilkas profiter indirekt också skulle komma arbetarna till godo. I den här andan skulle stora socialpolitiska projekt som till exempel utbyggnaden av barnomsorgen, vilken underlättade kvinnornas inträde i lönearbetet, utformas både i arbetarnas och industrins intresse. Allt fler sfärer blev så med arbetarrörelsens hjälp »integrerade i värdets logik».

Dissident som önskar se ett revolutionärt brott med kapitalismen är förstås inte nöjda med detta, vilket är helt rimligt, men varför förarga sig över »fel metoder» eller på klasskampen som sådan? Enligt vår mening är det någonting helt naturligt att klasskampen i alla dess former hittills har bidragit till att arbetet blivit ännu mer subsumerat under kapitalet. För att ge en förklaring till varför tycks det dock vara nödvändigt att rekapitulera några centrala delar i Kapitalets första bok. Först därefter kommer vi att kunna återvända till Dissidents frågeställningar.

Några inledande punkter:

  • Vi lever i ett samhälle som är underkastat det kapitalistiska produktionssättet.
  • Det kapitalistiska produktionssättets drivande princip är kontinuerlig värdeförmering, pengar som blir till mer pengar.
  • Värdeförmeringen är endast möjlig genom utvinning av mervärde från att avpressa arbetarna merarbete.
  • Denna mervärdeproduktion »leder inte till» utan är i sig utsugning och klassmotsättning.

Sålunda leddes vi fram till exploateringen som det centrala begreppet.

Kapitalisten vore inte kapitalist om han inte gång på gång lyckades omvandla sin penningsumma till en större penningsumma eftersom detta är kapitalets själva begrepp. Arbetaren å sin sida, vore inte längre arbetare om inte han och hans avkomma kunde reproduceras och gång på gång återvända till arbetsprocessen för att bli exploaterad. Denna process, där arbete och kapital oupphörligen ställs mot varandra, kallar Marx enkel reproduktion. När det producerade mervärdet i sin tur växer, när det omvandlas till tillskottskapital, rör det sig om utvidgad reproduktion.

Från Kapitalet vet vi även att det finns ett begränsat antal sätt att utvinna mervärde. Det går att få en arbetare att arbeta mer genom att jobba längre dagar eller att slita hårdare genom att arbeta mer intensivt under annars oförändrade arbetsbetingelser. Detta kallas absolut mervärdeproduktion. Det andra sättet, som är lite mer mystiskt, är den relativa mervärdeproduktionen. Här handlar det för kapitalisten om att stegra arbetsproduktiviteten och att med samma arbetsmängd till sitt förfogande tillverka fler varor. På detta sätt förkroppsligas nu ett lika stort producerat värde i ett större antal bruksvärden. Att producera mervärde handlar emellertid inte om att framställa fler produkter utan hemligheten ligger annorstädes: det enda sättet som kapitalistklassen kan tillägna sig merarbete av proletariatet genom höjd arbetsproduktivitet är att förbilliga arbetarnas reproduktion. När så den höjda arbetsproduktiviteten leder till billigare konsumtionsartiklar, boende, elektricitet osv, kan kapitalisten betala en lön som motsvarar denna lägre kostnad.

Arbetarens levnadsstandard må stå kvar på samma nivå men då arbetetsdagen är fortsatt lika lång producerar arbetaren nu »gratis» (som Marx uttrycker det) åt kapitalisten under en större del av arbetsdagen än tidigare och frambringar på kortare tid ett värde som motsvarar den penningmängd som krävs för inköp av de nödvändiga existensmedlen och som arbetaren sedan får tillbaka i form av lön. Även detta är utökad utsugning, enligt definitionen att utsugning är lika med mervärdeproduktion, då ju kapitalisten tillägnar sig en större mängd gratisarbete, även om den enskilde arbetaren inte själv måste uppleva detta som att bli hårdare utnyttjad. (Att höjd arbetsproduktivitet ofta i praktiken också åtföljs av krav på en större arbetsprestation är något annat som dock inte förändrar det just sagda.) Slutligen kan en kapitalist ackumulera mervärde snabbare om han lyckas förkorta det nödvändiga avbrottet som cirkulationsprocessen utgör: realisationen av det producerade mervärdet genom försäljning av de producerade varorna samt inköp av nya produktionsmedel och ny arbetskraft. Denna återförvandlingsprocess kallar Marx kapitalets omslagstid. Men i cirkulationssfären uppstår inget nytt värde; en kortare omslagstid gör det endast möjligt att snabbare sätta igång en ny process av exploatering.

Mervärdeproduktion, det vill säga utsugning, innebär alltid merarbetets tillväxt (det vill säga den mervärdeskapande tiden) i förhållande till det nödvändiga arbetet, antingen arbetsdagen förlängs absolut eller att det nödvändiga arbetet minskas och ger utrymme åt merarbete under denna för kapitalet frigjorda tid. Nedanstående tabell innehåller exempel på tre arbetsdagar: en första arbetsdag som vi tar som utgångspunkt och därefter två varianter på hur utsugningen kan tänkas öka i ett nästa steg. Talen representerar arbetstimmar.

Arbetsdag I IIa IIb
Total arbetstid 8 10 8
Nödvändig arbetstid 4 4 2
Merarbetstid 4 6 6

I såväl exempel IIa som IIb har kapitalisten vunnit två timmar mervärdeskapande arbetstid, men på två skilda sätt: i det första fallet genom absolut mervärdeproduktion och i det andra fallet genom relativ mervärdeproduktion. (I exempel IIb är det underförstått att arbetarnas existensmedel har blivit billigare.)

Utan någon av dessa metoder skulle kapitalet inte reproduceras i utvidgad skala, det vill säga inget mervärde förvandlas till tillskottskapital och under sådana villkor skulle inte produktionssättet överleva. Kapitalisten skulle upphöra att vara kapitalist och efterfrågan på arbetskraft försvinna. Dock måste det här påpekas att produktionssättet aldrig bryter ihop automatiskt vid ett plötsligt stopp för värdeförmeringen. I de ständigt återkommande finanskriserna utplånas ackumulerat värde i stor skala och en stark misstänksamhet breder ut sig bland kapitalisterna angående möjligheterna att fortsätta tjäna pengar på den kapitalistiska produktionen. Men medan vissa kapital går under lyckas andra överleva och kan expandera ytterligare, så vid varje sådan kris ökar kapitalets centralisation, vilket kan lägga grunden för en ny ackumulationscykel. Men en återhämtning från krisen och ett nytt uppsving är helt avhängigt att kapitalet vädrar nya profiter, det vill säga finner metoder att öka exploateringen av arbetskraften. Om dessa uteblir så fortsätter kapitalförintelsen och produktionssättet träder in i ett kroniskt kristillstånd. Kapitalförhållandet kräver således att utsugningen hela tiden stegras, antingen på det ena eller andra sättet. Annars är det finito med kapitalismen.

Också proletariatet, som kapitalet hela tiden ställs inför, måste reproduceras inom det kapitalistiska samhället, men detta är inget som sker automatiskt. Kapitalisten »skänker» visserligen arbetaren en lön, det vill säga han betalar för en bråkdel av det värde denne faktiskt producerar, men det är långt ifrån självklart att denna lön, på alla platser och tider, skulle vara tillräckligt hög för inköp av tillräckligt många eller tillräckligt dugliga existensmedel. Likaså är inte sällan själva arbetet så nedslitande på kropp och psyke att arbetarna bryts ned för snabbt och tillslut blir odugliga till och med för att bli exploaterade. Proletärernas kamp för ett minimum av existensmedel och »rimliga» arbetsvillkor säkrar alltså kapitalförhållandets reproduktion under det att proletärerna håller sina huvuden ovanför vattenytan.

Genom denna utsugning och klasskamp fortskrider kapitalförhållandet dag för dag, år efter år och århundrade efter århundrade. Kunde klasskampen ha tagit oss någon annanstans? Ja, kanske! Men bara om den faktiskt hade gjort slut på kapitalet helt och hållet. Eftersom kapitalförhållandet trots allt har överlevt den ständigt närvarande vardagliga klasskampen liksom ett otal större proletära uppror och revolutionsförsök, kort sagt eftersom det uppenbarligen finns kvar än idag måste det sägas att subsumtionen (mer om denna längre fram) med nödvändighet är mer fördjupad idag, vilket inte kan skyllas på fel »metoder» i klasskampen, inte ens på socialdemokratin. Men hur kan det vara så med nödvändighet? Jo, det kan härledas direkt från vad som nyss sagts om metoderna att producera mervärde.

Låt oss föreställa oss kapitalförhållandet som en bil med fram- och bakhjulsdrift, dvs. med ett drivande hjulpar fram och ett bak. Bilen färdas i en uppförsbacke som hela tiden blir brantare. Varje hjulpar måste inte hela tiden driva fram fordonet men om drivkraften på ett av dem skulle slås av så måste det andra hjulparet omedelbart kompensera för detta, för att inte bilen ska stanna.

I det åttonde kapitlet av Kapitalet, bok 1, berättar Marx om hur arbetsdagen under 1800-talets Storbritannien blev allt längre och hur fruktansvärda konsekvenserna blev för arbetare i gruvor, blekerier, bagerier osv. Män och kvinnor, ungdomar och barn så unga som sju–åtta år arbetade dag och natt under vidriga förhållanden i 12, 13, 14, 15 timmar. Denna utveckling stötte på sina naturliga gränser, medellivslängden störtdök och hela regioner avfolkades. Det bedrevs en ren rovdrift på arbetare och denna kapitalistiska stat skulle aldrig ha överlevt om detta inte hade begränsats, vilket till slut också skedde efter en långsam skärpning av fabrikslagstiftningen som reglerade arbetstiden och begränsade barnarbetet. Vid varje skärpning av regelverket protesterade fabrikanterna våldsamt och menade att det skulle innebära slutet för deras vinster, men så blev det uppenbarligen inte. Arbetsdagen begränsades, men det fanns ett annat sätt att göra profiter: det relativa mervärdet.

Som sades ovan hänger den relativa mervärdeproduktionen på att arbetskraftens reproduktion görs billigare. Detta sker genom processen reell subsumtion som innebär att kapitalet, med vetenskapen i dess tjänst, revolutionerar arbetsprocessen och anpassar den för att bli mer adekvat för värdeförmeringen, för kapitalets begrepp. Vidare så orsakar detta en rad omvälvningar i samhället som helhet.

Varje åtgärd som sätter en bromskloss på ett av kapitalproduktionens hjul knuffar kapitalet till att revolutionera produktionssättet, för att producera mervärde på ett annat sätt och detta oavsett vem som sätter dit denna bromskloss, om det så är fabriksinspektörer, en organiserad fackföreningsrörelse eller lokala kämpande arbetarkollektiv. Produktionssättet har en objektiv rörelselag: produktion av merarbete i absolut och relativ form. Därför är subsumtionen något som måste fördjupas med utvecklingen i tiden, så länge kapitalismen består, och detta är något vi inte får glömma bort om vi vill ägna oss åt teori.

Arbetarnas situation i Europa vid 1960-talets slut skilde sig givetvis enormt jämfört med vad som nyss sagts om 1800-talet, men det är ändå möjligt att dra en parallell mellan dem. Efterkrigstidens Europa upplevde en enorm kapitalackumulation och detta trots, eller kanske snarare tack vare, en allt starkare arbetarrörelse. Oavsett om denna rörelse vid denna tid hade erövrat självaste regeringsmakten, såsom här i Sverige (som kronan på en massiv facklig organisering), eller om den tog sig formen av mindre men betydelsefulla fackföreningar, såsom CGT i Frankrike, så ägde klasskampen rum enligt ett mycket förutsägbart mönster. Arbetarorganisationerna tvingade till sig årliga löneförhöjningar men de accepterade i allmänhet kapitalistens kontroll över arbetsplatsen. Eftersom arbetskraften var dyr sporrades företagen till att göra stora investeringar i nya moderna produktionsmedel för att kunna göra största produktiva nytta av sina arbetare. De höga lönerna gjorde även nytta för kapitalet som köpkraft och arbetarna kunde nu köpa sina »egna» produkter såsom hushållsmaskiner, bilar osv. Åren av välstånd grundade sig huvudsakligen på två saker:

  1. Arbetarnas konsumtion av massproducerade varor sänkte kraftigt deras reproduktionskostnader, dvs. minskade det nödvändiga arbetet. Detta genom att mindre effektiv protokapitalistisk produktion härigenom kunde ersättas och detta trots att fler produkter kom att ingå i arbetarnas konsumtion.
  2. I princip alla tvister kunde få sin lösning genom att arbetarna gavs höjda löner. Därmed lämnades fältet fritt för kapitalisterna att genomföra förändringar som minskade arbetarnas kontroll över arbetsprocessen och ökade arbetstempot. Det öppnades också upp för övertids- och nattarbete med mera. Av stor betydelse var att de kunde räkna med fackföreningarnas lojalitet och få hjälp av dessa att övertyga arbetarna om att gå med på dessa saker.

Denna ordning fungerade väl under några decennier, men vid sextiotalets slut bröt tillslut en våg av arbetarprotester fram och hela detta förhållande skulle komma att vältas över ända. Överallt revolterade arbetare mot det monotona arbetet och hårda tempot på arbetsplatserna och det var denna gång en revolt riktad lika mycket mot fackföreningarna och arbetarpartierna som hade försvarat utvecklingen som lett fram till detta. Här i Sverige yttrade sig revolten i en våg av vilda strejker som inleddes i Göteborgs hamn och på LKAB:s gruvor i norr vid slutet av 1969.5) I Norditalien vid samma tid började kämpande arbetare medvetet att kräva löneförhöjningar som vida översteg företagens produktivitetsvinster och de kom så att föra en kamp som riktade sig direkt mot företagens profiter.6) Och revolten bröt ut, inte för att proletärerna slutligen hade lyckats genomskåda arbetarpartiernas och fackföreningsrörelsens »svek» – det faktum att dessa hade accepterat produktivitetsutvecklingen – utan på grund av den omständigheten att arbetsvillkoren vid de löpande banden hade blivit outhärdliga.

I det här läget gjorde kapitalet vad det blev tvingat till – det körde ut ohyran. På Fiat i Italien började man ersätta arbetarna med industrirobotar. Arbetslösheten som följde ökade konkurrensen arbetare emellan om de jobb som fanns kvar. Överallt, inte bara i Italien, bröt kapitalet ned de röda fästena, knäckte arbetarkollektiven och började söka efter billig, lydig arbetskraft på andra kontinenter. Det gamla förhållandet hade blivit föråldrat. Det grundade sig huvudsakligen på en nationell ackumulation och ett kapital i samexistens med en arbetaridentitet, ett ramverk som nu blivit till ett fängelse för såväl arbetarna som för ackumulationen.

Fel metoder?

Hur ser Dissident på den här saken? Hade proletärerna »fel metoder» 19681973 när de gjorde uppror mot sin tids kapitalism, mot sina konkreta livsvillkor, när nu resultatet av denna kamp kom att betyda slutet för tjugo kapitalistiska guldår och en omstrukturering av hela produktionssättet i världsskala, liksom en fördjupad subsumtion? Vill Dissident-redaktörerna antyda att Mario Tronti, Antonio Negri med flera var reaktionära då de bejublade att deras ansträngningar faktiskt gav resultat?

Det är förstås helt sant att vi ännu inte fått uppleva kapitalförhållandets upplösning till följd av dess inneboende motsättningar. Vad vi däremot redan har sett, flera gånger till och med, är den verkliga undergången för en hel rad bestämda former för kapitalproduktion/utsugning. Varje gång som klassförhållandet på allvar blivit utmanat så har det stått mellan undergång eller omstrukturering och varje gång det senare blivit verklighet så har de inneboende motsättningarna aldrig kunnat undertryckas, vilket därför också varje gång oundvikligen leder till en ny framtida kris för produktionssättet.

Marcel och Dissident har uppenbarligen blivit less på klasskampens upprepade löften och vill nu inte ge den några fler chanser. De har istället valt att satsa sina kort på något nytt och obeprövat: utsidan. Men de undviker frågan om varför ingen rörelse har upptäckt denna metod (den »projektuella») eller flyktväg tidigare om den nu är så ofelbar.

»Revolutionärerna», dvs. de som vill »lämna världen», måste enligt Dissident bedriva en dubbel kamp: å ena sidan mot kapitalet och å andra sidan mot arbetet. Här visar sig än en gång arbetarnas märkliga peronlighetsklyvning,7) i vilken de slits mellan att vilja tillhöra (»att begära sin egen underordning», s. 9) och att lämna världen. Den rätta metoden, den där alla representanter ställts åt sidan, antas dock få dem välja det senare alternativet, ja istället för att ge sig in i någon klasskamp där man måste kämpa som arbetare och då förstås kan riskera att – Gud förbjude! – fördjupa subsumtionen.

Enligt oss så finns det ingen motsättning mellan att säga att proletariatet, vid en viss tidpunkt, drivs till att vidta kommunistiska åtgärder i sin kamp mot kapitalet och att detta kan bli en klasskamp som gör slut på klasskampen. Tvärtom uppfattar vi detta som den enda materialistiska förståelsen av kommuniseringen, det att den inte trots proletariatet och kapitalet – bestämda av det kapitalistiska produktionssättet – utan just på grund av detta förhållande, manifesterat i proletariatets situation inom kapitalismen, nu blir någonting aktuellt.8) Att det försöker tillfredsställa sina behov inom det kapitalistiska samhället är inte någon »[f]rivillig underordning» (s. 9). Varje kommunistiskt perspektiv grundar sig på antagandet att det nuvarande samhället vid någon punkt inte lyckas reproducera sig självt, alltså inte kan tillfredsställa de undertrycktas behov och på samma gång hålla det ekonomiska systemet intakt. Tvärt emot vad Dissident påstår är det med utgångspunkt i de mest basala kamperna för brödfödan som proletariatet (och nej, ingen annan), i försvaret av sin egen reproduktion som varelser med kroppsliga och andliga behov, kan ledas till att utmana sina egna miserabla livsvillkor. Vapnet som då riktas mot klassfienden som bestämmer dess situation – kapitalet – blir att upplösa sig själv som klass. Men denna händelse är inte något lämnande, undandragande eller självmord utan ett frontalangrepp på de kapitalistiska produktionsförhållandena och dess stat; det är kommunismen som rörelse som längs en väg av aska avskaffar de nuvarande förhållandena.

Idén om att kommunismen skulle »anlända från framtiden», bortom klassmotsättningarna, snarare än att produceras av klasstrider som bryter fram ur nutiden, det är en tanke som rimmar illa med kommuniseringsperspektivet som handlar om produktion av kommunism. En sådan tanke var kanske frestande i en tid som inte visade några tecken på omedelbar kommunisering (på grund av hur klassmotsättningen då var ställd) utan endast klassaffirmation, en tid – i skarp kontrast med vår – då socialismen syntes inom räckhåll.9) Denna idé kunde också fungera som ideologi åt kontrarevolutionen: det ärorika slutmålet för vilket arbetarna under övergångsstadiet måste offra sig, en Edens lustgård som hägrade i den avlägsna framtiden och som man en dag passivt skulle anlända till. Men givetvis först efter det att den tunga industrin byggts klart och en ny människa blivit född, en ren oskuldsfull varelse som inte känner några klasstrider och som därför är värdig att träda in i detta paradis… Kommuniseringen å sin sida låter sig inte förslavas under framtiden. Som ett perspektiv på kommunism med utgångspunkt i nutiden talar vi istället om en aktiv konfliktfylld process med konkreta kännetecken. Därtill är kommunismen inte på något sätt främmande för den här världen, då den är negationen av alla de förhållanden som upprätthåller produktionssättet. Faktiskt är den väsentligen bunden till den här världen, som denna världs kritik, ty vi kan endast säga någonting om kommunismen i negativa ordalag, att den inte är egendom, arbetsdelning, varuproduktion etcetera. Från denna synpunkt kan man också säga att även kommunismen – eller vad vi vet om kommunismen – tar slut så snart den genom sin kommunisering har brutit ned staten och alla samhällsklasserna, för hur kan egentligen vår teori säga något om vad som ligger bortom kapitalet, när denna teori grundar sig på det kapitalistiska produktionssättets motsägelsefulla existens, något högst materiellt påtagligt som vi kan uppleva, i motsats till en mytologisk överhistorisk filosofi.

Delar av sjuttiotalsvänstern plockade fram den unge Marx och gjorde feuerbachska modeller över ett bortkommet mänskligt artväsen och dess vandring genom tidsåldrarna, med den slutliga hemkomsten i kommunismens varma famn. Dissident å sin sida lutar sig på modernare filosofer och vänder ut och in samt fram och bak på både det ena och det andra resonemanget. Frågan är bara om de efter sina strapatser verkligen har avancerat framåt jämfört med dessa föregångare, om nu framsteget skulle bestå i att inte längre se det ursprungliga sanna utan det utomvärldsliga sanna, av kapitalet obefläckade sanna, som lösningen på de världsliga lidandena. Och vart sen kommer nästa steg att ta oss, med tanke på att Dissident nummer 3 mest liknar ett exemplar av Vakttornet?

april 2010
1) Dissident nr 3, 2008, s. 6. Fortsättningsvis står alla sidhänvisningar till numret inom parentes i den löpande texten.
2) Marcel, »Angreppets och undandragandets kommunism», riff-raff nr 7, 2005, s. 81159.
3) Jfr Magnus Florén Sandberg, »Marx subsumtionsbegrepp. En idéhistorisk begreppsanalys», opublicerad magisteruppsats, Institutionen för Idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, 2009 samt Christopher J. Arthur, »The possessive spirit of capital: subsumption», i Re-reading Marx. New perspectives after the critical edition, Basingstoke/New York 2009, s. 148162.
4) Detta senare kan vi hålla med om helt och hållet.
5) Jfr Ragnar Järhult, Nu eller aldrig. En bok om »den nya strejkrörelsen», Stockholm 1982.
6) Jfr Steve Wright, Storming heaven, London 2002.
7) Jfr Simon och Lyon, s. 76f.
8) Hos Marcel/Dissident är hela tiden klasskampen en nödvändig förutsättning eller förberedelse för revolutionen men detta samtidigt som den är dess hämsko vars inomkapitalistiska natur hotar att undergräva en revolution som inte känner den här världen.
9) Se Théorie communiste, »Mycket väsen för ingenting» i detta nummer av riff-raff.