This is an old revision of the document!
Warning: Undefined array key 1 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/parser/xhtml.php on line 1255 Warning: Undefined array key "w" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/common.php on line 591 Warning: Undefined array key "h" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/common.php on line 591
Efterord till Endnotes nummer 1
Debatten mellan Théorie communiste (TC) och Troploin (Dauvé & Nesic) som vi ånyo frambringat kretsar runt den grundläggande frågan om att teoretisera klasskampens och revolutionens historia och verklighet i den kapitalistiska tidsåldern. Som vi framhöll i förordet var de båda sidorna i debatten produkter av samma politiska miljö i Frankrike i spåret av 1968 års händelser. Båda grupper delar än idag en förståelse av rörelsen som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena som en kommuniseringsrörelse. Enligt denna delade synpunkt är övergången till kommunismen inte något som sker efter revolutionen. Snarare är det revolutionen som kommunisering som själv är avskaffandet av de kapitalistiska samhällsförhållandena till följd av kommunistiska åtgärder vidtagna av proletariatet i det att det avskaffar företagsformen, varuformen, utbytet, pengarna, lönearbetet och värdet och att det krossar staten. Kommuniseringen är därmed den omedelbara produktionen av kommunism: proletariatets avskaffande av sig självt genom att det avskaffar staten och kapitalet.
Vad som skarpt skiljer TC:s ståndpunkt från Troploins är likväl det sätt på vilket dessa grupper teoretiserar denna produktion, eller historiska produktion, av kommuniseringsrörelsen. Ingendera grundar dock möjligheten av en segerrik kommunistisk revolution på ett »objektivt» kapitalistiskt förfall. Emellertid är Troploins föreställning om klasskampshistorien, som den delar med mycket av den bredare ultravänstern, den om en böljande klassantagonism, en ebb och flod i klasskampen, i enlighet med eventualiteter i varje historiskt kritiska ögonblick. I denna vidare uppfattning tycks proletariatets revolutionära kamp befinna sig eller försvinna ur sikte vid en viss tidpunkt i historien, endast för att åter dyka upp igen vid andra »höjdpunkter» (t.ex. 1848, 1871, 1917–1921, 1936, 1968–1969). Enligt detta synsätt upplever vi för tillfället en långvarig nedgång i klasskampen (åtminstone i de avancerade kapitalistiska länderna), och det handlar om att vänta på nästa återkomst för den kommunistiska rörelsen, eller på att det revolutionära proletariatet sätter sitt subversiva arbete i verket: »Bra grävt, gamla mullvad!»1)
För Troploin är således kommunismen som kommunisering en ständigt närvarande möjlighet (om än tidvis dold) som trots att det inte finns några garantier för att den kommer att realiseras är något invariant i det kapitalistiska tidevarvet. I motsats till detta är fär TC kommuniseringen den specifika form som den kommunistiska revolutionen måste anta under den nuvarande kampcykeln. Till skillnad från Troploin lyckas alltså TC självreflexivt grunda deras kommuniseringsuppfattning på en förståelse av den kapitalistiska historien som en av kampcykler.
Kampcykler och ackumulationscykler
TC historiserar motsättningen mellan proletariat och kapital på basis av en periodisering av arbetets subsumtion under kapitalet. Denna periodisering särskiljer kampcykler som svarar mot kvalitativa växlingar i utsugningsförhållandet. Denna historia inbegriper hos TC i stora drag tre identifierbara perioder: 1) formell subsumtion – som slutar omkring år 1900, 2) den reella subsumtionens första fas – från 1900 till 1970-talet, 3) den reella subsumtionens andra fas – från 1970-talet fram till idag.
Någonting som är viktigt för TC är att arbetets subsumtion under kapitalet in blott handlar om arbetets tekniska organisering i den omedelbara produktionsprocessen, i vilken den formella subsumtionen skulle paras samman med den relativa mervärdeutvinningen (genom ökad produktivitet från införandet av nya produktionstekniker som låter arbetarna reproducera värdet av deras löner på kortare tid och alltså presterar utföra mer merarbete under en arbetsdag av given längd). Enligt TC:s uppfattning bestäms också karaktären hos och graden av arbetets subsumtion under kapitalet också, och kanske i grunden, av det sätt på vilket de två polerna i arbete–kapitalförhållandet, dvs. proletariat och kapital, förhåller sig till varandra som klasser i det kapitalistiska samhället. För TC är alltså nyckeln till kapitalets historia det förändrade sättet att reproducera de kapitalistiska samhällsförhållandena som helhet, i enlighet med den dialektiska utvecklingen av förhållandet mellan klasserna. Naturligtvis är denna utveckling själv, i sitt innersta väsen, nära förenad med nödvändigheten av att utvinna mervärde. Kort sagt förmedlar och förmedlas enligt TC arbetets subsumtion under kapitalet av den specifika historiska karaktären hos klassförhållandet på samhällsnivån som helhet.
Det finns någonting problematiskt både i det sätt TC använder subsumtionsbegreppet för att periodisera kapitalismen och hur denna användning delvis förmörkar en av de mest betydelsefulla aspekterna av klassförhållandets utveckling som deras teori annars ställer in skärpan på. Noga räknat kan arbetets formella och reella subsumtion under kapitalet bara gälla för den omedelbara produktionsprocessen. I vilken mening kan till exempel någonting bortom arbetsprocessen någonsin faktiskt sägas subsumerat av kapitalet snarare än att bara underordnas eller förvandlas av det?2)
TC försöker emellertid att under rubrikerna till dessa subsumtionsbegrepp teoretisera karaktären hos det kapitalistiska klassförhållandet i och för sig snarare än enbart det sätt på vilket arbetsprocessen faktiskt blir kapitalets värdeförmeringsprocess. Ändå är det genom deras diskutabla teoretiska utnyttjande av subsumtionskategorierna som TC lyckas framlägga en ny uppfattning om klassförhållandets historiska utveckling. Inom denna periodisering är graden av integration av kapitalets och arbetskraftens reproduktionsbana av avgörande betydelse. Nyckeln till den historiska periodiseringen av klassförhållandet är den utsträckning som arbetskraften, och därmed hur proletariatet som klass, integreras i banan för kapitalets självförutsättning. Med »kapitalets självförutsättning» åsyftar TC den bemärkelse kapitalet etablerar sig självt som både villkor för och resultat av sin egen process. Detta uttrycks i TC:s användning av begreppet »dubbelkvarn» (efter den franska utgåvan av Kapitalet) som ger uttryck för två cykler som genomkorsar varandra:
TC:s »period av formell subsumtion» kännetecknas av en oförmedlad extern relation mellan arbete och kapital: arbetarklassens reproduktion är inte fullt integrerad i kapitalets värdeförmeringscykel. Under denna period bildar proletariatet en positiv pol i förhållandet och kan göra anspråk på sin autonomi gentemot kapitalet samtidigt som den finner sig stärkt av den kapitalistiska utvecklingen. Emellertid kommer arbetarklassens stigande makt inom det kapitalistiska samhället och dess autonoma affirmation stadigt i motsättning med varandra. I krossandet av arbetarautonomin i revolutionerna och kontrarevolutionerna vid första världskrigets slut förvandlades denna motsättning till en styrka hos klassen som visar sig vara ingenting mer än den kapitalistiska utvecklingen själv.