Ett förhållande faller samman? Reflektioner över krisen

Screamin’ Alice

Det kapitalistiska produktionssättets historia avbryts ideligen av kriser. Man skulle kunna säga att krisen är kapitalets, eller arbete–kapital-förhållandets, modus operandi. Detta är riktigt på så sätt att kapitalet, värdets självförmering, den abstrakta rikedomens självexpansion, vid varje tidpunkt är anspråk på framtida utvinnande av mervärde: kapitalackumulationen idag är ett satsande på morgondagens exploatering av proletariatet.

Krisen idag har antagit formen av en finanskris, samtidigt som utsikterna för en fullskalig ekonomisk kris tornar upp sig alltmer. Dessa två kriser står emellertid inte blott i förhållande till varandra som orsak och verkan (oavsett hur man väljer att framställa detta förhållande). De är snarare olika manifestationsformer för samma underliggande kris – kapitalets ackumulationskris som samtidigt är en kris för exploateringsförhållandet mellan kapital och proletariat.

Finanskapitalet är den form av kapitalet som närmast motsvarar dess rena begrepp i det att finanskapitalets pletora bysantinska form kan reduceras till den process i vilken pengar skapar mer pengar eller där värde skapar mer värde. Förhållandet mellan finanskapitalet och det produktiva kapitalet, eller mellan finansen och den reella ekonomin, utmärks å ena sidan av den disciplin som finanskapitalet påför det produktiva kapitalet och å den andra på finanskapitalets möjlighet och rent av tendens till att »springa ifrån sig självt» – att springa alltför långt ifrån möjligheterna till värdeförmering som i slutänden ges av den vinstgivande exploateringen av arbetskraften i produktionen.

Förhållandet mellan finanskapitalet och det produktiva kapitalet eller mellan finansen och den reella ekonomin har, samtidigt som det alltid har funnits i någon form i det kapitalistiska produktionssättet, inte förblivit oförändrat. Allt sedan den globala krisen för kapitalets lönsamhet, eller sett från ett annat håll sedan krisen för det kapitalistiska klassförhållandet vid slutet av 1960- och början av 1970-talet (som utmärktes av en våg av klasskamp, oroligheter i industrin och samhället), har finansifieringen varit en väsentlig del av den kapitalistiska omstruktureringen och motoffensiven – dvs. den globala omstruktureringen av förhållandet mellan proletariat och kapital. Å ena sidan har finansifieringen varit ett medel med hjälp av vilket exploateringen av arbetskraften har integrerats i global skala (med framväxten av nya ackumulationspoler i de framväxande »BRIKS»-ekonomierna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika etc. – och deras integrering i världsekonomin). Å andra sidan så har den varit ett verktyg med vilket höglöneproletariats förskansade position i de avancerade kapitalistiska ekonomierna har kunnat försvagas. Dessa två aspekter av finansifieringen motsvarar tillsammans integreringen av arbetskraftens reproduktionskretslopp med kapitalreproduktionens kretslopp. Med den ökande finansifieringen av förhållandet mellan proletariat och kapital har arbetarnas löner i de avancerade ekonomierna stagnerat och reproduktionen av deras arbetskraft har alltmer förmedlats av finansvärlden (bolån, lån, kreditkort och pensionsfondernas investeringar i aktie- och penningmarknaderna). Denna nya konfiguration av klassförhållandet har erbjudit många, men inte alla, skikt av proletariatet en stigande levnadsstandard som är knuten till substansprisinflationen1. Den kapitalistiska motattacken och omstruktureringen har inbegripit ett skifte i klassförhållandet genom den gamla arbetarrörelsens nederlag och dess institutioners numera ålderdomliga karaktär (fackföreningar och partier) som förde fram proletariatets maktstegring inom det kapitalistiska samhället. Klassförhållandets nya form och finansifieringen av detta förhållande beror i slutändan på kapitalets möjlighet att utvinna tillräckligt med mervärde i den globala ekonomin (med arbetets ökande produktivitet och intensifiering).

Den nuvarande finanskrisen har delvis sin grund i de subprime-lån och -bolån som förutsågs genom den ständigt uppåtgående trenden för bostadsmarknaden och substansprisernas inflation (efter sammanbrottet för den tidigare substansbubblan – it-boomen) med stora summor fiktivt kapital som genererats av lånefinansieringen från finansinstituten (bankerna, investeringsfonderna, de privata aktiefonderna etc.). Den finansledda boomen sprang till slut ifrån den reella ekonomins – dvs. det produktiva kapitalets – möjligheter att utvinna mervärde genom att exploatera arbetarna i produktionen (oavsett om denna produktion var »materiell» eller »immateriell»). Som en konsekvens härav bevittnar vi en massiv »korrigering» – fallande aktiemarknader, bostadsmarknader – i marxska termer »värdeförintelse» av kapitalet2 (som kommer till uttryck i nedskrivningar, bristande betalning, konkurser, sammanslagningar och reaförsäljning av finansinstitut och nu dessa delnationaliseringar av kapitalistiska stater överallt).

På så sätt förvärras den förutvarande tendensen till överackumulation av kapital (oavsett om denna tendens ses som cyklisk eller varaktig), på så sätt att kapitalets produktiva investeringar inte längre kan möta dess krav på värdeförmering, av finanskapitalets starka böjelse att generera fiktivt kapital (genom lånefinasiering, skuldfinansiering, terminsaffärer, optioner, olika sparformer och en växande mångfald av komplexa och svårtillgängliga finansinstrument). Även om finanskapitalet disciplinerar det produktiva kapitalet (och det produktiva kapitalet allt mer finansifieras) kan inte utvinnandet av mervärde genom exploateringen av proletariatet inte hålla jämn takt med kraven på värdeförmering som ställs av finanskapitalet.

Kapitalet befinner sig i kris. Krisen gör sig gällande som värdeförintelse. Värdeförintelsen är den enda väg som kapitalet kan lägga som ny grund för ackumulation och det inbegriper en disciplinering av arbetarklassen att acceptera nya exploateringsvillkor. Det innebär emellertid också att det även sätter själva reproduktionen av arbete–kapital-förhållandet på spel. Nationalisering av bankerna är inte tillräckligt för att avvärja krisen. Ekonomin står inför recession eller depression och hotet om deflation. Kapitalets ledare i staten fångas i en sorts dubbelbindning: med enorma budgetunderskott som ökats på grund av finansieringen av räddningsinsatserna för finanssystemet (genom köpet av giftiga säkerheter, återkapitalisering av bankerna och garanterandet av nya lån) kommer den underskottsbudgetering som de kapitalistiska staterna skulle behöva använda för att vidmakthålla den effektiva efterfrågan i ekonomin att bli allt svårare att finansiera. Frågan om bankernas kreditvärdighet gör sig nu gällande på en högre nivå som de kapitalistiska staternas tvivelaktiga kreditvärdighet (centralbanker och statsfinanserna).

Kapitalet kan finna en väg ur krisen: Det kommer att försöka vidmakthålla eller öka lönsamheten i den reella ekonomin genom att sätta tryck på lönerna (även om detta kommer att ha en motstridig deflatorisk effekt) och en intensifiering av arbetet (genom ökad exploatering av arbetarna) – dvs. strategier för att öka både det relativa och absoluta mervärdet. Vägen ut ur finans- och den ekonomiska krisen inbegriper en intensifiering av exploateringen i planetär skala och en kris för förhållandet mellan proletariat och kapital. Under 1800- och 1900-talet fram till 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering kunde proletariatet göra sig gällande som en positiv pol i exploateringsförhållandet. Nu, när proletariatets reproduktion alltmer förmedlas av finansen och således omedelbart vävs samman med kapitalets reproduktion (med den effekten att reproduktionen av växande skaror proletärer blir allt mer prekär, vilket kan iakttas i den nuvarande vågen av utmätningar och återtagningar av bostäder) och finansifieringen möjliggör den kapitalistiska exploateringens integrering av arbetskraften i planetär skala, så hotar just de medlen som på en nivå möjliggör för kapitalet att kämpa sig ur krisen med en kris på en högre nivå – nivån för reproduktionen av själva klassförhållandet.

oktober 2008
1. Ung. dagspriset på aktier, ö.a.
2. devalorisation of capital. Marx använder själv begreppen Entwertung (»göra värdelös») och Kapitalvernichtung (»kapitalförintelse»/-»utplåning»). Ö.a.
 
endnotes/reflektioner_oever_krisen.txt · Last modified: 2011/09/16 00:17 by titorelli