Warning: Undefined array key "ns" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php on line 47 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/auth.php on line 431 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/actions.php on line 38 Om periodiseringen av det kapitalistiska klassförhållandet - riff-raff
Admin Warning: Undefined array key "REMOTE_USER" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/lib/tpl/old_sic/my_tpl_helper.php on line 77
Warning: Undefined array key "classification" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/lib/tpl/old_sic/my_tpl_helper.php on line 156
Warning: Undefined array key "language" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/lib/tpl/old_sic/my_tpl_helper.php on line 129

Om periodiseringen av det kapitalistiska klassförhållandet

::Screamin’ Alice

Rätt verktyg för arbetsuppgiften – subsumtion eller reproduktion?

Det kapitalistiska klassförhållandet är inte en statisk totalitet.1) Det är en processerande motsättning,2) en motsättning med en historia och därtill en motsättning som skapar historia. Den här texten är ett bidrag till de pågående försöken att utveckla begrepp som är ändamålsenliga för uppgiften att periodisera den kapitalistiska epokens historia – dvs. för en periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet.

Vid första anblicken verkar det utan tvekan som att det kapitalistiska klassförhållandet har genomgått betydande strukturella förändringar under sin historia. Få skulle till exempel förneka att det har skett en kapitalistisk omstrukturering (eller bättre, en omstrukturering av klassförhållandet) sedan 1970-talet. Vad som emellertid är en öppen fråga är på vilken teoretisk grund de strukturella förändringarna i det kapitalistiska klassförhållandet kan förstås.3) Det som följer är en preliminär undersökning av ett antal kriterier som kan visa sig centrala för en periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet. Konturerna till en sådan periodisering kommer sedan att tecknas provisoriskt.4)

Den periodisering som har utvecklats av Théorie communste (TC) bildar utgångspunkt för denna undersökning (och är till viss del även föremålet för kritik). Ett utkast till TC:s periodisering tecknades i efterordet till Endnotes nr 15) och en kritik av användandet av begreppen formell och reell subsumtion som grund för denna periodisering utvecklas i »The history of subsumption» i Endnotes nr 2.6)

I sin periodisering teoretiserar TC reell subsumtion i termer av att kapitalet blir ett organiskt system som konstituerar och reproducerar sig som sådant. Reell subsumtion definieras av TC som att »!!kapitalet blir det kapitalistiska samhället!!», som den process genom vilken de två kretsloppen för le double moulinet [dubbelkvarnen]7) (reproduktionen av kapitalet och reproduktionen av arbetskraften) blir adekvata för produktionen av relativt mervärde. Detta är riktigt i så måtto som den strukturerande princip på vilken den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet baseras är relativt mervärde, som självt grundar sig på omvandlingar av modaliteterna för proletariatets reproduktion. Dessa omvandlingar förmedlas naturligtvis själva av omvandlingarna av arbetsprocessen, kapitaliseringen av produktionsavdelningar för varor [goods] som ingår i arbetarnas konsumtion, varufieringen av nya områden av reproduktiv verksamhet och av omvandlingar av klasskonfrontationens samhälleliga kombinationer och former. I själva verket förmedlas proletariatets reproduktion i den nuvarande perioden av omvandlingarna av kapitalets reproduktionskretslopp – nämligen alla de grundläggande förändringarna av de sätt på vilka mervärdet omvandlas till tillskottskapital (så som finanskapitalets ökande betydelse, marknadernas penetrering av varandra och den tendentiella upplösningen av hindren för kapitalets globala flöde och mobilitet). Proletariat och kapital konfronterar varandra direkt, inte bara i produktionssfären utan på nivån av deras reproduktion (eller allt mer, som vi kommer att se, på nivån av deras icke-reproduktion).

Arbetets subsumtion under kapitalet tillskrivs en central plats i TC:s historiska och systematiska schema. På en nivå kan detta rättfärdigas, då det är genom arbetets subsumtion under kapitalet som kapitalets värdeförmering fortskrider (och detta är den dominerande ledande historiska dynamiken i den kapitalistiska epoken). Även om arbetets subsumtion under kapitalet återfinns i systemets hjärta är det emellertid inte tillräckligt att karakterisera den historiska utvecklingen för de kapitalistiska samhälleliga förhållandenas totalitet i termer av detta begrepp allena. TC:s analys pekar i själva verket mot ett historiskt-systematiskt fokus på utvecklingen av modaliteterna för integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp. Följdriktigt är det möjligt att etablera en periodisering av klassförhållandet genom att urskilja faser av integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp. Dessa kan provisoriskt systematiskt teoretiseras under rubriken modaliteter för reproduktionen av förhållandet mellan proletariat och kapital. Genom att utnyttja begreppen på det här sättet kan vi etablera det systematiska sammanlänkandet av arbetets subsumtion under kapitalet och modaliteterna för integreringen av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp. Detta angreppssätt har den förtjänsten att det ställer det systematiskt-historiska utvecklandet av klassförhållandets reproduktion i förgrunden och ger oss på så sätt en grund på vilken vi kan teoretisera kapitalets och proletariatets processerande motsättning liksom dess historia och realitet. En sådan teoretisk produktion undviker det subjektivistiska angreppssättets Skylla och det objektivistiska angreppssättets Karybdis: proletariat och kapital förstås stå i ett förhållande av ömsesidig implikation, och det historiska förloppet för reproduktionen av detta förhållande förstås så som varandes på en och samma gång en klasskampens historia och en historia för de objektiva ekonomiska kategoriernas rörelse – som exploateringsförhållandets historia.

Till periodiseringen av modaliteterna för reproduktionen av det kapitalistiska klassförhållandet

En provisorisk historisk periodisering som grundar sig på de skiftande modaliteterna för klassförhållandets reproduktion möjliggör för oss att heuristiskt identifiera tre breda historiska perioder. Förhållandet mellan proletariat och kapital är alltid ett internt förhållande, i den bemärkelsen att var och en av förhållandets poler implicerar och reproducerar den andra: det är ett förhållande av ömsesidig implikation. Vi kan emellertid urskilja vissa bredare historiska omvandlingar i det sätt på vilket kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp konfigureras i förhållande till varandra, vilket motsvarar skiftande mönster för ackumulationen och kvalitativt olika dynamiker i klasskampen. I det första numret av Endnotes lades en periodisering som kunde härledas från en tolkning och modifiering av den som framförts av TC fram som följande: En period i vilken kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp förhåller sig till varandra externt; en period av förmedlat internt förhållande mellan dessa kretslopp; och slutligen en period i vilken dessa kretslopp förhåller sig omedelbart internt. Detta benämndes en historisk process för »!!dialektiken för integrerandet av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp [bör justeras i övers av EN1 till denna lydelse /PH]!!».8) Det provisoriska schemat för periodiseringen av den kapitalistiska ackumulationen och av klasskampen i enlighet med dessa modaliteter för klassförhållandets reproduktion behöver dock modifieras. Det betyder emellertid inte att grunden för en sådan historisk periodisering har ryckts bort eller att klassförhållandets reproduktion inte längre är en central matris för en dylik periodisering.

I det första numret av Endnotes karakteriserades den nuvarande perioden som definierad av det omedelbart interna förhållandet mellan kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp. Nu står det allt mer klart att den nuvarande perioden i viss utsträckning även karakteriseras av en motsatt tendens: ett delvist isärkopplande av dessa kretslopp. Jämsides med, eller i motsättning till, den centripetala processen för integreringen av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp kan vi identifiera en motsatt tendens till en centrifugal process för deras desintegration eller isärkoppling. De motsägelsefulla tendenserna som finns inneboende i den kapitalistiska ackumulationen och som baserar sig på exploateringen av lönarbetet vågar jag påstå är en realisering av de tendenser som identifieras av Marx under rubriken »Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag».9)

Arbetets avessentialisering: kapitalets stigande organiska sammansättning, profitkvotens fallande tendens (överackumulation av kapital)

Just den inneboende dynamiken i den kapitalistiska ackumulationen tenderar till en avessentialisering av arbetet och en utdrivning av arbetskraften ur produktionen med utvecklingen av produktionens samhälleliga krafter. Marx teoretiserar denna tendens som den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag och som skapandet av en relativ överskottsbefolkning. Och ändå utgör arbetskraften grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet; exploateringen av arbetskraften är grundvalen för den kapitalistiska ackumulationen, emedan det är lönarbetarnas levande arbete som producerar mervärde. Den kapitalistiska ackumulationen tenderar således att undergräva sin egen grundval: arbetskraften tenderar att försvinna i förhållande till den kapitalistiska ackumulationen. Denna tendens till överackumulation av kapital kommer till uttryck hos Marx i »fragmentet om maskineriet» i Grundrisse10) och vidareutvecklas som profitkvotens fallande tendens som beror på kapitalets stigande organiska sammansättning (dvs. en ökning av kapitalets värdesammansättning som en reflektion av kapitalets stigande tekniska sammansättning – förhållandet mellan produktionsmedel och arbetskraft) i de olika utkasten utifrån vilka Engels sammanställde Kapitalets tredje bok efter Marx död.11) Det bör anmärkas att Marx teoretiserade ett antal »motverkande orsaker», vissa endogena och vissa exogena enligt följande: en intensifiering av arbetet som stegrar exploateringsgraden; nedpressning av lönerna under arbetskraftens värde; nedpressning av det konstanta kapitalets värde genom en stegring av arbetets produktivitet; en reducering av kapitalets omloppstid; expansion till nya produktionsområden med längre organisk sammansättning för kapitalet och högre exploateringsgrad; merkantilistiska handelsförhållanden med kolonierna; aktiekapitalets tillväxt. De två motverkande faktorer som kan betecknas endogena är: kapitalets reducerade omloppstid, i så måtto som teknologiska förbättringar i arbetsprocessen och transportindustrin och infrastrukturen reducerar kapitalets omloppstid, vilket är ett kraftfullt motmedel mot kapitalets fallande profitkvot (även om det är en asymptomatisk tendens mot noll – det kan inte förekomma någon negativ omloppstid!). Och en minskning av värdet på det konstanta kapitalet genom en ökning av arbetets produktivitet. Frågan om den senares endogena mottendens relativa kraft i förhållande till tendensen är emellertid öppen. Marx ansåg att den tenderade till att också »moderera effekten av denna tendens».12)

Värdeförmerings- och värdeminskningscykler

Om lagen om profitkvotens tendentiella fall kan ses göra sig gällande i den kapitalistiska ackumulationens historia så är dess resultat periodiska kriser av överackumulation av kapital. Detta är alltid en överackumulation av kapital i förhållande till villkoren för dess förnyade värdeförmering (dvs. i förhållande till möjligheterna till att utvinna nytt mervärde i tillräcklig grad för att värdeförmera det ackumulerade kapitalet).13) Kriserna visar sig vara våldsamma korrigeringar av problemet med kapitalets överackumulation genom en värdeminskningsmekanism (dvs. förstörelse av värdet på produktionsmedel och därigenom »korrigera» förhållandet mellan konstant och variabelt kapital och möjliggöra för ackumulationen att börja på nytt på basis av en lägre organisk sammansättning för kapitalet).14)

Det absoluta och relativa mervärdets betydelse för den kapitalistiska ackumulationen

Givet den här centrala tendensen inom den kapitalistiska ackumulationen, som kommer till uttryck i arbetets stigande produktivitet, kapitalets stegrande organiska sammansättning, profitkvotens fall, skapandet av en konsoliderad överskottsbefolkning och överackumulation av kapital, blir förhållandet mellan absolut och relativt mervärde avgörande. En ökning av det absoluta mervärdet ökar räntabiliteten i en exponentiellt högre grad än en ökning av det relativa mervärdet, som asymptomatiskt tenderar mot noll. Som Marx gör gällande är en av de grundläggande motverkande faktorerna mot profitkvotens fallande tendens intensifierandet av arbetet som stegrar exploateringsgraden – dvs. ökat absolut mervärde i förhållande till utvinnande av relativt mervärde. Naturligtvis har utvinnandet av absolut mervärde sina absoluta fysiologiska och neurologiska gränser inskrivna i behovet av avbrottstid för arbetskraftens reproduktion och i den maximala utsträckning som arbete kan utföras under arbetsdagen.15) Givet betydelsen för förhållandet mellan relativt och absolut mervärde för den kapitalistiska ackumulationens förlopp (dvs. för exploateringsförhållandet mellan proletariat och kapitals förlopp och därmed klasskampens förlopp) är det rimligt att detta kan tjäna som nyckelkriterium för en periodisering av klassförhållandet. Den hypotes som här ska undersökas är att förhållandet mellan absolut och relativ mervärdesutvinning genomgår historiska skiften och att dessa skiften motsvarar både mutationer i det sätt på vilket klassförhållandet reproduceras (dvs. det sätt på vilket proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp konfigureras i förhållande till varandra). En dylik periodisering av klassförhållandets strukturella konfigurering, eller av modaliteterna för dess reproduktion, skulle kunna få oss att identifiera motsvarande perioder i enlighet med klasskampens skiftande karaktär, eller kampcykler.

Periodiseringens problem: dess schematiska karaktär och dess räckvidd

Det kriterium som här framhålls för en provisorisk periodisering är inte uttömmande och de fenomen som här beskrivs är utan tvekan överbestämda och som sådana i behov av att teoretiseras på en högre konkretions- och komplexitetsnivå. På denna abstraktionsnivå är den framhållna periodiseringen nödvändigtvis schematisk. Ett angränsande problem är dess geografiska räckvidd och periodiseringens giltighet. Medan en mer sofistikerad periodisering kan behöva ta i beaktande en teori om »kombinerad och ojämn utveckling» för det kapitalistiska klassförhållandet är vårt angreppssätt här att betänka de dominerande polerna i den kapitalistiska ackumulationen – dvs. Storbritannien, USA och Tyskland – under 1800-talet och den första halvan av 1900-talet,16) med en efterföljande utökning av periodiseringens geografiska räckvidd till övriga Västeuropa, Japan, och sedan till NIC-länderna17) och slutligen till »utvecklingsekonomierna» (t.ex. Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, »BRIC») och därefter resten av världen.18)

Den första perioden: ett externt förhållande mellan proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp

Den kapitalistiska ackumulationen har varit krishärjad från första stund, med spekulationsbubblor och finanskrascher och -panik som bröt ut under 1600- och 1700-talet och något av en tioårig cykel av uppsving och spräckande som förekom under en stor del av 1800-talet. Allvarliga depressioner och finanskriser förekom i England och USA mellan 1873 och 1896 (i synnerhet i England där denna period är känd som den »långa depressionen»), med betydande upprepade finanskriser i USA 1907 och 1929, där den senare föregick den »stora depressionen» i början av 1930-talet. Emellan dessa kriser, krascher och depressioner förekommer perioder av stark tillväxt. Frågan är öppen huruvida var och en av dessa kriser i slutändan kan förklaras i termer av kapitalets tendens till överackumulation eller om vissa av dem blott motsvarar spekulativa bihandlingar, skapandet av och utraderandet av fiktivt kapital, valutakriser eller realiseringsproblem (handelskriser) oberoende av profitkvotens fallande tendens.

Det tycks tveklöst vara så att kapitalets utökade reproduktion når ackumulationens buffert omkring början av 1900-talet. Enligt TC är det vid den här punkten som den reella subsumtionen av jordbruksproduktionen och produktionen av grundläggande varor [goods] för arbetskraftens reproduktion på ett systematiskt sätt har fått grepp, dvs. den punkt då den kapitalistiska expansionen företrädesvis sker på basis av utvinnandet av relativt mervärde. Vi bör emellertid notera här att TC:s utnämning av en formell subsumtionsfas fram till den här punkten är tveksam i så måtto som all transformation och omorganisering av arbetsprocessen redan implicerar reell subsumtion. Om TC hävdar att en systematisk och ihållande [sustained] produktivitetsökning genom reell subsumtion (industrialisering och mekanisering) av jordbruksproduktionen inte äger rum förrän under den senare delen av 1800-talet så är det ohållbart: roten till den europeiska kapitalismen är, som Brenner har lyft fram, agrar, och övergången till det kapitalistiska produktionssättet sker i stort genom omvandlingen av jordbruksproduktionen.19) I den grad som de varor [goods] som ingår i arbetarnas konsumtion företrädesvis produceras som kapitalistiska varor [commodities] redan under 1800-talet i de dominerande centrumen för den kapitalistiska produktionen så skulle det strida mot TC utnämning av en fas av formell subsumtion som företrädesvis baseras på utvinning av absolut mervärde, och om det dras ut mot deras utnämnande av två på varandra följande faser av reell subsumtion.

En hastig blick över de empiriska bevisen för reallöner och produktivitet i några avancerade centrum för kapitalistisk ackumulation visar i själva verket följande bild: i Storbritannien mellan 1800 och 1840 ökade produktiviteten, profitkvoten dubblades och reallönerna stagnerade; reallönerna började stiga först efter 1850 och i synnerhet efter 1871.20) I USA, mellan 1871 och 1914, steg både reallöner och produktivitet betydande, med reallöner som blott släpade efter produktiviteten lite grand.21) att arbetets produktivitet (i marxska termer) steg under denna period.)) Även i Tyskland steg reallönerna i takt med en accelererande industrialisering och stigande produktivitet.22) Det tycks klart att ackumulationen i dessa centrum redan under den här perioden karakteriserades av en reell subsumtion av arbetet under kapitalet och av en relativ mervärdesutvinning, med en systematisk koppling som redan har etablerats mellan stigande reallöner och en stigande produktivitet för arbetet.23) Det vore därmed svårt att argumentera för att klassförhållandet under den här perioden karakteriserades av ett externt förhållande mellan reproduktionskretsloppen för proletariat och kapital. Om en sådan period har förekommit måste den förflyttas bakåt i tiden, till åtminstone före 1850 (i Storbritanniens och USA:s fall, och åtminstone till före 1871 i Tyskland).24)

Om vi nu skulle acceptera att begreppen formell och reell subsumtion inte är bäst lämpade för en historisk periodisering kan det fortfarande vara upplysande att betrakta förhållandet mellan de olika formerna för mervärdesutvinning (dvs. olika former av kapitalackumulation) i förhållande till de olika modaliteterna för klassförhållandets reproduktion. Både produktionen av absolut och relativt mervärde genomkorsar det kapitalistiska produktionssättets hela historia [that we are considering]. Vi kan emellertid väldigt brett och schematiskt säga att begränsningen av arbetsdagen i de viktigaste centrumen för den kapitalistiska produktionen etablerades genom våldsam klasskamp vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (denna kamp fick sitt första juridiska uttryck i raden av fabrikslagstiftning i Storbritannien från 1802 och framåt) och att i enlighet med det det relativa mervärdesutvinnandet från och med denna punkt erhåller en ökad betydelse för den kapitalistiska produktionen i förhållande till absolut mervärdesutvinning. Absolut mervärdesutvinning lever naturligtvis vidare jämte relativ mervärdesutvinning efter den här punkten – i själva verket är en av funktionerna av en ökad produktivitet genom mekanisering etc. även att intensifiera arbetsprocessen, dvs. att öka den grad till vilken arbetare arbetar vilket resulterar i en ökad absolut mervärdeproduktion. En intensifiering av arbetet har emellertid sina egna inneboende begränsningar. Det bör framhållas att argumentet här inte är att det absoluta mervärdet har utrotats efter att klasskampen har genomdrivit begränsningar på antalet arbetstimmar – absolut mervärde förblir den grund på vilken den relativa mervärdesutvinningen kan ske. Utrymmet för en ökning av det absoluta mervärdet reduceras emellertid tämligen efter denna tidpunkt vilket ger en extra kraft åt en relativ mervärdesutvinning genom utvecklingen för arbetets produktivitet.

Således har kampen över det absoluta mervärdet en systembetydelse fram till slutet av 1800- och början av 1900-talet. Systembetydelsen för den absoluta mervärdesproduktionen före denna tidpunkt är att den kan vidmakthålla räntabilitetskvoterna och verka som motor för den kapitalistiska ackumulationen jämte den relativa mervärdesutvinningen. Med den avtagande styrkan för absolut mervärdeproduktion efter denna tidpunkt erhåller det relativa mervärdet nu en större systembetydelse, då ackumulation på denna basis starkt tenderar till överackumulation.

Vi har sett att i Storbritannien, USA och Tyskland kom ackumulationen att fortgå på basis av en systematisk koppling mellan stigande reallöner och stegrande produktivitet för arbetet, i synnerhet efter 1871. Man kan nog således hävda att redan den här perioden karakteriseras av ett internt förhållande mellan proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp.

I ett tidigare utkast till denna artikel antogs den klassförhållandets första period, och dess motsvarande kampcykel, sträcka sig till de första två decennierna på 1900-talet. »Under denna första period av externt förhållande mellan kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp, då proletariatets klassammansättning i den huvudsakliga produktionscentrumen dominerades av den yrkesutbildade hantverkarens gestalt, relaterade klassförhållandets poler till varandra som externa antagonister i kampen om fördelningen mellan löner och profit och om arbetsdagens längd. Arbetarklassen, som det produktiva arbetets klass, kan hävda sin autonomi gentemot kapitalet, även då arbetarrörelsens organiserade institutioner får sin makt inom det kapitalistiska produktionssättet. Den revolutionära vågen vid slutet av det första världskriget, och den kontrarevolution den för med sig i kölvattnet, är det mest fullkomliga uttrycket för klassförhållandets motsägelsefulla konfigurering, och kulmen för en kampcykel med denna konfiguration för klassförhållandet som sin grund.»

Det bör anmärkas att karakteriseringen ovan delvis härleder från Sergio Bolognas tes vad gäller förhållandet mellan klassammansättning och formerna för den revolutionära organiseringen i Tyskland och USA under det tidiga 1900-talet i hans »Class composition and the theory of the party at the origins of the workers’ council movement».25) Det tycks emellertid nu som att detta antagande delvis måste revideras om vi godtar att proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp redan är internt relaterade efter 1850 (eller 1871) i de huvudsakliga centrumen för den kapitalistiska ackumulationen.26) Visserligen utgör 1917–1921 en vattendelare i det kapitalistiska klassförhållandets historia och kulmen för en kampcykel. Om proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp är internt relaterade före denna revolutionära och kontrarevolutionära våg så kan man hävda att dess karaktär genomgår en kvalitativt skifte efter det: det blir alltmer institutionaliserat och systematiserat på de nationella ackumulationsområdenas terräng, som ett förhållande mellan en organiserad arbetarklass och det konglomerat som utgör ett alltmer koncentrerat och centraliserat kapital parallellt med den kapitalistiska statens ökande intervention i reproduktionen för detta förhållande.27)

Den andra perioden: en förmedlad integrering av proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp

Som vi har sett karakteriserar produktivitets- och reallöneökningar förhållandet mellan kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp tiden efter 1850/1871 i Storbritannien, Tyskland och USA. Skiftet till denna modalitet för reproduktionen av klassförhållandet i den kapitalistiska ackumulationens dominerande centrum sker i ett sammanhang av ständig kamp om arbetsdagens gränser (dessa kamper spänner från 1800-talet till början av 1900-talet). Man kan nog hävda att dessa förändringar [transformations] måste förstås i förhållande till varandra som konstituerande för en ny konfiguration för klassförhållandet, en ny kampcykel och ett nytt mönster för den kapitalistiska ackumulationen i vilken produktionen av relativt mervärde får en systemtypisk [systemic] betydelse i förhållande till det absoluta mervärdet. Det minskade utrymmet för en absolut mervärdeutvinning verkar allt mer som en sporre för utvecklandet av ny produktionsteknik: denna process karakteriserar redan den kapitalistiska ackumulationen i de huvudsakliga centrumen för den kapitalistiska ackumulationen under 1800-talets sista år, men man kan nog hävda att den antar en ny nivå av systematisering och institutionalisering efter vågen av revolution och kontrarevolution vid slutet av första världskriget. Grovt och schematiskt sett omvandlar tayloristisk scientific management och fordistiska tekniker produktionsprocessen och ger gradvis upphov till en ny industriell klassammansättning kring den hegemoniska karaktären den halv- eller okvalificerade massarbetaren vid monteringsbanden. Kapitalackumulationen knyts till industriell massproduktion av konsumtionsvaror som konsumeras av arbetarklassen.

Vid slutet av 1920-talet, som karakteriseras av ekonomisk stagnation, är överackumulationen av kapital redan kännbar. Under 1920-talet och i synnerhet 1930-talet (under Roosevelts New deal) börjar den kapitalistiska staten i det nya framväxande centrumet för kapitalackumulationen – USA – att implementera strategier för att kunna hantera det dubbla överskottet som är en manifestation för överackumulationen (överskottskapital och överskottsbefolkning): direkt understöd till den produktiva sektorn och direktöverföringar till arbetarna i form av pensioner och sociala bidrag [welfare payments]. Denna »keynesianska» styrning av det dubbla överskottet främjar efterkrigsboomen som även möjliggjordes på basis av den massiva devalveringen av kapital under andra världskriget.28) Kapital exporteras till Västeuropa, Japan, Brasilien etc. I vart och ett av dessa avancerade kapitalistiska länder ser vi en konfiguration för klassförhållandet där lönen (och vidare betraktat den sociala lönen) knyts till produktivitetsökningar – dvs. proletariatets reproduktion binds vid kapitalackumulationen. Under denna period integreras så kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp genom arbetarrörelsens förmedling och regleringen av staten i nationellt avgränsade ackumulationsområden.29) Exploateringsförhållandet omvandlas på så sätt att klasskampen i stort antar formen av industriella kollektiva förhandlingsprocesser; proletariat och kapital konfronterar varandra som antagonister i klasskonflikten kring villkoren för kohandeln mellan produktiviteten och den sociala lönen inom ett samhälleligt fördrag [compact; kompromiss] som förmedlas av den kapitalistiska staten. I denna konfiguration för kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp drivs vart och ett av kretsloppen av kraften från det andra. Löneökningar tillåter en utökad reproduktion av proletärernas behov, samtidigt som de är knutna till produktivitetsökningar; lönernas realvärde ökar absolut samtidigt som kapitalackumulationen fortgår på basis av en relativ utarmning av proletariatet (relativt i förhållande till det totala samhälleliga värde som produceras).

Om det är sant att det relativa mervärdet under denna period, som vi preliminärt benämner perioden av förmedlad integration av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp, är av systematisk betydelse i förhållande till det absoluta mervärdet för kapitalets ackumulation så innebär inte det att det absoluta mervärdet har försvunnit ur bilden. I själva verket åtföljs arbetets ökande produktivitet genom införandet av ny produktionsteknik av en ökande intensitet i arbetet. De »produktivitetsuppgörelser» som upprättas genom kollektiva förhandlingar mellan fack och företagsledning omfattar tvivelsutan, i marxska termer, både komponenter av arbetets produktivitet och intensitet emedan takten på produktionsprocessen ökar. Således mildras tendensen till överackumulation av kapital till viss del genom en ökning av det absoluta mervärdet (»igentäppande av porerna i arbetsdagen»). Denna mildrande faktor kan förklara en viss del av efterkrigsboomens utdragna dynamik. Som vi har sett kan emellertid inte arbetets intensitet ökas i det oändliga och med proletariatets tilltagande makt i fordismens »arbetarfort» är i själva verket denna ökande intensitet i arbetet självt allt mer utsatt för ifrågasättande genom arbetsvägrande aktiviteter.

Klasskampens form under den här perioden liksom utsikterna för [horizon] ett revolutionärt överskridande av det kapitalistiska klassförhållandet avspeglar proletariatets tilltagande makt inom det kapitalistiska produktionssättet. Vid kampcykelns höjdpunkt (vilken även var dess slut) sätts det revolutionära överskridandet av kapitalet motsägelsefullt som både en generalisering av den proletära autonomin och dess möjlighet att diktera villkoren för den samhälleliga reproduktionen och som arbetsvägran och en vägran av arbetarens villkor. Dessa motsägelsefulla tendenser utgör gränsen för den revolutionära dynamik som grundas på den förmedlade integrationen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp.

I det långa loppet visade sig denna konfiguration för klassförhållandet vara ohållbar. Kapitalets tendens till överackumulation tycktes göra sig gällande i världsskala omkring slutet av 1960- och början av 1970-talet då utbrottet av en ny revolutionär kampvåg och den påföljande kontrarevolutionen förde ännu en kampcykel till sitt slut.

Den tredje perioden: en dialektik av omedelbar integrering och desintegrering av proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp

Kontrarevolutionen antar formen av arbetarklassens nederlag och omstruktureringen av klassförhållandet i global skala. Således omvandlas integreringen av arbetskraftens och kapitalets reproduktionskretslopp, med alla sina förmedlingar i »keynesiansk» styrning av de två överskotten genom staten i ett antagonistiskt partnerskap med den organiserade industriarbetarklassen, som utgör grunden för efterkrigsboomen i de avancerade kapitalistiska länderna, av den omstrukturering som sveper undan alla dessa förmedlingar.

Omstruktureringen är till viss del en avkoppling av arbetskraftens och kapitalets reproduktionskretslopp: den kapitalistiska ackumulationen karakteriseras inte längre av en konfliktfylld radda kompromisser [settlements] och kollektivavtal kring löner och produktivitet – omstruktureringen av klassförhållandet har inneburit att proletariatet inte längre intar en ställning att strukturellt hävda sig i sin konfrontation med kapitalet, att knyta reallöneökningar till produktivitetsökningar. Sedan omstruktureringen har det skett en avlänkning av produktivitetsökningarna från reallönenivåerna i de mest avancerade kapitalistiska länderna – reallönerna har tenderat till att stagnera över närapå hela brädet. Ett undantag från denna tendens har varit Kina – det är tveksamt om även andra »framväxande ekonomier» har denna exceptionella status till något liknande eller ens överhuvudtaget.30) Omstruktureringen har förändrat omständigheterna kring hur proletariat och kaptal möts på arbetsmarknaden, som, från kapitalets synvinkel, tenderar till förening i global skala, i synnerhet i och med finansens allt mer flytande förmedling och liberaliseringen av marknaden vilket låter kapitalinvesteringsflödena att röra sig mer eller mindre fritt över jordklotet.31) Detta har haft som effekt att den kapitalistiska ackumulationen kan fortskrida i en utsträckning oberoende av de begränsningar den tidigare mötte i förhållande till nödvändigheten av att tillförsäkra proletariatets reproduktion på specifika nivåer av historiskt utvecklade behov, eller till och med de proletära behovens utökade reproduktion. Kapitalackumulationens kretslopp har kort sagt tenderat att i någon bemärkelse bli relativt autonomiserade (eller, kanske bättre, delvist avkopplade) från arbetskraftens reproduktionskretslopp.

Detta avkopplande av proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp är ett resultat av omstruktureringen och av arbetsarrörelsens nederlag liksom en konsekvens av den fundamentala tendensen till överackumulation i kapitalförhållandets hjärta – i själva verket är detta olika moment av samma historiska process. Sedan 1974 är expansionen av finansifierade former av kapitalinvesteringar på basis av dollarstandarden synonymt med tendensen till överackumulation och omstruktureringen av klassförhållandet – skuldkriser och finansbubblor, tillgångspris-keynesianism [asset-price] (tillsammans med attacken på arbetarklassen och ökningen av exploateringsgraden) utgör olika moment av framskjutandet [deferral] av överackumulationskrisen i global skala.

På en nivå tycks lönen allt mer ha förflyttats från centrum [decentred] – allt mer undanträngd från sin centrala roll i kontaktytan mellan arbetskraftens och kapitalets reproduktionskretslopp. Proletärernas konsumtion har blivit allt mer skuldfinansierad och till viss del förmedlats av mortgage equity withdrawals32) som möjliggjorts av de eskalerande fastighetspriserna och beroende av pensionsfondernas finansiella ageranden. De här processerna bryter till synes kopplingen mellan konsumtion och försäljning av arbetskraft. På samma sätt har profitskapande allt mer drivits på av stigande tillgångspriser, genom finansspekulation snarare än som avkastning på produktiva investeringar. Det kan således tyckas som att det har uppkommit en tendens för arbetskraftens och kapitalets två kretslopp att särkopplas snarare än att allt mer integreras i varandra (eller att bli ytterligare internt relaterade). Eller så kan man resonera så som att integreringen av de två kretsloppen tenderar att bli allt mindre förmedlat av lönen, vilket vi till exempel kan se i det allt vanligare fenomenet med finansiella institutioner som direkt tillägnar sig en del av arbetarnas inkomster i form av avgifter och arvoden.33) Det vore emellertid att missa i vilken utsträckning både en skuldfinansierad konsumtion å ena sidan och tillgångsprisinflation å den andra baseras på framtida utvinning av mervärde – vilket inte kan ha någon annan grund än lönen (exploatering av proletärer som säljer sin arbetskraft).

Man kan således hävda att omstruktureringen i själva verket har inneburit en accelererad integrering av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp, rent av en hyperintegrering. Lönen får en större betydelse för klassförhållandets reproduktion även då den tenderar att förskjutas från centrum. Framväxten av konsumtionskredit kan eventuellt ses som kortsluta kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp: fraktioner av kapitalet tillägnar sig direkt en del av arbetarnas inkomster [revenue] och arbetarnas konsumtion tenderar att avlänkas från deras aktiva deltagande i produktionen. Det kan emellertid vara mer tillämpligt att se att krediten i slutänden kommer att behöva betalas tillbaka med arbetarnas inkomst, dvs. väsentligen med lönen. Direkt tillägnelse och arbetsfri konsumtion är i själva verket blott former av förväntade framtida inkomstströmmar – problemet med det faktiska skapandet av värde för att matcha dessa förväntade anspråk på rikedomen skjuts upp till en tid då denna avlokalisering sätter sig igenom på ett våldsamt sätt i form av kris. Konsumtionskrediten avslöjar sig som en maskerad och förvanskad (eller rubbad) form av lön. En kris blottlägger kapitalets tendens till överackumulation, lönens avgörande betydelse i klassmotsättningens hjärta visar sig så genom en illegitimering av lönekravet, polisrepression mot försöken att hålla kvar lönen eller till och med att erhålla avgångsvederlag och i försöken att förskjuta exploateringens villkor till kapitalets fördel.

Tillgångsprisinflation och en skulddriven konsumtion framstår båda två som självgenererande [self-propelling], som självuppfyllande profetior – för en tid. Men en riktning mot finansifierade former av kapitalinvestering, vilket påvisades i »Misery and debt»34), är en indikering på överackumulation. Förhållandet verkar emellertid även i andra riktningen, vilket innebär att finanskapitalet fungerar som en disciplinerande faktor på exploateringen i produktionen. En ökande exploateringskvot är en konsekvens av de krav som ställs på det produktiva kapitalet av finanskapitalet. De finansifierade formerna av investering gynnar även kapitalets rörlighet i dess konfrontation med arbetskraften på den globala marknadsplatsen. På så sätt de finansiella liberaliserings- och förmedlingsprocesserna [intermediation mediation] skjuta upp överackumulationskrisen under en begränsad period även på detta sätt. I slutändan handlar kapitalackumulationens gång under den här perioden om att skifta strategier för att skjuta upp överackumulationskrisen: finans- och tillgångsprisbubblor, en ökning av exploateringskvoten, massiv värdeminskning [devalorisations]. Inför hotet om en överackumulationskris kortsluter kapitalet och proletärerna reproduktionens normala reproduktionsprocess. Nödvändigheten, och det tendentiella undergrävandet, av dessa normala processer gör sig snart gällande igen [soon reassert itself]. På så sätt kan vi samtidigt se den motsägelsefulla processen med ökande centripetal integrering och centrifugal desintegrering av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp.

På en global nivå är skapandet av en absolut överskottsbefolkning beviset på en överackumulationskris. Det kan uttryckas i paradoxen att klassförhållandets reproduktion allt mer innebär en icke-reproduktion för breda lager av proletärer, vars arbetskraft inte längre har något bruksvärde för kapitalet. Proletariatets reproduktion går att förstå som det sätt på vilket proletärernas arbetskraft reproduceras, eller som proletariatets reproduktion qua proletariat – dvs. reproduktionen av proletariatets situation –, som egendomslös klass; de utan någonting annat att sälja än sin arbetarkraft; dubbelt fria arbetare; de som kapitalet inte tvekar att kasta ut på gatan då det inte behöver deras merarbete. Vi har så en ökad integrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp för en ständigt krympande kärna och en åtföljande produktion av en relativt ökande överskottsbefolkning i periferin och till och med i själva kärnan.35)

Vi kan alltså identifiera en dialektik av integrering och desintegrering av reproduktionskretsloppen. Överackumulation och skapandet av en överskottsbefolkning uppkommer samtidigt som, och genom, integreringen av reproduktionskretsloppen. Ett annat sätt att uttrycka det på är att säga att själva integrationsprocessen för kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp skapar sin motsats – uteslutandet av arbetare från produktionen och det »normala» reproduktionskretsloppet som förmedlas av lönen/den sociala lönen. Centripetal- och centrifugaltendenserna förekommer samtidigt – de är i själva verket funktioner för varandra. Överackumulation och skapandet av en överskottsbefolkning är en funktion av integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp; på samma sätt skapar överackumulationen en förnyad ansträngning att intensifiera integreringen av klassreproduktionens kretslopp, nu allt mer i form av en ökning av absolut mervärdesutvinning genom en intensifiering av arbetet och en förlängning av arbetsveckan och genom en ökning av exploateringskvoten genom att pressa ned lönerna och ytterligare montera ned välfärden och andra former av den sociala lönen. En del av denna bild av den absoluta mervärdesutvinningens återkomst (eller snarare den större systemiska betydelsen av att motverka kapitalets tendens till överackumulation) i den nuvarande perioden är naturligtvis omlokaliseringen av produktion till länder och regioner med stora reserver av billig arbetskraft, utan omfattande lagstiftning, och ett skifte till investeringar i industrier och branscher som är arbetsintensiva och där kapitalet därför har en lägre organisk sammansättning.36)

Det verkar således som att vi står inför en komplex dynamik: omstruktureringen är en tendentiell delvis särkoppling av kapitalets reproduktionskretslopp från arbetskraftens reproduktionskretslopp, helt enkelt i kraft av de förändrade villkor i vilka kapitalet och arbetskraften konfronterar varandra i den globala arbetsmarknaden. Kapitalet har befriats från begränsningen i att tillförsäkra [maintain] en viss expansion av nivån på proletariatets reproduktion, eller bättre, att länken mellan en utökad reproduktion av proletariatets behov och kapitalets utökade expansion har brutits – det här var den föregående ackumulationsformen eller -konfigurationen av klassförhållandet. Vi har nu en ackumulationsform som baseras på relativt mervärde (och allt mer på en återkomst för det absoluta mervärdet) där löneökningarna har vänts om eller i bästa fall har stagnerat, och där priset på arbetskraften på global nivå har drivits ner under sitt värde.

Integreringen av reproduktionskretsloppen i den nuvarande perioden är sådan att kapitalets värdeförmering på global nivå tenderar att utarma proletariatet absolut, där proletariatet, åtminstone i de avancerade kapitalistiska länderna, i absoluta termer tidigare fick del av en ökande »levnadsstandard» (mätt i värdet på de varor som ingår i arbetarklassens konsumtion), om än en relativ utarmning.37)

Det finns alltså flera sätt på vilka vi kan karakterisera den nuvarande perioden i termer av en dialektik för integrering och desintegrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp. Ett sätt som behöver framhävas är den effekt som relegeringen [expulsion] av arbetskraften från produktionen allt eftersom kapitalackumulationen fortgår – tendensen till skapandet av en konsoliderad överskottsbefolkning – har på förhållandet mellan proletärer och kapital på den globala arbetsmarknaden. Det räcker att referera till Marx diskussion om formerandet av en industriell reservarmé här och arbetarmaktens erodering och trycket nedåt på lönerna. I denna dialektik av integrering och desintegrering befinner sig de integrerade i en känslig situation i förhållande till denna relegering (vilket även gäller genom välfärdens erodering). Formerandet av en överskottsbefolkning återverkar på den arbetande befolkningen genom formerandet eller omformerandet av den industriella reservarmén vilken är en migrerande armé – kapitalistiska stater kan kontrollera migrationsflödena i enlighet med den globala arbetsmarknadens behov.

Denna dialektik av integrering och desintegrering av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp är sådan att motsättningen mellan klasserna sker på nivån av deras reproduktion. I denna nya konfiguration för klassförhållandet är proletärerna inte någonting utanför sin existens för kapitalet. Kompromissen mellan antagonistiska samhällspartners om produktivitet, sysselsättning och löner som var modus operandi för klassförhållandets reproduktion i den cykel som upphörde kring slutet av 1960- och början av 1970-talet har banat väg för en situation i vilken det inte längre förekommer några avtal att sluta kring bestämmandet av ackumulationens hastighet och fördelningen av dess erövringar [spoils];38) försvaret av lönen (dvs. inte blott lönenivån utan lönen per se som tillgång till reproduktionsmedlen) antar i vissa länder allt mer formen av gerillakrig emot statens repressiva makt. Vissa regioner erfar något av en återkomst av intermittenta vilda aktionsformer, bossnapping, hot om att spränga fabrikerna, hot om och iscensatt förgiftning av floder, fabriksockupationer (inte med målet att starta upp eller självstyra produktionen, utan som ett desperat och ofta fruktlöst sätt att hålla fast vid någon förhandlingsskärva [bargaining chips].39) Våldsamma kamper sker här parallellt med resignation och en till synes frånvaro av kamp i många av de avancerade kapitalistiska ekonomierna då arbetare överväger det fruktlösa i att försöka vidmakthålla tidigare uppnådda nivåer av reproduktion (av samhällslönen). Man kan påstå att både desperata kamper och resignationen är en indikation på ett skifte från relativ till absolut utarmning – de är båda en produkt av en konfiguration för klassförhållandet utan perspektiv, utan utsikt, utan framtid.

Motsättningen mellan klasserna befinner sig nu på nivån av dessas reproduktion. På en nivå innebär det att proletariatets reproduktion (dvs. reproduktionen av dess arbetskraft) inte längre kan garanteras genom att hävda sin makt i den konfliktfyllda !!uppgörelse!! [accomodation] med kapitalet. Grunden för denna makt, och denna uppgörelse, har undergrävts sedan länge. För växande lager av proletariatet ökar hotet om icke-reproduktion. För delar av proletariatet som förblir integrerade i den kapitalistiska ackumulationens kärna förblir integreringen av reproduktionskretsloppen, på så sätt att motsättningen mellan klasserna förflyttas till nivån för deras reproduktion, sker inte blott genom mötet i produktionen utan genom kretsloppen. Därmed inverkar kapitalets reproduktion i vart och ett av dess tre moment (köpet och försäljningen av arbetskraften, produktionen av mervärde och realiseringen av mervärdet och dess omvandling till tillskottskapital) nu, eller står i motsättning till proletariatets reproduktion i vart och ett av dessa tre moment.

Arbetarrörelsens och de kollektiva avtalens försvinnande, nedskärningarna i välfärdsstaten under omstruktureringen i de avancerade kapitalistiska länderna påverkar det första momentets villkor, köpet och försäljningen av arbetskraften (och i slutändan det tredje momentet – omvandlingen av mervärde till tillskottskapital). Arbetarrörelsens nederlag och produktionsförhållandenas omstrukturering har även en påverkan på den omedelbara produktionsprocessen och därmed på produktionen av mervärde; en viktig aspekt av den kapitalistiska omstruktureringen som kontrarevolution är ett återpåförande av arbete (dvs. en intensifiering av arbetet efter att ha utmanövrerat och undergrävt den kamp som kretsade kring arbetsvägran). Geopolitisk och världsekonomisk utveckling så som expansionen av kapitalinvesteringarnas finansifierade form, avskaffandet av begränsningar för kapitalets mobilitet, liberalisering av handeln, kort sagt tendensen till att riva hindren för världsmarknadens funktion, omvandlingen av villkoren för mervärdets omvandling till tillskottskapital (vilket även återverkar på de båda andra momenten).

Om vi ser på omstruktureringen av klassförhållandet med utgångspunkt i omvandlingen av proletariatets reproduktionskretslopp så ser vi att allt fler aspekter av det reproduktiva arbetet varufieras och görs till varor [goods] och tjänster (t.ex. snabbmat, barnomsorg, privatisering/varufiering av utbildningen) – dvs. till industrier i vilka det reproduktiva arbetet görs produktivt för kapitalet; samtidigt har familjelönen allt mer lämnat plats åt den dubbla lönen (många familjeenheter består av två inkomsttagare). Arbetskraftens reproduktion för de delar av proletariatet som förblir integrerade i kärnan av den kapitalistiska ackumulationens dynamik integreras allt mer omedelbart genom sitt kretslopp med kapitalets reproduktionskretslopp.

Dialektiken med integrering och desintegrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp ger upphov till nya modaliteter och en ny dynamik för klasskampen som inbegriper proletärer både inom och utanför den kapitalistiska ackumulationens kärna allt eftersom krisen för klassförhållandet intensifieras; på samma sätt omvandlas utsikterna för ett överskridande av klassförhållandet. Ett sådant överskridande kan inte längre ha till grund proletariatets politiska eller ekonomiska erövrande av makten, eller någon vision av en alternativ förvaltning av produktionen eller ekonomin. Utdrivningen av proletärer från den kapitalistiska ackumulationsdynamikens kärna å ena sidan och deras totala integration i denna dynamik å den andra, via ett eliminerande av grundvalarna för den proletära autonomin, är två sidor av samma mynt, två aspekter av samma sanning: proletariatet är inte någonting utan kapitalet. Det finns inte längre något perspektiv på klassmotsättningen [antagonism] som ger upphov till någon ny form [mode] av ackumulation. Proletär antagonism kan enbart ha ett negativt uttryck – den kan inte göra något annat än att ifrågasätta själva klassförhållandet.40)

Den periodisering vi har tecknat provisoriskt, väldigt schematiskt och på nivån av utveckling och tendenser i grova drag för modaliteterna för klassförhållandets reproduktion (dvs. i enlighet med de skiftande modaliteterna för integrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp) kan betraktas från ett perspektiv av kapitalets ackumulations- och överackumulationsförlopp; utifrån det perspektivet kan den betraktas som en periodisering av olika ackumulationsformer eller »strategier» för att skjuta fram överackumulationen. Samtidigt kan den ses som en periodisering av kampcykler som motsvarar omvandlingen av de sätt på vilka klassförhållandet reproduceras. På detta sätt kan vi se att de skiftande modaliteterna för klassförhållandets reproduktion förutsägs av den kapitalistiska ackumulationens förlopp och vice versa.41)

Denna periodisering kan tematiseras efter proletariatets makt, dess uppgång och fall, inom det kapitalistiska produktionssättet. Ett allt mer koncentrerat och bemyndigat industriproletariats klasskamp begränsar först arbetsdagens längd och spelar sedan rollen av en antagonistisk partner eller deltagare i en ackumulationsform som kopplats till anspråk [harnessing] på en ökning av (samhälls-) lönen och produktiviteten. Upplösningen av denna ackumulationsform genom omstruktureringen av klassförhållandet har gjort proletariatet allt mer maktlöst [disempowered] i förhållande till kapitalet och prekariserat inom och utanför exploateringsförhållandet och tvingat till att ifrågasätta sin egen existens som proletariat i sin kamp mot kapitalet.

::mars 2011

1)
Den här texten utvecklades under loppet av en diskussion inom redaktionskollektivet bakom Endnotes. Den läggs emellertid fram för Sic på individuell grund och redaktionskollektivet bakom Endnotes anslutande till dess tes eller angreppssätt skall inte förutsättas.
2)
Marx term i Grundrisse är »processierende Widerspruch», (MEGA II/1, Akademi Verlag, 2006, s. 582) något S-E Liedman översatt till »tilltagande motsättning» i det svenska urvalet (Grundrisse: Ett urval, Tankekraft förlag, 2010, s. 205). Penguins engelska utgåva från 1973 anger »moving contradiction» (s. 706), vilket är lydelsen i den aktuella textens engelska original; Collected Works, vol. 29, Progress Publishers, 1987, anger »contradiction-in-process» (s. 91). Ö.a.
3)
Det har förts fram många konkurrerande periodiseringar av den kapitalistiska utvecklingen. Vi kan till exempel jämföra neoklassiska tillväxtteorier som baseras [dependent] på graden av sparande och befolkningstillväxten; endogena tillväxtteorier (med externa ekonomier och teknologiska förbättringar som nyckelvariabler); Kondratieff-cykler och andra teorier om långa vågor, antingen de förstås i termer av cyklisk ekonomisk expansion och kontraktion som relateras till den teknologiska innovationens rytm (som hos Schumpeter till exempel) eller i termer av kreditcykler (som till exempel nyttjar sig av Minskys »Financial insability hypothesis»); Braudel, som föregångaren till Wallerstein, Arrighi, Silver, Gunder Frank med fleras världsystemsteori; Polanyis »stora omdaning»; Mandels perioder av »marknadskapitalism», »monopolkapitalism» och »senkapitalism»; Hilferdings faser av »frihandels-», »monopol-» och »finanskapitalism»; Sweezys perioder av »konkurrens-» och »monopol-/statsmonopolkapitalism»; perioder av »tidig kapitalism»/»ursprunglig ackumulation», »kolonialism» och »imperialism» så som de teoretiserades av Hobson, Lenin och Bukharin; olika vänsterkommunistiska varianter av förfallsteorin; den periodisering som utvecklades av den så kallade regleringsskolan (Aglietta, Lipietz, Boyer och Mistral m.fl.) i vilka samspelet mellan »regleringsformer» och »ackumulationsregimer» etablerar historiska »utvecklingsformer»; och periodiseringen efter kategorierna formell och reell subsumtion, och klassammansättnings- och kampform [modes of contestation] som teoretiserats av Camatte och Negri på var sitt håll, som diskuteras i »The history of subsumption», Endnotes nr 2.
4)
Jag medger att denna text har en på sätt och vis heuristisk [?] karaktär och uppställs [conceived] på en tämligen hög abstraktionsnivå. Den är nödvändigtvis schematisk, vilket i själva verket varje framhållande av kriterium för en historisk periodisering är. Ytterligare kriterier måste utan tvivel tas fram för att man ska kunna teoretisera de kvalitativa bestämningarna för den föränderliga konfigurationen för det kapitalistiska klassförhållandet på en mer konkret nivå.
7)
Zwickmühle, se K. Marx, Das Kapital I. Der Produktionsprozeß des Kapitals, Ullstein Buch, utan datum, s. 524f., jfr Kapitalet. Första boken, Bo Cavefors bokförlag, 1969, s. 507f; för ett resonemang kring detta, se riff-raff nr 8 »Inledning», s. 19ff. Ö.a.
8)
Se »Efterord», Endnotes nr 1 <http://endnotes.org.uk/translations/8>.
9)
Karl Marx, Kapitalet. Första boken, kapitel 23, s. 540ff. För en diskussion om den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag, se »Misery and debt», Endnotes nr 2, s. 20ff.
10)
Karl Marx, Grundrisse: ett urval, s. 194ff.
11)
Karl Marx, Kapitalet. Tredje boken, kapitel 13–15.
12)
Karl Marx, Kapitalet. Tredje boken, s. 215, grammatiken anpassad. Det krävs mer arbete för att visa att detta nödvändigtvis är fallet. Utrymmet är därtill begränsat här för att ta i beaktande teorier som försöker förklara profitkvotens fall i termer av den ökande betydelsen för improduktivt arbete (jfr Moseley, The Falling rate of profit in the postwar United States economy).
13)
Roland Simon presenterar ett övertygande argument att för Marx, pace Paul Mattick (Krisen und Krisentheorien), står inte teorin om tendensen till överackumulation av kapital i motsättning till teorin om krisen som tendens till underkonsumtion, dvs. som ett realiseringsproblem. Simon hävdar att för Marx är de båda teorierna i själva verket olika aspekter av en dynamik – »bristen på mervärde i förhållande till ackumulationen är dess överflöd [plethora] i förhållande till dess realisering». Se »Théorie des crise(s)»; på engelska: http://sites.google.com/site/radicalperspectivesonthecrisis/finance-crisis/general-theories-of-crisis/rolandsimoncrisistheorytheories
14)
Kapitalets värdeminskning kan ta sig formen av nedskrivningar, »firesales» och till och med fysisk förstörelse av produktionsmedel, krig inräknat.
15)
Det förekommer naturligtvis ett visst kompromissande mellan dessa två begränsningar, men det ändrar inte det faktum att det finns absoluta gränser för utvinnandet av absolut mervärde.
16)
Den amerikanska ekonomin översteg den brittiska i termer av storlek under den sista fjärdedelen av 1800-talet.
17)
»NIC-länder, newly industrialized countries, newly industrializing countries […] länder som inlett en snabb industrialiseringsprocess under efterkrigstiden, ofta med en tydlig exportorientering.» – NE.se
18)
Den kapitalistiska ackumulationens karaktär av »världssystem» daterar sig från bildandet av en världsmarknad. Förhållandet mellan ackumulationens centrum och periferi måste tas i beaktande i en mer sofistikerad periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet. Det bör även anmärkas att världsmarknadens karaktär och kapitalackumulationens internationalisering (och därmed klassförhållandet) är ett betydande kriterium just för själva periodiseringen, som vi kommer att se nedan.
19)
Se Aston och Philpin (red.), The Brenner debate: Agrarian class structure and economic development in pre-industrial Europe. Brenner och Glick kritiserar även Regleringsskolans liknande (fel-)förståelse (som formuleras genom idén om en »extensiv ackumulationsregim»): se Brenner och Glick, »The regulation approach: theory and history», New left review nr 188, juli–augusti 1991.
20)
R. Allen, »Capital accumulation, technological change, and the distribution of income during the British industrial revolution», <http://economics.ouls.ox.ac.uk/12120/>.
21)
Källor citerade i Brenner och Glick, »The Regulation approach: theory and history», s. 67–72. Det bör påpekas att den officiella statistiken över produktiviteten naturligtvis inte gör någon skillnad mellan de marxska begreppen arbetets produktivitet och intensitet. Det är emellertid möjligt att anta utifrån tillväxten av fast icke-residentiala bruttoinvesteringar((Icke-residentiala, non-residential, investeringar är fast kapital exklusive fastigheter, byggnader etc. Ö.a.
22)
Vögele, Urban mortality change in England and Germany, 1870–1913, s. 132.
23)
Logiskt sett skulle man kunna tänka sig att relativ mervärdesutvinning kräver fallande reallöner, men så är emellertid inte fallet så länge som ökningsgraden för arbetets produktivitet överstiger den samma för reallönerna.
24)
Det vore intressant att betrakta de brittiska (och europeiska) arbetarnas många kamper mot introducerandet av nytt maskineri under 1600-, 1700- och 1800-talet (dokumenterat av Marx i den del med rubriken »» i Kapitalet. Första boken, s. 372–381) i ett sammanhang av en förmodad period av externt förhållande mellan kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp som varade fram till 1850. På samma sätt kunde vi undersöka fattiglagarnas historia i samma hänseende, och agitationen emot dem. Slutligen kunde kanske chartist-rörelsen, avskaffandet av spannmålslagen och 1848 års europeiska revolutionära rörelse få ljus kastat på sig genom en dylik periodisering. Det vore kanske möjligt att argumentera för att dessa rörelser sammantagna utgör en kampcykel som motsvarar denna tidiga konfiguration för klassförhållandet, eller för denna modalitet för dess reproduktion.
26)
Det är naturligtvis möjligt att det inte gäller för Ryssland.
27)
Det kan vara så att vi behöver förklara detta skifte mer i termer av klasskampens institutioner, organisations- och kampform och även de institutionaliserade former de mellankapitalistiska förhållandena har antagit som tar tendensen till kapitalets centralisering och koncentration i beaktande (men som är medveten om den ytterst schematiska periodiseringen på basis av en »konkurrens-» och »monopolkapitalism». En periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet kanske då måste omfatta fyra perioder snarare än tre för att reflektera detta kvalitativa skifte till ett internt förhållande mellan proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp som blir allt mer institutionaliserat, systematiserat och förmedlat av statens intervention. En dylik historisering av förhållandet mellan proletariatets och kapitalets reproduktionskretslopp kan då se ut på följande sätt (sedvanliga varningar gäller): 1. externt förhållande (fram till 1850); 2. spontan (eller ickeinstitutionaliserad) integrering (1850–1914); 3. förmedlad (eller institutionaliserad) integrering (1914–1973); omedelbar integrering och desintegrering (efter 1973).
28)
Naturligtvis har även kriget effekt som »styrning» av problemet med överskottsbefolkning på ett synnerligen brutalt sätt.
29)
Naturligtvis är en betydande dimension av denna uppdelning av världsekonomin i dessa nationella ackumulationsområden den geopolitiska uppdelningen av världen i Öst- och Västblocket.
30)
Kinesiska arbetare har erhållit reallöneökningar på i genomsnitt 12,6 procent per år från 2000 till 2009, jämfört med 1,5 procent i Indonesien och noll i Thailand, enligt ILO. Se Kevin Brown, »Rising Chinese wages pose relocation risk», Financial times, 15 februari 2011.
31)
En viktig del av denna process har upplösningen av det kalla krigets uppdelning av världen i geopolitiska block varit, vart och ett med sitt konkurrerande program för sponsring av nationella utvecklingsprogram i staterna i kapitalackumulationens periferi.
32)
MEW. Dvs. att belåna på fastighetens aktuella marknadsvärde/-pris. Ö.a.
33)
Se Costas Lapavitsas, »Financialised capitalism: Direct exploitation and periodic bubbles», Historical Materialism vol. 17, utg. 2, 2009, s. 114–148.
34)
Endnotes nr 2, april 2010.
35)
I själva verket är bilden något mer komplicerad än så. I TC:s efterföljd kan vi identifiera ett nytt tredelat zonmönster för de globala produktionsförhållandena: 1. Zoner med högteknologi och finans; 2. Tillverkningszoner med en stor andel underleverantörer och outsourcing, export-processing zones, maquiladoras; 3. Soptippszoner – överskottsbefolkning. De här tre elementen i den spatiella zonindelningen av de globala produktionsförhållandena fördelas ojämnt mellan och inom territorierna på jordens yta. Se TC:s »A fair amount of killing», riff-raff nr 8, 2006 och »The present moment», Sic nr 1, 2011.
36)
Till exempel den ökande betydelsen för textilproduktionen i Bangladesh, Vietnam, Kambodja och andra ställen.
37)
Naturligtvis måste detta påstående utveklas [be qualified] för att ge uttryck för stratifieringen (eller fraktionaliseringen) av det internationella proletariatet (se not xxx28 / 33xxx).
38)
Eller att villkoren för de avtal som sluts till stor del är dikterade av kapitalet. De kollektiva avtalen tenderar att erodera, både till form och innehåll.
39)
Det vore intressant att se hur nivån på de aktuella klasskonflikterna står sig mot höjdpunkten vid slutet för den föregående cykeln (dvs. 1968–1973).
40)
I den nuvarande perioden (efter 1973) förhåller sig proletariatet negativt till sig självt i sitt förhållande till kapitalet; det har inte längre något affirmativt egenförhållande i sitt förhållande till kapitalet, vilket karakteriserade den tidigare konfigurationen för klassförhållandet och i och med det den tidigare kampcykeln.
41)
Detta angreppssätt kan betraktas som på ett sätt besläktat med en strukturalistisk historiografi av det kapitalistiska klassförhållandet: detta motsägelsefulla förhållandes historiska process utgörs av skiftande konfigurationer för kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp, där var och en av dessa konfigurationer motsvarar en kampcykel och ett ackumulationsmönster.
Except where otherwise noted, content on this wiki is licensed under the following license: CC Attribution-Noncommercial-Share Alike 4.0 International