Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Previous revision
Next revision
Previous revision
sv:kommuniseringsperspektivet [2011/04/11 02:14]
titorelli tidigare version återställd
sv:kommuniseringsperspektivet [2015/04/12 21:08] (aktuell)
Rad 11: Rad 11:
 Läget sedan omstruktureringens slut är sådant att föreställningen om proletariatets klassaffirmation,​ där man avser att frigöra det produktiva arbetet, förlorar all mening och allt innehåll. Det finns inte längre någon egen //​arbetaridentitet//​ som står vänd mot och som bekräftas av kapitalet. Idag är och förblir proletariatets samhälleliga existens, inför sig självt, inget annat än kapitalet självt. Proletariatets kamp mot kapitalet inrymmer sålunda en motsättning till sin egen natur i det att man är en klass av kapitalet. Läget sedan omstruktureringens slut är sådant att föreställningen om proletariatets klassaffirmation,​ där man avser att frigöra det produktiva arbetet, förlorar all mening och allt innehåll. Det finns inte längre någon egen //​arbetaridentitet//​ som står vänd mot och som bekräftas av kapitalet. Idag är och förblir proletariatets samhälleliga existens, inför sig självt, inget annat än kapitalet självt. Proletariatets kamp mot kapitalet inrymmer sålunda en motsättning till sin egen natur i det att man är en klass av kapitalet.
  
-> Vi talar om vissa aspekter av den argentinska sociala rörelsen som med utgångspunkt i försvaret av de proletära livsbetingelserna nådde fram till ett ifrågasättande av dessa livsbetingelser. Vi talar om »självmordskamper»,​ om självorganiseringen i aarcherna som något som stod utanför kamperna i Kabylien [Algeriet], om »vildarnas» aktivitet på företagen, om kollektiv, om arbetarautonomins bankrutt, om hur arbetslösa bejakar arbetets avessentialisering((Arbetets avessentialisering handlar om att allt mindre omedelbart arbete blir nödvändigt för produktionen av en vara (se »Fragmentet om maskiner» i Marx, //​Grundrisse//​). Detta fenomen var något man kunde se att de arbetslösas rörelse i Frankrike 1997/1998 tog fasta på, genom att de inte förde fram kravet på arbete åt alla utan på en form av medborgarlön. Detta kan ses som ett tecken på att det tidigare strikta förhållandet mellan arbete och arbetslöshet nu helt har omdefinierats. Red. anm.)), om alla de praktiker i kamperna som gör klassenheten till en yttre enhet och ett objektivt tvång. Vidare talar vi om direktaktionsrörelsen,​ om självorganiseringens otillfredsställelse med sig själv så som den existerar i realiteten, under det att den endast motsätter sig kapitalet när den stadfäster proletariatets existens som klass i det kapitalistiska produktionssättet. Det handlar om att sätta arbetslösheten och osäkerheten i centrum av löneförhållandet,​ om att definiera den papperslöse som arbetskraftens allmänna situation, om att som i direktaktionsrörelsen ställa individens omedelbara samhällelighet som en redan existerande grund emot kapitalet, om att bedriva självmordskamper som dem på Cellatex och andra företag under våren och sommaren 2000 (Metaleurop -- med reservationer --, Adelshoffen,​ la Société française industrielle de contrôle et d’équipements,​ Bertrand Faure, Mossley, Bata, Moulinex, Daewoo-Orion,​ ACT -- f.d. Bull), om att återföra klassidentiteten till en av kapitalet inrättad objektivitet. För var och en av dessa specifika kamper är detta innehållet som bildar dynamiken i den här kampcykeln, //inuti och under loppet av dessa kamper//. Kampcykelns revolutionära dynamik visar sig i flertalet av dagens kamper och dynamiken består i att man framställer sin egen tillvaro som klass inom kapitalet, det vill säga att man ifrågasätter sig själv som klass -- och handlar som klass. Teoretiskt är vi brandvakten som håller utkik efter och främjar denna avvikelse, vilken inom proletariatets kamp är klassens eget ifrågasättande. Praktiskt är vi aktörer vid de tillfällen då vi själva är direkt inblandade. (//TC// nr 20)+>Vi talar om vissa aspekter av den argentinska sociala rörelsen som med utgångspunkt i försvaret av de proletära livsbetingelserna nådde fram till ett ifrågasättande av dessa livsbetingelser. Vi talar om »självmordskamper»,​ om självorganiseringen i aarcherna som något som stod utanför kamperna i Kabylien [Algeriet], om »vildarnas» aktivitet på företagen, om kollektiv, om arbetarautonomins bankrutt, om hur arbetslösa bejakar arbetets avessentialisering((Arbetets avessentialisering handlar om att allt mindre omedelbart arbete blir nödvändigt för produktionen av en vara (se »Fragmentet om maskiner» i Marx, //​Grundrisse//​). Detta fenomen var något man kunde se att de arbetslösas rörelse i Frankrike 1997/1998 tog fasta på, genom att de inte förde fram kravet på arbete åt alla utan på en form av medborgarlön. Detta kan ses som ett tecken på att det tidigare strikta förhållandet mellan arbete och arbetslöshet nu helt har omdefinierats. Red. anm.)), om alla de praktiker i kamperna som gör klassenheten till en yttre enhet och ett objektivt tvång. Vidare talar vi om direktaktionsrörelsen,​ om självorganiseringens otillfredsställelse med sig själv så som den existerar i realiteten, under det att den endast motsätter sig kapitalet när den stadfäster proletariatets existens som klass i det kapitalistiska produktionssättet. Det handlar om att sätta arbetslösheten och osäkerheten i centrum av löneförhållandet,​ om att definiera den papperslöse som arbetskraftens allmänna situation, om att som i direktaktionsrörelsen ställa individens omedelbara samhällelighet som en redan existerande grund emot kapitalet, om att bedriva självmordskamper som dem på Cellatex och andra företag under våren och sommaren 2000 (Metaleurop -- med reservationer --, Adelshoffen,​ la Société française industrielle de contrôle et d’équipements,​ Bertrand Faure, Mossley, Bata, Moulinex, Daewoo-Orion,​ ACT -- f.d. Bull), om att återföra klassidentiteten till en av kapitalet inrättad objektivitet. För var och en av dessa specifika kamper är detta innehållet som bildar dynamiken i den här kampcykeln, //inuti och under loppet av dessa kamper//. Kampcykelns revolutionära dynamik visar sig i flertalet av dagens kamper och dynamiken består i att man framställer sin egen tillvaro som klass inom kapitalet, det vill säga att man ifrågasätter sig själv som klass -- och handlar som klass. Teoretiskt är vi brandvakten som håller utkik efter och främjar denna avvikelse, vilken inom proletariatets kamp är klassens eget ifrågasättande. Praktiskt är vi aktörer vid de tillfällen då vi själva är direkt inblandade. (//TC// nr 20)
  
 Det vi kallar en avvikelse inom proletariatets handlande som klass uppenbarar sig när proletariatet under själva kampen upptäcker att den egna klasstillvaron blir ett yttre tvång och en begränsning för dess kamp som klass. Kampernas teoriproducerande karaktär blir till ett självkritiskt begripande av kamperna själva. Avvikelserna som uppenbarar sig i proletariatets klasshandling och som gör denna till klasskampens gräns, medför att //kampernas teoriproducerande karaktär idag är ett självkritiskt begripande av dem själva// och att den själv blir en kritisk abstraktion. I de föränderliga aktiviteterna,​ kravallerna och strejkerna utan krav under 1970-talet, liksom i uppkomsten av avvikelser [se ovan, ö.a.] och uppror igen under 1990- och 2000-talet, visar kamperna även på en aktiv vägran -- mot kapitalet -- av den proletära tillvaron, här inbegripet den vägran som visar sig inuti självorganiseringen eller i kortlivade och begränsade yttringar av självförvaltning. Det vi kallar en avvikelse inom proletariatets handlande som klass uppenbarar sig när proletariatet under själva kampen upptäcker att den egna klasstillvaron blir ett yttre tvång och en begränsning för dess kamp som klass. Kampernas teoriproducerande karaktär blir till ett självkritiskt begripande av kamperna själva. Avvikelserna som uppenbarar sig i proletariatets klasshandling och som gör denna till klasskampens gräns, medför att //kampernas teoriproducerande karaktär idag är ett självkritiskt begripande av dem själva// och att den själv blir en kritisk abstraktion. I de föränderliga aktiviteterna,​ kravallerna och strejkerna utan krav under 1970-talet, liksom i uppkomsten av avvikelser [se ovan, ö.a.] och uppror igen under 1990- och 2000-talet, visar kamperna även på en aktiv vägran -- mot kapitalet -- av den proletära tillvaron, här inbegripet den vägran som visar sig inuti självorganiseringen eller i kortlivade och begränsade yttringar av självförvaltning.
Rad 55: Rad 55:
 Man kan säkert koppla samman kommuniseringsanhängarnas aktion med uppkomsten av avvikelser, utan att alls betrakta dem som anstiftare utan snarare som »uppspårare» och uppmuntrare. Situationen är nu sådan att det uppstår avvikelser i kamperna och »kommunisatörerna» har av naturen nära band till dessa potentialer. Man kan säkert koppla samman kommuniseringsanhängarnas aktion med uppkomsten av avvikelser, utan att alls betrakta dem som anstiftare utan snarare som »uppspårare» och uppmuntrare. Situationen är nu sådan att det uppstår avvikelser i kamperna och »kommunisatörerna» har av naturen nära band till dessa potentialer.
  
-Det går inte att föreställa sig att kommuniseringen skulle äga rum utan att den gav sig själv ett namn. Begreppets hegemoniska tillblivelse är inte på något sätt ett villkor för kommuniseringen,​ utan den senare bestäms av exploateringsförhållandets revolutionära kris. Dock kan man under det kommuniserande överskridandet som process förväntas se begreppet sprida sig, på ett konfliktfyllt sätt inom kamperna och inom självorganiseringen. Redan nu pågår ett gräl mellan kommuniseringsströmningen och de fossilerade resterna av den rådsbordigistiska ultravänstern. Dessa rester är förvisso obetydliga men det finns också, om inte ett gräl så åtminstone en polemik med en immediatistisk-alternativistisk strömning som är bra mycket svårare att bortse från.((För att sätta namn på några av dessa så handlar det i det första fallet i första hand om debatten med Dauvé och Nesic, en debatt som vi alltsedan 2003 har sökt reproducera på svenska och till vilken vi i detta nummer publicerar ytterligare två bidrag (se »Mycket väsen för ingenting» och »Proletariat och kapital – en för kort kärlekshistoria?​»). I det andra fallet handlar det bland annat om kritiken av Marcel (se texterna av Tarona och Lyon/Simon längre fram), men innan denna kritik skrevs konfronterades kretsen kring pamfletten //Appel// vilken sedan dess även har givit ut //​L’insurrection qui vient// (på svenska: //Det stundande upproret//, Pluribus, 2010). För kommuniseringsströmningens kritik av //Appel//, se de första numren av den franskspråkiga tidskriften //​Meeting// ​<[[http://​meeting.communisation.net|meeting.communisation.net]]>. Red. anm.)) Begreppets hegemoni går nu via en självkritisk analys av pågående kamper snarare än via en kritik av programmet som vi idag kan lämna bakom oss.+Det går inte att föreställa sig att kommuniseringen skulle äga rum utan att den gav sig själv ett namn. Begreppets hegemoniska tillblivelse är inte på något sätt ett villkor för kommuniseringen,​ utan den senare bestäms av exploateringsförhållandets revolutionära kris. Dock kan man under det kommuniserande överskridandet som process förväntas se begreppet sprida sig, på ett konfliktfyllt sätt inom kamperna och inom självorganiseringen. Redan nu pågår ett gräl mellan kommuniseringsströmningen och de fossilerade resterna av den rådsbordigistiska ultravänstern. Dessa rester är förvisso obetydliga men det finns också, om inte ett gräl så åtminstone en polemik med en immediatistisk-alternativistisk strömning som är bra mycket svårare att bortse från.((För att sätta namn på några av dessa så handlar det i det första fallet i första hand om debatten med Dauvé och Nesic, en debatt som vi alltsedan 2003 har sökt reproducera på svenska och till vilken vi i detta nummer publicerar ytterligare två bidrag (se »Mycket väsen för ingenting» och »Proletariat och kapital – en för kort kärlekshistoria?​»). I det andra fallet handlar det bland annat om kritiken av Marcel (se texterna av Tarona och Lyon/Simon längre fram), men innan denna kritik skrevs konfronterades kretsen kring pamfletten //Appel// vilken sedan dess även har givit ut //​L’insurrection qui vient// (på svenska: //Det stundande upproret//, Pluribus, 2010). För kommuniseringsströmningens kritik av //Appel//, se de första numren av den franskspråkiga tidskriften //Meeting// [[http://​meeting.communisation.net|meeting.communisation.net]]. Red. anm.)) Begreppets hegemoni går nu via en självkritisk analys av pågående kamper snarare än via en kritik av programmet som vi idag kan lämna bakom oss.
  
 Detta gräl och denna polemik syftar inte till att popularisera begreppet, som handlar om kampernas innebörd, om betydelsen av kapitalets utveckling, om kampernas utmynnande i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det är möjligt att de kommer att införlivas i ett antal (i förväg utarbetade) revolutionsscheman. Det kan bli synonymt med kollektivisering,​ med självförvaltning (jodå, det har man sett!). Det kan även bli synonymt med idén att uppnå proletärernas enhet i kamp. Proletärer i kamp skapar mellan sig nya relationer vars förmedling är kampen mot förmedlingen,​ det vill säga kapitalet. Att kalla denna enhet i kamp för kommunisering innebär att man direkt kopplar samman de nuvarande kamperna och revolutionen och detta är oumbärligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism;​ den självständiggör periodens dynamik((Att självständiggöra periodens dynamik innebär att man anser att proletariatets motsättning till den egna existensen som klass skulle kunna existera för sig själv, att den skulle kunna vara någonting annat än en klassaktivitet.)) och skapar sin egen ideologi, vilket endast kan utmynna i ett alternativt levnadssätt. Det är emellertid inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den //​interventionistiska hållningen//​ som följer av den. De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de har rätt, men detta ska i så fall redan ha blivit känt! Detta gräl och denna polemik syftar inte till att popularisera begreppet, som handlar om kampernas innebörd, om betydelsen av kapitalets utveckling, om kampernas utmynnande i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det är möjligt att de kommer att införlivas i ett antal (i förväg utarbetade) revolutionsscheman. Det kan bli synonymt med kollektivisering,​ med självförvaltning (jodå, det har man sett!). Det kan även bli synonymt med idén att uppnå proletärernas enhet i kamp. Proletärer i kamp skapar mellan sig nya relationer vars förmedling är kampen mot förmedlingen,​ det vill säga kapitalet. Att kalla denna enhet i kamp för kommunisering innebär att man direkt kopplar samman de nuvarande kamperna och revolutionen och detta är oumbärligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism;​ den självständiggör periodens dynamik((Att självständiggöra periodens dynamik innebär att man anser att proletariatets motsättning till den egna existensen som klass skulle kunna existera för sig själv, att den skulle kunna vara någonting annat än en klassaktivitet.)) och skapar sin egen ideologi, vilket endast kan utmynna i ett alternativt levnadssätt. Det är emellertid inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den //​interventionistiska hållningen//​ som följer av den. De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de har rätt, men detta ska i så fall redan ha blivit känt!