Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur välfärdsstaten – den offentliga sektorn – ska förstås. Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn, ser den som en stor landvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första steget mot socialism. Å andra sidan finns det de som i den offentliga sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen lugn och inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera.
Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför statiska och inte ger utrymme för alla konflikter och motsättningar som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas som en arena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen på en mångfald olika sätt dagligen står emot varandra, och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett resultat av kompromisser mellan dessa intressen.
Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete tillfaller arbetarna i form av lön, medan en annan del, mervärdet, kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns också en del av mervärdet som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället tas ut av staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt system.
På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade värdet ska fördelas mellan klasserna, så finns det också alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas.
Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske: kommer det framförallt att inskränka på reallönerna eller på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen, där skattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex. direkta bidrag eller vinster i offentlig verksamhet som lagts ut på privata företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbetarklassen till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom vård, omsorg, kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då ses som en form av kollektiv, social ”lön”.
En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också inom offentliga sektorn och har därigenom också intressen – i likhet med alla andra lönearbetare – av mindre arbete, bättre arbetsförhållanden, högre löner, ökad kontroll över arbetet osv.
Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning att göra så tillkommer i den offentliga sektorn också en mängd strider runt makt, kontroll och ideologi. Det har att göra med statens funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få fram den skötsamma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna. 1 På grund av detta finns det grupper inom offentliga sektorn som innehar olika former av maktfunktioner, där det gäller att bedöma, sortera och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna, läkaren i förhållande till patienterna eller socionomen i förhållande till klienterna. På olika sätt kämpas det runt dessa maktfrågor, t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller olika klientgrupper försöker tillvarata sina intressen.
Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att alla dessa konflikter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga sektorn för i egenskap av lönearbetar i välfärdsproduktionen, den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs mot de olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns en möjlighet att konflikter med utgångspunkt i den offentliga sektorn kan få stor sprängkraft och länka samman olika social strider.
Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens inre spänningar och bygger på de kompromisser som slutits mellan klasserna. För kapitalisterna har det handlat om att få hela maskineriet – den sociala fabriken – att snurra, med alla krav det ställer på reproduktion av arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter och social fred. Arbetarna har å sin sida naturligtvis intresse av att få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning åt sina barn osv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men nog så avgörande i det dagliga livet. När kapitalet vill förändra offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrar villkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service, så finns det all anledning för arbetarna att ta strid mot dessa försämringar. På samma gång är det självklart att kapitalismens motsättningar inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens frigörelse innebär ett överskridande och ett kullkastande av välfärdsstaten.
Under 1800-talets slut diskuterades i Sverige ”den sociala arbetarfrågan” flitigt, av politiker och debattörer som insett att de sociala problemen och klassmotsättningarna riskerade att hota hela samhällsordningen. De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer av olika slag. Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första rudimentära arbetsskyddslagen.
1906 togs det första steget mot en samförståndspolitik i och med den kompromiss där SAF erkände arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarna erkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt avskeda och anställa. 2
1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick över de sociala problemen. Kommittén som föregick bildandet talade klarspråk om vad det handlade om:
Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest oförvitliga arbetare gjorde sig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna kände sig framstå som en sluten, gent emot arbetsgifvarna och övriga medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de samhälleliga farorna af detta förhållande. […] Den i och för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, som uppvuxit hos arbetarmassorna , begränsas till att omfatta endast dem själva och synes icke vilja vidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro medansvariga och meddelaktiga. Häruti ligger uppenbarligen en samhällelig fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas. Statsmakterna stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften att mildra intressemotsättningarna, utjämna intressekonflikterna och fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. 3
Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation, med representanter från både LO och SAF i en rådgivande styrelse. 1936 lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samarbete som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på central nivå. Detta innebar att fokus lades på fördelningsfrågorna, medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över arbetsprocessen och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte fram innebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet – den socialdemokratiska regeringen lade alla planer på socialisering i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den ”yttre” socialpolitiken – utanför själva arbetet – genom att bekämpa arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärka ekonomin och genomföra välfärdsreformer.
Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades regering, fack och arbetsgivare kring att satsa på rationaliseringar inom industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under en tjuguårsperiod hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen av det producerade värdet. Reallönerna kunde öka och välfärden byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock att utsugningsgraden hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande banden och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten över produktionsmedlen kompromissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin innebar det att de tidigare reformistiska strävandena – att steg för steg socialisera – nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge – att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt och fördela dess växande kaka.
När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så var det alltså flera faktorer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik behövdes för att inte samhället skulle rämna, arbetarnas krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov av en effektivare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred samt slutligen att det ekonomiska utrymmet fanns.
Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis, fritis och så vidare ut. Detta innebar att staten nu tog över ansvaret för att organisera det reproduktiva arbete som kvinnorna tidigare hade utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkningen växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i dag faktiskt är kvinnor. Det reproduktiva arbetet har dock inte försvunnit ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudansvaret för det löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete för många kvinnor.
Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört att de anställda fått ökad makt över arbetet eller att arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt. Några experiment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts. Istället har de offentliga arbetsgivarna tagit över det privata kapitalets sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionen som främsta förebild.
Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på grund av såväl arbetarnas ökade motstånd och kapitalets fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock att expandera kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP mellan 1960 och 1980, bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer sågs som ett sätt att möta radikaliseringen och på nytt överbrygga klassmotsättningarna. 4
Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant.
Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster och lägre produktivitetsutveckling, var de tvungna att agera för att åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enorma tillgångar i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter. Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar kunde kapital överföras från offentlig sektor – från skattebetalare – till privat ägo.
Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras fullt ut.
Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de främsta angreppspunkterna, när de inledde sina offensiva framstötar. ”Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största samhällsproblem” förklarades frankt på SAF-kongressen 1980. För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. 5
Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt mer accepterade den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas ut på entreprenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukat bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna för privatiseringar i kommuner och landsting. 6
Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott som lågkonjunkturen förvärrade. För att täcka underskottet var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som fått mer över till följd av skattesänkningarna. Resultatet blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till räntebetalningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett exempel på hur pengar via staten kan överföras från arbetarna till kapitalet. 7
Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning för de som hade kvar sina jobb.
Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt utifrån hur den kommit att utvecklas i Sverige. När man ser till den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en global strävan från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar genomfört olika former av nedskärningar och privatiseringar av offentlig välfärd världen över. Genom IMF och Världsbanken har u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och ekonomiska politik har de nyliberala strävandena också underlättats. Globalt sett har ett av syftena med WTO varit att bereda väg för mer privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för marknaden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga.
Kapitalets företrädare driver alltså sina intressen på varje tänkbar nivå: globalt, inom organisationer som EU och NAFTA, och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verkligheten organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna spelar stor roll.
I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl Stockholms stad som Stockholms läns landsting och dessa påbörjade privatiseringarna av offentlig verksamhet. 1994 tog socialdemokraterna över makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten avtog, men däremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det gäller kollektivtrafiken fortsatte socialdemokraterna tvärt om med storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna ut pendeltågstrafiken. 1998 kom återigen borgarna till makten – nu med den uttalade målsättningen att sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl. Inom landstinget har praktiskt taget all kollektivtrafik upphandlats. När det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och de flesta andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler har också privatiserats och ett sjukvårdsområde har fattat beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, som betalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög omfattning. För närvarande förbereds ”den stora upphandlingen”, där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på praktiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är ? av Sveriges totala akutsjukhus. Totalt rör det sig om vård för 10 miljarder kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internationellt är en så stor upphandling av offentlig vård unik.
I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad. När det gäller svenskundervisningen för invandrare (SFI) har all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgen har privata företag tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått fri etableringsrätt och växer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar också i snabb takt de kommunala bostadsbolagen till privata bostadsrätter och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag.
Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket innebär att privata företag tar över driften av en offentlig verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansieringen fortfarande sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den med offentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje ”användare”, t.ex. elev i skolan, eller vårdtagare i äldreomsorgen, får med sig en viss ”peng” som tillfaller den som utför verksamheten. Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om ”kunderna”. I synnerhet inom sjukvården finns det också krafter som trycker på för att även finansieringen ska privatiseras genom olika former av sjukvårdsförsäkringar.
Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika organisationer mot den offentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk och tärande. Sedan följde under 90-talet ett årtionde av ständiga omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totala antalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen personer. Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare inom offentliga sektorn, från t.ex. landstinget till kommunen. Många har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt osv. 8
Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel privata entreprenörer har de anställda också splittrats upp i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna. Klassammansättningen inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats minst lika radikalt som inom den privata det senaste årtiondet. Den högre grad av trygghet som tidigare kännetecknade offentliga sektorn har helt raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför samma godtycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet eller plötsliga omorganiseringar. Offentliga sektorn konkurrerade inte längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare som avskedades därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället, en betydligt fördelaktigare situation ur SAF:s synvinkel.
När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den grupp som i opinionsundersökningar säger att stressen ökat mest påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem: privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden och landstinget i vykortskampanjer erbjudit alla anställda att själva överta verksamheten och ”avknoppa” den. På så sätt ska privatiseringarna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka personalens vilja. Som morot får de som väljer att ”avknoppa” gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns hela tiden hotet att om de inte tar över verksamheten själva så kan någon annan lägga ett bud och ta över den, eller också kan de drabbas av nya nedskärningar.
För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa konsekvenser:
En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att
olika avgifter höjts, t.ex. priset på månadskort inom kollektivtrafiken,
kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården. När
avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå
från läkarbesök, tandvård eller kollektivtrafik, eftersom
de helt enkelt inte har råd. 10 När privata företag jagar
nya vinstmöjligheter ökar trycket på att ta ut extra avgifter.
Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trots att de inte får
ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster
mot betalning. Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också
sjukvården att betalas via försäkringar, där alla ska ha
rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av
olika slag ska betalas med separata försäkringar. På olika sätt
kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativt och försämra
livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja
bort nödvändig service.
4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också
dess funktion när det gäller att ”utjämna intressekonflikterna
och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden”. I dess
ställe träder repression och ”nolltolerans”, där
de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klottrande
ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och
behandlas därefter.
Men på samma gång medför också privatiseringarna något positivt just genom att rämnorna blir tydliga för alltfler. För de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare tydligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla kvarvarande illusioner om att tjäna goda samhällsintressen – såsom vård och skola åt alla – blåses bort när man ställs inför en motpart som säger upp, försämrar avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten.
Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från början markerade företaget hårt mot de anställda och gick ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk. Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas in.
Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts till sist ett avtal. Försämringarna var stora: pensionsåldern höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln tog över trafiken den 6:e januari var missnöjet så stort att 140 anställda, av 630, vägrade gå över och många av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaos i trafiken. Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett slut på ”pendeleländet”.
Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes av Tord Hult. Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar, spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare som vägrat gå över. Företaget försökte desperat övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting hjälpte.
I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet.
Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet. Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla något sånär.
Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingades att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet med citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om det medför olägenheter för ”tredje part”. Detsamma visade sig förövrigt vid busstrejken 1999. Den offentliga sektorn utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla. Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt kan den offentliga sektorn utgöra just den knutpunkt för sociala strider som beskrevs i inledningen.
I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man som arbetare skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat. När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera har istället varit en form av arbetsvägran: att vägra gå över till privata företag eller rent utav säga upp sig från en redan privatiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras i massmedia har det få ett stort genomslag och skadat företagets anseende och privatiseringspolitiken som sådan. Massuppsägningar kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att få nya jobb.
Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran, men det finns en rad andra:
Förutom dessa fall av ”arbetsvägran” finns ett flertal andra fall där arbetare inom offentliga sektorn eller de som är i behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar. Här ska bara nämnas ytterligare några. Inför privatiseringen av SFI-undervisningen demonstrerade lärare och elever tillsammans. Eleverna har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genom olika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har barnmorskor protesterat mot att det privata företaget Munkbron ska få utföra förlossningar på Södersjukhuset, trots allvarlig kritik mot bristande medicinska säkerheten.
Tack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna från olika grupper av anställda vänder sig alltfler emot den borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opinionsundersökningar är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och det verkar allt troligare att den borgerliga majoriteten röstas bort i nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vinden blåser, har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd från privatiseringarna. Men det är viktigt att komma ihåg att det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att partiet självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare, fast i långsammare tempo, något annat är inte att vänta.
Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart. Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha.
Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som avslutning ska några strategier diskuteras, som inte endast innebär motstånd mot försämringar, utan försök att driva saken framåt.
På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen ”avknoppa” och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska till planerna och initierade en bred diskussion där också boende deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till förmån för en konstant hög bemanning. När väl diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre, få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt att ta strid för.
Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om demokratiseringen hade spritt sig till andra delar av offentliga sektorn: skulle experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldes och att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det kapitalistiska systemets brister? Men samtidigt visar förslaget fraåt då det går bortom det kapitalistiska systemets sätt att organisera arbetet överhuvudtaget – även om det inte går så långt som att ifråga lönearbetet som sådant.
Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittils mest lyfts fram när det gäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all offentlig verksamhet (och provat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin). kollektivtrafiken har kravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu som uppmuntrar folk planka, varnar genom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat en form av "försäkring" för att betala böter åt dem som åker fast.
Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya områden dras undan från bytesvärdets tyrrani och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta pekar bortom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi varken måste sälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter.
För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de har arbete eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står nolltaxa också helt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva att välfärd är generell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett maktmedel från staten.
Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem. Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig ökad demokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen vinner på kapitalets bekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag finansierad via skatter. Endast en mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del ökar. När vinstdrivande företag tar över offentlig verksamhet innebär det alltså först och främst att skattemedel överförs till kapitalet. Detta påverkas inte av om det finns avgifter eller ej
Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbetande befolkningen i helhet – då landsting och kommuner till största delen finansieras med inkomstskatt – även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekostnad krävs att arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmår driva igenom höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja den sociala lönen och inte går tillbaks till kapitalets i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså inte nolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad
Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av avgiftshöjningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv - t.ex. i form av alltfler gratistjänster – kan öka legitimiteten. Jag tycker inte att det är ett skäl för att inte driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela den offentliga välfärden har som funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger upphov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en strategisk möjlighet att länka samman med olika kamper och ge dem spridning. Med en ekonomisk kris i antågande kan vi vänta nya ”krispaket” med attacker på den offentliga servicen och avskedanden av offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare. Varje förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickorna i samhället bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärden och demokratisk kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräver på så sätt på samma gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om – och försöker motverka – den systembevarande
1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga intresse av ett säkrande av de allmänna produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska politiken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att dela mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindre mervärde att fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapitalens reella genomsnittsexistens) den ”yttre” kraft som, genom att den står utanför konkurrensen, kan säkra kapitalismens existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet. Dess uppkomst och begränsningar finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättet självt
2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson, Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt perspektiv (2000), s. 53-86.
3. Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det från
Departementalkommitterades betänkande nr 5, civildeparte-
mentet 1912.
4. Peter Antman, "Vägen till systemskiftet", Köp och sälj, var god svälj? (1994), redaktör Rolf Å Gustafsson, s 21.
5. Se Antman, s. 24f.
6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s. 40-47.
7. Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att nationen var i fara, då lånen gjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3 av skulden upp inom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick. Se Sten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994)
8. Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser för arbetshälsan (2000), s. 23. Exempel på förändringar inom offentlig sektor är att kommunerna genom olika reformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende, för handikappsomsorg och för stora delar av psykiatrin.
9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion dör en människa bistår en annan människa överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviseras ständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Detta medför att varornas värde sjunker i förhållande till tjänsterna hela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just välfärdsstaten, där en omfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara att skatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara flr att hålla konsumtionen konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast rika har råd att ta del av tjänsterna, medan övriga ställs utanför eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. En tredje variant är en privat tjänstesektor, där lönerna hålls riktigt låga, såsom i USA.
10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas andel av sjukvården, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. I Stockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i den öppna vården, bl.a. Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, "Tio år med köp och sälj – ett bokslut". Ordfront magasin nr 5 (2001), s. 30.