Att stirra ner i mörka vatten

Sander

Hur kan ekonomins behov av att sopa undan berget av fiktivt kapital balanseras med dess behov av att vidmakthålla den sociala kontrollen? Sander funderar kring utsikterna för deflation, reflation och/eller stagflation

Att förutsäga den närmaste ekonomiska framtiden är som att stirra ner i bäcksvart vatten och försöka avgöra hur djupt det är. Det är väldigt, väldigt djupt, så mycket står klart. Men ingen vet hur mycket fiktivt kapital det finns ute och hur mycket som måste försvinna innan resten av ekonomin är tillräckligt lättad för att kunna hämta andan. Vid det här laget har krisen redan slukat mer än 15 biljoner dollar enbart i USA och åtskilliga biljoner i andra länder och det går inte att se något slut i nuläget. Som en lavin som krossar allt i sin väg och som växer sig allt större under sin färd ner blir skulddeflationen allt mer förödande över tid då dess resultat (fallande priser, minskande tillgångar, en förstoppad kreditmarknad, ökande konkurser och en växande arbetslöshet) förstärker var och en varandra.

En valmöjlighet för den härskande klassen är att göra mer eller mindre ingenting. Låt lavinen rusa på tills den har nått botten. När allt kommer omkring är en kris ett tillfälle för korrektion och om denna korrektion inte tillåts genomföras så kommer inte det underliggande problemet att försvinna. Men krisen är inte något kirurgiskt instrument som tar bort de sjuka delarna och lämnar de friska orörda. Den minskande marknaden, den fallande profitkvoten och det åtstramade krediten drar med sig alla. Ingen kapitalist säger: »Hjälp oss inte, vi är villiga att offra oss för kapitalismens bästa». Och ingen stat kan känna sig trygg med att ha tillräcklig kontroll över sin befolkning för att tillåta en dylik våldsam process att breda ut sig utan att riskera större sociala oroligheter. Så denna valmöjlighet är borta. En laissez-faire-inställning till krisen, även i moderat form, kommer inte att förekomma. Kapitalistklassen kommer desperat att försöka tygla krisen. Frågan är om de har verktygen att göra det?

De penningpolitiska verktygens begränsade räckvidd är redan smärtsamt uppenbara. Till och med en räntenivå på noll procent är otillräcklig för att få krediten att röra sig igen om det inte finns någon tilltro till morgondagen. Även om Ben Bernanke1 skulle kasta pengar på folk från en helikopter, som han en gång skämtade om att han skulle göra vid en sådan här situation, så skulle de flesta människorna ändå spendera så lite som möjligt på grund av osäkerheten och det troliga i att de kan betala mindre om de skjuter upp köpet. På samma sätt kommer inte skattelättnader, som i bästa fall endast kan kompensera för en liten del av förlusterna, återskapa förtroendet och inte heller på något betydande sätt ändra det ekonomiska beteendet. Återstår då direkta statliga investeringar i offentliga arbeten, sociala reformprogram, stöd till industrin etc. De skulle verkligen behöva vara massiva för att göra sig märkbara. Obama säger att han är redo att ta över ledarskapet. »Vi kan inte oroa oss över underskottet. Vi måste säkerställa att den ekonomiska stimulansplanen är tillräckligt omfattande för att få fart på ekonomin igen», sa han på en presskonferens nyligen. Det faktum att nästa års budgetunderskott antas bli en biljon dollar har fått en del människor att kippa efter andan men den siffran är tämligen futtig i jämförelse med värdeminskningen och därmed utraderandet av köpkraft i den här processen. Min kvalificerade gissning är att underskottet kommer att vara mycket större. Det måste det för att kunna sakta ner, för att inte säga stoppa, den deflatoriska lavinen. Det kommer att vara ett politiskt imperativ för att kunna vidmakthålla kapitalismens grepp över samhället.

Omständigheterna skapar visst utrymme för en omfattande reflation ledd av USA. Den deflatoriska miljön eliminerar faran att den omedelbart kommer att leda till stigande priser. Deflationsvågen har andra fördelaktiga bieffekter för de starkaste kapitalen. Det faktum att den påverkar de svagaste konkurrenterna först och hårdast sänker importkostnaderna för de mest utvecklade länderna (och troligen ytterligare kommer stimulera globaliseringen, med länderna i periferin vilka kommer att ägna sig åt konkurrerande devalvering för att kompensera för sina förlorade marknadsandelar). Produktionskostnaderna (löner, energi etc.) faller dramatiskt trots OPEC:s nedskärningar. De starkare kapitalisterna göder sig själva på de svagares lik och fångar möjligheterna till att ta marknadsandelar. Det här är motverkande trender som kan bidra till att reflationen får fäste. Endast USA kan genomdriva det på grund av sin kontroll över världsvalutan. De kan genomdriva det eftersom de är förvissade om att asiaterna, européerna, araberna och naturligtvis även amerikanerna inte kommer att sluta köpa de värdepapper som håller upp deras utgifter oavsett hur omfattande de kommer att vara eftersom deras betvingande behov av den amerikanska marknaden och rädslan för att se hur värdet på deras omfattande dollarreserver inte ger dem något annat val. Vidare är kapitalets tendens i ett sådant här osäkerhetsklimat att ta sin tillflykt till en »säker hamn», att hålla sig borta från produktionen och sätta sig på värdepapper med nära noll i avkastning vilket åtminstone i den nära förestående framtiden skingrar risken för kapitalflykt från USA som skulle ha behövt kompenseras genom stigande räntor.

Detta sammantaget gör det högst troligt att USA kommer att ge sig in i en reflationspolitik som kommer att pressa underskottet långt utöver de aktuella utsikterna. Det bästa resultatet av detta skulle vara att en måttlig tillväxtnivå skulle återinrättas samtidigt som tillväxten av cirkulerande dollar i jämförelse med den anemiska tillväxten av värde i den reella ekonomin skulle leda till ett ytterligare fall för dollarn och ett inflationstryck i USA och de länder som följt USA längs den reflatoriska vägen – stagflation. Men detta är inte på något sätt säkert. Det är möjligt att den förlorade köpkraften som ett resultat av deflationen för fastigheter och andra tillgångar helt enkelt är alltför omfattande för att kunna kompenseras och att den deflatoriska vågen efter att ha stannat upp något kommer att accelerera igen. Att hålla svaga företag vid liv kommer endast att skjuta fram deras död och under tiden sänka profitkvoten för de starkare konkurrenterna. Och det asiatiska kapitalets och annat utländskt kapitals förmåga att absorbera de amerikanska skulderna beror på deras vinster på den amerikanska marknaden men kommer även att krympa i takt med dessa.

Så de omfattande stimulansplanerna kan vara förgäves, men det finns inte några andra valmöjligheter. Kapitalismen kommer att genomföra detta drag som en schackspelare förflyttar sin kung ur schack matt utan att bry sig om nästa drag. Men nästa drag kommer att vara problematiskt. Trovärdighetskrisen kommer att gå från tilltro till bankerna till tilltron till staten. Det senare kan komma att tömma bankerna men det kommer inte att finnas någon högre instans som kan komma till undsättning när det inte finns någon säker hamn för värdet.

Mute magazine, 6 januari 2009
Sander ingår i tidskriften Internationalist perspectives / Perspective internationaliste
Se även sajten Radical perspectives on the crisis: http://sites.google.com/site/radicalperspectivesonthecrisis/
1. Ordförande i Federal reserves styrelse. Efterträdde Alan Greenspan i februari 2006.
 
mute/att_stirra_ner_i_moerka_vatten.txt · Last modified: 2009/02/25 15:03 by titorelli