Vi har redan stött på den ”normativa” förståelsen av klasskampens historia i kritiken av pamfletten Catastrophe et révolution och i Dauvés text finner vi denna förståelse i sin renaste form.
På tredje sidan1 sammanställer Dauvé problematikens vokabulär: en vokabulär bestående av ”förlorade” chanser och ”misslyckade” materialiseringar. Fastän fascismen och nazismen genomgående i texten beskrivs som resultat av klasskampens begränsningar under den föregående perioden, definieras emellertid dessa begränsningar i förhållande till Kommunismen (med stort K) och inte i förhållande till den tidens kamper. På samma gång underkastas kapitalets historia en allmän historisk motsättning: separationen mellan människa och gemenskap, mellan mänsklig aktivitet och samhälle. ”[D]emokratin kommer aldrig att lyckas lösa detta historiens mest separerade samhälles problem” (s. 140, korr.). Det var heller aldrig dess avsikt. Demokratins uppgift är inte att överbrygga isolering, inte mer än hur personliga relationer under feodalismen var till för att binda samman annars åtskilda individer. Det är samhället med de starkaste och mest utvecklade förhållandena mellan människor som producerar illusionen av den isolerade individen. Frågan vi borde ställa oss är inte hur individer, definierade inom ett särskilt produktionssätt, är sammanlänkade genom en politisk form, utan varför dessa sociala band tar sig formen av politik. Sådan individ, sådan gemenskap; individer bildar gemenskaper lika begränsade som de själva. Demokratin (staten i allmänhet) är denna form av gemenskap på den politiska nivån, den kan inte svara mot en icke-existerande allmän separation. Om man säger att demokratin svarar ”dåligt” mot denna separation betyder det att denna allmänna separation, till vilken den svarar ”dåligt”, är den allmänna historiens dynamik (i stora drag utvecklat i La banquise).
Vi får höra att arbetarna besegrades av demokratin med hjälp av partierna och fackföreningarna, men vad beträffar innehållet i och de faktiska målen för dessa arbetarkamper (i Italien, Spanien och Tyskland), sägs det nästan ingenting. Vi slungas därför in i den välkända problematiken med partiernas och fackföreningarnas ”svek”. Att arbetarna lydde reformistiska rörelser – är just vad som borde ha förklarats, och det med utgångspunkt i kampernas egen natur, snarare än att låta manipulationens och svekets dunkla skugga duga som förklaring. ”Proletärerna litade på … demokraterna” (s. 144), samma proletariat som bekämpade kapitalet ”genom att använda dess egna medel och mål” (s. 141) – metoder och mål som aldrig preciseras. Dauvé vågar ställa frågan: ”Vilka besegrade denna proletära energi?” (s. 145), men ingenting sägs om det innehåll, den karaktär och de verkliga begränsningar som hör ihop med denna energi. Det är proletär energi och det är allt. För Dauvé var den centrala frågan ”hur man skulle kontrollera arbetarklassen” (s. 146), men innan vi ställer denna fråga måste vi kunna svaret på en annan: ”Vad gör arbetarklassen?”. Detta synes alltid självklart i texten, det är bara en fråga om ”proletär energi”. Varför segrade ”kontrollen” 1921 och 1943 (i Italien)? Detta är frågor som texten bara kan besvara anekdotiskt; eller annars på det djupsinniga sätt vi kommer att se längre fram: arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution – det faller samman i en tautologi.
Vi finner återigen samma obestämda ”revolutionära energi” i analysen av arbetarklassens misslyckande och den påföljande nazistiska segern i Tyskland. ”Det tyska nederlaget år 1918 och kejsardömets fall resulterade i ett proletärt angrepp [vi måste ha att göra med ett uttryck för ’proletär energi’] så starkt att samhällets grundvalar skakade, men tyvärr var detta angrepp oförmöget att revolutionera samhället. Därför hamnade socialdemokratin och fackföreningarna i centrum”. (s. 150) Vi får inte veta någonting annat om detta ”proletära angrepp”. Varför är det inte tillräckligt kraftfullt för att revolutionera samhället? Det är emellertid den frågan, och bara den frågan, som vi behöver besvara. Saker ter sig så uppenbara för författaren, det är tillräckligt att säga ”proletariat” och ”revolution”. Likväl ger han oss en flyktig anvisning för en väg framåt: den tyska radikala rörelsen beskrivs som om den ”bekände sig till en arbetarvärld” (s. 149, vår emfas.). Men det här avgörande uttalandet utvecklas inte vidare, det tjänar här bara som en sorts detalj vilken inte löser frågan om nederlaget eftersom det genast förminskas av det allmängiltiga i ”proletärt angrepp”.
Nyckeln till problematiken ges till oss i en förbigående anmärkning: ”Men den konservativa revolutionen tog också över gamla antikapitalistiska tendenser (återvändandet till naturen, flykten till städerna osv.) som arbetarpartierna, till och med de extremistiska, hade blundat för eftersom de vägrade införliva proletära kommunitära förhållanden och icke-klassbestämda dimensioner [la dimension a-classiste et communautaire] i rörelsen och på grund av sin oförmåga att se framtiden som något annat än den tunga industrins utveckling.” (s. 148, korr.) Vi kommer inte att säga någonting om naziregimens bemödanden med industrin. Det är den ”proletära energin” som intresserar oss. Denna energi finns av allt att döma inneboende i den här ”kommunitära och icke-klassbestämda dimensionen”. Om det är så, när denna dimension väl har förklarats, kan allt annat – det vill säga klasskampens verkliga historia – inte vara något annat än en följd av former som är mer eller mindre i överensstämmelse med den. Det vanliga resonemanget är som följer: människan och samhället är frånskilda, det är hela historiens grundval, alla de historiska samhällsformationerna grundar sig på denna separation och de försöker lösa den men bara genom alienerade former. Kapitalet är det samhälle där separationen drivs till sin spets, men på samma gång (Hegel till räddning!) är det samhället som ger liv åt en klass med denna kommunitära dimension, en klass som är en icke-klass. Kapitalet, för sig självt, tvingas att besvara den fråga som separationen ställer (som, vilket vi inte ska glömma, bara är en form av socialt band) med staten, demokratin och politiken. Vi hamnar i en lätt motsättning mellan två svar på samma fråga. Det är inte längre proletariatet och kapitalet som är uttrycken för motsättningen inom det kapitalistiska produktionssättet, utan den mänskliga gemenskapen, uppburen av de konfronterande parterna proletariatet och politiken (staten) och den enda länken dem emellan är att de är motsatta lösningar till det transhistoriska problemet med separationen mellan människa och samhälle, individ och gemenskap. Vi kan finna denna problematik i en utvecklad form i ”Le roman de nos origines”.2 Hela denna problematik ignorerar materialismens grundläggande axiom: sådan individ, sådan gemenskap.
Proletariatet har inte någon kommunitär dimension eller dimension som inte är klassbestämd. Det har, i sin motsättning med kapitalet, förmågan att avskaffa kapitalet och klasserna och att producera gemenskapen (individens samhälleliga omedelbarhet) Ändå är detta inte en dimension som det bär inom sig självt, varken som en given natur utifrån dess situation i det kapitalistiska produktionssättet och ännu mindre har den allmänhistoriska tendensen mot gemenskap slutligen upptäckt sitt subjekt.
Då Dauvé inom denna problematik inte kan betrakta klasskampen som dess omedelbara formers verkliga historia och förstå att dess specifika historiska innehåll uttömmer totaliteten av det som händer (alltså inte som en historisk produkt av någonting annat), kan han inte säga oss varför revolutionen misslyckades; varför det är så att partier, även extremistiska, har negligerat hur denna kommunitära dimension kan förlora; hur det kommer sig att varje gång staten, partierna och fackföreningarna vill slå ned den revolutionära rörelsen, så lyckas det. ”Kontrarevolutionen triumferar oundvikligen på revolutionens terräng” (s. 148, korr.). Precis, men i texten får vi aldrig reda på varför kontrarevolutionen vinner i händelse av varje historiskt specifika revolution. Författaren beskriver hur det händer men lämnar det där. Givet hans problematik måste den enda förklaringen vara tautologisk – revolutionen misslyckades därför att den avstannade. Med detta säger vi ingenting om den verkliga, existerande revolutionens verkligt existerande misslyckande. ”I denna situation var demokratin och socialdemokratin ovärderliga för den tyska kapitalismen, eftersom de krossade revoltens anda i valbåset, vilket innebar att man tillvann sig en rad reformer från cheferna, men att revolutionärerna skingrades3.” (s. 150, korr.) †Men förhållandet mellan kapitalistklassens och socialdemokratins aktivitet och själva revolutionens historiska innehåll, som i sig skulle kunna säga oss varför det ”lyckas”, förblir den nödvändiga blinda fläcken inom denna problematik.
Kapitlet om Spanien tar detta dödläge till sin extrem. Dauvé beskriver kontrarevolutionen med precision (vi har inga meningsskiljaktigheter med honom där), men han talar bara om revolutionen på grundval av vad den inte gjorde, i relation till vad den borde ha gjort och som en följd av ödesdigra misstag (s. 159). ”Sedan arbetarna hade besegrat reaktionens styrkor i en rad städer innehade de makten. Men vad skulle de använda denna makt till? Skulle de ge den tillbaka till den republikanska staten eller skulle de använda den för att fortsätta röra sig i en kommunistisk riktning?” (s. 158, korr.) Vi vet redan svaret, och Dauvé förklarar för oss i detalj om de spanska revolutionärernas ödesdigra misstag, vilka misslyckades med att utmana den legala regeringen, staten. Men varför begick de dessa misstag, var de inte avhängiga det ”proletära angreppets” innersta natur? (Detta ”misstag” var sannerligen ödesdigert, men om det går att tala om ett misstag överhuvudtaget är mindre självklart). Detta är de verkliga frågorna som denna problematik inte kan ta sig an. ”[I maj 1937] hade [arbetarna] fortfarande förmågan att resa sig mot staten (denna gång i dess demokratiska form), men de kunde inte längre driva kampen till en öppen brytning” (s. 161, korr.) – ändå hade de uppenbarligen denna förmåga i juli 1936. Enligt Dauvé ”bedras” massorna av CNT och POUM som är rädda för att fjärma sig från staten: ”Eftersom massorna accepterade både de ’representativa organisationernas’ medlande roller, men även POUM:s och CNT:s roller som medlare, gav de upp helt utan strid mot den republikanska polisen i maj 1937.” (s. 161–162) Om vi följer den här tolkningen är spanska proletärer idioter. Det är extraordinärt att använda uttryck som ”ödesdigert misstag”, ”Massorna litade på…”, ”proletärerna, övertygade om att de hade den faktiska makten” (s. 169), ”Eftersom massorna accepterade … de ’representativa organisationernas’ medlande roller”, utan betänkligheter eller frågor som: Varför fungerar det? Varför förlitade de sig? Varför skedde det här misstaget? Varför denna övertygelse? Även om dessa frågor inte tycks falla författaren in, borde vi ändå fråga oss varför de inte ställs.
Förklaringen är att i texten är proletariatet i sin natur revolutionärt, och ännu bättre, kommunistiskt. Det tas för givet att historien är en historia om människans och samhällets separation. Vad beträffar proletärerna är de ”varufierade varelser som inte längre kan eller vill vara varor och vars revolt spränger den kapitalistiska logiken” (s. 163). Proletärerna är i sig själva motsägelsefulla varelser, och som sådana bär de gemenskapen – kommunismen – inom sig. Härav följer att när de misslyckas att göra revolution så beror det på att de har fel eller har blivit bedragna. På så sätt blir det som inte hände förklaringen till det som hände.
Formeln ”varufierade varelser” etc. lämnar teoretiska frågor som inte kunde bli besvärligare eller mer avgörande höljda i dunkel. Proletärerna är här den springande punkten i en intern motsättning, vars villkor lämnas outsagda och förgivettagna. ≈ ena sidan är de varor, men i namn av vad, å andra sidan, vill de inte vara det? Elementärt: de är människor. Den samhälleliga definitionen av proletariatet i ett specifikt produktionssätt banar väg för en hybriddefinition: vara och människa. Men vem är då denna människa som inte är helheten av sina sociala förhållanden, genom vilka av dessa definieras hon inte som en vara? Vi ser här åter kritiken av Carlos ståndpunkt i debatten om ”fordismens försvinnande”.4
Från det ögonblick då proletariatets revolutionära natur konstrueras som denna motsägelsefulla hybridisering av människa och vara, försvinner klasskampens, och mer precist revolutionens och kommunismens, historia. Kommunismen ristas för all framtid in i proletariatets natur. Att proletariatet vare sig kan eller vill förbli vad det är, är inte någon intern motsättning i dess natur, inneboende i dess existens, utan snarare realiteten i dess motsägelsefulla förhållande till kapitalet i ett historiskt specifikt produktionssätt. Det är denna särskilda varas förhållande som arbetskraft för kapitalet, och således som exploateringsförhållande, som är det revolutionära förhållandet. Framställt på det här sättet är det nödvändigtvis en historia om denna motsättning. Klasskampen i Barcelona i maj 1937 var inte den kommunistiska rörelsen i allmänhet (ens under särskilda förhållanden) som kom till korta av skäl som aldrig kan ges; det var snarare revolutionen så som den verkligen existerade. Det vill säga som en affirmation av proletariatet, vilket härleder sin autonoma kraft och sitt autonoma innehåll från sina villkor inom det kapitalistiska produktionssättet. ”Misstagen” framträder nu för vad de är, som inneboende begränsningar, så till den grad att revolutionen implicerar sin egen kontrarevolution. Affirmationen av proletariatets autonomi implicerar affirmationen av vad det är inom kapitalet, det vill säga där det finner sin styrka och sin aktivitets enda raison d’Ítre. Detta samtidigt som den väsentliga länken mellan denna aktivitet och kontrarevolutionen produceras.
Affirmationen av en ”icke-klassbestämd”, ”kommunitär” dimension av proletariatet härrör blott från en bristande förståelse av en epok av klasskampen (fram till 1840-talet) och inte från proletariatets revolutionära natur. Emellertid medger detta att proletariatet konstrueras som mänsklighetens förkroppsligande, som en tidigare motsättnings representation. Kommunismen förutsätts vara en dynamik [tension], en tendens, som redan under det kapitalistiska produktionssättet motsätter sig och avser att spränga kapitalet. Detta är inte samma sak som att påstå att kommunismen är den rörelse som upphäver det nuvarande tillståndet, dvs. den i detta förhållande inneboende motsättningens rörelse. Vidare, om proletariatet vore försett med denna dimension skulle inte längre klasskampens historiska process vara nödvändig i förhållande till revolutionen, den vore enbart en realisationsprocess. Det är detta som orsakar den misslyckade analysen i vilken motsättningen mellan kommunismen och kapitalet ersätter motsättningen mellan proletariatet och kapitalet.
Om vi återgår till textens beskrivning av kärnan i spanska inbördeskriget slås vi av användningen av konjunktiv och konditionalis5: ”Att föra ut revolutionen bortom områden som var under republikansk kontroll skulle emellertid ha krävt att man avslutade revolutionen även i de republikanska områdena.” (s. 163) Det som inte lyckades hända är alltid förklaringen till vad som faktiskt hände. ”Men inte ens Durruti verkade inse att staten fortfarande var helt intakt.” (s. 164) Allting sker som om det fanns en enorm termometer med en skala upp till den kommunistiska revolutionen (den mänskliga gemenskapen): du stoppar in den i ett känsligt händelseförlopp och tittar efter hur högt kvicksilvret stiger, sedan förklarar du att kvicksilvret bara steg så högt därför att det inte lyckades stiga högre.
Men ”Durruti och hans kamrater förkroppsligade en energi som inte hade väntat på 1936 för att storma den existerande världen” (s. 165). ”Proletär energi” spelar en stor roll i den här historiesynen, det är vad som får kvicksilvret att stiga i termometern. Det är, som i den gamla fysiken, en av de outsägliga krafter som är destinerade att riva upp alla tautologier. Vi noterar i förbigående att ”energin” är inkarnerad, precis som ”elden”. I slutändan, utan att förklara varför den spanska revolutionen misslyckades att gå längre och vad dess väsentliga förhållande till kontrarevolutionen är, ansamlas hos Dauvé alla de fullkomligt relevanta hur-frågorna, men utan att han någonsin tillhandahåller oss ens början på en förklaring, såvida det inte ligger i de konditionala satserna, där villkoret är vad som skulle ha gjorts: ”Tio år senare skulle tillkännagivandet av den omedelbara och ovillkorliga självständigheten för spanska Marocko åtminstone ha skapat problem bland reaktionens stormtrupper.” (s. 166); ”För att förändringarna skulle ha kunnat leva kvar och utvecklas skulle dessa förändringar som gav revolutionen ett verkligt innehåll ställt sig antagonistiska till den stat som helt klart var dess motståndare. Problemet var följande: efter juli 1936 existerade dubbelmakten endast skenbart. Den proletära maktens organ, som hade utvecklats ur upproret, och de som bortsåg från socialiseringarna, tolererade inte bara staten utan såg även till att hjälpa staten i dess krav att kampen mot Franco skulle föregå allt annat. Som om det var taktiskt nödvändigt att gå genom staten för att kunna besegra Franco.” (s. 169); ”Kommunistiska åtgärder kunde ha underminerat de två staternas (den republikanska och den nationalistiska) sociala baser, endast genom att lösa den agrara frågan. Från 1930 och framåt svalt mer än hälften av befolkningen. På grund av detta uppstod en revolutionär kraft ur den mest förtryckta delen av samhället, det vill säga de som stod längst ifrån det ’politiska livet’ (det vill säga kvinnor), men den kunde inte gå hela vägen och förinta systemets rötter och grenar.” (s. 177, korr.) Varför? För att svara på den frågan måste man definiera kampen som något annat än den ”revolutionära elden” (s. 167), ”revolutionär energi”, ”kommunistiska potentialer” (s. 176) eller ”den avbrutna revolutionen…” (s. 170). Motsättningen mellan proletariatet och kapitalet måste förstås som ett förhållande av ömsesidig inblandning [rapport d’implication reciproque] och därigenom framställs revolutionen och kommunismen som historiska produkter och inte som ett resultat av den revolutionära klassens natur, vilken har definierats som sådan en gång för alla.
För Dauvé bär den tyska revolutionen, liksom den ryska och den spanska, vittnesbörd om ”en kommunistisk rörelse som skulle förvandla hela samhället” (s. 177). Men det är just denna kommunistiska rörelses natur, vid detta ögonblick i den historiska motsättningen mellan proletariatet och kapitalet, som måste definieras om vi vill förstå dess begränsningar och dess relation till kontrarevolutionen, utan att reducera den till vad den skulle ha gjort och vad den inte var. Ändå förser författaren oss med en förklaring till revolutionens begränsningar, om än till synes utan att tillmäta det någon stor betydelse: ”Det spanska inbördeskriget bevisade den revolutionära kraften i de kommunitära band och former som har penetrerats av kapitalet men som ännu ej dagligen reproduceras av kapitalet, men den visade även deras oförmåga att av sig själva skapa en revolution. Frånvaron av attacker på staten utdömde etableringen av andra förhållanden till en fragmentarisk självförvaltning som hade kvar kapitalismens innehåll och även ofta dess former, särskilt då pengar och verksamheternas uppdelning genom individuella företag.” (s. 177, korr.) Tänk om det var just dessa band och former som hejdade ”angreppet”? Och tänk om det inte var något annat än en särskild form av proletariatets affirmation? Dauvé ställer sig inte den här typen av frågor eftersom de särskilda förhållandena för honom blott förstås i förhållande till vad revolutionen måste göra, och inte till revolutionens karaktär vid en given tidpunkt. I denna korta men mycket intressanta passage undkommer han inte problematiken med objektiva förhållanden–revolutionär natur. Dessa särskilda förhållanden som han fäster vår uppmärksamhet på skulle ha varit de som trots allt skulle ha frambringat ett angrepp på staten. Följaktligen inlemmas inte denna förklaring till begränsningarna i den allmänna argumentationen. Om den hade inlemmats skulle Dauvé ha tvingats att historiskt specificera denna ”revolutionära energi” och ”revolutionära eld” och skulle inte längre kunna tala om ”den avbrutna revolutionen…” eller ”kommunistiska potentialer”. Han skulle inte längre kunna förklara vad som hade hänt med vad som inte hade hänt, och alla dessa ”skulle ha varit” vore meningslösa. Som det är nu nöjer han sig med att ställa en ahistorisk syn på revolutionen och kommunismen sida vid sida med de förhållanden som kommer att forma och gestalta den. Klasskampens historia är här alltid dubbel. ≈ ena sidan den kommunistiska principen, den revolutionära elden eller energin som ger liv åt proletariatet, en transcendental historia. ≈ andra sidan denna energis begränsade manifestation, en anekdotisk historia. Mellan dessa två aspekter finns det en hierarki. Den transcendentala historien är den ”verkliga” historien, och den verkliga historien med alla sina begränsningar är bara den förras olyckliga gestaltning, så att den förra oavbrutet står till doms över den senare.
Man kan knappast ifrågasätta Dauvés yttranden om samhällssituationen i 1930-talets Spanien. Denna situation skulle ha övervunnits om den revolutionära elden är vad han förutsätter i sin analys, oavsett om det hade varit möjligt att göra det han säger skulle ha varit nödvändigt att göra, och om förhållandena således hade kunnat övervinnas, eller om det inte hade varit möjligt och Dauvés konditionala satser därmed förlorar all rationell signifikans. Om det hade gällt en programmatisk kamp, då blir en sådan situation (”kommunitära band”) ett material som den reviderar i enlighet med sin egen natur.
Man kan betänka att denna historiska text som helhet är en reflektion över hur revolutionen måste och kan vara idag. Men problemet är att Dauvé framför detta på ett evigt, atemporalt sätt, så även om vi vinner ny kunskap kommer vi inte att göra några framsteg mot den grundläggande frågan: varför skulle revolutionen idag kunna vara vad den inte var i det förflutna?
Bara för att klargöra: vi är definitivt överens med den rad av fakta som Dauvé presenterar, lika mycket för Tyskland som för Spanien (med några reservationer angående Ryssland). Hans uppfattning om den kommunistiska revolutionen är helt och hållet vår egen vad beträffar dess innehåll och kommunistiska åtgärder – förståelsen av den som kommunisering och inte som föregående kommuniseringen. Vi skiljer oss från varandra grundligt när det kommer till Dauvés förståelse av klasskampens riktning som en inom proletariatets väsen given och känd kommunistisk princips juxtaposition, och som i historien nöjer sig med att uttrycka denna princip på ett partiellt, förvirrat eller ofullständigt sätt. Detta handlar inte om metoden för den historiska analysen, detta är inte något gräl mellan historiefilosofer. Liksom alltid är det förståelsen av den nuvarande perioden som står på spel. Dauvés metod omöjliggör en förståelse av programmatismens upphävande, upphävandet av revolutionen som proletariatets affirmation. Den kommunistiska revolutionen, som vi för tillfället förstår den, som den framträder i den här kampcykeln, är för honom redan där (begränsad, avbruten, med brister och illusioner) i de ryska, tyska och spanska revolutionerna. Om vi alltså säger att vi håller med om den syn på revolutionen som presenteras i slutet av pamfletten, så beror detta på att Dauvé inte ser att denna revolution inte är de som var i Ryssland, Tyskland etc. De var revolutioner av den kampcykel under vilken proletariatet affirmerades, detta är inte fallet idag. Förvirringen står inte utan konsekvenser för någon teori som grundar sig på den nuvarande situationen för förhållandet mellan proletariatet och kapitalet, på förståelsen av de nuvarande kamperna och på revolutionen som produktionen av det som övervinner denna kampcykel. Det vill säga, dessa kamper producerar verkligen sitt eget övervinnande (praktiskt och teoretiskt) och ska inte dömas i förhållande till detta övervinnande som en befintlig norm. Klasskampens historia är produktion och inte realisation.
1. ”När uppror dör”, Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004, s. 137
2. I La banquise nr 2. En svensk översättning finns på För kommunisms hemsida: ”Om vårt ursprung” <http://www.geocites.com/forkommunism/texter/dauve_origines.html>. Övers. anm.
3. Den franska versionen av texten som Théorie communiste refererar till har också ”tyglande av arbetare” i listan över demokratins brott. (Not från den engelska översättningen.)
4. Se pamfletten Advocom / Echanges et movement, Myths of dispersed Fordism. A controversy about the transformation of the working class, London 1993. Carlos är en av deltagarna i denna ”kontrovers” om fordismens försvinnande och bidrar bl.a. med texten ”Dispersed Fordism and the new organisation of labour. Towards a new type of struggle?” som ursprungligen var med i den spanska tidskriften Vis-·-vis. Övers. anm.
5. Detta åsyftar de modus som inom grammatiken kallas konjunktiv och konditionalis. Modus är ett sätt att genom verb uttrycka talarens attityd till det sagda. Konditionalis används framförallt när innehållet i en sats bestäms av ett villkor som inte är eller rimligen inte kommer att bli uppfyllt. Franskan – som både Théorie communiste och Gilles Dauvé skriver på – använder verbböjning för att uttrycka konditionalis, något som i svenskan motsvaras av en konstruktion med hjälpverbet skulle. Den har formen skulle (+ha)+huvudverb, exempelvis ”Revolution skulle ha lyckats om…”. Konjunktiv används när innehållet i en sats är hypotetiskt, kontrafaktiskt eller ett uttryck för en önskan. På svenska uttrycks konjunktiv med verbböjning endast för vissa starka verb, exempelvis vore och finge. I det franska språket är konjunktiv verbböjning mer framträdande. Red. anm.