Om vi … i samhället sådant det är, inte kunde finna fördolda de materiella produktionsbetingelserna och de dem motsvarande kommunikationsförhållandena för ett klasslöst samhälle, så vore alla sprängförsök donquichoteri. (Karl Marx)
I den mån en sådan kritik [av den borgerliga ekonomin] över huvud taget företräder en klass, kan den endast representera den klass, vars historiska uppgift är att revolutionera det kapitalistiska produktionssättet och slutligen avskaffa klasserna – proletariatet. (Karl Marx)
Det är en gedigen och ytterst intressant och stimulerande diskussion – en ”ljumskrusande” ”teoretisk klusterbomb” – som Marcel presenterar i riff-raff nr 7. Men, som den redaktionella inledningen menar, inte utan invändningar. Det är emellertid inte minst det senare som gör den stimulerande. Och som gammal riff-redaktör känns det skönt att äntligen få ta del av ett öppet polemiskt bidrag, som ifrågasätter det riff-raffska program som vi låtit växa fram under sju nummer. Emellertid är alltid helomvändningar och krumsprång problematiska, då de i sig söker att gå vidare utan att låta leva vidare de delar av tidigare teori som hade något adekvat att komma med (som teoretisk, om än inte blott-ideell, Aufhebung) och ser brottet som viktigare än kontinuiteten i den revolutionära teorin och inte förhållandet dem emellan. Dessutom går det inte att smyga förbi det faktum att brytandet av (fullständigt) ny teoretisk mark ofta motiveras – mellan raderna, i all ödmjukhet – av att denna nya mark skall bära prägeln just av markbrytaren. Detta i sin tur är ett, för vår kommunistiska del, olyckligt uttryck för den borgerliga karriärismen och vaktslåendet om ens namn och person som varumärke (därmed inte sagt att detta är Marcels motiv till essän – jag tolkar honom som en ärlig sökare och revolutionär som inte är tillfreds med hittillsvarande kommunistiska teori). Texten är till detta något svårkritiserad då den är tämligen ”undflyende” i sina ofta vaga formuleringar. Det är lite som om Marcel tar sig själv väl bokstavligt på orden. Emellertid är det skönt att ny teori formuleras med ett språk som inte enbart rör sig kring gängse marxistisk språkföring.
Jag kommer att uppehålla mig vid några punkter i texten för att belysa hur jag menar att Marcel gör upp räkningen med, i slutänden, de hjärnspöken som jag hävdar har jagat ”marxismen” sedan publiceringen av Marx ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844 (EFM, även benämnda som Parismanuskripten). I avdelning II har jag som brukligt är valt att lyfta fram de långt ifrån få passager och koncept som hör till essäns positiva styrkor. Därefter kommer jag emellertid oundvikligen in på Marcels uppgörelse med marxismens ”myt” om proletariatet som är den viktigaste och mest kontroversiella tesen i texten (III). Jag försöker sedan att emot Marcels uppgörelse skissa förhållandet mellan kommunismen som fakticitet (”substans”, som ”reell rörelse”) och som begrepp (IV). Först efter att ha gjort detta ämnar jag ägna lite utrymme åt frågan om alienationen utifrån lite olika aspekter. Dels genom att bläddra lite i EFM från 1844 och jämföra den med diskussionen om en mänsklig natur som samhälleligt skapad och inte något aprioristiskt överhistoriskt förfrämligande av en metodologiskt individuell människa; i anslutning till detta berör jag det ”epistemologiska brott” som anförts, dock inte av Marcel, i Marx teoretiska utveckling just kring denna skillnad i syn på människan, nämligen som det hävdas mellan Parismanuskripten och Feuerbachteserna under åren 1844 och 1845 (V–VII). Efter detta försöker jag betona dubbelkaraktären hos arbetet under kapitalismen som ett dialektiskt förhållande med olika implikationer beroende på klasskampens (kapitalförhållandets) totala sammanhang. Mot slutet och med föregående diskussion som grund, närmar jag mig sedan Marcels ambition att specificera kommuniseringsprocessens tvenne dimensioner, dvs. dess ”externa” och ”interna” dimension och ger honom, trots min kritik av denna hjärngymnastik, delvis rätt (nämligen att det är ”problematiskt att skilja på” de två dimensionerna utifrån Marcels eget resonemang) (IX); härpå följer några halvtankade associationer kring denna ”externa dimension” översatta till ett jazzsammanhang, även om de togs med i detta svar mest på kul (X). Så närmar vi oss äntligen slutet och där passar jag på att höra mig för lite om Marcels något motsägelsefulla syn på huruvida vi idag kan och bör söka efter tendenser i klasskampen som visar på kommunismens rörelse (XI). Därefter försöker jag med några korta ord knyta ihop säcken för denna gång, men hoppas i samma andhämtning innerligt att andra (inklusive Marcel själv) knyter upp den igen.
I ödmjukhetens (och garderingens) namn vill jag understryka att mitt ”svar” egentligen blott är blygsamt utvecklade marginalanteckningar från min läsning av Marcels text – vän av ordning/-en skulle kanske snarare kalla dem fåfängt invecklade. Framställningens form bör därför tas för vad den är – en råskiss.
Till de positiva delarna och passagerna i texten, och de är alls inte få, vill jag lyfta fram ett par riktiga godingar – nämligen betonandet av kommunismen som ”verb” (s. 149) och att teorin ska förstås som en ”poetik utifrån en poetisk teori” (s. 131). Smaka på det senare och slå upp en av Marx gamla skrifter och du har ”skänkt” dig en helkväll! Lägg där till klargörandet att ”vi är inte revolutionens jesuiter” (s. 150)2 och du kan hålla på hela natten. Vidare är själva formen för essän givande i sin öppenhet, odogmatiskhet och ärlighet, så som varandes ”på samma gång en undersökning” och ”en läsning” (s. 83). Med detta i bakhuvudet kan man ta några av de allt för kategoriska uttalandena och krumsprången för vad de är – stilistiska provokationer.
Likaså kändes det minst sagt behövligt att reda ut frågan om ”bruksvärdena”, här i polemik mot de ”autonomister” och ”situationister” som ”missförstår … brukvärdenas kapitalistiska dimension. Detta eftersom de identifierar kommunismen med befriandet av bruksvärden, vilket i sin tur gör att de blir blinda för att kapitalets originalitet är exploateringen av arbetskraften (dvs. produktionen av mervärde)…” (s. 91f.). Således har det gjorts lite väl stor politisk kampanjmässig grej av att arbetare snor med sig muggpapper från jobbet och plankar på vägen till och från samma jobb.3
Diskussionen om arbetarklassen som ”cyniskt subjekt”, dvs. att ”de vet vad de gör och gör det ändå” (s. 102),4 är också värdefull och utgör en del av den grundläggande frågan för revolutionärer – øpara que? Varför inte kommunism än?5 Kommunistisk teori handlar nämligen om mer än att konstatera6 – vi vill förstå för att kunna förändra. Marcel ser detta som ett tecken på, och i termer av, ”kapitalismens antropologiska revolution”, dvs. att arbetaren idag inte bara förkroppsligar arbetet utan ”kapitalförhållandet som sådant” (s. 102)7, vilket gott och väl bidrar till att besvara frågan (om än ”en mer ’strukturalistisk’ förklaring”).
Detta är i sin tur länkat till en annan av textens fundamentala styrka – diskussionen om den enormt implikativa analysen av kapitalismen/klasskampen i termer av Marx kategorier ”formell” och ”reell subsumtion”.8 Denna diskussion, menar jag, måste ligga till grund för hela den kommunistiska teorin som samtidigt varandes projektivitet och kapital-/klasskampsanalys (som samtidigt förfest, danspalats och efterfest).
Och så slutligen i denna positiva del av värderingen av texten, den ”kommunistiska teorins organisatoriska betydelse” (s. 84), Marcels ”partiteori”, hans ”Lenin i Skandinavien”. De projekt han listar här – Motarbetaren, riff-raff (får jag förmoda) och ”Lenin i Skandinavien”9 – kan mycket väl fungera, tillsammans med andra, och det oavsett hur Marcel filosofiskt motiverar dem. I slutändan är det som han säger, att ”den enda verksamhet som kan organiseras revolutionärt är den egna” (s. 128). Vilket inte skall tolkas individualistiskt, som säkerligen vår genomsnittlige avantgardist under både röd och svart (och röd-svart) flagg kommer att göra. Så jävla unika är vi inte, att ingen annan delar vår belägenhet (det är även så vi motiverar varför vi producerar riff-raff för ”oss själva”); vi är delar av en klass – arbetarklassen. Som en liten avstickare (jag ämnar lämna en explicit diskussion om ”organisationstemat” åt ett senare tillfälle) kan ex-trotten C.L.R. James få dödförklara det gamla externa (formella), substitutionistiska organisationskonceptet10:
Det finns inget mer att organisera. Du kan organisera arbetarna som arbetare. Du kan skapa en särskild organisation för revolutionära arbetare. Men när du väl har dessa två så har du nått slutet. Organisationer så som vi känt dem har kommit till ett slut. … Uppgiften idag är att eftersöka, att lära, att illustrera, att utveckla spontanitet – proletariatets fria kreativa aktivitet. Proletariatet kommer att finna sin metod för proletär organisering. … Fri aktivitet betyder inte endast slutet för kommunistpartierna. Det betyder kapitalismens slut. Endast fri aktivitet, en disciplinerad spontanitet, kan förebygga mot byråkrati. … Den impuls med vilken den skapade nya organisationer, det medel som skapat dem, spontaniteten, måste nu bli målet. (C.L.R. James, 1948, s. 117f.)
Den grundläggande, och därför mest problematiska, tesen i texten är Marcels (”vårt”) övergivande av ”marxismens mytologi om proletariatet” (s. 81), dvs. den vår ”dialektik som hävdade att kommunismen är ett resultat av en intern motsättning i kapitalförhållandet” (s. 81f.), vår ”förlegade uppfattning om revoltens karaktär” (s. 82). I ”bjärt kontrast” till detta synsätt har ”vi” nu insett att ”kommunismen måste förstås som en ’maskinell’ produkt snarare än ett fenomen som föds ur kapitalförhållandet” (s. 82), med andra ord att kommunismen ”blockerar och förintar kapitaldialektiken, den upphäver den inte” (s. 82).11 Kommunismen måste sålunda förstås som ”något som skapas artificiellt” till skillnad från något som ”föds av interna motsättningar” (s. 82), detta för att undvika ”all teleologi” (s. 82).12 Det är inte bara det att myten handlar om kommunismen som resultatet av kapitalismens interna motsättningar; en del av denna myt, får vi lära, är att arbetarklassen/proletariatet blott är ”teoretiska modeller”. För Marcel är således inte den ”teoretiska modellen” (qua teoretisk modell) existensform för ”substansen” (det ”faktiska” proletariatet); modellerna/begreppen är alltså inte ”objektiva tankeformer” (Marx). Det tycks således inte finnas någon dialektik, någon förmedling dem emellan.
Men på samma sätt som kommuniseringen är mer än ”summan av direkta aktioner” (Dauvé) så är arbetarklassen/proletariatet mer än summan av individuella (”partikulära”) ”lönarbetare” (sociologins ”aggregat”, en ”passiv” totalitet). Det är inte heller så att begreppet arbetarklass/proletariat blott är en ”teoretisk modell” och att aktören (pl.) är ”enskilda och partikulära människor (s. 98), det ”empiriska proletariatet” (s. 154), de ”faktiska, och heroiskt kämpande arbetande klasser som existerat i verkligheten” (s. 155). Det är inte (in-) direkt Robinson Crusoe, och hans armé – ”aggregat” – av kloner som drar på sig sin Maokeps och går ut i krig mot ”stat och kapital”. Att ge ”enskilda och partikulära människor” denna exklusivitet är att stanna vid en ”kaotisk föreställning om det hela”, som Marx skrev i sin Inledning 1857, dvs. det ”föreställt konkreta”, alltså i bästa fall en ”passiv” totalitet; den dialektiska metoden däremot når genom successivt närmare bestämningar ”analytiskt” fram till ”allt enklare begrepp”, och:
Härifrån skulle nu resan upprepas tillbaka igen, tills jag slutligen åter anlände till [det ”empiriska proletariatet”], men denna gång inte som till en kaotisk föreställning om ett helt utan som till en rik totalitet med många bestämningar och förhållanden. (Marx, 1857, s. 250)
Arbetarklassen/proletariatet är ”teoretiska begrepp”, men vi brukar dessa begrepp endast i den utsträckning som de uttrycker sitt innehåll13, dvs. i den utsträckning som de är ”förnuftiga abstraktioner” [verständige Abstraktion] (Marx, 1857)14. ”Tankeformer qua bestämda abstraktioner [determinate abstractions] är existensformer” (Gunn, 1992, s. 23). Det må ha varit ”begrepp” som stred för de ”sanna socialisterna” och för protagonisterna i diskurs-diskursen, men så är det alltså inte för oss, varken fram till eller efter riff-raff nr 7. Begrepp och ”substans” står alltså i ett dialektiskt förhållande till varandra (de är dock inte detsamma).15 ”Samhället består” dessutom enligt Marx ”inte av individer utan uttrycker summan av de relationer, förhållanden, som dessa individer står i till varandra” (Grundrisse, s. 67).
Vi måste hålla i minnet Marcels diskussion om det abstrakta arbetets praktiska verkningar; varför inte se förhållandet mellan ”klass” och ”empiri” på samma sätt? Steget är inte så långt.
Den marxistiska kritiken ser det mänskliga samhället i dess rörelse, i dess utveckling i tiden; den nyttjar sig av ett fundamentalt historiskt och dialektiskt kriterium, det vill säga, den studerar kopplingen mellan händelser i dessas återverkande interaktion. Istället för att ta en ögonblicksbild på samhället vid en given tidpunkt (som den gamla metafysiska metoden) och sedan studera det för att kunna urskilja de olika kategorier i vilka de individer som bär upp dem måste klassificeras, så ser den dialektiska metoden historien som en film som framåtskrider genom successiva scener; klassen måste ses på och urskiljas genom denna rörelses slående anletsdrag. (Bordiga, 1921, s. 37)
Men hur konstitueras ”klass”, vilken praxis, vilken sinnlighet ikläder sig detta ”begrepp”. Marx var tydlig på denna punkt:
De enskilda individerna bildar en klass bara såvida de för en gemensam kamp mot en annan klass; annars är de som konkurrenter varandras fiender. (Marx, 1845–1846, s. 174)
Dvs. klass-i-sig och klass-för-sig, för att tala så att filosoferna förstår. Detta är ena sidan. Men vi måste veta mer:
Dessa klasser … är ett tomt ord, om jag inte känner de element, på vilka de vilar, t.ex. lönarbete, kapital etc. Dessa sistnämnda förutsätter utbyte, arbetsdelning, priser etc. (Marx, 1857, s. 250)
Skutan vänds emellertid åtminstone till viss del rätt när Marcel skriver att:
De antikapitalistiska verksamheterna kan idag inte endast analyseras som rent empiriska företeelser, de måste förstås i relation till de konkreta abstraktioner som kapitalet innebär: varuformen, det abstrakta arbetet, värdet etc. (Marcel, s. 11816)
Vi försökte betona bredden i detta förhållande mellan partikulärt och allmänt redan i vår inledning till det första numret av riff-raff:
… naturligtvis måste vi i vår analys av både klasskampen och kapitalismen som system laborera på alla nivåer, från ett sammanställande av våra egna personliga erfarenheter till det mest abstrakta kapitalet i allmänhet. (riff-raff nr 1, 2002, s. 3)
Jag ämnar däremot inte här att bedöma huruvida vi har lyckats i vår ambition, men jämför gärna nr 3–4 med nr 6 och nr 7 (och för den delen även detta aktuella åttonde nummer).
Är det med Marcel som, om vi får tro Marramao, med Korsch, att han ”diakront urvattna[r] marxismens dialektiska begrepp för att kunna återanvända dem pragmatiskt”, och
slätar … ut dem till ett positivistiskt problem med empirisk specificering. Klasskampen förenklas sålunda till en serie empiriskt grundade aktioner som släppts lös i olika spatialt-temporala platser, där multiplicerandet av dessa aldrig kopplas till det morfologiska krissammanhanget… (Marramao, riff-raff nr 7, s. 76)?
Resultatet blir i så fall ”tragiskt impotent”.17
Det enskilda är alltså det allmännas existensform och vice versa. Och denna dialektik förekommer överallt i det sociala (kapitalistiska) livet av idag. Minns t.ex. Debord i hypade Skådespelsamhället:
I den verkligt uppochnedvända världen är sanningen en beståndsdel av det som är falskt. (Debord, ß9, s. 23)18
Richard Gunn (1992) tar upp ett mycket intressant exempel med förhållandet kvantitet/kvalitet, som Marx plockade upp från Hegel, och som missförståtts, eller inte förståtts alls, av efterföljande marxister (Engels, Lenin19 und consorten). I vilket fall. För Marx, och Hegel, är kvantiteten kvalitetens existensform och vice versa. I Kapitalet ”är kvantitativa kategorier – värde, mervärde etc. – konstruerade som kvalitativa, dvs. som klasskampsfrågor” (Gunn, 1992, s. 40n). För Engels övergår kvantitet vid en viss nivå till kvalitet (se Naturens dialektik, s. 53ff.), men för Hegel, vilket var avgörande för Marx kritik av den politiska ekonomin, övergår inte bara kvantitet till kvalitet, kvantitet diskuteras även som kvalitet och vice versa.
För oss, och vill jag påstå för Marx, är den dialektiska metoden totaliserande och inte kausal, dvs. som ”mekanisk” interaktion mellan externa entiteter/moment.20 Och det är som processerande totalisering som vi måste förstå hur, som exemplet ovan, kvantiteten är kvalitetens existensform och vice versa. Som Gunn menar:
… i det sociala livet är allt universellt enskilt (eller potentiellt enskilt). I självförståelsen av det sociala livet kan därför ingen genus/art-distinktion förekomma. Inte heller en teori/metateori-distinktion, eftersom om det universella är enskilt så kan det inte vara en fråga om att för samhällsteorin föreskriva de universella kategorierna i termer av hur de enskilda ska ses. Inte heller, slutligen, kan det finnas någon teori/praktik-distinktion – i bemärkelsen av en extern separering mellan dem – eftersom själva abstraktionerna och generaliseringarna och det universella i vilka teoretiseringen går framåt är något som har en livlig (praktisk) livsform. (1991, s. 203)
Hur då förstå kommunismen, både som begrepp och som faktisk, reell rörelse?
Kommunismen framträder, skulle jag vilja säga, som projektiv spänning ex negativo (och mellan raderna21) i kritiken av den politiska ekonomin (förståelsen och kritiken av kapitalet). Därav Bordigas uttalande. Därav kommunismen begreppsligt som ”rörelse” [Bewegung], som ”upplösning … inom det nuvarande samhället”. Vi måste veta vad kapitalet är för att veta vad det inte är = kommunism projektivt (feodalism m.m. retrospektivt). Detta är emellertid problematiskt om vi betänker ”’comtistiska’ recept” till ”apans anatomi”. Marx drog sig för att spekulera (· la Comte) över kommunismen, som framtida samhälleligt stadium, och sökte i stället genom sin kritik av den politiska ekonomin komma fram till kommunismen genom att se hur och på vilken basis denna var möjlig.22 Kommunismen ”=” vad kapitalismen inte är, eller snarare de upplösande element inom kapitalismen som rörelse, som process. Att kommunismen så att säga ”anländer från framtiden”23 är emellertid inte detsamma som att kommunismen är ett metafysiskt andeväsen som reser ”tillbaka”, utan är den projektiva spänning som finns immanent i kapitalförhållandet (qua processerande antagonism/klasskamp). Kommunismen som rörelse är ”verklig”, i sinnevärlden, och pågår inför (och innanför = ”teoretiskt”) våra ögon som ”energisk princip” (Marx). Och som delar av denna faktiska rörelse kämpar vi där vi finns och så väl som vi kan – och vi gör det utifrån våra egna behov och intressen, så som varandes just delar, moment, av denna rörelse.24
Det tycks mig som om Marcel kritiserar ”idealismens” Aufhebung25 – att det rent av handlar om en blott begreppslig Aufhebung med sin egen ideella inneboende logik som i/av sig själv upplöses i ett högre (i idéernas enkla värld av metafysiska motsättningar) och att den praxis som här avses blott är en hegelsk andlig praxis. Men för Marx, liksom för ”oss” (riff-raff, åtminstone t.o.m. nr 6, och Marx åtminstone efter 1843) handlar det om en sinnligt praktisk ”Aufhebung”, inte där kommunismen är ett ”statiskt” över-/ahistoriskt ”mål” för kapitalismen (och föregående produktionssätt), men där icke desto mindre kapitalismen är en förutsättning för kommunismen som möjligt brott med den förra. ”Kommunismen är den närmaste framtidens nödvändiga gestalt och dess energiska princip, men kommunismen som sådan är icke målet för den mänskliga utvecklingen, inte det mänskliga samhällets slutgiltiga gestaltning” (Marx, 1844, s. 211). Det ligger en hel del ”historiskt imperativ” över Marx tragiska men samtidigt hoppingivande uttalande från 1845: ”Det [proletariatet] genomlider inte förgäves arbetets hårda men härdande skola” (Die heilige Familie, s. 38). Kapitalismen skapar de nödvändiga förutsättningarna för kommunismen – det är ”kapitalismens historiska berättigande” (Grundrisse) – men historien är öppen. Vad vi vet, och Marx visste, är dock att kapitalismen är ett historiskt övergående, relativt, produktionssätt. Människan ställer sig endast uppgifter hon kan lösa, och än så länge har endast kapitalism varit dess outcome. Frustrerande, visst, men historiskt nödvändigt (post festum); den kapitalistiska röda mattan är hård, men härdande, men vi kommer att ställa oss en uppgift vi kan lösa, vi kommer att ställas inför ett erbjudande vi inte kan säga nej till: hic Rhodus, hic salta!. Jag lyfter ett exempel från ”vetenskapens år” 1873 där Marx explicit framlägger det historiskt relativa i det kapitalistiska produktionssättet och hur detta förstås med hjälp av dialektiken, som för ”borgerligheten och dess doktrinära förespråkare” måste te sig ”anstötlig och avskyvärd” då den
… i den positiva förståelsen av det bestående tillika innesluter förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång, samt vidare uppfattar varje nytillkommen form i förändringens tecken och alltså, med blick för den förgängliga sidan i allt, inte låter sig imponera av något, emedan den till sitt väsen är kritisk och revolutionär. (Marx, Efterskrift till andra upplagan (1873), s. 14)
Och betänk följande passage från Grundrisse om alienationens historiska nödvändighet och upphävande:
… denna förvrängningsprocess är uppenbart en historisk nödvändighet, en nödvändighet utifrån en bestämd historisk utgångspunkt eller grundval, för att produktivkrafterna skall utvecklas, men den är ingalunda en absolut nödvändighet för produktionen; tvärtom en övergående, och resultatet av och (det inre) målet för denna process är upphävandet av själva den bas liksom formen för denna process. (s. 206, korr.)
Minns även Luxemburgs eftertryckliga omdöme från år 1900 om betydelsen av Marx ouvre just i det att han ”uppfattade den kapitalistiska ekonomin historiskt” och detta för att han alltså redan var ”socialist”.26
Min känsla blir att Marcel gör upp räkningen med en Marx som är (ving-) klippt och (om-) skuren ur en grundbok i sociologi eller idéhistoria, mer konsonant med postmodernister än postarbetare – en rigid, dualistisk, kausal Marx som han själv delvis förlöste i ”snedsteget” 1859 års Förord, via den ”sene” Engels och ”Andra internationalens ortodoxi”27, och som gladeligen än idag reproduceras av akademins kapitalapologeter som ett effektivt vapen mot kommunismen i det att det framställer Marx som en pretentiös tok på kapitalets vänsterflygel.
… kommunismen … är ingen flykt, ingen abstraktion, ingen förlust av den objektiva värld som skapats av människan, av hennes objektivt manifesterade väsenskrafter. De innebär inget återvändande till någon onaturlig, outvecklad fattigdom. De betecknar fastmer för fösta gången ett verkligt vardande, ett förverkligande av människans väsen för människan och ett förverkligande av hennes väsen som ett verkligt väsen. (Marx, EFM, s. 243)
Den text, eller snarare de fragment, som både ligger bakom kontroversen kring alienationsbegreppet och som kan förse oss med en väsentlig del av grunden till förståelsen av Marx teori och teoretiska utveckling – och en förståelse av kapitalismens och klasskampens (snarare kapitalismen som klasskamp) utveckling – är de anteckningar som Marx 26 år gammal gjorde mellan februari och augusti 1844 i Paris, kända som de Ekonomisk-filosofiska manuskripten 1844, en titel som inte satts av Marx själv utan av dess moskovitiska redaktörer.28 Nyckelkonceptet i dessa manuskript är alienationen.
Detta koncept medför emellertid en mängd problem, varav det första och kanske det med mest komplikationer, då det är det problemet som gallrar ut de ”ytligaste” studenterna (de allra flesta) i och med sina existentialistiska och idealistiska konnotationer29, är rent språkligt, ett översättningsproblem helt enkelt. Den tyska förlagan (i pluralis), alltså den Marx brukar, till engelskans alienation och estrangement är Entäusserung, Entfremdung och Veräusserung. Entäusserung och Entfremdung används oftare av Marx än Veräusserung, som enligt Marx definition är ”die Praxis der Entäusserung” eller ”Tat der Entäusserung”. Veräusserung är således ett sätt att översätta Entäusserung-principen (dvs. att sälja någonting) till praxis. Hos Marx kan användandet av termen Veräusserung bytas mot Entäusserung när man refererar till ett agerande eller en praktik. Både Entäusserung och Entfremdung fyller tre begreppsliga funktioner: 1. referensen till en allmän princip; 2. att uttrycka ett givet tillstånd; 3. att beteckna en process som leder till detta tillstånd. När betoningen hos Marx är på externalisering eller objektivering använder han Entäusserung (eller termer som Vergegenständlichung, medan Entfremdung används när han vill betona det faktum att människan ställs emot en fientlig kraft som hon själv har skapat, så att hon omintetgör sina egna intentioner. Om detta se Mész·ros (1970). Min fråga blir så vilken av betydelsen för konceptet alienation är det som är sämre än det som ”Marx benämner som mystifikation” (”Kapitalet som subjekt”)?
I nära relation (minst sagt) befinner sig Marx ”arbets”-koncept [Arbeit]. I EFM betecknar arbetet både arbete i allmänhet, produktiv verksamhet som är den grundläggande ontologiska bestämningen av den ”mänskliga tillvaron” [menschlisches Dasein], dvs. som förstagradsförmedling, och historiskt specifikt i form av den kapitalistiska arbetsdelningen, som lönarbete (andragradsförmedling). Det är som det senare, som kapitalistiskt strukturerad verksamhet, som (lön-) arbetet utgör grunden för alienationen.30 Nyckelbegreppen för Marx undersökning av alienationens uppkomst är aktivitet [Tätigkeit], arbetsdelning [Teilung der Arbeit], utbyte [Austausch] och privategendom [Privateigentum] (dvs. andragradsförmedlingar, kapitalistiskt (historiskt) strukturerade former). Marx ”positiva överskridande” av alienationen formuleras som ett ”nödvändigt socio-historiskt överskridande” av dessa förmedlingar, som ställer sig emellan människan och hennes verksamhet och hindrar henne från att finna uppfyllelse i sitt arbete, i sina produktiva, kreativa förmågor. Sålunda är Marx kritik av de kapitalistiska förmedlingarna långt ifrån en kritik av alla förmedlingar, förmedling per se, vilket vore en ”ren mysticism i sin idealisering av ’identiteten mellan Subjekt och Objekt’” (Mész·ros s. 79).31 Tvärtom:
[D]etta är den första sant dialektiska förståelsen av det komplexa förhållandet mellan förmedling och omedelbarhet i filosofihistorien, inklusive Hegels långt ifrån negligerbara resultat. (Mész·ros, s. 79)
Andragradsförmedlingarna är således förstagradsförmedlingens förmedling. Dessa kan endast uppkomma med vissa förstagradsförmedlingar som grund och är specifika, alienerade former av de förra. Det enda ”absoluta” här är arbetet som produktiv verksamhet per se, utan vilket all mänsklig existens är otänkbar (som minimidefinition av människan, som ontologi).32 Detta måste hållas i minnet, ty:
Om detta inte kan ses, om ”produktiv verksamhet” inte differentieras i sina radikalt olika aspekter, om den ontologiska absoluta faktorn inte skiljs från den historiskt specifika formen, om alltså verksamheten – på grund av absolutiserandet av en specifik form av verksamhet – uppfattas som en homogen enhet så kan inte frågan om ett faktiskt (praktiskt) överskridande ställas överhuvud. (Mész·ros, s. 79)
Om privategendomen och utbytet, som hos den politiska ekonomin, anses absoluta, inneboende i den ”mänskliga naturen”, så måste även arbetsdelningen (lönarbetet), den kapitalistiska formen av produktiv verksamhet vara absolut. I det fallet framstår andragradsförmedlingen som förstagradsförmedling (i alienerad form, som här tas för given). En negation av denna alienerade manifestation av denna förmedling måste anta formen av en nostalgisk moralism, en primitivism. Här måste vi vara vaksamma vid viss kritik av det ”kapitalistiska maskinanvändandet” (Panzieri). Betoningen här måste vara ”det kapitalistiska”, även om det som Marcel föredömlig skriver, inte finns några (klass-) ”neutrala” produktionsmedel (maskiner) eller bruksvärden.
†††††† ”Nödvändighet” (ovan) betecknar hos Marx alltid en historisk, ”försvinnande nödvändighet” [verschwindende Notwendigkeit]33. Och inte någon metafysisk, asocial eller statisk nödvändighet. Ty: ”Om historien betyder något överhuvudtaget så måste den ha öppna ändar” (Mész·ros, s. 116). Vår historieuppfattning måste vara öppen (sic) för ett brott i kedjan av (reifierade, fetischistiska, blinda) ekonomiska – determinerade! – determineringar.
Mänsklig verksamhet går inte att förstå utanför dess socio-historiska ramverk. Men den mänskliga historien i sin tur är långt ifrån begriplig utan någon slags teleologi. Om det senare emellertid är av ett ”stängt” aprioristiskt slag – dvs. all sorts teologisk teleologi – måste det filosofiska system som använder sig denna uppfattning av teleologin själv vara ett ”stängt system”.
Det marxska systemet däremot är organiserat i termer av en inneboende historisk – ”öppen” – teleologi som inte vid något stadium överhuvud kan tillåta någon ”stelhet”. (Mész·ros, s. 118)
Före EMF var arbetet ett tämligen vagt koncept hos Marx, som aspekt av de socio-politiska förhållandena. I t.ex. Judefrågan och Hegels rättsfilosofi talar Marx om arbetet blott som ett allmänt ”behov” [Bedürfnisse] och han hade ännu inte förstått produktionssfärens fundamentala ontologiska betydelse. Som en konsekvens härav kunde inte Marx
…på ett sammanhängande sätt fånga den komplexa hierarkin av olika sorter och former av mänsklig verksamhet; dessas återverkande inbördes förhållanden inom en strukturerad helhet. (Mész·ros, s. 80)
Hans kritik var således politisk. Den utlösande faktorn i detta ”brott”, vars första resultat blev EFM, var Engels Utkast till en kritik av nationalekonomin, en skrift som på allvar fick Marx att dyka ner i den politiska ekonomin. Nu lät det, med den mänskliga praktiken och den politiska ekonomin i fokus, i stället:
Av detta skäl finner man i föreliggande skrift sambandet mellan nationalekonomin och stat, rätt moral, borgerligt liv etc. berörd blott i den mån nationalekonomin själv ex professo, berör dessa objekt. (Marx, 1844, s. 147)
Marx alienationskoncept, för att återgå till frågan, har fyra huvudsakliga aspekter: 1. människan är alienerad från naturen; 2. hon alieneras från sig själv (från sin egen aktivitet); 3. från sitt artliv (som medlem av människoarten); 4. människan är alienerad från människan (från andra människor) (jfr Marx 1844, s. 185). Arbetets alienering är arbetarens förhållande till sitt arbetes produkt, vilket samtidigt är hennes förhållande till den externa sinnliga världen. Den andra punkten handlar om själva produktionsakten i arbetsprocessen. Arbetets alienering kallar Marx även ”tingets förfrämligande” och alieneringen i produktionsakten för ”självförfrämligande”. Den tredje punkten impliceras av det tidigare, nämligen hur arbetets objekt är objektiveringen av människans artliv,
…att hon inte bara som i medvetandet intellektuellt, utan i praktiken fördubblas och att hon därmed kan betrakta sig själv i en av henne skapad värld (min emfas). (Marx, 1844, s. 18634)
Detta uttrycks, precis som punkt 4, i termer av mänskliga förhållanden. Som Marx skriver:
En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet [Lebenstätigkeit] och sitt artväsen [Gattungswesen] är människans alienation [Entfremdung] från människan. När människan ställes upp emot sig själv [gegenübersteht] så står också den andra människan främmande för henne. Det som gäller för människans förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, det gäller för människans förhållande till den andra människan, liksom till arbetet och objektet för andras arbete.
Överhuvudtaget innebär satsen, att människan alienerats från sitt artväsen, att en människa alienerats från den andra liksom varje människa alienerats från det mänskliga väsendet.
Människans alienation, liksom överhuvudtaget varje annat förhållande vari en människa står till sig själv, blir verkligt, kommer till uttryck först i det förhållande i vilket människan står till andra människor. (Marx, 1844, s. 187)
Men, vad är då detta mänskliga väsende? Som den teologiska teleologins a priori givna mänskliga natur, som Feuerbach satt fast i? Nej,
det mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten [das Ensemble] av de samhälleliga förhållandena. (Marx, 1845b, s. 25235)
I Internationalist perspective, som utges av ett gäng ex-IKS:are och som även de lägger stor vikt vid typologin ”reell subsumtion”, diskuteras just denna fråga om en ”mänsklig natur”. Mac Intosh skriver i polemik mot en av texterna i numret, som diskuterar frågan om en mänsklig natur och medvetandets utveckling utifrån Marx Parismanuskript, att den teori som framlagts är en ”filosofisk antropologi” där den mänskliga naturen framstår som en ”ahistorisk mänsklig natur”. Även som affirmation och som kritik ses det som Marx ståndpunkt 1844, hans ”unghegelianism vid den tiden” (Social being…, s. 7), och att i Mac Intoshs kritik detta ”uppenbarligen” var just Marx ståndpunkt 1844. Samma ”myt” om ”den unge” Marx som hos franska Théorie communiste (se nedan). Hos Mac Intosh heter det att:
Konceptet med ett artsväsen … blockerar vägen för det mänskliga varats historicitet som erbjuder en förhoppning om en revolutionär omvälvning som kan bryta länken både till en på förhand given och förhandenvarande form av subjektivitet i vilken människor historiskt har fångats. (Social being…, s. 8)
Men som Sander, en annan av diskussionens deltagare, skriver:
Den mänskliga naturen är inte medfödd, du får den genom att leva i samhället. Den förändras därför tillsammans med samhället självt. … Kapitalismen förändrade vårt artväsen, inte genom ideologisk påverkan utan genom att skapa nya samhälleliga praktiker, som kan skapa en ny förståelse av världen för människor. (Human nature…, s. 10)
Den ”mänskliga naturen” är således ”a work in progress” (”Hon görs, genom sin egen aktivitet, till vad hon vid varje given tidpunkt är” (Mész·ros, s. 148)), en ensemble av samhälleliga historiska förhållanden. Sander undviker dessutom samma värdering av 1844 års Marx och söker istället reda ut förhållandet mellan en slags genetiskt nedärvd ”mänsklig natur” och den samhälleligt bestämda dito.36 Vi måste hålla isär vad som är lika och vad som skiljer, och förhållandet däremellan. Till exempel:
Produktionen i allmänhet är en abstraktion, men en förnuftig abstraktion [verständige Abstraktion], såvida den verkligen framhäver det gemensamma, fixerar det och därför besparar oss upprepningar. Emellertid är detta allmänna eller det genom jämförelse utsöndrade gemensamma självt någonting med många lemmar och uttrycktes i olika bestämningar. Något därav tillhör alla epoker, en annan del är gemensam blott för några. (Vissa) bestämningar kommer den modernaste epoken att ha gemensamt med den äldsta. Man kan inte tänka sig någon produktion utan dem; men även om de mest utvecklade språken har lagar och bestämningar, som är gemensamma också för de mest outvecklade, så är det just skillnaden från detta allmänna och gemensamma som utgör deras utveckling. De bestämningar, som gäller för produktionen över huvud taget, måste utsöndras just för att man för enhetens skull – vilken uppkommer redan därav att subjektet, mänskligheten, och objektet, naturen, är desamma – inte skall glömma den väsentliga olikheten. I denna glömska ligger t.ex. de moderna ekonomernas hela visdom, vilka bevisar de bestående sociala förhållandenas evighet och harmoni. (Inledning, 1857, s. 232)
Likaså är inte kommunismen någon GMO, en genetiskt ny människa, utan en ny uppsättning samhälleliga förhållanden som konstitueras ur askan av de gamla, ”förhistoriska” antagonistiska förhållandena.
Subjektets ”återvändande till sig själv” (Aufheben), ett uttryck som gjort för att missförstås, behöver inte handla om ett ahistoriskt återvändande till någon i-sig-natur (asocialt).
Revolutionen är inte det ahistoriska återvändandet av arbetet till sig själv, utan snarare återvändandet av det som utvecklats som alienerat arbete till dem från vilka det alienerats. Det är ett enande av den fragmenterade sociala individen. I en mening är subjektet som återvänder till sig själv mänskligheten och inte proletariatet, men detta är inte en mänsklighet som existerade innan alienationen: den har kommit till genom alienationen. … begreppet återvändande [handlar] om (åter-)förenandet av människor med den sociala natur som de historiskt har skapat och som inte existerade innan. Denna sociala natur har endast existerat under alienationens förhållanden och överkommandet av alienationen kommer att vara något som aldrig tidigare existerat. … Den mänsklighet från vilken vi är alienerade är en mänsklighet som ännu inte existerar. (Aufheben, Ett svar till TC, riff-raff nr 8, s. 120f.)
Revolutionen är alltså ett revolutionerande av de alienerande/alienerade kapitalistiska andragradsförmedlingarna, och den människa vi ”återvänder till” är en inte-längre-alienerad människa, vars produktiva verksamhet (arbete) är ”sitt eget ändamål” (Marx).
”Arbetarklassen – som den ser ut idag – kan aldrig skapa kommunism” (Marcel, s. 134). Nej just det. Inget är statiskt, den kommunistiska människan skapas, skapar sig själv samhälleligt, precis som den kapitalistiska. Frågan är emellertid: hur och kanske till och med varför.
Martin Glaberman, för att söka tröst hos någon annan än Marx, menade att i och genom den revolutionära processen och kommunismen så skapas en ny människa:
… för att kunna skapa ett nytt samhälle behövs nya människor. Nya människor skapas i aktivitet och vi behöver en revolution inte bara för att den gamla härskande klassen endast kan störtas av en revolution, utan vi behöver en revolution för att omforma de människor som gör den. Så att de blir kvalificerade att skapa ett visst samhälle. … De flesta marxister tror att vi måste ändra på folk. Du måste övertyga dem och sedan gör du revolution, men Marx säger nej. Du gör revolution och det kommer att förändra dem. (Glaberman, 2001, s. 8, min emfas)
Jämför detta med Marx i Den tyska ideologin (1845–1846, s. 190). Och detta ter sig tämligen ”naturligt”. ”Människan”, människans natur skapas historiskt som och i ensemblen av samhälleliga förhållanden. Beroende på denna samhälleliga totalitets natur så är ”människan”, som socialt vara, historiskt skapad, som borgare och proletär, eller som kommunist.
Den mänskliga historiens ”mål” definieras av Marx i termer av ”den mänskliga historiens immanens (till skillnad från den teologiska teleologins a priori transcendentalism” (Mész·ros). Dvs. realiserandet av den mänskliga essensen, människans universalitet och frihet, genom människans etablering av sig själv genom praktisk verksamhet. Först i alienerad form och senare i en positiv självuppburen form av livsaktivitet som ”inre behov”. Alltså är ”målet” definierat i immanent historiska termer. Emellertid når vi aldrig en punkt där vi kan säga att ”nu har den mänskliga substansen fullständigt realiserats”, för det skulle beröva människan sitt grundläggande attribut – förmågan att förmedla och utveckla sig själv (Mész·ros, s. 119).
Kommunismen är positiv som negation av negationen, och därför är den det verkliga, för den närmaste historiska utvecklingen nödvändiga momentet i den mänskliga frigörelsen och återupprättelsen. Kommunismen är den närmaste framtidens nödvändiga gestalt och dess energiska princip, men kommunismen som sådan är icke målet för den mänskliga utvecklingen, inte det mänskliga samhällets slutgiltiga gestaltning. (1844, s. 211)
Vill man prompt lyfta fram ett ”epistemologiskt brott” hos Marx torde detta snarare ligga mellan 1843 och 1844 (Mész·ros) än 1844 och 1845 (Althusser) (om man inte som Richard Gunn (1992) menar att 1857 (Inledning till kritiken av den politiska ekonomin) är ett bättre datum där Marx går över till ett ”totaliserande” angreppssätt till skillnad från ”konkurrensens moralistiska ramverk” 1844 och hans ”allmänna samhällsteori” 1845 (Den tyska ideologin), med ”avstickaren” 1859 års förord till kritiken av den politiska ekonomin37). Vi låter Bo Eneroth blanda sig i leken:
Vad som skiljer den ”unge” och den ”gamle” Marx åt är undersökningsobjekten. Det sker m.a.o. en förskjutning mellan tre undersökningsobjekt, där alla tre i och för sig finns som objekt hos den ”gamle” Marx, och där alla tre åtminstone antyds hos den ”unge” Marx. Dessa tre undersökningsobjekt är ”människan”, ”den kapitalistiska arbetsprocessen” och förhållandet ”produktivkrafter–produktionsförhållanden”. (Eneroth, s. 18)
Brittiska Aufheben har i sin polemik med franska Théorie communiste diskuterat just detta förhållande mellan Marx d.y. och d.ä. och menar emot de senare (som exempel på post-Althusserianska ”epistemologer”) att även om det naturligtvis förekommer skillnader mellan EFM:s Marx och Kapitalets och Grundrisses, så finns det ”mer av en koppling än av ett brott” (nr 12, s. 42).
Således, långt från det faktum att Marx använder sig av artväsen och att det endast är ett feuerbachianskt koncept om en allmän varelse, som TC anser … är hans presentation av den mänskliga essensen just att den inte är något annat än aktivitet: en levande, utvecklande relation till naturen, som inte skapas/konstitueras främst genom medvetande (trots att den mänskliga varelsen är en medveten varelse) utan inom och genom social aktivitet. Mänsklig historisk aktivitet för att förändra naturen och skapa specifikt mänsklig gemenskap – förändrar människan. Den mänskliga essensen är för Manuskriptens Marx inte en allmän [generic] kategori, den är inte fixerad – den blir till. Den mänskliga essensen är utanför individen i de historiskt determinerade sociala relationer som hon är försjunken i. Trots sitt hyllande av Feuerbach är Marx i Manuskripten redan bortom honom. (Aufheben, Ett svar till Théorie communiste, s. 119)
Man kan så helt enkelt se Marx (inte blott-) teoretiska utveckling som utveckling, mer precis och rikare ju äldre och visare han blev38; allt efter tycke och smak – och politiskt taktikspel… Protest!:
Låt oss inte blanda samman ”alienerat arbete” så som det fungerar i Manuskripten och arbetets alienation som vi finner i Grundrisse eller Kapitalet. I det första exemplet är det alienerade arbetet den mänskliga essensens självrörelse som artväsen; i det andra är det inte längre frågan om en mänsklig essens, utan om historiskt bestämda samhälleliga förhållanden i vilka arbetaren separeras delvis eller helt och hållet från hennes arbetes villkor, från hennes produkt och själva hennes verksamhet… (Théorie communiste, En kritik av ”Kritiken av arbetet”, riff-raff nr 8, 100)
Här kommer vi tämligen nära en (outgrundlig) helgardering vad det gäller bedömning av Marx teoretiska utveckling. Utan att de tycks ha förstått EFM överhuvud så förkastar de Marx d.y. som idealistiskt humanistiskt hjärnspöke (dvs. i-huvud). Deras tes om ett ”epistemologiskt brott” mellan EFM och Feuerbachteserna känns dåligt underbyggd – men vi ställs likväl med bevisbördan. De förmanar oss att inte ”blanda samman” alienationsbegreppet före och efter 1844–1845. Men en jämförelse, som ter sig som nödvändig efter en dylik ”tes”, undanbedes och ”epistemologerna” blir helgarderade.39 Detta i sin tur tycks ha smittat Marcel i sin uppgörelse med marxismens ”myt om proletariatet” och synen på Aufhebung. Marx drog under hela sitt liv nytta av den borgerliga (filosofiska och politisk-ekonomiska) terminologin och både kritiserade dem med deras egen terminologi och gav deras begrepp ett mer adekvat innehåll (vilket även vi nödgas göra) - en immanent kritik. Detta kan mycket väl vara en av felkällorna till den Andra internationalens med fleras ”förvrängning” av Marx, och om vi får tro Shortall en orsak till själva Kapitalets ”slutenhet”. Denna ”tokiga förvrängning” är emellertid historisk, inte blott-andlig.
Vi väljer här, trots förmaningen från TC, att lyfta fram blott ett par ”sena” passager där ”alienation” och ”mänsklig natur” tränger fram mitt i all ”vetenskaplighet” för att visa på det smått absurda i ett ”epistemologiskt brott” mellan 1844 och 1845:
Frihetens rike börjar … först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutvecklingen som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen. (Kapitalet Bd III, s. 726)
… tid för individens fulla utveckling, som åter själv som den största produktivkraften återverkar på arbetets produktivkraft. Den kan från den omedelbara produktionsprocessens ståndpunkt betraktas som produktion av capital fixe [fast kapital]; detta capital fixe being man himself [är människan själv]. (Grundrisse, s. 204, korr.)
Därför glömmer de som hävdar att all produktivkraft som tillskrivs kapitalet är överförd [Verrückung], en överflyttning av arbetets produktivkraft, just att kapitalet självt väsentligen är denna överflyttning, denna överföring, och att lönearbetet som sådant förutsätter kapitalet, att lönearbetet å sin sida också är denna omvandling, och att denna omvandling är den nödvändiga processen varigenom arbetets egna krafter bestäms som för arbetaren främmande krafter. Att på samma gång bevara lönarbetet och upphäva kapitalet, är därför ett självmotsägande och omöjligt krav. (Grundrisse, s. 104)
Marx formulerar temat från det senare citatet även i första bandet av Kapitalet där det heter att de ekonomiska formerna är verrückte Formen. Backhaus (1991) gör oss uppmärksamma på dubbelheten i tyskans verrückt; där betecknar ordet både galna (”tokiga”, rätt och slätt, enligt Ivan Bohman40), reine Verrücktheit som det även heter i Grundrisse41, och förvridna, ”överförda” i spatiell bemärkelse, en Transposition der Produktivkraft der Arbeit (se citatet ovan); ett ”sinnligt översinnligt ting”. I Kapitalet Bd I heter det t.ex. att ”Alla arbetets krafter projektiverar sig som kapitalets krafter precis som alla varans värdeformer som peningens former (s. 536, korr.)42. Denna rent tokiga överföring är ”eine aus dem ökonomischen Prozefl selbst herauswachsende Verrückung” (Grundrisse, ty. s. 934), dvs. en Verrückung som växer ur själva den ekonomiska processen. Som vi även var inne på i inledningen till vårt sjätte nummer är de kategorier som den borgerliga ekonomin har inrangerat dessa verrückte Formen i samhälleligt giltiga [gesellschaftlishen gültige], dvs. objektiva tankeformer [objektive Gedankenformen] och alltså även förnuftiga abstraktioner, de äger sålunda historisk giltighet, om än att de i sitt borgerliga bruk inte är historiska i betydelsen historiskt övergående, försvinnande.
Vad är till exempel inte motsättningen produktivkrafter–produktionsförhållanden som det gjorts sådan grej av sedan 1859 (vi återfann det just för en stund sedan hos Eneroth) annat än ett uttryck för det alienerade arbetet, då produktionsförhållanden är de samhälleliga förhållanden mellan producenter (läs: klassförhållanden) och den största produktivkraften, dessutom ”huvudproduktivkraften”, är ”människan själv”.43 Vi har alltså inte i grund och botten med teknologins sammanstötning med de mänskliga förhållandena vid en viss tidpunkt att göra, utan helt enkelt (vilket t.ex. Marcel och Panzieri starkt betonat) med det alienerade arbetets sammanstötning med sig själv i sina differentierade moment vid en viss tidpunkt.
TC har i sin polemik med Aufheben betonat motsatsförhållandet mellan alienation och exploatering (något de grundar på sin althusserianska läsning av den marxska teoretiska utvecklingen/brytningen). Här avlägsnar jag mig kanske en smula från Marcels essä, men det jag syftar på hos TC finns åtminstone implicit hos Marcel i själva uppgörelsen med den marxska ”myten” och förståelsen av Aufhebung. Den andra delen av detta argument, ”exploateringens” ställning i kapitalförståelsen, hittar emellertid tillbaka till Marcels rader igen. Vad gäller förhållandet mellan alienation och exploatering så menar jag att exploateringen är ett uttryck för den historiskt specifika (kapitalistiska) alienationen. Shortall (1994) är inne på samma spår:
Marx kritik av den politiska ekonomin drivs framåt just av den ontologiska frågan om hur den mänskliga produktiva verksamhetens process, i de samhälleliga former och kategorier som är historiskt specifika för den borgerliga epoken, på samma gång blir en alienations- och reifikationsprocess. … [E]xploateringsproblemet är blott den objektiva och kvantitativa aspekten av det mänskliga alienationsproblemet i det kapitalistiska produktionssättet. (Shortall, 1994, s. 262f.)
Vi befinner oss alltså fortfarande i dispyten om det ”epistemologiska brottets” vara eller inte. Den kanske viktigare frågan är dock vilken status vi tillskriver ”exploateringen”. ≈ ena sidan skriver Marcel att ”Kampen mot exploateringen är … mycket mer än den direkta lönearbetarkampen…” (Det är vi som är parasiterna, fotnot 4). ≈ andra sidan, i en diskussion om krisen, så ”vitaliseras totalkapitalet av proletariatets klasskamp, åtminstone om denna klasskamp begränsas till en fråga om exploatering, arbetskraftens pris etc. (Angreppets…, s. 103, min emfas). Hur kan något begränsas till en fråga om exploatering? Samma problem med ”storheter” återfinns på samma sida, där företag hamnar i ”trångmål” och ”förintas” och att ”hela länders ekonomier rasa[r] samman på grund av depressioner, klasskamp och/eller krig (min emfas).44 Är det tillämpligt att svänga sig med ”exploaterings-” och ”klasskamps-”begreppen som storheter av samma dignitet som depressioner, krig, arbetskraftens pris ”etc.”?45 Eller bör vi istället se exploatering/klasskamp som avsevärt mer fundamentala begrepp som ger uttryck för själva kapitalets kärna, essens?46 Jag menar det senare. Här tycks mig TC, för att ta ett ”aktuellt” exempel, ha ett adekvat angreppssätt när de kritiserar Aufhebens dekadenstrilogi (se riff-raff nr 6): ”≈ ena sidan krisen, å andra sidan klasskampen; ett möte mellan divergerande intressen som skapar kapitalets väg, men kapitalets utveckling och krisen förstås inte i sig själva som klasskamp (Ett svar, riff-raff nr 8, 92). Vidare att: ”Profitkvotens tendentiella fall blev omedelbart en motsättning mellan klasser och inte det som drev på denna [motsättning], vilket alltid var fallet med Mattick…” (Bakgrund och perspektiv, a.a., s 57).
Jag kommer nu till pudelns kärna i hela mitt svar och underförstått enligt mitt förmenande även för förståelsen av kapitalet/klasskampen som sådan (och det är ju det vi diskuterar). Arbetarens dubbelkaraktär är inte en roll som väljs inför olika typer av aktivitet, t.ex. efter morgonens medvetandesil, utan något som framträder i givna situationer utifrån situationen som totalitet (klasskampen som ensemble av samhälleliga förhållanden). Dvs. inte något a priori i ”proletären” utan i proletären i sitt antagonistiska förhållande till kapitalisten – detta ”i” ges av sammanhanget. Dubbelkaraktären är alltså uttryck för den processerande (dialektiska) totaliteten/motsättningen och skapas just i själva motsättningen – vilket torde tillhöra ”marxismens” ABC.47 Det måste inte vara en ”teoretisk parallellism” (s. 145), utan kan likaväl vara en dialektik, oavsett om och hur många ”genier” som reducerat det till dualism/parallellism. Jfr Marx betoning av arbetets dubbelkaraktär i brevet till Engels den 24 augusti 1867:
Det bästa i min bok [Kapitalet Bd I] är 1. (därpå beror all förståelse av fakta) den redan i första kapitlet framhävda dubbelkaraktären hos arbetet allteftersom det uttryckes i bruksvärde eller bytesvärde; 2. behandlingen av mervärdet oberoende av dess särskilda former som profit, ränta, jordränta etc. (Karl Marx, 1867b)
Det tycks mig som att Marcel lider av en begreppslig stelbenthet som inte greppar denna dubbelkaraktär som process, dvs. hur proletariatet på en och samma gång (eventuell ”slagsida” är beroende på omständigheterna och situationen som totalitet) är ”arbetskraft” och ”dödgrävare”. Vi har inte här att göra med en psykologiserande, individualiserande ”rollteori” (· la Butler). Jag skulle t.o.m. kunna sträcka mig till att påstå att det är Marcel själv, som i sin specificering av kommuniseringens två dimensioner, för fram en ”teoretisk parallellism” (mer om det nedan). Det samma gäller hans ”Det är vi som är parasiterna”, som kan tänkas täcka in dubbelkaraktärens ena variabel, om än med en doft av barnslig revoltism. Han träffar emellertid rätt när han i ett mer konkret sammanhang beskriver arbetarklassens belägenhet som ett ”dubbeleggat svärd”:
Arbetarklassens socialisering är ett dubbeleggat svärd för kapitalet, då det både kan innebära att arbetare knyts samman med företaget de jobbar i, likaväl som det kan innebära att de förenas mot företaget. (Angreppets…, s. 134)
Dubbelkaraktären är sannerligen problematisk, inte minst för Marcel. Han använder på flera ställen i sin essä uttrycket ”inom men emot” istället för inom-och-emot som jag skulle föredra. Marcels ”men” – man anar en viss förvåning – tycks mig emellertid som ännu ett uttryck för hans bristande syn på arbetets/arbetarens ”dubbelkaraktär”. Dubbelheten är inte två a priori-poler ”i-sig”, utan bestämd av den kapitalistiska klassantagonismen, som alltså är ett resultat av det alienerade arbetet; vilken slagsida som har ”hegemonin” är beroende av situationen (= klasskampen) som totalitet (ensemblen av samhälleliga förhållanden). Likaså är vilken ”pol” vi som kommunister försöker bringa lite extra ljus över bestämd av våra intentioner, men vi måste vara väl medvetna om vad denna ”upplösning … inom det rådande samhället” konstitueras av, dess interna relation till de sakernas (sic) tillstånd vi vill och ämnar revolutionera; ”Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om – och försöker motverka – den systembevarande”48. Utifrån en förståelse av situationen som helhet (vi gör blott så gott vi kan, dock) kan vi bedöma tillsynes enskilda (”partikulära”) händelser. Ett agerande i sig (en strejk, en snodd muggpappersrulle etc.) kan inte bedömas a priori (då vore emellertid allt mycket lättare) utan måste ses just som det moment av en samhällelig helhet som det är. Det är bl.a. därför vi nödgas genomlida det hårda men härdande teoretiska stålbad som vi tappat upp i riff-raff i de senare numren; om det är en tröst, så måste jag klargöra att vi inte ägnar oss åt bibeltolkningar, begreppsgymnastik eller diskurs-diskurser som en slags hobby, även om det kan tyckas så vid första anblick (och för aktivistiska anti-intellektualister) – icke desto mindre har vi bedömt det som nödvändigt att ägna vissa ansträngningar åt ganska abstrakt teoretiserande som en slags grund för att idag och framöver med skärpta sinnen kunna agera (teoretiskt och praktiskt) i den klasskamp vi är en del av.
Här ska fäktas och inte flys! (Tjänaren i Kåldolmar och kalsipper)
En av den marcelska vishetens ≠– sju – pelare är försöket att specificera kommuniseringsprocessens framträdelseform (för Marcel i pluralis). Men det hela blir emellertid tvetydigt, minst sagt:
Vi har dels kommuniseringen som intern rörelse i klasskampen och dels kommuniseringens externa dimension. Dessa två moment är sammanvävda och ofta samtidiga, de implicerar således inte en temporal differens. Det behöver inte vara så att rörelsen sker innan konstitueringen, i själva verket är de ofta samtidiga processer. Det som är av vikt är att påpeka är att de inte härleder från varandra. Detta eftersom rörelsen och dimensionen produceras av skilda former av praktiker. Dock måste den interna rörelsen utvecklas och avanceras om kommuniseringens externa uttryck ska kunna ges, precis som den formella underordningen sker innan den reella. Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse. Den interna rörelsen är negationen, följaktligen proletariatets rörelse inom men mot kapitalet (avobjektivering och avsubjektivering), medan den externa dimensionen måste skänkas genom att den förra har åstadkommit en vilja hos människor att lämna den gamla världen. Denna vilja, eller snarare de begär, som konstituerar kommuniseringens dimensionella karaktär, uppstår ofta ”spontant” eller ”omedvetet” och detta sker nästan uteslutande samtidigt som de mer destruktiva praktikerna utförs. ≈terigen det är inte så att först förstör proletariatet kapitalismen för att sedan bygga kommunism, i verkligheten är de två formerna av kommunisering uteslutande samtidiga, vilket leder till att det kan vara problematiskt att skilja på dem. Den omedvetna konstitueringen av icke-kapitalistiska utsidor har hitintills dock inneburit att kommuniseringens dimensionella existens krossats genom interna begränsningar, eller så har kapitalförhållandet lyckats inlemma dess utsidor. (Angreppets…, s. 140)
≈ ena sidan är de ”sammanvävda och ofta samtidiga”, men, och det är dessutom ”av vikt”, de ”härleder /inte/ från varandra” eftersom de ”produceras av skilda former av praktiker”. ≈ andra sidan ”måste den interna rörelsen utvecklas och avanceras om kommuniseringens externa uttryck ska kunna ges… Kommuniseringens externa dimension är … avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse”. Den externa dimensionen måste ”skänkas genom att den förra har åstadkommit en vilja [”begär”] hos människor att lämna den gamla världen”. I sanning är det ”problematiskt att skilja på dem”. Allra helst som ”kommuniseringens dimensionella existens /hitintills/ krossats genom interna begränsningar, eller så har kapitalförhållandet lyckats inlemma dess utsidor”. Begrip det den som kan! Men även ”motståndsfickor” ”härleder ur” kapitalets blodbesudlade parkas.
”Kapitalismen måste angripas utifrån genom flykten bort från kapitalet” (min emfas) (s. 133):
← ”Angripas utifrån”
genom
”flykten bort från” →
…och aldrig mötas de två!
Varför ”återvända från framtiden” – om vi tolkar detta som ”flykten som angrepp” – om vi redan en gång dragit och lämnat den galna gycken att själv-dö? Är det för att som revolutionens mafiosos göra jobbet ordentligt?
Den externa dimensionen, dvs. konstituerandet ”av nya icke-merkantila förhållanden” genom att ”’utsidor’ till kapitalet uppstå[r] i proletariatets kamp” (min emfas), måste tillika vara ”en produkt av omedelbar och autonom praxis” (s. 141), således av redan befriad alternativt aldrig kapitalistiskt strukturerad praxis. Det blir till att lyfta sig själv i håret – kommunismen alltså som ”’maskinell’ produkt”, ”något som skapas artificiellt” (s. 82). Icke- (längre) -merkantila förhållanden konstitueras i proletariatets kamp som en produkt av autonom praxis – det är kapitalets tautologi. ”Dessa utsidor är dock alltid omringade och ofta endast ögonblickliga…” (s. 142). Damn sure, faktiskt till fullo villkorade och kringskurna av kapitalet. ”Denna flykt bort från kapitaldialektiken produceras av faktiska människors motsättningar mot kapitalet, inte av sig självt” (s. 158); ändock har vi redan lärt att kommunismen är en ”maskinell produkt”, något som ”skapas artificiellt”, och som dessutom är ”invariabel” (!) – dvs. har en ”mer traditionell historia”, den är ”otidsenlig” (s. 156).
Om vi får tro Bonefeld (1994) så tycks det mig som om inspirationen till Marcels ”tredje (”yttre”) dimension” delvis kan spåras till Negri och dennes tal om ”autentisk subjektivitet”, dvs. ett rum utanför klassförhållandena som redan är befriat från kapitalet49; proletariatet blir ett ”självkonstituerande revolutionärt subjekt” vars konkreta existens är ”autovaloriseringen”; detta angreppssätt ”negligerar [emellertid] de former i och genom vilka arbetet existerar i kapitalismen. Essentialiseringen av subjektet förblir abstrakt i så måtto som dess samhälleliga existens är utanför samhället”.50 Här ges vi sålunda exempel på hur:
det interna förhållandet mellan arbete och kapital omvandlas till ett förhållande av blott opposition, vilket därmed reducerar det interna förhållandet mellan form och materialitet till en simpel intill varandra liggande opposition. (Bonefeld, s. 79)
Kapitalet ses inte längre som arbetets existensform. Snarare ses det som en entitet som konfronteras av sin egen substans; dvs. en ”dualism mellan arbete och kapital [som] är grundad på uppfattningen att värdet ’dekonstrueras’ genom arbetets vägran att delta i kapitalets egna projekt” (s. 78).
Tvärtemot att se förhållandet mellan arbete och kapital som ett samhälleligt förhållande qua motsättning i och genom de former som konstitueras av förhållandet självt så utesluter insisterandet på arbetet som blott ”emot” kapitalet dialektiken som ett koncept som rör sig inom, och är ett moment av, dess objekt. … Förhållandet mellan struktur och kamp ses blott som ett förhållande mellan orsak och verkan; dvs. arbetarklassens upplösande och revolutionära kraft skapar avbrott och kris emot vilket kapitalet i sin tur svarar genom att återpåföra sitt herravälde över arbetet. Ett dylikt perspektiv undergräver det interna förhållandet mellan struktur och kamp och ersätter det med en sociologisk undersökning av insurrektionella former att vara som slår mynt av det kapitalistiska systemet inkonsekvens (a.a., s. 79).
I en passage heter det dessutom att det ”levande arbetet” är en ”yttre variabel” (s. 117). Och även att ”Kapitalismens sjukdomssymtom [inte är] en produkt av interna åkommor utan tvärtom så är dekadansen ett resultat av externa krafter…” (Det är vi som är parasiterna).
Frågan om att leva ”autentiskt” icke-kapitalistiskt konnoterar51 även situationisternas experimenterande i att leva annorlunda (Vaneigem skrev dessutom ett fördrag om detta). Men, som Dauvé (1979) skrev i sin kritik av den Situationistiska internationalen:
Vaneigems bok var ett svårt arbete att utföra då man inte kan leva den, genom att man riskerar att falla å ena sidan in i en marginell possibilism och å den andra i ett imperativ som är orealiserbart och därför moraliskt. … Som varje moralitet var Vaneigems ståndpunkt ohållbar och måste oundvikligen explodera vid kontakt med verkligheten [likt troll och andra hjärnspöken som exponeras i solljus]. (Dauvé, s. 16–17)
Vi varken kan eller vill författa levnadsfördrag eller ”’comtistiska’ recept”. Som Dauvé betonar finns blott några få principer, som snarare framträder ex negativo:
Förutom några få principer – att inte delta i förtryck eller mystifiering …, att inte göra karriär – går det inte att skapa exakta eller permanenta regler för vägran. Den radikala kritiken känner inte till något lämpligt beteende. Det finns endast några saker som är olämpligare än andra och vissa underliga beteenden. Att se sig själv som revolutionär under en icke-revolutionär period… Det viktiga är inte resultatet av denna attityd – oundvikligen fragmentariskt och förlamande – utan attityden själv, vägrandets dynamik. (1983, s. 246)
Talet om ”utsidor” och undandragande, liksom författarens namn – en ironisk slump, antar jag –, får mig även osökt att tänka på Mész·ros diskussion om den alltmer dominerande strömningen i den ”moderna borgerliga filosofin”, vars ”aristokratiska förakt” ”idealiserar ’undandragande’ och ’kontemplativ’ lättjefullhet.52 "Well, Marcels försök är emellertid långt mer sofistikerat och ärligt än talet om befriat och autentiskt skogsliv vid Walden, på Lundagatan 41, eller blogspot.com.
Strejker, arbetsvägran i allmänhet så som olovlig frånvaro, studentliv för att undandra sig lönarbete etc., liksom även ovilja att göra karriär, samla prylar, eller äta kött, leva heteronormativt etc., och även ”vad vi i Kämpa tillsammans!” myntat som ”ansiktslöst motstånd”, är kvantitativa-kvalitativa uttryck för en vägran. Dessa uttryck, som moment av kommuniseringsprocessen, kan leda vidare till en attack om och när de generaliseras. Jag skulle vilja vända ordföljden i Marcels essä och hävda att ”även om de ofta är samtidiga” så föregås attacken av en vägran, t.ex. att den nödvändiga attacken på staten föregås av en strejkrörelse etc. (och så har vi hela det sekelgamla jiddret ännu en gång framför våra näsor…).
Specificeringen återstår således att göras.
Under arbetet med denna kritik ramlar jag över en dokumentär om poetisk insikt (en Keith Jarret-dokumentär på Svt) – man ”sitter [vid teven] ensam med anteckningsboken, en / smörgås, pluntan och pipan” (Ekelöf, 1941), dvs. en smula dragen, och så faller allt på plats.
Jag hade länge gått och värkt över en kritik av Marcels ”externa dimension”, hans ”tredje element”53 och kunde inte, utifrån den politiska teorins (som specialfält) begrepp, se någon logik i detta – givet att den reella subsumtionen utesluter alla utsidor, all autonomi. Och så ramlar jag över en jazzdokumentär om Keith Jarret på Svt (i sanning ett ”tredje element”) och så faller mycket av det jag, trots allt, haft på känn på plats då jag lyckas byta (begreppslig) referenspunkt (den politiska teorin) och börjar tänka i jazztermer. Jag drar mig t.ex. till minnes en mycket insiktsfull krönika av (det verkliga!) geniet Charles Mingus, som dessutom bär det i sammanhanget kärnfullt ironiska namnet Open letter to the avantgarde. Här diskuterar Mingus improvisationen, improvisationsmomentet i jazzmusiken54 och det var när jag tänkte på detta som jag fick en känsla av hur jag (affirmativt) kunde tolka Marcels tes. För det första, en improvisation (dvs. spontanitet) uppstår aldrig som en blixt från klar himmel; vilken ”idiot” som helst55 plockar inte upp en sax och improviserar – en improvisation, som medveten aktiv handling, förutsätter tillägnelsen av ett hantverk, en poetik, och innebär ”det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning” (Marx, 1857–1858)56; inte vilken ”människa” som helst producerar kommunism. En improvisation är komponerande i stunden, en ”disciplinerad spontanitet” (C.L.R. James). Detsamma gäller för atonalt och off the beat-spel.57 Är då den ”externa dimensionen” det rum som improvisationen äger rum i, där musikerna så att säga går in i musiken? Nej, snarare uppstår en till synes extern dimension i pausen i en improvisation, i så måtto som spänningen i pausen är som starkast – ett svart hål. Det är dock ingen ”utsida”, men ger en känsla, en illustration av en utsida, icke desto mindre fullständigt kringskuren, determinerad av sammanhanget som totalitet, dvs. alltjämt fäst vid sinnevärlden och måste förstås som spänning. På samma sätt kan improvisationsanalogin fungera i diskussionen om ”proletariatets natur” (se nedan), som historiskt, kontextuellt bestämd natur (”ensemble av samhälleliga förhållanden”), som genom historien (inte minst ”klasskampens historia”) har sett olika proletariat – den ageras i stunden, men är samtidigt daterad, retrospektivt (determinism post festum). Kommunismen är sålunda ”(odisciplinerat/) disciplinerat spontan”, ”improviserad”, och ”spänning”.58
Vid slutet av dagen, över ännu en skål linssoppa, kvarstår dock: ingen kemist (eller för den delen urmakare eller ruminredare) lär upptäcka den ”tredje dimensionen” och frågan är, som sagt, om abstraktionskraften heller lyckas.
En sak som jag inte riktigt begriper är en formulering som förekommer redan i den första fotnoten, men kanske att det beror på att Marcel slant på tangentbordet. I vilket fall skriver han att det vore ”teleologiskt” att ”redan idag söka materiella medel för att förverkliga morgondagens samhälle” (s. 82). Men hur kan vi då tala om, och söka analysera, den ”verkliga rörelsen” ”inför våra ögon”, ”upplösningen … inom det existerande samhället” etc.? Hur kan vi då använda oss av och praktisera konceptet ”klasskomposition” och ”militanta undersökningar”? Hur kan vi ens, beväpnade med Marcels egen teori, skapa (fly till) en ”yttre dimension”? Men jämför med följande:
Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. (Angreppets…, s. 106)
Och även med följande där ”teleologen” Pyrrhus så att säga får tillbaka på (resonemangs-) karusellen vad han just förlorat på gungorna i sin diskussion om
försöken att redan idag producera terräng och utrymmen (om än bara i teorin [förvisso!]) som kan ta oss bort från kapitaldialektiken”. (Angreppets…, s. 159)
Kan vi idag ”söka materiella medel för att förverkliga morgondagens samhälle”, eller bör vi det, för att ”undvika all teleologi och metafysik”, inte; om ja, är det i så fall en teleologi som vi kan leva med? Jag antar att Marcel håller med mig om det. Vi får leva ”vägrandets dynamik”, men väl medvetna om det kapitalistiska sammanhang som strukturerar även denna dynamik och vad som kan generalisera den; framtiden står inte och faller med våra individuella ansträngningar59; vi formulerar inga comtistisk-vaneigemianska fördrag – vi försöker hålla alienationen stången.60
Riddar Marcel slåss enligt mitt förmenande mot väderkvarnar och hjärnspöken. Han slåss mot myten om en myt skulle jag vilja påstå. Jag tycker därför att en mycket intressant diskussion blandas bort. Han blandar en drink på lika delar filosofi och sociologi utan att skaka om ordentligt (dvs. utan att finna det inre dialektiska sammanhanget dem emellan). Resultatet blir ett eklektiskt ”aggregat” av referenser – en bristande dialektik. Jag menar att man inte på det sätt som Marcel föreslår kan göra upp med ”myten om proletariatet” och samtidigt behålla ”kritiken av den politiska ekonomin intakt”; om vi skulle följa Marcels förslag skulle även det senare reduceras till ett ”begrepp” i idealistisk bemärkelse.
Precis som Leviathan endast är den nominella titeln på Hobbes politiska arbete, så är Kapitalet endast det nominella ämnet för Marx’ nya ekonomiska teori. Dess verkliga tema är arbetet både i sin nuvarande ekonomiska form av underordning under kapitalet och i sin utveckling, genom proletariatets revolutionära kamp, mot nya omedelbart samhälleliga och socialistiska förhållanden. (Korsch, 1938)
Sålunda har jag talat och räddat min själ, genom att varje feghet övergivits, rivits upp med roten.
Aufheben (1993–1995), Ett bidrag till en kritik av förfallsteorin, riff-raff nr 6, 2004.
Aufheben (2004), se detta nummer av riff-raff.
Backhaus, H-G (1992), Between philosophy and social science: Marxian social economy as critical theory, Open Marxism vol. I, Pluto press, London 1992.
Bonefeld, Werner (1994), Human practice and perversion: Beyond autonomy and structure, Revolutionary writing: Essays in post-political politics, red. Bonefeld, Autonomedia, New York 2003.
Bordiga, Amadeo (1921), Party and Class, Bordiga versus Pannekoek, Antagonism press, 2001.
Ekelöf, Gunnar (1941), Färjesång, Samlade dikter, Albert Bonnier Förlag, Falun 2004.
Ekelöf, Gunnar (1959), Opus Incertum, Samlade dikter, Albert Bonnier Förlag, Falun 2004.
Eneroth, Bo, Marxismens teori: från hegelianism till historisk materialism, Akademilitteratur, Västervik 1976.
Dauvé, Gilles (1973), Brev angående användandet av våld, i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004.
Dauvé, Gilles (1974), Förord till Black & Reds utgåva, i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004.
Dauvé, Gilles (1979), Kritik av Situationistiska internationalen, För kommunism, 2005.
Dauvé, Gilles (1983), För en värld utan moralordning, i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004.
Dauvé, Gilles; Nesic, Karl (2002), Tillståndet i världen, riff-raff nr 5, 2003.
Debord, Guy (1967), Skådespelssamhället, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 2002.
Engels, Friedrich (1873–83), Naturens dialektik, Gidlunds förlag, Stockholm 1975.
Glaberman, Martin (2001), En revolutionär optimist, För kommunism, 2003.
Gracchus (dvs. Marcels alias), Kapitalet som subjekt, socialism.nu, 27 juli (2005) <http://www.socialism.nu/index.php?page=forum§ion=thread&id=13587>
Grossmann, Henryk, Brev till Mattick den 21 juni 1931, Marx, den klassiske nationaløkonomi og dynamikken, Rhodos, København 1975.
Gunn, Richard, Marxism, Metatheory and Critique, Post-Fordism and social form: A Marxist debate on the post-Fordist state, red. Bonefeld/Holloway, Macmillan, London 1991. <http://www.riff-raff.se/en/furtherreading/gunn_metatheory.php>
Gunn, Richard, Against historical materialism: Marxism as a first-order discourse, Open Marxism vol. II, red. Bonefeld/Gunn/Psychopedis, Pluto press, London 1992.
Henriksson, Per, Inspirerande grund till den revolutionära teorin. Recension av Kämpa tillsammans! nya bok, riff-raff nr 5, 2003. <http://www.riff-raff.se/5/recension.php>
James, C.L.R. (1948), Notes on dialectics: Hegel – Marx – Lenin, Allison & Busby, London 1980.
Korsch, Karl (1938), Karl Marx, För kommunism, 2004. <http://www.reocities.com/forkommunism/texter/korsch_km.html>
Luxemburg, Rosa (1900), Sociala reformer, eller revolution?, Reformpolitik och socialism: Politiska skrifter i urval 1894–1913, Arkiv, 1983.
Mac Intosh, ”Social being and species being: A response to Rose”, International perspective nr 43, vintern/våren 2005.
Marcel, ”Angreppets och undandragandets kommunism”, riff-raff nr 7, 2005.
Marcel, ”Det är vi som är parasiterna”, Kolla! nr 2, 2005. <www.riff-raff.se/riffigt/parasiterna.php>
Marramao, Giacomo (1975), ”Kristeorin och kontitueringsproblemet”, riff-raff nr 7, 2005.
Martin, François (1972), ”Klasskampen och dess mest kännetecknande aspekter de senaste åren”, i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004.
Marx, Karl, ”Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844”, i Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1978.
Marx, Karl (1845), Die heilige Familie oder Kritik der kritischen Kritik: Gegen Bruno Bauer & Consorten, Dietz Verlag, Berlin 1965. Se detta nummer av riff-raff.
Marx, Karl (1845b), ”Teser om Feuerbach”, i Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Cavefors, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1978.
Marx, Karl (1845–1846), ”Den tyska ideologin”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995.
Marx, Karl; Engels, Friedrich (1848), Kommunistiska manifestet, Röda rummet, Stockholm 1994.
Marx, Karl (1856–1857), Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie, Europäische Verlagsantalt Frankfurt (utgivningsår okänt).
Marx, Karl, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Zenit / Rabén & Sjögren, Halmstad 1971 (urval av S-E Liedman).
Marx, Karl (1857), Inledning till kritiken av den politiska ekonomin, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkultur, Stockholm 1971. Finns även med i Grunddragen… och Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975.
Marx, Karl (1859), Förord, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkultur, Stockholm 1970.
Marx, Karl (1851–52), Louis Bonapartes 18:e brumaire, Arbetarkultur, Stockholm 1971.
Marx, Karl (1867), Das Kapital, Erster Band, Dietz Verlag, Berlin 1971.
Marx, Karl, Kapitalet Bd I, Arkiv/Zenit, Lund 1969.
Marx, Karl, Brev till Engels 24 augusti 1867 (b), Kapitalet Bd I, Arkiv/Zenit, Lund 1969.
Marx, Karl, Brev till Kugelmann, 11 juli 1868, Brev i urval, Gidlunds förlag, Stockholm 1972.
Marx, Karl, Brev till Kugelmann, 17 april 1871, Brev i urval, Gidlunds förlag, Stockholm 1972.
Marx, Karl (1873), Efterskrift till den andra upplagan, Kapitalet Bd I, Arkiv/Zenit, Lund 1969
Marx, Karl (1894), Kapitalet Bd III, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1973. Som bekant består band III av manuskript från olika tidsperioder, som redigerades för publicering postumt av Engels.
Mész·ros61, Istv·n, Marx’s theory of alienation, Merlin press, London 1970, andra utgåvan. Kapitel tre ur boken, Conceptual structure of Marx’s theory of alienation, finns på marxists.org <www.marxists.org/archive/meszaros/works/alien/index.htm>
riff-raff, ”Förord”, riff-raff nr 1, 2002.
Samuelsson, Fredrik, ”Motsättningar i välfärdsstaten”, riff-raff nr 1, 2002. <www.riff-raff.se/1/motval.php>
Sander, ”Human Nature – A work in progress: A contribution to the debate on ’species-being’”, International perspective nr 43, vintern/våren 2005.
Shortall, Felton C., The incomplete Marx, Avebury, Aldershot 1994. Boken finns på Internet hos libcom.org <http://libcom.org/library/incomplete-marx-felton-c-shorthall>
Stravinskij, Igor (1942), Om det musikaliska fenomenet, Musikalisk poetik, Bo Ejeby förlag, Göteborg 1991.
Théorie communiste, ”Bakgrund och perspektiv” (2003), riff-raff nr 8.
Théorie communiste, ”Ett svar till Aufheben” (2003), riff-raff nr 8.
Théorie communiste, ”Urval ur ’En kritik av ”Kritiken av arbetet”’” (2004), riff-raff nr 8.
Vennberg, Karl (1945), Tideräkning, Dikter 1944–1960, Bonniers, Borås 1993.
1. Av Marcel, riff-raff nr 7, 2005
2. Det är ”inte försakelse – utan kamp – som krävs för att revolutionen skall kunna produceras”, dvs. vi kämpar utifrån våra behov och vår kommunistiska passion, som delar av proletariatet. Jfr även med Kellstadts uppgörelse med (anti-/) aktivismen i förra numret av riff-raff.
3. Och vad det gäller att leka på jobbet och att hoppas att jobb per se blir lek så kan det utgöra ett moment av kritiken av (lön-) arbetet, men jfr gärna Marx kommentar om Fourier i Grundrisse, s. 204f.
4. Jfr Dauvé–Nesic i ”Tillståndet i världen” i riff-raff nr 5 och deras ”vägran utan perspektiv”.
5. François Martins uttalande torde kunna fungera som ”ledtråd”: ”rörelsens misslyckanden är i sig självt ett adekvat sätt att visa på dess begränsningar” (”Klasskampen och dess mest kännetecknande aspekter de senaste åren”, i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004, s. 94).
6. Jfr brevväxlingen med Gilles Dauvé i riff-raff nr 7.
7. Att ”människan i sig blivit en kapitalistisk varelse och begär därför sin egen underordning” (s. 93).
8. I Kapitalet nämns dessa termer blott i förbigående, i diskussionen om absolut och relativt mervärde, på s. 444–445. Emellertid bläddrar Ivan Bohmans översättning delvis bort dessa väsentliga kort. Marx är mer explicit i det numera mytomspunna ”sjätte kapitel” som uteblev i den version som Marx valde att publicera sitt verk i, dvs. Den omedelbara produktionsprocessens resultat, som Marcel följaktligen helt riktigt ”läser” och använder sig av. Här finner vi många av nycklarna till förståelsen av kapitalismen (qua klasskamp) och även av Marx själv.
9. Jag lämnar emellertid Marcels nytolkning av Lenins Vad bör göras? därhän (se s. 134). Något jag inte heller ger mig in på är huruvida Skapelseberättelsen, med huvudrollerna Adam och Eva, ”de facto skett” (s. 83n); svaret på denna fråga torde få sin ”rationella lösning i den mänskliga praktiken och i förståelsen av denna praktik” (Marx, 1845b). ”… om den inte skett då hade Adam och Eva inte varit Adam syndaren och Eva syndaren, utan Adam icke-syndaren och Eva icke-syndaren, vilket skulle producerat helt andra serier i världen, som i sin tur hade skapat en helt annan värld” (s. 83–84n). Kan vara så, men troligen inte; jag vill hävda att detta, om något i detta sammanhang, är en myt, och tillika en myt av rang! I den mån vi inte kan spåra denna myt tillbaka till den ”mänskliga praktiken” torde vi kunna konsultera kol-14.
10. Implikationerna av detta utgjorde grunden till riff-raffs tema för det sjunde numret; Kritiken av den politiska organiseringen. Detta tema förblev emellertid minst sagt rudimentärt och ”mellan raderna”. Icke desto mindre anser vi att de texter vi presenterade under detta tema är viktiga teoretiska byggstenar för en mer explicit, och konkret, kritik av den politiska organiseringen. Vad vi ämnade göra var att koppla denna död (i någon slags ”revolutionär” bemärkelse) för de gamla organisationskoncepten till den kontrarevolution som kapitalismens övergång från formell till reell subsumtion innebar. Som personlig ledtråd använder jag mig av följande schematisering: formell subsumtion – formell organisering (parti, fack etc. med råden som en slags övergångsform); reell subsumtion – reell organisering (en faktisk, verklig organisering där praktiken är formen, ”proletariatets fria kreativa aktivitet”). Den text i nr 7 som diskuterar detta mest uttryckligt är Marcels essä. I mitt svar kommer jag i stort inte att beröra denna aspekt utan koncentrerar mig istället på att diskutera mer fundamentala ”dimensioner” av hela detta frågekomplex. Vårt teoretiska projekt, inte minst i ”denna” fråga, är ett work in progress. Se dessa marginalanteckningar som bidrag till förarbetet till en mer specificerad diskussion.
11. ”Denna fokus på flykt är en konsekvens av vår vilja att vidareutveckla den tidigare insikten om att kommunismen inte kan förstås som en fortsättning på kapitalet, utan endast som dess förintande.” (s. 82n) Att jämföra med: ”Revolution är mutering, förändring, inte förintande” (s. 92); och: ”… denna process [konflikten mellan arbete och kapital] kan endast överskrida sig själv (i hegeliansk mening), men aldrig förinta sig själv” (s. 103).
12. I ”Kapitalet som subjekt” backar han emellertid något på denna punkt när han diskuterar kritiken av den politiska ekonomins ”kritiska–negativa dimension” som ”måhända [är] teleologi men en nödvändig sådan om man skall kunna arbeta för kommunismen”.
13. Jfr Marx i Kapitalet bd III: ”I en sådan allmän undersökning [av den kapitalistiska produktionen] förutsättes överhuvud taget alltid, att de verkliga förhållandena motsvarar sina begrepp eller, vilket är samma sak, de verkliga förhållandena återgivas endast såvida de motsvarar sin egen allmännatyp” (s. 130, korr)
14. Den borgerliga ekonomins begrepp, för Marx, ”uttrycker existensformer [Daseinsformen], existensbestämningar [Existenzbestimmungen] … av detta bestämda [borgerliga] samhälle” (1857, s. 258); detta gäller för oss även den kapitalistiska kategorin arbetarklass/proletariat.
15. ”Marx ’deducerar’ inte det mänskliga samhället från ’begreppen’ utan ser snarare de senare som specifika existensformer för det sociala varat. Han ’adderar’ inte historicitet till en från början statisk bild; för om historicitet blott adderas vid en viss tidpunkt så kan den också tas tillbaka vid en annan” (Mész·ros, s. 251).
16. Jfr: ”det ändliga, specifika, proletariatets relation till de överhistoriska abstraktionerna som är mycket konkreta under hela kapitalismens historia: exempelvis varuformen, värdet, det abstrakta arbetet etc.” (s. 155n). Tyd detta! Är ”exempelvis varuformen, värdet, det abstrakta arbetet etc.” överhistoriska abstraktioner?
17. Jfr vidare not 55 i Marramaos nämnda essä: ”Skild från den strukturella analysen av den kapitalistiska utvecklingen och från den därpå följande kritiska reflektionen över den logiska apparaten av marxistiska begrepp så slutar teorin om revolutionen med att impotent pendla mellan de extrema polerna dogmatism och empirism” (s. 76f.).
18. ”Det finns ju inte så mycket / som i och för sig är värt att älska / och motsatta egenskaper / kan i regel trycka varandras händer / Till och med sanningen / kan ju vara tvekönad / och avla vanskapta barn med sig själv” (Karl Vennberg, 1945).
19. Lenin antecknade t.ex. följande då han studerade Hegel och där stötte på nämnda passage: ”Övergången … utvecklad mycket dunkelt” (cit. i Gunn, 1992). Då menade ändå Lenin att man till fullo måste ha förstått Hegels Logik för att kunna förstå Kapitalet.
20. Gunn (1992) menar att dessa olika angreppssätt även fanns hos Marx, där 1857 års Inledning är totaliserande och 1859 års Förord är kausalt.
21. Det är med Marx och kommunismen som med Ekelöf (1959): ”Vad jag har skrivit / är skrivet mellan raderna”. (”Det är till tystnaden du skall lyssna / tystnaden bakom apostroferingar, allusioner / tystnaden i retoriken / eller i det så kallade formellt fulländade”) Jfr talet om Marx ”silence” vad gäller proletariatet (hos t.ex. Lebowitz) och om Kapitalet som fulländat verk (Shortall).
22. Jfr Marramaos kritik av Korschs oförmåga ”att greppa den praktiska och politiska funktionen för den dialektiska framställninsformen som distinkt från ’forskningsmetoden’”. Eftersom teori för Korsch var blott reflektion så kan den inte vara en teori om en ”proletär eller kommunistisk revolution (eftersom den senare inte inträffat)” (riff-raff nr 7, s. 75).
23. Denna schysta formulering framförde Marcel i den diskussion som föregick Angreppet-essän. Jfr Marx i 18:e brumaire, s. 37.
24. ”Vi ’övertygar’ ingen. Vi kan ge uttryck för vad som är på gång. Vi kan inte skapa en rörelse i samhället. Vi kan endast handla inom en rörelse som vi själva tillhör” (Dauvé, 1973, s. 303).
25. Att jämföra med två ställen hos Marx som av ”epistemologerna” brukar anföras som bevis på den äldres uppgörelse med den yngres alienationsbegrepp. I Manifestet 1848 (om de tyska sanna socialisterna): ”Efter den franska kritiken av penningrelationen skrev de till exempel ’det mänskliga väsendets uppgivande’, och efter den franska kritiken av borgarstaten skrev de ’upphävandet av det abstrakt allmännas herravälde’ osv.” (s. 35); i Den tyska ideologin (1845–1846) ”Denna ’alienation’ – för att nu tala så att filosoferna fortfarande förstår – kan naturligtvis bara upphävas under två praktiska förutsättningar” (s. 153); ”Hela utvecklingen framstod på ett sätt som ’människans’ alienationsprocess” (s. 189), när ”filosoferna” framställt ”individer som inte längre är underkastade arbetsdelningen” som ett ”ideal vilket de benämnt ’människan’” (a.a.). Det tycks mig uppenbart att Marx här ironiserar över den idealistiska filosofin och inte sina egna tidigare skriverier, som åtminstone sedan 1843 givit den konkreta (sinnliga) praktiken en central roll för människan.
26. ”Men vad är det nu som är Marx’ förtrollade nyckel till alla de kapitalistiska fenomenens innersta hemligheter, vad är det som ger honom förmågan att lekande lätt lösa problem, om vilkas existens den borgerliga klassiska ekonomins största hjärnor, Smith och Ricardo till exempel, inte ens hade en aning? Inget annat än just Marx’ sätt att uppfatta hela den kapitalistiska ekonomin historiskt, och inte endast med perspektiv bakåt, vilket de bästa männen inom den klassiska ekonomin också gjorde, utan just med perspektiv mot den socialistiska framtiden. Hemligheten med Marx’ värdelära, med hans analys av pengarnas funktion, hans lära om profitkvoten, hemligheten med hela hans ekonomiska system är – den kapitalistiska ekonomins förgänglighet, dess sammanbrott – och alltså det socialistiska slutmålet, vilket endast är konsekvensen härav. Endast och just därför att Marx var socialist och alltså för början såg den kapitalistiska ekonomin från historisk synvinkel, kunde han dechiffrera dess hieroglyfer, och emedan han gjorde den socialistiska ståndpunkten till utgångspunkt för sin vetenskapliga analys av det borgerliga samhället, kunde han också ge oss socialismens vetenskapliga grundvalar” (Sociala reformer, eller revolution?, 1900, s. 51f.).
27. Se Aufhebens dekadenstrilogi i riff-raff nr 6, 2004.
28. Den ofullständiga utgåvan på ryska 1927, och sedan 1932 för de fullständiga tyska, ryska och franska utgåvorna. Det var dessa redaktörer som första gången dömde Parismanuskripten som idealistiska, detta trots att självaste Lenin citerat gillande hela passager från Manuskripten som Marx hade bakat in i Die heilige Familie. Se Mész·ros.
29. Ibland stöter man t.o.m. på resonemang som kokar ner till att det som är tråkigt är alienerande och att icke-alienerande verksamhet är det som upplevs som roligt.
30. Se till exempel även Marramaos anmärkning i riff-raff nr 7 (s. 61 fotnot 30). Jfr även med Grundrisse s. 65 om hänsynstagandet till arbetets historiska formbestämning ”utan vilken det inte är kapital”.
31. Jfr Angreppets…, s. 96; att ”framsteg bör … ses som oförmedlad praxis och kommunistiska relationer” (min emfas).
32. Marx: ”Minsta barn kan fatta att en nation är dömd att gå under om den inställer arbetet, man behöver inte säga för ett år; det räcker med ett par veckor. … Naturlagar kan man aldrig upphäva. Vad man under olika historiska förhållanden kan ändra är endast den form i vilken dessa lagar gör sig gällande.” Brev till Kugelmann den 11 juli 1868, s. 86.
33. Se Grundrisse (ty., s. 716; sv., s. 206, där översättningen emellertid är något dunkel).
34. Jfr Grundrisse, sv. utg. s. 206.
35. Jag menar att Marx grundläggande teori inte skiljer sig mellan EFM och Feuerbachteserna och därefter, även om han naturligtvis hela tiden skärper sin analys och sina begrepp. Marx ”bröt” med Feuerbach redan under det studium som blivit känt som EFM, även om ”brytningen” kanske inte var explicit utan framgår mer under arbetets gång. Marx väg ur den feuerbachska dualistiska och teleologiska blott-materialismen är hans dialektiska syn på förmedling-kategorin, dvs. den dialektiska växelverkan i ett ”monistiskt” (Mész·ros) system mellan förmedling och totalitet, något Marx system har gemensamt med Hegels.
36. Jfr Marx: ”Hunger är hunger, men hunger som tillfredsställes med kokt kött, som ätes med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som slukar rått kött med tillhjälp av händer, naglar och tänder” (Inledning, 1857, s. 240).
37. Se Gunn, 1992, s. 12f.
38. ”Ett fördjupande av en ursprunglig insikt snarare än ett övergivande av den” (Gunn, 1991, s. 207); ”en mer konkret och historisk alienationsuppfattning” (Aufheben nr 12, s. 42).
39. För att undvika missförstånd; vi delar TC:s kritik av alienationsbegreppet och den mänskliga naturen som något immanent i individen, som något aprioristiskt, ahistoriskt – idealistiskt. Vi delar deras kritik av Feuerbach och de ultravänsterister som för fram detta perspektiv. Men vi menar att detta inte kokar ner till en kritik av 1844 års Marx! Vi hävdar att Marx 1844 redan hade avancerat förbi detta angreppssätt.
40. Se Kapitalet Bd I, s. 66
41. s. 928 i den tyska utgåvan.
42. s. 634 i den tyska utgåvan. ”Alle Kräfte der Arbeit projektieren sich als Kräfte des Kapitals, wie alle Wertformen der Ware als Formen des Geldes.”
43. Jfr ett axplock ur Grundrisse: ”Utvecklingen av det fasta kapitalet visar i vilken hög grad det allmänna, samhälleliga vetandet, kunskapen, har blivit omedelbar produktivkraft…” (Grundrisse, 1856–1857/1971, s. 198); ”huvudproduktivkraften, människan själv” (a.a., s. 128).
44. Jfr ”eftersom klasskampen inte existerar oavhängigt från ekonomin eller totalkapitalet” (s. 133). Eller: ”Klasskampen är en parasit på kapitalets organism i så måtta att den blockerar kapitalets värdeackumulation, och klasskampen blir en vektor då den utvecklas till en bakteriehärd som expanderar och cirkuleras från värddjur till värddjur, från fabriksgolven och kontoren till samhället som sådant” (Det är vi som är parasiterna).
45. Jfr Grossmann, som i ett brev den 21 juni 1931 till Mattick skriver apropå anklagelserna mot honom att ha en mekanisk, ekonomisk sammanbrottsteori: att ”klasskampen ensam inte är tillräcklig. Viljan till att omstörta är inte tillräckligt” (Marx…, s. 98). Jfr även med autonomisternas ”klasskampskristeori”, dvs. att det är arbetarnas klasskamp som skapar krisen, och att gränsen för kapitalets utveckling inte är kapitalet självt utan ”arbetarklassens motstånd” (Tronti) – ett externt kausalt orsakssammanhang. Vad gäller det sista exemplet, jfr Marx i Kapitalet Bd III, s. 228.
46. I sin kritik av de autonomister och situationister betonade ju Marcel, som anförts tidigare, att ”kapitalets originalitet är exploateringen av arbetskraften …” (s. 92).
47. Denna dubbelhet återfinns även begreppsligt i exempelvis termen ”subjekt”, som blivit så central i brytningen med den ”objektivistiska marxismen” hos exempelvis den ”autonomistiska” strömningen. I vanligt bruk menas med ordet en person, klass eller företeelse som är a priori aktivt verkande, dvs. en voluntarism, men där latinets subiectus även betyder ”liggande under”, ”underkastad”, ”underordnad”. Denna dubbeltydighet är mycket användbar. ”Varken kapitalet eller proletariatet är autonoma medvetna subjekt i någon slags descartsk mening. Kapitalförhållandet är en dialektisk totalitet där arbete och kapital utgör de två antagonistiska polerna” (Henriksson, 2003, s. 113). ”Två-strategi”-konceptet är allt för platt och tvådimensionellt så som varandes en externt kausal dualism. Kapitalförhållandet (qua klasskamp, antagonsim) är en ”processande motsättning” (för mer diskussion kring två-strategi-konceptet, se Aufheben i riff-raff nr 6, 2004, främst s. 70ff.).
48. Fredrik Samuelsson, Motsättningar i välfärdsstaten, riff-raff nr 1, s. 61.
49. Vad Stalin skulle benämna ”socialismen i en dimension”.
50. Se Human practice and perversion, s. 78f.
51. Texten smackar av och riskerar att få i vrångstrupen detta moraliska imperativ; emellertid har inte Marcel som explicit utgångspunkt individens ”autencitet” eller ”tredje dimension”, han är inte ”Robinsonad” (en viktig skillnad!), även om han tycks föredra ”partikulära” proletärer framför proletariatet.
52. ”Shopenhauer och hans efterföljare behandlar livssynen vita activa med aristokratiskt förakt och idealiserar ’undandragande’ och ’kontemplativ’ lättjefullhet. Detta filosofiska angreppssätt går som en tråd från Shopenhauer och Kierkegaard genom Unamuno, Ortega y Gasset, Huizinga, Berdeyaev, Garbriel Marcel [sic] och andra fram till deras epigoner av idag så som Hannah Arendt. … Enligt Kierkegaards syn … glorifieras ’undandragande’ som det enda ’autentiska’levnadssättet” (Mész·ros s. 261). Jag menar emellertid inte att Marcels ”externa dimension” skulle vara något idealiserande av ”kontemplativ ’lättjefullhet’”; emellertid har jag många gånger fått sådana vibbar när nya (post-) ”autonoma” förgreningar idealiserar ”arbetsvägran” (för att inte tala om den där hypade franska kvinnan, som jag om sanningen ska fram bara har läst om, som förespråkar lättja på jobbet, och att man därför måste hålla sig väl med praktikanter, vikarier etc. som då måste utföra det jobb man själv inte ids göra – snacka om ”aristokratiskt förakt”. Med de pengar hon nu drar in med sin bok lär hon inte ens behöva bevista någon arbetsplats framöver, annat är för empirisk research. Vad mer behöver man i livet än en latte, en iBook, en ”autentisk” innerstadslägenhet, sitt namn i världspressen och honorarer som strömmar in?).
53. ”… Ett tredje, / någonting mitt emellan, / ändå ett namnlöst utanför” (Ekelöf 1941).
54. Detta tangerar även, vilket vi kommer att se, en annan tes i texten – uppfattningen om ”spontaniteten”.
55. ”Ty det är inte konst som faller från himlen när en fågel sjunger…” (Stravinskij, 1991, s. 20). Betänk naturens dialektik! Enda undantaget torde vara Charlie Parker.
56. Härav min tacksamhet över den person som i en diskussion på socialism.nu ”anklagade” riff-raff för att vara ”pretentiösa” – to say the least! (Referensen i Grundrisse är tagen från s. 178)
57. För att då inte blanda in ensemble-spel…
58. Emellertid, är jazzen (improvisationsmusiken) sålunda den ”mest kommunistiska musiken”, eller blott det mest avancerade uttrycket för en nu passerad klasskomposition/klasskampscykel (kulturellt uttryckt i modernismen) – som exempelvis rådskommunismen?
59. Jfr Kellstadt i riff-raff nr 7.
60. Vilket må hända tappar garden gentemot ”externaliteten”. Men det är en öppning vi får leva med.
61. Eftersom jag stulit en hel del av denna bok kan jag kosta på mig en kort biografi: M. är en ungerskfödd filosof, som bl.a. studerade under Luk·cs och vars assistent han verkade som under en tid (”en av hans mest genomgripande sympatiska kritiker” – R. Dunayevskaya). Han har t.ex. skrivit en biografi över Luk·cs, Georg Luk·cs: The man, his work, and his ideas, red. G.H.R. Parkinson, Vintage, New York 1970. Har undervisat på universiteten i bl.a. Turin, London och Sussex.