This is an old revision of the document!
Debatten mellan Théorie communiste (TC) och Troploin (Dauvé & Nesic) som vi ånyo frambringat kretsar runt den grundläggande frågan om att teoretisera klasskampens och revolutionens historia och verklighet i den kapitalistiska tidsåldern. Som vi framhöll i förordet var de båda sidorna i debatten produkter av samma politiska miljö i Frankrike i spåret av 1968 års händelser. Båda grupper delar än idag en förståelse av rörelsen som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena som en kommuniseringsrörelse. Enligt denna delade synpunkt är övergången till kommunismen inte något som händer efter revolutionen. Snarare är det revolutionen som kommunisering som själv är avskaffandet av de kapitalistiska samhällsförhållandena till följd av kommunistiska åtgärder vidtagna av proletariatet i det att det avskaffar företagsformen, varuformen, utbytet, pengarna, lönearbetet och värdet och att det krossar staten. Kommuniseringen är därmed den omedelbara produktionen av kommunism: proletariatets avskaffande av sig självt genom att det avskaffar staten och kapitalet.
What sharply differentiates TC's position from that of Troploin, however, is the way in which the two groups theorise the production, or the historical production, of this movement of communisation. Neither grounds the possibility of successful communist revolution on an “objective” decadence of capitalism; however, Troploin's conception of the history of class struggle, in common with much of the wider ultra-left, is of a fluctuating antagonism between classes, an ebb and flow of class struggle, according to the contingencies of each historical conjuncture. In this wider conception, the revolutionary struggle of the proletariat appears to be or is submerged at some points in history, only to re-emerge at other “high points” (e.g. 1848, 1871, 1917-21, 1936, 1968-9). On this view, we are currently experiencing a prolonged downturn in class struggle (at least in the advanced capitalist countries), and it is a case of waiting for the next re-emergence of the communist movement, or for the revolutionary proletariat to carry out its subversive work: “Well burrowed, old Mole!”1