This shows you the differences between two versions of the page.
| Both sides previous revision Previous revision Next revision | Previous revision | ||
|
endnotes:reflektioner_oever_krisen [Y-m-dH:i] titorelli Ändrade »värdeminskning» till» värdeförintelse». Se nytillfogad not. |
endnotes:reflektioner_oever_krisen [Y-m-dH:i] (current) titorelli |
||
|---|---|---|---|
| Line 1: | Line 1: | ||
| ====== Ett förhållande faller samman? Reflektioner över krisen ====== | ====== Ett förhållande faller samman? Reflektioner över krisen ====== | ||
| - | :: **Endnotes** | + | :: **Screamin’ Alice** |
| Det kapitalistiska produktionssättets historia avbryts ideligen av kriser. Man skulle kunna säga att krisen är kapitalets, eller arbete–kapital-förhållandets, | Det kapitalistiska produktionssättets historia avbryts ideligen av kriser. Man skulle kunna säga att krisen är kapitalets, eller arbete–kapital-förhållandets, | ||
| Line 15: | Line 15: | ||
| På så sätt förvärras den förutvarande tendensen till överackumulation av kapital (oavsett om denna tendens ses som cyklisk eller varaktig), på så sätt att kapitalets produktiva investeringar inte längre kan möta dess krav på värdeförmering, | På så sätt förvärras den förutvarande tendensen till överackumulation av kapital (oavsett om denna tendens ses som cyklisk eller varaktig), på så sätt att kapitalets produktiva investeringar inte längre kan möta dess krav på värdeförmering, | ||
| - | Kapitalet befinner sig i kris. Krisen gör sig gällande som värdeförintelse. Värdeförintelsen är den enda väg som kapitalet kan lägga som ny grund för ackumulation och det inbegriper en disciplinering av arbetarklassen att acceptera nya exploateringsvillkor. Det innebär emellertid också att det även sätter själva reproduktionen av arbete—kapital-förhållandet på spel. Nationalisering av bankerna är inte tillräckligt för att avvärja krisen. Ekonomin står inför recession eller depression och hotet om deflation. Kapitalets ledare i staten fångas i en sorts dubbelbindning: | + | Kapitalet befinner sig i kris. Krisen gör sig gällande som värdeförintelse. Värdeförintelsen är den enda väg som kapitalet kan lägga som ny grund för ackumulation och det inbegriper en disciplinering av arbetarklassen att acceptera nya exploateringsvillkor. Det innebär emellertid också att det även sätter själva reproduktionen av arbete--kapital-förhållandet på spel. Nationalisering av bankerna är inte tillräckligt för att avvärja krisen. Ekonomin står inför recession eller depression och hotet om deflation. Kapitalets ledare i staten fångas i en sorts dubbelbindning: |
| Kapitalet kan finna en väg ur krisen: Det kommer att försöka vidmakthålla eller öka lönsamheten i den reella ekonomin genom att sätta tryck på lönerna (även om detta kommer att ha en motstridig deflatorisk effekt) och en intensifiering av arbetet (genom ökad exploatering av arbetarna) – dvs. strategier för att öka både det relativa och absoluta mervärdet. Vägen ut ur finans- och den ekonomiska krisen inbegriper en intensifiering av exploateringen i planetär skala och en kris för förhållandet mellan proletariat och kapital. Under 1800- och 1900-talet fram till 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering kunde proletariatet göra sig gällande som en positiv pol i exploateringsförhållandet. Nu, när proletariatets reproduktion alltmer förmedlas av finansen och således omedelbart vävs samman med kapitalets reproduktion (med den effekten att reproduktionen av växande skaror proletärer blir allt mer prekär, vilket kan iakttas i den nuvarande vågen av utmätningar och återtagningar av bostäder) och finansifieringen möjliggör den kapitalistiska exploateringens integrering av arbetskraften i planetär skala, så hotar just de medlen som på en nivå möjliggör för kapitalet att kämpa sig ur krisen med en kris på en högre nivå – nivån för reproduktionen av själva klassförhållandet. | Kapitalet kan finna en väg ur krisen: Det kommer att försöka vidmakthålla eller öka lönsamheten i den reella ekonomin genom att sätta tryck på lönerna (även om detta kommer att ha en motstridig deflatorisk effekt) och en intensifiering av arbetet (genom ökad exploatering av arbetarna) – dvs. strategier för att öka både det relativa och absoluta mervärdet. Vägen ut ur finans- och den ekonomiska krisen inbegriper en intensifiering av exploateringen i planetär skala och en kris för förhållandet mellan proletariat och kapital. Under 1800- och 1900-talet fram till 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering kunde proletariatet göra sig gällande som en positiv pol i exploateringsförhållandet. Nu, när proletariatets reproduktion alltmer förmedlas av finansen och således omedelbart vävs samman med kapitalets reproduktion (med den effekten att reproduktionen av växande skaror proletärer blir allt mer prekär, vilket kan iakttas i den nuvarande vågen av utmätningar och återtagningar av bostäder) och finansifieringen möjliggör den kapitalistiska exploateringens integrering av arbetskraften i planetär skala, så hotar just de medlen som på en nivå möjliggör för kapitalet att kämpa sig ur krisen med en kris på en högre nivå – nivån för reproduktionen av själva klassförhållandet. | ||
| Line 21: | Line 21: | ||
| :: oktober 2008 | :: oktober 2008 | ||
| - | :: Se också //Radical perspectives on the crisis//: | + | :: Se också: //[[http:// |