Efterord till Endnotes nummer 1

Endnotes

Debatten mellan Théorie communiste (TC) och Troploin (Dauvé & Nesic) som vi ånyo frambringat kretsar runt den grundläggande frågan om att teoretisera klasskampens och revolutionens historia och verklighet i den kapitalistiska tidsåldern. Som vi framhöll i förordet var de båda sidorna i debatten produkter av samma politiska miljö i Frankrike i spåret av 1968 års händelser. Båda grupper delar än idag en förståelse av den rörelse som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena som en kommuniseringsrörelse. Enligt denna gemensamma synpunkt är övergången till kommunismen inte något som sker efter revolutionen. Snarare är det revolutionen som kommunisering som själv är avskaffandet av de kapitalistiska samhällsförhållandena till följd av kommunistiska åtgärder vidtagna av proletariatet i det att det avskaffar företagsformen, varuformen, utbytet, pengarna, lönearbetet och värdet och att det krossar staten. Kommuniseringen är därmed den omedelbara produktionen av kommunism: proletariatets avskaffande av sig självt genom att det avskaffar staten och kapitalet.

Vad som skarpt skiljer TC:s ståndpunkt från Troploins är likväl det sätt på vilket dessa grupper teoretiserar denna produktion, eller historiska produktion, av kommuniseringsrörelsen. Ingendera grundar dock möjligheten av en segerrik kommunistisk revolution på ett »objektivt» kapitalistiskt förfall. Emellertid är Troploins föreställning om klasskampshistorien, som man delar med mycket av den bredare ultravänstern, den om en böljande klassantagonism, en ebb och flod i klasskampen, i enlighet med eventualiteter i varje historiskt kritiska ögonblick. I denna vidare uppfattning tycks proletariatets revolutionära kamp befinna sig eller försvinna ur sikte vid en viss tidpunkt i historien, bara för att dyka upp igen vid andra »höjdpunkter» (t.ex. 1848, 1871, 19171921, 1936, 19681969). Enligt detta synsätt upplever vi för tillfället en långvarig nedgång i klasskampen (åtminstone i de avancerade kapitalistiska länderna), och det handlar om att vänta på nästa återkomst för den kommunistiska rörelsen, eller på att det revolutionära proletariatet sätter sitt subversiva arbete i verket: »Bra grävt, gamla mullvad!»1

För Troploin är alltså kommunismen som kommunisering en ständigt närvarande möjlighet (om än tidvis dold) som trots att det inte finns några garantier för att den kommer att förverkligas är något invariant i det kapitalistiska tidevarvet. I motsats till detta är för TC kommuniseringen den specifika form som den kommunistiska revolutionen måste anta under den nuvarande kampcykeln. Till skillnad från Troploin lyckas alltså TC självreflexivt grunda sin kommuniseringsuppfattning på en förståelse av den kapitalistiska historien som en av kampcykler.

Kampcykler och ackumulationscykler

TC historiserar motsättningen mellan proletariat och kapital på basis av en periodisering av arbetets subsumtion under kapitalet. Denna periodisering särskiljer kampcykler som svarar mot kvalitativa växlingar i utsugningsförhållandet. Denna historia inbegriper hos TC i stora drag tre identifierbara perioder: 1) formell subsumtion – som slutar omkring år 1900, 2) den reella subsumtionens första fas – från 1900 till 1970-talet, 3) den reella subsumtionens andra fas – från 1970-talet fram till idag.

Någonting som är viktigt för TC är att arbetets subsumtion under kapitalet inte blott handlar om arbetets tekniska organisering i den omedelbara produktionsprocessen, i vilken den formella subsumtionen skulle paras samman med den relativa mervärdeutvinningen (genom ökad produktivitet från införandet av nya produktionstekniker som låter arbetarna reproducera värdet av sina löner på kortare tid och alltså presterar att utföra mer merarbete under en arbetsdag av given längd). Enligt TC:s uppfattning bestäms även karaktären hos och graden av arbetets subsumtion under kapitalet också, och kanske i grunden, av det sätt på vilket de två polerna i arbete–kapitalförhållandet, dvs. proletariat och kapital, förhåller sig till varandra som klasser i det kapitalistiska samhället. För TC är alltså nyckeln till kapitalets historia det förändrade sättet att reproducera de kapitalistiska samhällsförhållandena som helhet i enlighet med den dialektiska utvecklingen av förhållandet mellan klasserna. Naturligtvis är denna utveckling själv, i sitt innersta väsen, nära förenad med nödvändigheten av att utvinna mervärde. Kort sagt förmedlar och förmedlas enligt TC arbetets subsumtion under kapitalet av den specifika historiska karaktären hos klassförhållandet på samhällsnivån som helhet.

Men det finns någonting problematiskt både i det sätt TC använder subsumtionsbegreppet för att periodisera kapitalismen och hur denna användning delvis förmörkar en av de mest betydelsefulla aspekterna av klassförhållandets utveckling som deras teori annars ställer in skärpan på. Noga räknat kan arbetets formella och reella subsumtion under kapitalet bara gälla för den omedelbara produktionsprocessen. I vilken mening kan till exempel någonting bortom arbetsprocessen någonsin faktiskt sägas vara subsumerat av kapitalet snarare än att endast underordnas eller förvandlas av det?2

TC försöker emellertid att under rubrikerna till dessa subsumtionsbegrepp teoretisera karaktären hos det kapitalistiska klassförhållandet i och för sig snarare än enbart det sätt på vilket arbetsprocessen faktiskt blir kapitalets värdeförmeringsprocess. Ändå är det genom deras tvivelaktiga teoretiska utnyttjande av subsumtionskategorierna som TC lyckas framlägga en ny uppfattning om klassförhållandets historiska utveckling. Inom denna periodisering är graden av integration av kapitalets och arbetskraftens reproduktionsbana av avgörande betydelse. Nyckeln till den historiska periodiseringen av klassförhållandet är den utsträckning som arbetskraften, och därmed hur proletariatet som klass, integreras i kretsgången för kapitalets självförutsättning. Med »kapitalets självförutsättning» åsyftar TC den bemärkelse kapitalet etablerar sig självt som både villkor för och resultat av sin egen process. Detta uttrycks i TC:s användning av begreppet »dubbelkvarn» (efter den franska utgåvan av Kapitalet) som ger uttryck för två cykler som genomkorsar varandra:

Dubbelkvarnen

TC:s »period av formell subsumtion» kännetecknas av en oförmedlad extern relation mellan arbete och kapital: arbetarklassens reproduktion är inte helt integrerad i kapitalets värdeförmeringscykel. Under denna period bildar proletariatet en positiv pol i förhållandet och kan göra anspråk på sin autonomi gentemot kapitalet samtidigt som den finner sig stärkt av den kapitalistiska utvecklingen. Emellertid kommer arbetarklassens stigande makt inom det kapitalistiska samhället och dess autonoma affirmation stadigt i motsättning med varandra. I krossandet av arbetarautonomin i revolutionerna och kontrarevolutionerna vid första världskrigets slut förvandlades denna motsättning till en styrka hos klassen som visar sig vara ingenting mer än den kapitalistiska utvecklingen själv. Denna kvalitativa växling i klassförhållandet betecknar slutet på övergången från perioden av formell subsumtion till den första fasen av reell subsumtion. Från denna stund blir arbetskraftens reproduktion helt integrerad i den kapitalistiska ekonomin, om än på ett kraftigt förmedlat sätt, och produktionsprocessen omvandlas in enlighet med värdeförmeringens krav. Förhållandet mellan arbete och kapital håller under denna fas på att bli intern, men förmedlas genom staten, världsekonomins uppdelning i nationella utrymmen och öst-västliga ackumulationszoner (vardera med sina åtföljande modeller för utveckling av »tredje världen»), kollektivförhandlingar inom ramen för den nationella arbetsmarknaden och fordistiska uppgörelser som länkar samman produktivitetsvinster med löneökningar.

Den proletära polens positivitet inom klassförhållandet under perioden av formell subsumtion och den första fasen av reell subsumtion uttrycker sig genom vad TC kallar arbetarrörelsens »programmatism», vars organisationer, partier och fackföreningar (antingen socialdemokratiska eller kommunistiska, anarkistiska eller syndikalistiska) representerade proletariatets ökade makt och försvarade programmet med arbetets frigörelse och arbetarklassens självbejakande. Klassförhållandets karaktär under den programmatistiska arbetarrörelsens period bestämmer sålunda den kommunistiska revolutionen i denna kampcykel som den ena polens självbejakande inom arbete–kapital-förhållandet. Som sådan gör sig inte den kommunistiska revolutionen av med förhållandet som sådant, utan förändrar enbart dess villkor; härav bär den kontrarevolutionen inom sig i skepnad av arbetarförvaltningen av ekonomin och en fortsatt kapitalackumulation. Decentraliserad förvaltning av produktionen genom fabriksråd å ena sidan och centralplanering av arbetarstaten å andra sidan är två sidor av samma mynt, två former av samma innehåll – arbetarmakt som både revolution och kontrarevolution.

För TC går denna kampcykel mot sitt slut i och med rörelserna 19681973 vilka är ett kännemärke på att programmet med arbetets befrielse och proletariatets självbejakande är föråldrat. Den kapitalistiska omstruktureringen i kölvattnet av dessa kamper och krisen för förhållandet mellan arbete och kapital sveper åt sidan eller urholkar den gamla arbetarrörelsens institutioner. Konflikterna 19681973 inviger således en ny ackumulations- och kampcykel, vilken TC benämner den reella subsumtionens andra fas, som kännetecknas av den kapitalistiska omstruktureringen eller kontrarevolutionen från 1975 till 1995 som fundamentalt ändrar karaktären hos förhållandet mellan proletariat och kapital. Borta är nu alla restriktioner på ackumulationen – alla hinder för kapitalets rörlighet och internationella mobilitet – som representerades av rigiditeter på nationella arbetsmarknader, välfärden, världsekonomins uppdelning i kalla kriget-block och den skyddade nationella utveckling detta medgav åt världsekonomins »periferi».

Krisen för den sociala överenskommelse som baserades på den fordistiska produktionsmodellen och den keynesianska välfärdsstaten slutar i finansifiering, nedmonteringen och utflyttningen av industriproduktionen, brytandet av arbetarmakten, avregleringen och kollektivförhandlingarnas slut, privatiseringen, skiftet till det flexibla arbetet och spridningen av nya serviceindustrier. Den globala kapitalistiska omstruktureringen – formandet av en allt enhetligare global arbetsmarknad, tillämpandet av nyliberal politik, liberalisering av marknaderna och en internationell press nedåt på löner och villkor – representerar en kontrarevolution vars resultat är att proletariat och kapital nu direkt konfronterar varandra på global skala. Kretsgången i kapitalets och arbetskraftens reproduktion – en bana genom vilken klassförhållandet självt reproduceras – är nu helt integrerad; dessa omlopp är nu omedelbart internt relaterade. Motsättningen mellan proletariat och kapital har nu ställts på nivån av deras reproduktion som klasser. Vad som från och med denna stund står på spel är själva klassförhållandets reproduktion.

Med kapitalets omstrukturering (som är upplösningen av alla förmedlingar i klassförhållandet) uppstår omöjligheten för proletariatet att förhålla sig självt positivt till kapitalet: den proletära autonomins omöjlighet. Från att vara en positiv pol i förhållandet, som samtalspartner eller antagonist till kapitalistklassen, förvandlas proletariatet till en negativ pol. Själva dess vara som proletariat, vars reproduktion är helt integrerad i kapitalets kretslopp, blir någonting yttre till det självt. Vad som definierar den nuvarande kampcykeln till skillnad från den tidigare är karaktären av att proletariatets relation till sig självt nu omedelbart är dess relation till kapitalet. Som TC framställer det objektiveras proletariatets egen klasstillhörighet emot proletariatet som en yttre begränsning, som kapital.3

Denna fundamentala omvandling av klassförhållandets karaktär som producerar denna invertering av proletariatets relation till sig självt som en pol i utsugningsförhållandet ändrar klasskampens karaktär, och får proletariatet att ifrågasätta sin egen existens som klass av det kapitalistiska produktionssättet. För TC är således revolutionen som kommunisering en historiskt specifik produktion: det är denna kampcykels horisont.4

Ett producerat överskridande

För TC är relationen mellan arbete och kapital inte ett förhållande mellan två olika subjekt utan ett av ömsesidig implikation i vilken båda polerna i förhållandet utgör moment i en självdifferentierande totalitet. Det är själva denna totalitet – denna motsättning i rörelse – som ger upphov till sitt eget överskridande i och med proletariatets revolutionära aktion emot sin egen klasstillhörighet, emot kapitalet. Denna immanenta dialektiska förståelse av det kapitalistiska klassförhållandets historiska gång tränger undan de besläktade dualismerna objektivism/subjektivism och spontanism/voluntarism som var betecknande för det mesta av den marxistiska teorin under 2000-talet och faktiskt tills idag. Detta förhållandes dynamik och förändrade karakär förstås alltså som en enhetlig process och helt enkelt inte i termer av vågor av proletära offensiver och kapitalistiska motoffensiver.

Enligt TC är det kvalitativa förändringar inom det kapitalistiska klassförhållandet som bestämmer den nuvarande kampcykelns revolutionära horisont som kommunisering. För oss är det också sant på en mer allmän abstraktionsnivå att motsättningen mellan proletariat och kapital alltid har pekat bortom sig själv, till den grad – ur själva dess ursprung – att den har producerat sitt eget överskridande som de faktiska kampernas inneboende horisont. Denna horisont är dock oupplösligt skild från de verkliga, historiska former som denna motsättning i rörelse tar sig. Det är således endast i denna inskränkta mening som vi kan tala om kommunismen överhistoriskt (dvs. genom det kapitalistiska produktionssättets historia). Som vi ser det är den kommunistiska rörelsen – förstådd inte som detaljbeskrivning av helheten och heller inte som en rörelse av kommunister eller av klassen, utan snarare av totaliteten själv – både överhistorisk och föränderlig i enlighet med historiskt specifika konfigurationer av det kapitalistiska klassförhållandet. Vad som bestämmer att den kommunistiska rörelsen – den kommunistiska revolutionen – tar den bestämda formen av kommunisering i den nuvarande kampcykeln är själva dialektiken i kretsgången för kapitalets och arbetskraftens reproduktion.5 Under denna period, i det att det kastar av sig sina »bojor», generaliserar inte proletariatet dess villkor till hela samhället utan avskaffar sitt eget vara genom att avskaffa de kapitalistiska samhällsförhållandena.

1. Karl Marx, Louis Bonapartes 18:e brumaire, Arbetarkultur, Stockholm 1971.
2. Vi kommer att utforska dessa spörsmål ytterligare i nästa nummer av Endnotes.
3. Denna fundamentala negativitet i proletariatets egen relation visavi kapitalet uttrycks av TC:s bruk av ordet écart som skulle kunna översättas till »avvikelse», »gir» eller »avstånd». För TC uttrycker detta begrepp idén att proletariatets handlande som klass är begränsningen i den här kampcykeln, ty dess kamper har ingen annan horisont olik från sin egen reproduktion som klass och ändå är det oförmöget att bejaka denna som sådan.
4. För en diskussion om denna frågeställning i relation till konkreta kamper, se »Självorganisering och kommunisering», riff-raff nr 8, 2006.
5. Vi kommer att utforska detta problem vidare i nästa nummer av Endnotes.
 
endnotes/endnotes1_efterord.txt · Last modified: 2009/06/11 02:44 by titorelli