riff-raff: Inledning
Sidantalet i den här tegelstenen visar i någon mån på det antal sömnlösa nätter, förseningar till jobbet och missade hemtentor som detta nummer har inneburit. Men efter mer än ett år av såväl nöjsamt som tungt stretande med översättningar, korrekturläsningar och diskussioner så är vi stolta över att äntligen kunna presentera ett antal riktigt bra texter som satt griller i våra huvuden.
|
|
|
Kommunistisk teori bortom ultravänstern
|
|
Aufheben: Arbetarrörelsen, kommunismen och ultravänstern. En historik och introduktion
Ultravänstern uppstod inte som små sekter eller grupper av avhoppare, oavsett dess efterföljande historia, utan som del av en social massrörelse när den socialdemokratiska förhärskande traditionen fullständigt misskrediterades och det ändå verkade som att man kunde vara med och bestämma arbetarrörelsens och kommunismens slutgiltiga innebörd.
|
|
Théorie communiste: Bakgrund och perspektiv
[V]i har åtagit oss det teoretiska arbetet att omdefiniera motsättningen mellan proletariatet och kapitalet. Till att börja med var det nödvändigt att omdefiniera denna motsättning som den motsättning som bär med sig kommunismen som sin upplösning och samtidigt är kapitalets reproduktiva och dynamiska motsättning.
|
|
Théorie communiste: Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare
Vänstern såg endast integrationens manifestation i övergången till reell subsumtion genom förmedlingarna av klassens klättring mot makten och separerade dessa förmedlingar från proletariatets definition som klass inom den kapitalistiska produktionen. Kommunismen var uppenbarelsen, befrielsen av klassens vara, så som det existerar i det kapitalistiska produktionssättet och så som det definieras inom det.
|
|
Aufheben: Förfallsteorin eller teorins förfall (repris)
En sammanfattning av Aufhebens ”Ett bidrag till en kritik av förfallsteorin – förfallsteorin eller teorins förfall?” (Se riff-raff nr 6.)
|
|
Théorie communiste: Om Aufhebens förfallstrilogi
Det är ovanligt att teoretiska arbeten behandlar objektivismens grundläggande problem utan att de sjunker ner i den mest förvridna subjektivistiska syn eller blott överger klassteorin, klassernas motsättning och kommunismen som ett överskridande av denna motsättning. Emellertid, som det alltid finns flera av, har vi en rad kritiska kommentarer till denna text och vi är beredda att diskutera dem.
|
|
Théorie communiste: Urval ur ”En kritik av ’kritiken av arbetet’”
Begränsningen i all kritik av arbetet är att den placerar verksamheten som kritikens essens, när den måste förstås som samhälleliga förhållanden. Genom detta refererar alltid kritiken till det feuerbachska begreppet ”alienerat arbete” som utvecklades i De ekonomisk-filosofiska manuskripen 1844.
|
|
Aufheben: Ett svar till Théorie communiste
Den här tidningens titel har alltid varit ett åläggande att föra teorin framåt, att gå bortom rådande teoretiska ståndpunkter; vi anser att TC försöker göra detta, ett försök som ska tas seriöst. Vidare är TC en inbjudan till oss att ”aufheben” våra egna ståndpunkter. … Det som följer är … en del i vår oavslutade process för att försöka diskutera med och förstå TC – en sorts öppen autodidaktik.
|
|
En tidigare medlem av Aufheben: Introduktion till ”Ett svar till Aufheben”
[M]edan det företrädesvis var en del av ett ”samtal” som Aufheben hade med TC och med sina läsare om TC så var utkastet till introduktionen på samma gång steg i en diskussion som skedde inom Aufheben. Vad som följde – refuserandet av utkastet, följt av ett återkallat erkännande som samtalspartners – var en extrem förskjutning i dialogen. En sådan avslutning på samtalet hindrade ett vidare klargörande av de frågor som stod på spel vid den tidpunkten… Detta agerande bekräftade emellertid implicit diskussionens betydelse.
|
|
Théorie communiste: Ett svar till Aufheben
I det här inlägget i diskussionen med Aufheben behandlar Théorie communiste fyra punkter. 1) Dauvés och Nesics kritik av TC i deras text ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan” 2) Huruvida proletariatet måste erkänna sig självt som klass innan det avskaffar sig självt. 3) Grunden till en periodisering av kapitalet och klasskampen utifrån begreppet reell subsumtion. 4) Alienationsbegreppet
|
|
Théorie communiste: Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens. Kritik av ”När uppror dör” av Gilles Dauvé
Vi får höra att arbetarna besegrades av demokratin med hjälp av partierna och fackföreningarna, men vad beträffar innehållet i och de faktiska målen för dessa arbetarkamper … sägs det nästan ingenting. Vi slungas därför in i den välkända problematiken med partiernas och fackföreningarnas ”svek”. Att arbetarna lydde reformistiska rörelser – är just vad som borde ha förklarats, och det med utgångspunkt i kampernas egen natur, snarare än att låta manipulationens och svekets dunkla skugga duga som förklaring.
|
|
Meeting: Inbjudan
Vi noterar att det redan existerar en kommuniseringsströmning som kommer till uttryck i en mängd skilda teoriproduktioner och specifika praktiker i samtida kamper. Denna strömning manifesterar sig i ett antal individer och grupper som vardera på sitt eget sätt, såväl teoretiskt som praktiskt, idag har detta gemensamt:
|
|
Gilles Dauvé: Kommunisering: en ”appell” och en ”inbjudan”
Om det är som TC anser att vi rör oss kring en idealistisk humanism, eller om det är som vi anser att TC rör sig kring en deterministisk strukturalism, så förhindrar det varje gemensam teoretisk ansträngning, och gör också diskussion besvärlig. Man kan inte debattera om man inte är överens om det viktigaste och är ense om de frågor som ska ställas medan svaren skiljer sig åt.
|
|
Roland Simon & riff-raff: Intervju med Roland Simon
[Det finns] en missuppfattning rörande det sätt vi presenterar möjligheterna för kommunisering: när vi säger ”nu presenterar sig revolutionen på det här sättet” menar vi definitivt inte ”nu presenterar den sig slutligen på det sätt som den alltid skulle ha gjort”, och inte heller säger vi att kapitalet har löst alla proletärernas problem i deras ställe, eftersom för att kunna föreställa sig detta så skulle det vara nödvändigt för dessa problem att ha existerat före omstruktureringen och bestämmas av den tidigare perioden. Men exempelvis problemet med programmatismens omöjlighet som ställdes av den senaste omstruktureringen var inte ett problem under perioden av programmatism själv där den var revolutionens själva riktning, och ifall kapitalet har löst alla programmatismens problem ska det inte glömmas bort att detta skedde i en omstrukturering, det vill säga i en kontrarevolution. Lösningen producerades emot proletärerna och inte som en gåva från kapitalet.
|
|
Théorie communiste: Självorganisering och kommunisering
Självorganiseringen formaliserar arbetarklassens och kapitalistklassens oförenliga intressen i kampen för dagskrav. På detta sätt skapas det nödvändiga moment då klasstillhörigheten uppträder som ett externt tvång. Självorganiseringen är den form som kommer att vara startpunkten för kommuniseringen av förhållanden mellan individer, men kommuniseringen sker mot den.
|
|
Théorie communiste / Alcuni fautori della comunizzazione: A fair amount of killing
Det nuvarande kriget i Irak är det första storskaliga krig som handlar om kapitalreproduktionens accelererade globalisering. … Det nuvarande kriget tvingar fram formen för och innehållet i de kapitalistiska exploateringsförhållandena på global nivå på det sätt som de växte fram ur den omstrukturering som föddes i och med arbetarrörelsens nederlag i början av sjuttiotalet.
|
|
”Det är själva processens dubbelkvarn som ständigt kastar den ene tillbaka ut på arbetsmarknaden som försäljare av arbetskraft och förvandlar hans produkt till ett köpmedel för den andre.”
– Karl Marx
|
|
Öppen diskussion
|
|
Per Henriksson: Kommunismen som vägran, och som attack. Anteckningar om ”Angreppets och undandragandets kommunism”
Den grundläggande, och därför mest problematiska, tesen i texten är Marcels (”vårt”) övergivande av ”marxismens mytologi om proletariatet”), dvs. den vår ”dialektik som hävdade att kommunismen är ett resultat av en intern motsättning i kapitalförhållandet”, vår ”förlegade uppfattning om revoltens karaktär”). I ”bjärt kontrast” till detta synsätt har ”vi” nu insett att ”kommunismen måste förstås som en ’maskinell’ produkt snarare än ett fenomen som föds ur kapitalförhållandet”
|
|
Björkhagengruppen: Om kritiken av den politiska ekonomin. Kritiska reflektioner kring ”Angreppets och undandragandets kommunism”
För det första misstror vi det strategiska värdet i en paroll som ”Det är vi som är parasiterna”. … För det andra tangerar den antiproduktivism som Marcel formulerar i våra ögon allt för mycket en primitivism. … För det tredje – och denna punkt inbegriper de två föregående – misstror vi själva den metod enligt vilken Marcel griper sig an kritiken av den politiska ekonomin.
|
|
Marcel: Angrepp/undandragande
Kommunism är … inte en fråga om proletariatets potentialitet, utan om kapitalets och proletariatets impotens, arbetarklassens intande av sig själv som värdeförmeringsagent. Kommunismen är följaktligen i adekvat och logisk bemärkelse varken en fråga om makt eller subjektivitet, utan snarare en fråga om avsubjektivering, om impotentialitet, för i arbetets försök att separera sig från sin funktion som icke-kapital, som arbete, öppnas dimensioner av externalisering och exkommunicering upp.
|
|
Chris Wright: Kris, konstituering och kapital
Kommer upp tids nog…
|
|
|
Marx–Engelsserie
|
|
Karl Marx / Friedrich Engels: Utdrag ur Den heliga familjen eller Kritik av den kritiska kritiken. Mot Bruno Bauer et consortes
När proletariatet segrar, så har det på intet sätt blivit till samhällets absoluta sida, det segrar endast genom att det upphäver sig självt och sin motsats.
|
|
Karl Marx: Brev till Ferdinand Freiligrath, 29 februari 1860
Alltså, om ”partiet” enligt betydelsen i ditt brev vet jag sedan 1852 ingenting. Där Du är poet är jag kritiker och jag fick sannerligen nog av de 1849–1952 gjorda erfarenheterna. ”Förbundet”, precis som Société des saisons i Paris, precis som hundra andra sällskap, var endast en episod i partiets historia som överallt i det moderna samhället spontant växer fram ur jorden.
|
|
Karl Marx: Brev till Wilhelm Blos i Hamburg, 10 november 1877
Jag ”hyser inget agg” (som Heine säger) och lika lite Engels. Ingen av oss ger ett jota för popularitet. … När Engels och jag först gick med i det hemliga kommunistsällskapet så skedde det endast på villkor att allt som leder mot en vidskeplig auktoritetstro skulle raderas från statuterna.
|
|
