Om den ryska revolutionen blir signalen för den proletära revolutionen i Väst, så att båda kompletterar varandra, kan det nuvarande ryska gemensamma ägandet av jorden tjäna som utgångspunkt för en kommunistisk utveckling.Marx och Engels, Förordet till den ryska utgåvan av Kommunistiska manifestet, 1882.
Det här perspektivet realiserades inte. Det europeiska proletariatet gick miste om sin rendesvouz med en vitaliserad rysk bondekommun.
Brest–Litovsk, Polen, december 1917: Bolsjevikerna föreslog Tyskland fred utan annekteringar, ett Tyskland som hade för avsikt att ta över stora delar av det gamla tsarväldet, som sträckte sig från Finland till Kaukasus. Även om de tyska soldaterna var »proletärer i uniform», lydde de ändå sina officerare i februari 1918 och återupptog offensiven mot sovjeternas Ryssland som om de fortfarande kämpade mot tsarens armé. Ingen fraternisering ägde rum, och det revolutionära kriget som förespråkades av bolsjevikvänstern visade sig bli omöjligt. I mars blev Trotskij tvungen att skriva ett fredsavtal som dikterades av den tyske kejsarens generaler. »Vi byter rum mot tid» som Lenin uttryckte det, och faktiskt, i november så förvandlade det tyska nederlaget avtalet till en obetydlig papperslapp. Icke desto mindre misslyckades bolsjevikerna med att förverkliga internationella förbindelselänkar mellan exploaterade grupper. Några månader senare, när dessa soldater återvänt till civilt liv i och med krigets slut, konfronterade samma proletärer alliansen mellan den officiella arbetarrörelsen och frikårerna. Nederlag följde på nederlag: i Berlin, Bayern och Ungern 1919, sedan Röda armén i Ruhr 1920, marsaktionen 1921…
September 1939. Hitler och Stalin har just delat upp Polen. Vid gränsbron vid Brest–Litovsk hämtas hundratals medlemmar i KPD, som varit flyktingar i Sovjet och där följaktligen arresterats som »kontrarevolutionärer», från de stalinistiska fängelserna och lämnas över till Gestapo. Flera år senare beskriver en av dem sina ärr på ryggen (»GPU gjorde detta») och sina avslitna naglar (»och detta gjorde Gestapo»). En rättvis summering av första hälften av detta århundrade.
1917–37: tjugo år som skakade världen. Den våg av ohyggligheter som representerades av fascismen, sedan andra världskriget och de det följande oroligheterna, är effekten av en gigantisk samhällskris som började med myterierna 1917 och slutade med spanska inbördeskriget.1
Enligt vänstern är fascismen den omaskerade råa statsmakten och det råa kapitalet, så det enda sättet att slippa fascism är genom att göra sig av med kapitalismen helt och hållet.
Så långt stämmer det. Tyvärr betyder detta i allmänhet att analysen slår tillbaka mot sig själv. Eftersom fascism är kapitalism i sin värsta form borde vi hindra den från att utvecklas till sin värsta form, vi borde kämpa för en »normal» ickefascistisk kapitalism, och till och med stödja ickefascistiska kapitalister.
Eftersom fascismen dessutom är kapitalet i sin mest reaktionära form leder en sådan åsikt till att vi bör kämpa för att främja kapitalet i dess mest moderna, ickefeodala, ickemilitaristiska, ickerasistiska, ickereaktionära form, d.v.s. en mer liberal kapitalism, med andra ord en mer kapitalistisk kapitalism.
Även om antifascismen verkligen försöker förklara hur fascismen tjänar »storföretagens» intressen2 så menar den att fascismen kunde ha undvikits både 1922 och 1933, d.v.s. utan att förstöra storföretagen, om bara arbetarrörelsen och/eller demokraterna hade lagt tillräcklig kraft på att hindra Mussolini och Hitler från att ta makten. Antifascismen är de ändlösa nederlagens komedi: om bara, år 1921, det Italienska socialistpartiet och det nyskapade Italienska kommunistpartiet hade allierat sig med de republikanska krafterna för att stoppa Mussolini… om bara, i början av 30-talet, KPD inte hade börjat sin sekteristiska kamp mot SPD, då hade Europa besparats den mest fruktansvärda diktaturen i historien, ett andra världskrig, ett nazistimperie som nästan sträckte sig över hela kontinenten, koncentrationslägren och judeutrotningen. Ovanför och bortom sina korrekta observationer om klasser, staten och banden mellan fascismen och storindustrin misslyckas denna antifascistiska vision med att se att fascismen uppstod ur ett dubbelt misslyckande: det revolutionära nederlaget efter första världskriget, revolutionärerna krossades av socialdemokratin och den parlamentariska demokratin. Det andra nederlaget var att demokraterna och socialdemokraterna misslyckades med att förvalta kapitalet under 20-talet. Om man inte förstår den period som föregick fascismen lika väl som de tidigare faserna av klasskamp, både dess styrka och begränsningar, kan man varken förstå fascismens natur eller hur den kunde komma till makten.
Vad är fascismens verkliga drivkraft om inte kapitalets politiska och ekonomiska sammanslagning, en tendens som har blivit allmän sedan 1914? Fascismen var ett speciellt sätt att åstadkomma denna enhet i länder, Tyskland och Italien, där staten var oförmögen att upprätthålla ordning (inberäknat ordning inom delar av bourgeoisien) trots att revolutionsförsöken hade blivit utsläckta. Mussolini var ingen Thiers med en solid maktbas som beordrade de reguljära styrkorna att massakrera kommunarderna. En av fascismens grundläggande aspekter är att den föds på gatorna, att den använder sig av oordning för att skapa ordning. Att den mobiliserar delar av den gamla medelklassen som fruktar sämre tider och att den utifrån lyckas förnya staten, den stat som inte är kapabel att hantera kapitalismens kris. Fascismen var ett försök av bourgeoisien att med tvång dämpa sina egna motsättningar, att använda arbetarklassens mobiliseringsmetoder för sin egen del och utnyttja den moderna statens alla resurser, först mot en inre fiende och sedan mot en yttre.
Det här var en verklig kris hos staten, under övergången till kapitalets totala herravälde över samhället. Först hade arbetarorganisationerna varit nödvändiga för att krossa den proletära revolten, sedan blev fascismen det enda medlet som kunde sätta stopp på det kaos som följde. Detta kaos var förstås inte revolutionärt men det lamslog och stod i vägen för kapitalets lösningar som, till följd härav, inte kunde bli annat än våldsamma. Den här krisen övervanns bara delvis: den fascistiska staten var effektiv endast till det yttre, eftersom den införlivade lönearbetskraften med våld och försökte begrava klassmotsättningar på ett konstlat sätt genom att projicera dem på militaristiska äventyr. Men krisen övervanns, någorlunda, av den med många tentakler försedda demokratiska staten som skapats 1945 och som hade fascismens alla metoder, men även hade några egna knep. Den demokratiska staten neutraliserade arbetarrörelsens organisationer istället för att likt den fascistiska förgöra dem. Parlamenten har förlorat den verkställande makten. Med welfare eller workfare, med modern övervakningsteknik eller med statlig hjälp till miljoner individer, kort sagt med hjälp av ett system som gör alla alltmer beroende, överträffar den sociala likriktningen allt som skapats med fascistisk terror, men fascismen som en specifik rörelse har försvunnit. Fascismen tillhörde en tid då bourgeoisien under statens tryck, speciellt inom kontexten av de nyskapade staterna och nationerna, behövde hård kontroll.
Bourgeoisien tog till och med ordet »fascism» från arbetarklassorganisationer i Italien, vilka ofta kallades fasci. Det är signifikant för fascismen att den först och främst definierade sig som en organisationsform och inte som ett program. Ordet syftade både på symbolen för statsmakt (fasces, eller spöknippen, användes av tjänstemän i det antika Rom), och på en vilja att få människor att gå in i korporationer (grupper). Fascismens enda program är att organisera, att med tvång ena de komponenter i samhället som har glidit isär.
Diktaturer är inte ett vapen för kapitalet (som om kapitalet kunde ersätta dem med andra, mindre brutala vapen): diktaturen är en av dess tendenser, en tendens som förverkligas närhelst den tycks nödvändig. Ett »återvändande» till parlamentarisk demokrati så som skedde i Tyskland efter 1945, visar att diktaturen inte är användbar för att integrera massorna i staten (åtminstone inte förrän nästa gång). Problemet är därför inte att demokratin förtrycker oss mindre: alla skulle föredra att exploateras på det svenska sättet framför att bli kidnappad av Pinochets hantlangare. Men har vi ett val? Även den vänliga skandinaviska demokratin skulle förvandlas till en diktatur om omständigheterna tvingade den till det. Staten kan endast ha en funktion, vilken den uppfyller antingen demokratiskt eller diktatoriskt. Det faktum att den förra är mindre rå betyder inte att man kan omorientera staten för att göra sig av med den senare funktionen, diktaturen. Kapitalismens former bestäms inte mer av vad lönearbetarna föredrar än av bourgeoisiens intentioner. Weimar kapitulerade för Hitler med öppna armar. Leon Blums folkfront undvek inte fascism, eftersom det i Frankrike varken behövdes en diktatorisk sammansmältning av kapital eller en reducering av medelklassen.
Det finns inte något politiskt »val» som proletärerna kan välja mellan eller som de med tvång kan påtvinga samhället. Demokrati är inte diktatur, men demokratin förbereder diktatur, och förbereder sig själv för att bli en diktatur.
Antifascismens egentliga natur handlar om att bekämpa fascismen genom att försvara demokratin: man kämpar inte längre mot kapitalismen utan försöker hindra att kapitalismen gör bruk av sitt »totalitära val». Eftersom socialism anses vara äkta demokrati, och kapitalismen ses som en accelererande tendens mot fascism, glöms de verkliga motsättningarna bort. Nämligen de mellan proletariatet och kapitalet, kommunismen och lönearbetet, proletariatet och staten. Istället för dessa presenteras demokrati vs. fascism som kärnan i det revolutionära perspektivet. Den officiella vänstern och extremvänstern berättar för oss att en verklig förändring skulle vara förverkligandet av idealen från 1789. De ideal som hela tiden blivit förrådda av borgarklassen. Den nya världen? Den finns redan här på sätt och vis, i små embryon som måste bevaras, i små knoppar som måste vårdas: de demokratiska rättigheter som redan existerar måste utvecklas mer och mer, med allt större dagliga doser av demokrati, så att vi till sist når den fullständiga demokratin, eller socialismen.
När samhällskritiken reduceras till antifascistiskt motstånd, engagerar den sig högtidligt för allt som den en gång kritiserade och ger upp tanken om en ett »bortom». Revolutionen ersätts med gradualism, en variant av »den fredliga övergången till socialism» som en gång förespråkades av kommunistpartierna, och som förlöjligades för trettio år sedan av alla som var seriösa med att de ville förändra världen. Regressionen är påtaglig.
Vi kommer dock inte att håna vänstern eller extremvänstern för att de tog avstånd från ett kommunistiskt perspektiv som de i realiteten endast kände till när de motsatte sig det. Det är alldeles för tydligt att antifascismen förnekar revolutionen. Men antifascismen misslyckas också där den säger att den är effektiv: i att stoppa en möjlig diktatorisk förändring av samhället.
Den borgerliga demokratin är en fas i kapitalets maktövertagande och dess utbredning under 1900-talet fullbordar kapitalets överhöghet genom att intensifiera individernas isolering. Demokratin föreslås som ett botemedel mot klyftorna mellan människan och samhället, mellan mänsklig verksamhet och samhället, och mellan klasser. Men demokratin kan aldrig lösa detta samhälles problem. Vårt samhälle är det mest segregerade i historien. Som en form som inte kan förändra sitt innehåll, är demokratin i själva verket en del av det problem som det säger sig vara lösningen på. Varje gång demokratin säger att den stärker »samhällskontraktet», bidrar den faktiskt till att upphäva det. Varje gång den med sin byråkrati försöker reducera varusamhällets motsättningar, gör den det genom att dra åt nätet som staten lagt över samhällsförhållandena.
Antifascisterna måste, för att bli trovärdiga, förklara för oss hur direkt demokrati är förenlig med varusamhällets kolonialisering, en utveckling som tömmer gemensamma platser och fyller dem med varuhus. De måste förklara hur en överallt närvarande stat som människor vänder sig till för att söka skydd och hjälp, hur denna maskin som producerar social »godhet», inte kommer att begå »onda» handlingar när explosiva motsättningar gör det nödvändigt för den att återställa ordningen. Fascismen är det grova smickret för det statliga monstret, medan antifascismen är den mer raffinerande ursäkten för staten. Kampen för en demokratisk stat är inget annat än en kamp för att stärka staten och långt från att försvaga totalitarismen, stärker en sådan kamp totalitarismens makt över samhället.
Fascismen triumferade i de länder där det revolutionära angreppet efter första världskriget mognade till en rad av beväpnade uppror. I Italien konfronterade en viktig del av proletariatet fascismen genom att använda dess egna medel och mål. Det var inget antifascistiskt med den här kampen: att bekämpa kapitalet tvingade arbetarna och det unga kommunistpartiet (skapat i Livorno i januari 1921 och under ledning av den bordigistiska fraktionen) att kämpa både mot svartskjortorna och den parlamentariska demokratins poliser.3
Fascismen är unik på det sättet att den ger kontrarevolutionen en massbas och att den imiterar revolutionen. Fascismen vänder parollen »förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig» mot arbetarrörelsen och den uppstår som en reaktion hos demoraliserade veteraner som återvänt från kriget till det civila livet, där de är nollor och endast hålls ihop av kollektivt våld. Därför vill de förstöra allt som de tror är orsaken till deras »fattigdom»: subversiva element, fiender till nationen etc. I juli 1918 gjorde Mussolinis tidning Il Popolo d’Italia ett tillägg till titeln: »Veteranernas och producenternas dagstidning».
Därför blev fascismen från första början medhjälpare till polisen i landsbygdsområden, genom att slå ner jordbruksproletariatet med kulor och krut, men på samma gång utvecklade den en ursinnig antikapitalistisk demagogi. År 1919 representerade den ingenting: i Milano, i det allmänna valet i november fick fascisterna mindre än 5 000 röster medan socialisterna fick över 170 000. Ändå krävde fascisterna avskaffandet av monarkin, senaten och alla adelstitlar, de krävde rösträtt för kvinnor, expropriering av prästerskapets egendomar och av de stora godsägarnas och industrialisternas egendom. Fascismen slogs mot arbetaren i »producentens» namn. Mussolini återuppväckte minnet av Röda veckan år 1914 (vilken hade sett en våg av upplopp speciellt i Ancona och Neapel) och hyllade fackföreningarnas positiva roll i att knyta arbetarna till nationen. Fascismens mål var att genom auktoritära medel bygga upp staten för att skapa nya statliga strukturer kapabla att (i motsats till demokratin, sa Mussolini) begränsa storkapitalet och kontrollera varusamhällets logik som utplånade värden, sociala band och arbetet.
I decennier hade borgarklassen förnekat att sociala motsättningar verkligen existerade. Fascismen å andra sidan tillkännagav dem med våld, genom att förneka motsättningar mellan klasser och överföra dem till kampen mellan nationer, och pekade ut Italiens öde som en »proletär nation». Mussolini var arkaisk i den meningen att han upprätthöll traditionella värderingar som fördärvats av kapitalet, och modern i den meningen att han kämpade för att försvara folkets sociala rättigheter.
Den fascistiska repressionen släpptes lös efter det proletära misslyckandet. Proletariatets nederlag berodde främst på demokratin och dess nödlösningar. Partierna och fackföreningarna, som ensamma kan besegra arbetarna, hade genom direkta och indirekta metoder stoppat och försvagat de revolutionära resningarna. Fascismen kom inte till makten som ett resultat av gatustrider, de italienska och tyska proletärerna hade redan blivit krossade av både valbås och vapen.
År 1919 grundade Mussolini sin fasci tillsammans med andra element som stod honom nära. För att motverka påkar och revolvrar, medan Italien exploderade likt resten av Europa, begärde demokratin… en omröstning, vilken vanns av en moderat och socialistisk majoritet.
40 år senare kommenterade Bordiga detta val: »Den entusiastiska inblandningen i valet 1919 tog bort alla hinder för fascismens färd mot makten. Fascismen gick framåt medan massorna sövdes ner under tiden som de väntade på den stora parlamentariska kraftmätningen… Segern, valet av 150 socialistiska parlamentsledamöter, vanns på bekostnad av att upprorsrörelsen, liksom av den allmänna politiska strejkviljan, försvagades och att de vinster som redan vunnits gick förlorade.»
Vid tiden för fabriksockupationerna på 20-talet tillät staten, som höll tillbaka proletärerna från en total attack, att de tröttade ut sig, med hjälp av CGL (en socialistisk fackförening) som urholkade strejkerna när de inte öppet avbröt dem. Institutionaliseringen, under statlig övervakning och »arbetarkontrollen» över fabrikerna, gillades både av ledningen och fackföreningarna.
Så snart som fasci dök upp och tömde Casa di Popolo på folk, valde polisen att antingen titta bort eller att konfiskera arbetarnas vapen. Domstolarna visade fasci den största mildhet och armén tolererade deras aktioner när de inte direkt stödde dem. Detta öppna men inofficiella stöd blev kvasiofficiellt i och med »Bonomi-cirkuläret». Efter att år 1912 ha blivit utesluten ur socialistpartiet, med Mussolinis godkännande, för att han stödde Italiens krig mot Libyen innehade Ivanoe Bonomi flera ministerposter och var regeringschef 1921–1922. Hans cirkulärbrev från 20 oktober 1921 fick 60 000 demobiliserade officerare att ta kommandot över Mussolinis attackgrupper.
Vad gjorde partierna under tiden? De liberala som allierade sig med högern tvekade inte att formera ett »nationellt block» tillsammans med fascisterna inför valet i maj 1921. I juni–juli samma år mötte PSI en motståndare utan skrupler och skrev under ett meningslöst fredsavtal vars enda konkreta effekt blev att förvirra arbetarna ännu mer.
När CGL möttes av en tydlig politisk reaktion, förklarade CGL att den var apolitisk. Fackföreningsledarna som insåg att Mussolini hade makten inom räckhåll, började drömma om att komma överens om ömsesidig tolerans med fascisterna och tillhöll proletariatet att inte blanda sig i striderna mellan kommunistpartiet och det nationella fascistpartiet.
Fram till augusti 1922 existerade fascismen knappt utanför de jordbruksregionerna. Starkast var fascisterna i norr där de utplånade alla spår av de jordbruksproletärernas autonoma arbetarkamp. År 1919 brände fascisterna ner högkvarteret för den socialistiska dagstidningen, men de avhöll sig från rollen som strejkbrytare år 1920 och i ord stödde de till och med arbetarnas krav. Mussolini vinnlade sig om att stå på de strejkandes sida och distansera sig ifrån bråkmakarna, det vill säga kommunisterna. I de urbana områdena var fasci sällan starka. Deras »marsch mot Ravenna» (september 1921) var lätt att upplösa. I november 1921 i Rom hindrade en generalstrejk fascisterna från att hålla sin kongress. I maj 1922 försökte fascisterna igen och stoppades även denna gång.
Scenariot varierade mycket lite. En lokal fascistisk attack bemöttes av en motattack från arbetarklassen, som sedan gav efter (ofta på grund av att den reformistiska arbetarrörelsen uppmanade till återhållsamhet) så fort som det reaktionära trycket minskade. Proletärerna litade på att demokraterna skulle avväpna de beväpnade ligorna. Det fascistiska hotet drog sig då tillbaka, grupperade om sig och gick någon annanstans. Så småningom vann de tilltro hos den stat som massorna väntade sig skulle lösa problemet. Proletärerna upptäckte lättare fienden i gatuligisten med den svarta skjortan än fienderna i de »normala» uniformerna, vare sig dessa var en polis eller soldat. De var klädda i en legalitet som sanktionerats av gammal vana, lagen och den allmänna rösträtten. Arbetarna var militanta, använde vapen och förvandlade många arbetsförmedlingar eller Casa di Popolo till fästningar, men förblev nästan alltid på defensiven. De kämpade ett skyttegravskrig mot en allt mer mobil fiende.
I början av juli 1922 förklarade CGL, med två-tredjedelsmajoritet (mot den kommunistiska minoriteten) sitt stöd för »vilken regering som helst som kan garantera återupprättandet av grundläggande fri- och rättigheter». Samma månad ökade fascisterna sina försök att tränga in i städerna i norr…
Den första augusti uppmanade Arbetets allians, som inkluderade järnvägsarbetarnas fackförening, CGL och det anarkistiska USI, till generalstrejk. Trots att strejken blev mycket framgångsrik avblåste alliansen officiellt strejken den tredje augusti. I många städer fortsatte dock strejken i en upprorisk form, som endast en gemensam insats av polis och militär, med stöd av flottan, och naturligtvis förstärkt av fascisterna, till slut lyckades stoppa.
Vilka besegrade denna proletära energi? Generalstrejken bröts av staten och fascisterna, men den trycktes också ner av demokratin och dess misslyckande öppnade vägen för en fascistisk lösning på krisen.
Det som följde var inte en coup d’etat utan snarare en maktförskjutning med stöd hos stora delar av militären. Il Duces »marsch mot Rom» (själv tog han tåget) var mer en teaterföreställning än en styrkemätning. Fascisterna låtsades som om de anföll staten. Staten låtsades försvara sig och Mussolini tog makten. Hans ultimatum den 24 oktober (»Vi vill bli staten!») var inte ett hot om inbördeskrig, utan en signal till den härskande klassen att Nationella fascistpartiet var den enda kraft som hade makten att återupprätta statens auktoritet och säkerställa landets politiska enhet. Armén kunde fortfarande ha tyglat de fascistiska grupperna i Rom, som var dåligt utrustade och, vilket var allmänt känt, underlägsna militärt sett, och staten kunde ha stått emot trycket från dessa uppviglare. Men spelet skulle inte spelas med militära medel. Under påverkan av framför allt Badoglio (överbefälhavaren mellan 1919–21) så gav den legitima makten vika. Kungen vägrade att utlysa undantagstillstånd och den trettionde bad han Il Duce att bilda en ny regering.
Liberalerna – samma personer som antifascismen hoppas ska stoppa fascismen – gick in i regeringen. Med undantag av socialisterna och kommunisterna sökte alla partier närma sig NFP och röstade på Mussolini: parlamentet med endast 35 fascistiska parlamentsledamöter stödde Mussolinis installation med 306 röster för och 116 mot. Självaste Giolitti, den stora liberala ikonen vid den här tiden, en reformvän med stor auktoritet som hade varit statsöverhuvud flera gånger före kriget liksom åren 1920–21, stödde Mussolini fram till 1924. Så här i efterhand menar ändå många att han var den ende som skulle ha kunnat bjuda Mussolini motstånd. Demokratin inte bara kapitulerade för diktatorn utan ratificerade också hans maktbefogenheter.
Vi kan tillägga att under de följande månaderna, förklarade sig flera fackföreningar, inklusive järnvägsarbetarnas och sjömännens, att vara »nationella», patriotiska och därför inte fientliga mot regimen: repressionen skonade dem ändå inte.
Om den italienska demokratin gav vika för fascismen utan strid, gav fascismen senare upphov till demokratin på nytt, när den inte längre motsvarade balansen hos de sociala och politiska krafterna.
Den centrala frågan efter 1943, liksom år 1919, var hur man skulle kontrollera arbetarklassen. I Italien mer än i andra länder visar slutet på andra världskriget den internationella konfliktens klassdimension, som aldrig fullständigt kan förklaras med en militär logik. En generalstrejk utbröt på Fiat i oktober 1942. I mars 1943 skakade en strejkvåg Torino och Milano, man försökte också inrätta arbetarråd. Mellan 1943 och 1945 dök det upp flera olika former av arbetargrupper, ibland var de oberoende av kommunistpartiet, ibland kallade de sig »bordigistiska», ofta var de samtidigt antifascistiska, rossi, och beväpnade. Regimen kunde inte längre upprätthålla social jämvikt, vid samma tidpunkt som den tyska alliansen började förlora mark gentemot anglo-amerikanarna, som överallt betraktades som framtidens herrar i Västeuropa. Att byta sida innebar att alliera sig med de framtida vinnarna, men det innebar också att dirigera om arbetarrevolterna och partisangrupperna mot ett patriotisk mål med ett socialt innehåll. Den 10 juli 1943 landsteg de allierade på Sicilien. Den 24 juli avgick Mussolini efter att han hade förlorat med röstsiffrorna 19–17 på det stora fascistrådets möte. Sällan har en diktator stigit åt sidan efter ett val.
Marskalk Badoglio som hade varit en dignitär för regimen ända sedan marschen mot Rom, och som med hans egna ord, ville förhindra »att regimens kollaps skulle få den att gå för långt åt vänster», bildade en regering som fortfarande var fascistisk men utan Il Duce, och vände sig till den demokratiska oppositionen. Demokraterna vägrade att samarbeta och krävde kungens avgång som villkor. Efter en andra övergångsregering, bildade Badoglio en tredje i april 1944, i vilken ledaren för kommunistpartiet, Togliatti, ingick. Under trycket från de allierade och från kommunistpartiet gick demokraterna med på att acceptera kungen. (Republiken utropades efter en folkomröstning år 1946). Men Badoglio väckte för många dåliga minnen. I juni bildade Bonomi, som 23 år tidigare hade beordrat officerarna att gå in i fascigrupperna, den första regeringen som faktiskt uteslöt fascisterna. På detta sätt kunde Bonomi, f.d. socialist, f.d. krigshetsare, f.d. minister, f.d. parlamentsledamot för »nationella blocket» (där fascisterna ingick), f.d. regeringschef från juli 1921 till februari 1922, f.d. allting, under sex månader sitta i regeringen som antifascist. Senare skulle situationen åter orienteras runt tre partier (stalinister + socialister + kristdemokrater) som skulle komma att dominera både i Italien och i Frankrike de första åren efter kriget.
Det här var helt enkelt samma rökridå som den gamla politiska klassen gömde sig bakom, då demokratin förvandlade sig till diktatur och vice versa. Faserna av lugn och kaos i klasskonflikterna skapade en rad politiska formationer som alla hade till syfte att stabilisera samma stat med samma innehåll. Ingen var mer kvalificerad att säga detta än det spanska kommunistpartiet som under övergången från Francos styre till demokratisk monarki under sjuttiotalet deklarerade, antingen helt cyniskt eller bara naivt:
Det spanska samhället vill att allting omvandlas så att statens normala funktioner kan säkerställas, utan avvikelser eller social oro. Statens kontinuitet kräver regimens ickekontinuitet.
Kontrarevolutionen triumferar oundvikligen på revolutionens bekostnad. Under »folkgemenskapens» namn kunde nationalsocialismen hävda att man hade eliminerat parlamentarismen och den borgerliga demokratin. Alltså det som proletariatet hade reste sig mot efter 1917. Men den konservativa revolutionen tog också över gamla antikapitalistiska tendenser (återvändandet till naturen, flykten till städerna o.s.v.) som arbetarpartierna, till och med de extremistiska, hade blundat för eftersom de vägrade införliva proletära kommunitära förhållanden och »ickeklass»-dimensioner i rörelsen och på grund av sin oförmåga att se framtiden som något annat än som den tunga industrins utveckling. Under första delen av 1800-talet stod dessa teman i centrum för den socialistiska rörelsens huvudsakliga intresse, innan marxismen övergav dem i utvecklingens och vetenskapens namn. Dessa teman överlevde bara hos anarkismen och olika sekter.
Volksgemeinschaft mot gemeinwesen, folkgemenskap eller det mänskliga samfundet… 1933 var inte året för nederlaget, bara för fullbordandet av nederlaget. Nazismen reste sig och triumferade för att desarmera, lösa och avsluta en samhällskris så djup att vi fortfarande inte förstår dess vidd. Tyskland, födelseort för den största socialdemokratiska rörelsen i världen, födde också en av de starkaste radikala antiparlamentariska och antifackliga rörelserna. En rörelse som trots att den bekände sig till en »arbetarvärld» också attraherade många andra former av antiborgerliga och antikapitalistiska revoltörer. Att det fanns många avantgardekonstnärer i den tyska vänsterkommunismen är ingen tillfällighet. Det var symptomatiskt för en attack på kapitalet som »civilisation» i den anda som Fourier kritiserade den. Förlusten av gemenskap, individualism, den sexuella nöden, familjen som både undergrävdes och bekräftades som en tillflykt, fjärmandet från naturen, fabrikstillverkad mat, ökande förkonstling, indelning av tiden, sociala relationer som alltmer förmedlas med pengar och teknik. Allt detta ifrågasattes av de revolutionära proletärerna.
Kontrarevolutionen triumferade under 1920-talet genom att den lade grunden till konsumtionssamhället. Den införde »fordismen» i Tyskland och USA och drog in miljoner tyskar, inklusive arbetare, i den industriella, varuinriktade moderniteten. Tio år av svagt styre som den vansinniga hyperinflationen under 1923 visar. Detta följdes 1929 av en omvälvning då inte proletariatet utan den kapitalistiska praktiken själv desavouerade utvecklingsideologin och en ständigt ökande konsumtion av varor och föremål.
Den kapitalistiska moderniteten ifrågasattes två gånger på tio år, först av proletärer och sedan av kapitalet. Naziextremismen och dess våld motsvarade djupet hos den revolutionära rörelse som nationalsocialismen tog över och negerade. Precis som radikalerna 1919–20, som hade kämpat för en arbetargemenskap, ville nazismen också skapa en annan gemenskap. Men en gemenskap som var auktoritär, isolationistisk, nationalistisk och rasistisk, och i tolv år lyckades nazismen förvandla proletärer till lönearbetare och soldater.
Fascismen växte fram ur kapitalet, men ur ett kapital som förstörde gamla relationer utan att producera nya stabila som skapats av konsumismen. En modern kapitalistisk gemenskap misslyckades med att växa fram ur varusamhället.
Diktaturer kommer alltid efter sociala rörelsers nederlag, det vill säga efter att dessa har blivit nedsövda av demokratins kloroform och massakrerade av demokratin, vänsterpartierna och fackföreningarna. I Italien gick det flera månader efter det sista proletära nederlaget innan Mussolini utnämndes till statsöverhuvud. I Tyskland var det ett gap på ett dussintal år som bröt kontinuiteten och detta gap fick den trettionde januari 1933 att framstå som framför allt ett politiskt eller ideologiskt problem, inte som en effekt av en tidigare samhällsomvälvning. Nationalsocialismens folkliga bas och den mordiska energi som den väckte förblir mysterier om man väljer att ignorera problemet med underkastelse, revolt och kontroll av arbetet.
Det tyska nederlaget år 1918 och kejsardömets fall resulterade i ett proletärt angrepp så starkt att samhällets grundvalar skakade, men tyvärr var detta angrepp oförmöget att revolutionera samhället. Därför hamnade socialdemokratin och fackföreningarna i centrum, de var verktygen som kunde användas för skapa socialt lugn. Deras ledare framställde sig som män av ordning, och hyste inga skrupler mot att kalla in frikårssoldater, helt och hållet fascistiska grupper med många blivande nazister bland sig, för att underkuva en radikal arbetarminoritet i reformismens och majoritetens namn. Trots att kommunisterna först hade besegrats av den borgerliga demokratins regler, besegrades de även av arbetarklassdemokratin: »arbetarråden» förlitade sig på de traditionella organisationerna, inte på revolutionärerna som lätt kunde anklagas för att vara antidemokrater.
I denna situation var demokratin och socialdemokratin ovärderliga för den tyska kapitalismen, eftersom de krossade revoltens anda i valbåset, vilket innebar att man tillvann sig en rad reformer från bossarna, men att revolutionärerna skingrades.4
Men efter 1929 var kapitalismen tvungen att eliminera delar av medelklassen och dessutom disciplinera proletärerna, till och med delar av bourgeoisien behövdes hållas i schack. Arbetarrörelsen, som försvarade politisk pluralism och arbetarnas omedelbara intressen, hade blivit ett hinder. Som förmedlare mellan kapital och arbete hör arbetarklassens organisationer samman med båda dessa krafter, men de försöker också förbli självständiga i förhållande till bådadera och till staten. Socialdemokratin har betydelse endast som en kraft som kämpar med arbetsköparna och staten, inte som ett organ som dessa krafter absorberat. Dess roll är ledningen av ett enormt politiskt, kommunalt, socialt, kulturellt och ömsesidigt beroendenätverk. KPD hade dessutom snabbt konstituerat sitt eget imperium, mindre än socialdemokratin men trots detta mycket omfattande. Men i och med att kapitalet blir alltmer organiserat, tenderar det att dra ihop sina olika trådar, genom ett statligt inslag i företagandet, ett borgerligt inslag hos fackföreningsbyråkratin och ett socialt inslag i den offentliga administrationen. Betydelsen av arbetarklassens reformism, vilken så småningom genomsyrade staten, och dess existens som ett »motsamhälle», gjorde den till en samhällsbevarande faktor. En faktor som ett kapital i kris blev tvunget att eliminera. Genom att försvara lönearbetet som en komponent i kapitalet, hade SPD och fackföreningarna spelat en alltigenom antikommunistisk roll i upproren 1918–1921, men samma funktion fick dem senare att sätta lönearbetets intressen över allt annat, vilket skadade kapitalets omorganisation som helhet.
En stabil borgerlig stat skulle ha försökt lösa detta problem genom att driva igenom antifackliga lagar, genom att återta »arbetarfästen» och genom att i, modernitetens namn, ställa medelklassen mot proletärernas ålderdomlighet, precis som man gjorde i Thatchers England mycket senare. En sådan offensiv förutsätter att kapitalet är relativt enigt under några få dominerande fraktioners kontroll. Men den tyska bourgeoisien var år 1930 djupt splittrad, medelklassen hade kollapsat och nationalstaten låg i spillror.
Genom förhandlingar eller med våld representerar och bilägger den moderna demokratin antagonistiska intressen så långt som det är möjligt. Ändlösa parlamentariska kriser och verkliga eller inbillade komplotter i en demokrati är det oföränderliga tecknet på oordning bland härskarklasserna (Tyskland var scenen för många sådana före den siste socialistiske kanslerns fall på 1930-talet). I början på 1930-talet kastade krisen borgerligheten mellan oförenliga sociala och geopolitiska strategier: antingen ökad integrering eller eliminering av arbetarrörelsen; internationell handel och pacifism, eller autarki som lägger grunderna till en militär expansion. Lösningen krävde inte nödvändigtvis en Hitler, men den förutsatte en koncentration av kraft och våld i händerna på centralregeringen. När den centerreformistiska kompromissen hade gjort slut på sig själv, var den enda möjlighet som fanns kvar den statliga, protektionistiska och repressiva.
Ett program av detta slag krävde en våldsam nedmontering av socialdemokratin, som genom att domesticera arbetarna hade kommit att utöva stort inflytande, trots att den inte klarade av att ena hela Tyskland. Detta förenande blev nazismens uppgift, den kunde vinna gehör hos alla klasser, från de arbetslösa till industiledarna, med en demagogi som till och med överträffade de borgerliga politikernas och en antisemitism som hade till syfte att stärka sammanhållningen genom att utesluta vissa grupper.
Hur skulle arbetarklasspartierna ha kunnat hindrat denna xenofobiska och rasistiska galenskap, efter att så ofta själva ha varit nationalismens medresenärer? Vad gäller SPD hade detta varit tydligt sedan sekelskiftet, uppenbart 1914, och tecknat i blod år 1919 i och med pakten med frikårsgrupperna, som var gjutna i samma form som sina krigiska samtida, de italienska fasci.
Dessutom hade socialisterna inte varit immuna mot antisemitismen.
M. Berlaus The German Social-Democratic Party 1914–1921 (New York, 1949) beskriver hur många SPD- eller fackföreningsledare, och till och med den kända tidningen Neue Zeit, öppet angrep »främmande» (det vill säga polska eller ryska) judar. I mars 1920 gjorde polisen i Berlin (under socialistisk övervakning) en räd i det judiska området och skickade ungefär 1 000 personer till ett koncentrationsläger. Alla befriades senare, men arbetarrörelsen bidrog till att sprida antisemitism.
Det tyska kommunistpartiet tvekade inte för sin del att alliera sig med nationalister mot den franska ockupationen av Ruhr 1923. Ingen teoretiker i Komintern motsatte sig Radek när han tillkännagav att »endast arbetarklassen kan rädda nationen». KPD-ledaren Thalheimer klargjorde att partiet skulle kämpa tillsammans med den tyska borgarklassen, som spelade »en objektivt revolutionär roll genom sin utrikespolitik». Senare, omkring 1930, krävde KPD en »nationell och social frigörelse» och stämplade fascismen som »nationens förrädare». Talet om den »nationella revolutionen» var så vanlig bland de tyska stalinisterna att den inspirerade Trotskij till pamfletten från år 1931: Mot nationalkommunismen.
I januari 1933 kastades tärningen. Ingen kan förneka att Weimarrepubliken villigt gav upp för Hitler. Både högern och mitten hade kommit att se honom som en bra lösning för att föra landet ur svackan, eller som ett tillfälligt mindre ont. »Storkapitalet», som var förteget angående alla sociala oroligheter, hade fram till denna tid inte varit mer generös mot NSDAP än med andra nationalistiska grupper på högerkanten. Först i november 1932 lyckades Schacht, en högt uppsatt rådgivare inom bourgeoisien övertyga företagscirklar om att stödja Hitler (som dessutom precis började förlora en del av sitt väljarunderlag) eftersom han i Hitler såg en kraft som skulle kunna ena staten och samhället. Det faktum att industrimagnaterna inte förutsåg vad som skulle bli följden, krig och sedan nederlag, är en annan fråga, och i vilket fall som helst var de inte kända för att deltaga i det underjordiska motståndet mot regimen.
Den trettionde januari 1933 utsågs Hitler till kansler, helt lagenligt, av Hindenburg, som själv helt författningsenligt hade blivit vald till president ett år tidigare, med stöd av socialisterna som i honom såg ett skydd mot Hitler. Nazisterna var en minoritet i den första regering som formades av ledaren för NSDAP.
Under de följande veckorna tog man av sig sina maskeringar: militanta företrädare för arbetarklassen jagades, deras kontor stängdes och ett terrorvälde utlöstes. Under valet i mars 1933, som hölls på grund av det våld som stormtrupperna och polisen utlöst, valdes 288 NSDAP-kandidater till Reichstag (medan KPD fortfarande hade 80 ledamöter och SPD 120).
Naiva människor kan uttrycka sin förvåning över den foglighet som den repressiva apparaten visar upp för diktatorer, men statsmaskineriet lyder den myndighet som bestämmer över den. Hade inte de nya ledarna full legitimitet? Skrev inte framstående jurister deras dekret i överensstämmelse med landets högre lagar? Om det råder en konflikt i den demokratiska staten – och Weimar var en sådan – och de två komponenterna är oförenliga, kommer inte demokratin att segra. Om det finns en motsättning i en »stat som grundas på lagen» – och det var Weimar också – är det lagen som måste lyda staten och aldrig tvärtom.
Vad gjorde demokraterna under dessa månader? De till höger accepterade den nya ordningen. Zentrum, mittens Katolska parti vilket hade fått ökat stöd i valet i mars 1933, röstade för att ge Hitler extraordinära befogenheter under fyra år, befogenheter som blev den legala basen för nazistdiktaturen.
Socialisterna å sin sida försökte undvika KPD:s öde, som hade förbjudits den tjugoåttonde februari i och med riksdagshusets brand. Den trettionde mars 1933 lämnade de den Andra internationalen för att bevisa sin tyska karaktär. Den sjuttonde maj röstade deras parlamentariska grupp för Hitlers utrikespolitik.
Den tjugoandra juni upplöstes SPD eftersom partiet var »en fiende till folket och staten». Några veckor senare tvingades Zentrum att lägga ned sitt parti.
Fackföreningarna följde i det italienska CGL:s spår och hoppades att rädda vad de kunde genom att insistera på att de var opolitiska. 1932 så hade fackföreningsledarna utropat att de var oberoende i förhållande till alla partier och att de var likgiltiga för statsskicket. Detta hindrade dem inte från att försöka nå en överenskommelse med Schleicher, som var kansler från november 1932 till januari 1933, och som sökte en bas och positiv status från en demagogi som hyllade arbetarna. Så fort nazisterna hade bildat regering, övertygade fackföreningsledarna sig själva att om de erkände nationalsocialismen, skulle regimen ge dem i varje fall lite utrymme. Den här strategin kulminerade i farsen med att fackföreningsmedlemmarna marscherade under hakkorset på majdagen 1933, en dag som hade döpts om till »Det tyska arbetets högtidsdag». Det var helt meningslösa försök. Under de följande dagarna krossade nazisterna fackföreningarna och arresterade militanterna.
Efter ha blivit skolad att styra massorna och förhandla i deras namn, eller om det misslyckas, att bedriva repression mot dem, utkämpade arbetarrörelsens byråkrati nu sitt sista slag. Arbetarbyråkraterna attackerades inte för att de inte var tillräckligt patriotiska. Det som oroade bourgeoisien var inte läpparnas bekännelse till den gamla internationalismen från tiden före 1914, utan helt enkelt fackföreningarnas fortsatta existens, för hur servila de än var, behöll de ändå en viss självständighet i en tid då till och med en institution för klassamarbete blev överflödig, om staten kontrollerade den fullständigt.
I Italien och Tyskland tog fascismen över staten med lagliga medel. Demokratin kapitulerade för diktaturen, eller ännu värre, välkomnade diktaturen med öppna armar. Men Spanien då? Långt ifrån att vara det exceptionella undantagsfallet på en resolut aktion som till sist, tragiskt nog, icke desto mindre besegrades, var Spanien det extrema exemplet på väpnad konfrontation mellan demokrati och fascism. I denna konfrontation utgjordes kampens natur fortfarande av samma konflikt mellan två olika former av kapitalistisk utveckling, två politiska former av den kapitalistiska staten, två statsstrukturer som kämpade för legitimitet i samma land.
Vänta lite nu!
Så enligt din uppfattning är Franco och arbetarklassmilisen en och samma sak? De stora godsägarna och de fattiga bönderna som kollektiviserat land står egentligen på samma sida?!
Först och främst, konfrontationerna skedde endast på grund av att arbetarna reste sig mot fascismen. Alla motsättningar inom rörelsen var påtagliga de första veckorna: ett obestridligt klasskrig förvandlades till ett kapitalistiskt inbördeskrig (fast det självklart inte var så att de två borgerliga fraktionerna bestämde roller och regisserade varje akt: historien är inte en pjäs).5
Dynamiken hos ett klassuppdelat samhälle bildas i sista hand av dess behov att ena de olika klasserna. När, som skedde i Spanien, en folklig explosion samverkar med oordning bland de härskande klasserna, blir en social kris en kris för staten. Mussolini och Hitler triumferade i länder med svaga, nyligen enade nationalstater och kraftfulla regionala strömningar. I Spanien var staten, från renässansen till modern tid den koloniala beväpnade makten över ett kommersiellt samhälle som den till sist ruinerade, genom att strypa en av förutsättningarna för industriell expansion: en jordreform. I själva verket tvingades den spanska industrialiseringen ta sig fram genom monopol, dålig användning av allmänna medel och parasitism.
Här saknas utrymme för att göra en summering av artonhundratalets vansinniga lapptäcke av oräkneliga reformer och liberala dödlägen, dynastiernas gräl, carlistkrigen, den tragikomiska följden av regimer och partier efter första världskriget och cykeln av uppror och repression som följde etablerandet av republiken 1931. Under all denna oro fanns svagheten hos den uppåtgående borgarklassen, fångad som den var mellan rivaliteten med den jordägande oligarkin och den absoluta nödvändigheten av att kontrollera böndernas och arbetarnas revolter. År 1936 hade jordfrågan ännu inte lösts: till skillnad från i Frankrike efter 1789, stärktes den »latifundiska» borgarklassen när den spanska kyrkan sålde sin mark under mitten av artonhundratalet. Även åren efter 1931 använde institutet för jordreform endast en tredjedel av sina resurser för att köpa upp stora landegendomar. Katastrofen 1936–39 skulle aldrig nått sådana politiska extremer, inklusive detta att staten brutalt delades i två fraktioner som utkämpade ett tre års långt inbördeskrig, utan denna bakgrund av social ojämlikhet och oro som rått i över ett sekel.
Spanien hade inget stort center–vänster parti som Parti radical vilket var tyngdpunkten i den franska politiken i över sextio år. Före juli 1936 hade den spanska socialdemokratin en mycket mer militant inställning, eftersom egendomar ofta ockuperades av lönearbetare, strejker blev våldsamma, spårvägsarbetare i Madrid försökte förvalta sin arbetsplats själva och folkmassor stormade fängelserna för att befria några av de 30 000 politiska fångarna. Som en socialistisk ledare uttryckte det hela:
Möjligheterna att åstadkomma en stabil demokratisk republik i vårt land minskar för var dag. Allmänna val är bara en variant av inbördeskrig.
Man kan tillägga: en variant för att hålla det borta. Sommaren 1936 var det en öppen hemlighet att en militärkupp skulle äga rum. Sedan folkfronten som valdes i februari hade gett rebellerna alla chanser att förbereda sig, var de villiga att förhandla och kanske till och med ge upp. Politikerna skulle ha mäklat fred med rebellerna som de hade gjort förut under Primo de Riveiras diktatur (1931–32), en diktatur som stöddes av prominenta socialister (Caballero hade arbetat som teknisk rådgivare, innan han blev arbetsminister 1931 och senare regeringschef för den republikanska regeringen från september 1936 till maj 1937). Dessutom kunde generalen Franco, som hade åtlytt de republikanska befallningarna två år tidigare och krossat upproren i Asturien, inte vara så dålig.
Men proletariatet reste sig, blockerade kuppen i halva landet och höll sig till sina vapen. Genom att göra detta kämpade arbetarna självklart mot fascismen, men de handlade inte som antifascister eftersom deras handlingar riktades både mot Franco och den demokratiska staten som var ur balans, mer på grund av folkmassornas initiativ än på grund av den militära revolten. Tre premiärministrar kom och gick på 24 timmar innan man accepterade att folket skulle beväpna sig.
Än en gång visade upprorets förlopp att problemet med våld inte bara ligger på en teknisk nivå. Segern vinns inte av dem som har flest vapen (militären) eller flest antal människor (folket), utan av dem som vågar ta initiativet. Där arbetare litade på staten förblev staten antingen repressiv eller lovade både guld och ädla stenar, vilket skedde i Zaragoza. När kampen var fokuserad och skarp (som i Malaga) så vann arbetarna, om den saknade energi dränktes upproret i blod (i Sevilla dödades 20 000 människor).
Det spanska inbördeskriget började alltså som ett autentiskt uppror, men en sådan beskrivning räcker inte för att förstå hela bilden. Den är endast tillämpbar på inledningsskedet: ett effektivt proletärt uppror. Sedan arbetarna hade besegrat reaktionens styrkor i en rad städer innehade de makten. Men vad skulle de använda denna makt till? Skulle de ge tillbaka den till den republikanska staten eller skulle de använda den för att fortsätta röra sig i en kommunistisk riktning?
Omedelbart efter oroligheterna hade Centralkommittén för antifascistisk milis skapats och den hade delegater från CNT, FAI, UGT (den socialistiska fackföreningen), POUM och PSUC (ett resultat av den sammanslagning som nyligen hade ägt rum mellan kommunistpartiet och socialisterna i Katalonien), och dessutom fyra representanter för Generalitat, den katalanska regionala regeringen. Kommittén blev en bro mellan arbetarrörelsen och staten, och dessutom bands den upp om inte rentav införlivades med det katalanska försvarsdepartementet genom närvaron av detta departements försvarsråd, kommissarien för allmän ordning etc. Allt detta gjorde att centralkommittén för milisen snabbt började spricka.
Självklart trodde de flesta proletärerna, när de gav upp sin autonomi, att det trots allt var de som hade den verkliga makten och att de endast gav politikerna en illusion av auktoritet. De litade inte på politikerna och de ansåg att de dessutom skulle kunna kontrollera och styra dem åt de håll som de ville. De hade ju trots allt sina vapen.
Det här var ett ödesdigert misstag. Frågan är inte: vem har vapnen? Utan snarare: vad gör folket med vapnen? Tiotusen eller hundratusen proletärer beväpnade till tänderna är ingenting om de litar på något annat än sin egen förmåga att förändra världen. Annars kommer denna makt vars auktoritet de godkänt att nästa dag, nästa månad eller nästa år ta ifrån dem de vapen som de underlåtit att använda mot makten.
Rent faktiskt är kampen i Spanien mellan den »lagliga» regeringen och »rebellstyrkorna» inte på något sätt en kamp för ideal, utan en kamp mellan vissa kapitalistiska grupper hemmahörande hos den borgerliga republiken och andra kapitalistiska grupper … Det spanska kabinettet skiljer sig inte från Leroux brutala regering som massakrerade tusentals spanska proletärer 1934 … Spanska proletärer är nu förtryckta fast de har vapen i sina egna händer!Proletariër, publicerad av den socialistiska rådsgruppen i Haag den 27 juli 1936
Upprorsmännen tog sig inte an den lagliga regeringen, med andra ord staten som den då existerade, och alla deras efterföljande handlingar ägde rum under dess hägn. »En revolution hade börjat men konsoliderades aldrig», som Orwell skrev. Det här var det avgörande som bestämde inriktningen på den väpnade kampen som i allt högre grad nu förlorade mot Franco, liksom utnötningen och krossandet från båda sidor av kollektiviseringarna och socialiseringarna. Efter sommaren 1936 låg den verkliga makten i statens händer och inte hos organisationerna, fackföreningarna, kollektiven, kommittéerna etc. Även om Nin, ledaren för POUM, var rådgivare till justitieministeriet »lyckades POUM aldrig få något inflytande över polisen» som en av de som försvarade partiet uttryckte det.6 Medan arbetarmilisen verkligen var stoltheten i den republikanska armén och betalde ett högt pris i striderna, hade de inget att säga till om när det kom till de viktiga besluten vilket sakta men säkert förvandlade dem till reguljära trupper (en process som avslutades i början av 1937), och man föredrog att hellre trötta ut dem än att tolerera deras självständighet. Det kraftfulla CNT förlorade terräng gentemot kommunistpartiet som varit väldigt svagt före juli 1936 (med endast 14 ledamöter i folkfrontskammaren medan socialisterna hade 85). Kommunistpartiet lyckades ta över delar av statsapparaturen och vända den till sin egen fördel gentemot de radikala och speciellt mot CNT. Frågan var: vem bestämde? Och svaret var: staten. Staten som använder brutala metoder när så är nödvändigt och subtila metoder för maktutövning när det fungerar bättre.
Om den republikanska borgarklassen och stalinisterna förlorade viktig tid på grund av att de slog ner bondekommunerna, avväpnade POUM-milisen och jagade trotskistiska »sabotörer» och andra »Hitleragenter» just vid den tidpunkt då antifascismen förmodades skulle lägga allt åt sidan för kampen mot Franco, gjorde de inte detta på grund av någon självmordstendens. För staten och kommunistpartiet (som höll på att bli statens ryggrad genom polisen och militären) var dessa aktioner inte ett slöseri med tid. Ledaren för PSUC lär ha sagt: »Innan vi tar Zaragoza, måste vi ta Barcelona.» Deras huvudmål var aldrig att krossa Franco, utan att ta kontroll över massorna, för det är detta stater finns till för, och det är på det här sättet som stalinismen fick makten. Barcelona stals från proletärerna. Zaragoza förblev i fascisternas händer.
Den tredje maj försökte polisen ockupera telefonväxeln som kontrollerades av anarkistiska (och socialistiska) arbetare. I den katalanska metropolen, hjärtat och symbolen för revolutionen, avväpnade statsmakten allt som fortfarande var livskraftigt, spontant och antiborgerligt. Den lokala polisen kontrollerades dessutom av PSUC. När arbetarna konfronterades av en öppet fientlig makt förstod de till slut att denna makt inte var deras egen, att de hade givit denna makt upprorets gåva tio månader tidigare och att deras uppror nu hade vänts mot dem. Som en reaktion på att staten tagit makten lamslogs Barcelona av en generalstrejk. Det var för sent. Arbetarna hade fortfarande förmågan att resa sig mot staten (denna gång i dess demokratiska form) men de kunde inte längre driva kampen till ett öppet uppror.
Som alltid determinerade den »sociala» frågan den militära. Lagen kunde inte få auktoritet genom gatustrider. Inom ett fåtal timmar inleddes, istället för ett urbant gerillakrig, ett ställningskrig, byggnad mot byggnad. Det var ett defensivt krig där ingen kunna vinna eftersom ingen gick till attack. När offensiven körde fast ville polisen inte riskera sina trupper med att anfalla byggnader som hölls av anarkisterna. I stort sett behärskade staten och kommunistpartiet stadens centrum medan CNT och POUM behärskade arbetarklassdistrikten.
Status quo bröts till sist på politisk väg. Massorna litade till de två organisationer som attackerades, medan de senare, som var rädda att alienera staten, fick människor att gå tillbaka till arbetet (fast inte utan problem) och därigenom undergrävde de den enda kraft som hade kunnat rädda dem både politiskt och »fysiskt». Så fort strejken var över, skickade regeringen, som nu visste att den kontrollerade situationen, in 6 000 av polisens elitstyrkor. Eftersom massorna accepterade både de »representativa organisationernas» medlande roller men även POUM och CNT:s roller som medlare, gav de upp helt utan strid mot den republikanska polisen i maj 1937. Samma folkmassor som hade besegrat den fascistiska militären i juli 1936.
Vid den här tidpunkten kunde repressionen börja. Bara ett fåtal veckor behövdes för att man skulle kunna förbjuda POUM, arrestera dess ledare, avrätta dem lagligt eller döda dem på andra sätt och göra sig av med Nin. En parallell polis etablerades, organiserad av NKVD och Kominterns hemliga polis, som helt lydde Moskvas dekret. Alla som visade minsta lilla kritik mot den republikanska staten och dess huvudallierade, SSSR, kunde bli utpekade och jagade, anklagade för att vara fascister, och över hela världen skulle en armé av välmenande, snälla själar sprida förtalet, vissa för att de var okunniga, andra av egenintresse, men alla var de övertygade om att inget förtal var för kraftigt när fascismen var på marsch.
Vreden som riktades mot POUM var inget undantag. Genom att vända sig mot Moskvarättegångarna dömde POUM sig självt att krossas av stalinismen som runt om i världen kämpade mot sina rivaler för att kontrollera massorna. På den tiden ansåg inte bara vänner till kommunistpartierna att de var skyldiga, utan många politiska partier, advokater, reportrar, ja till och med den franska föreningen för mänskliga rättigheter såg dem som brottslingar. Sextio år senare ser mainstreamideologin dessa rättegångar som Kremls galna maktbegär. Som om de stalinistiska brotten inte hade något med antifascism att göra! Den antifascistiska logiken kommer alltid att ställa sig på de moderata krafternas sida och vända sig mot de mest radikala.
På en rent politisk nivå gav maj 1937 upphov till något som endast några månader tidigare hade varit helt otänkbart: en socialist som stod till och med ännu längre till höger än Caballero, Negrin, fick makten vilket innebar att lag och ordning stärktes ännu mer, vilket i sin tur innebar öppen repression mot arbetarna. Orwell – som nästan förlorade livet i en av dessa incidenter – insåg att kriget »för demokrati» var över:
Detta betydde att den allmänna rörelsen drevs i riktning mot någon form av fascism …
Det som fanns kvar var en tävlan mellan två former av fascism, skrev Orwell, med skillnaden att den ena var lite mindre omänsklig än den andra: han klamrade sig därför fast vid det nödvändiga i att undvika den »mer nakna och utvecklade fascismen hos Hitler och Franco».7 Från den stunden handlade det endast om att kämpa för en fascism som var lite bättre än motståndarsidans fascism…
Makten kommer inte mer från en gevärspipa än vad den kommer från en valurna. Ingen revolution är fredlig men dess »militära» dimensioner är aldrig centrala. Frågan är inte om proletärerna till sist bryter sig in i vapenförråden, utan om de släpper lös vad de egentligen är: varufierade varelser som inte längre kan eller vill vara varor och vars revolt spränger den kapitalistiska logiken. Barrikader och maskingevär följer av detta »vapen». Ju större förändring i det sociala livet, desto mindre vapen kommer att behövas och desto färre offer kommer det att bli. En kommunistisk revolution kommer aldrig att likna en slakt: inte på grund av någon ickevåldsprincip, utan eftersom revolutionen undergräver mer (inklusive soldater) än vad den faktiskt förintar.
Att föreställa sig en proletär front, som kämpar mot en borgerlig front är att föreställa sig proletariatet med ett borgerligt synsätt. Då ser man förändring som en politisk revolution eller ett krig (man tar någons makt eller ockuperar ett territorium). Genom att göra detta återintroduceras allt det som den upproriska rörelsen hade övervunnit: hierarki, respekt för specialister, för kunskap som KÄNNER TILL ALLT och för tekniker som löser problemen, det vill säga allt som förringar den »vanliga människan». Från hösten 1936 och framåt i Spanien reducerades revolutionen till ett krigsförsök och till en kamp som är typisk för stater: ett krig mellan olika fronter. Snart utvecklades arbetarklassens »milisman» till en soldat.
Formerade i kolonner lämnade arbetarna Barcelona för att besegra fascisterna i andra städer, med början i Zaragoza. Att föra ut revolutionen bortom områden som var under republikansk kontroll skulle emellertid ha krävt att man avslutade revolutionen även i de republikanska områdena. Men inte ens Durruti verkade inse att staten fortfarande var helt intakt. Allt eftersom hans kolonn (vars medlemmar till 70 procent var anarkister) avancerade, spred de kollektiviseringarna: milisen hjälpte bönderna och spred revolutionära idéer. Men hur mycket Durruti än deklarerade att »dessa milismän kommer aldrig att försvara borgarklassen», anföll de den inte heller. Två veckor före sin död höll han ett offentligt tal i radion den 4 november 1936:
Vid fronten och i skyttegravarna finns det bara en idé och ett mål – att fascismen skall krossas. Vi uppmanar hela det katalanska folket att ge upp alla interna konflikter och intriger, att glömma all avundsjuka och politik och endast tänka på kriget. Politikerna spelar endast olika spel för att se till att de själva får leva behagliga liv. Den här tvivelaktiga konsten måste ersättas med arbetets konst. Det katalanska folket måste göra sig värdigt sina bröder som kämpar på fronten. Om de katalanska arbetarna har tagit på sig den viktiga uppgiften att kämpa på de olika fronterna måste de som lever i byarna och städerna göra sin beskärda del. Vår heroiska milis som är redo att dö på slagfälten vill kunna vara säkra på vilka de har bakom sig. De vill att ingen skall undvika att göra sin plikt på grund av uteblivna löneökningar eller utebliven förkortning av arbetstiden. Idag måste alla arbetare och speciellt de som tillhör CNT vara beredda på de största uppoffringar. För bara på detta sätt kan vi triumfera över fascismen.
Jag vänder mig till alla organisationer och ber dem att begrava sina konflikter och sin ovilja mot varandra …
Militariseringen av milisen har blivit förordnad. Om detta har gjorts för att skrämma oss, för att påtvinga oss en järndisciplin, är detta en felaktig politik. Vi utmanar dem som har utfärdat denna förordning och uppmanar dem att komma till fronten så att de själva kan se vår moral och vår disciplin och jämföra den med den moralen och disciplinen som finns bakom oss. Vi accepterar inte dikterad disciplin. Vi gör endast vår plikt. Kom till fronten och se vår organisation! Senare skall vi komma till Barcelona för att undersöka er disciplin, er organisation och er kontroll!
Det råder inget kaos vid fronten, ingen brist på disciplin. Vi har alla en stark känsla för ansvar. Vi vet vad ni har anförtrott oss. Ni kan sova lugnt. Men glöm inte att vi lämnat Barcelona i era händer. Vi kräver ansvar och disciplin av er också. Låt oss bevisa vår förmåga att hindra att nya skillnader uppstår efter vårt krig mot fascismen. De som vill att deras rörelse skall bli starkast, arbetar i fel riktning. Mot tyranni är endast en front, en organisering och en form av disciplin möjlig.Boletin de Informacion, CNT/AIT/FAI, Via Layetana, 32 y 34, Barcelona, 11 november 1936
Lyssnarna skulle tro att en revolution faktiskt hade ägt rum, politiskt och socialt, och att det som fattades bara var den militära delen: krossandet av fascisterna. Durruti och hans kamrater förkroppsligade en energi som inte hade väntat på 1936 för att storma den existerande världen. Men all stridbar vilja i världen är inte tillräcklig när arbetare angriper en av statens alla möjliga former, istället för staten som sådan. Att under mitten av 1936 acceptera ett frontkrig ledde till att de sociala och politiska vapnen lämnades i borgarklassens händer bakom frontlinjerna, och innebar dessutom att den militära aktionen förlorade den kraftfullhet som den hade hämtat från ett annat område, det enda där proletariatet har övertaget. Som den kommunistiska vänstern i Holland skrev:
Om arbetarna verkligen vill bygga upp en front mot de vita, kan de endast göra detta om de tar över den politiska makten själva, istället för att lämna den till folkfrontsregeringen. Med andra ord, att försvara revolutionen är endast möjligt genom proletariatets diktatur och inte genom samarbete mellan alla antifascistiska parter … Den proletära revolutionen kretsar kring förintelsen av den gamla statsmaskinen och bygger på att de centrala maktfunktionerna sköts av arbetarna själva.P.I.C., publicerad av GIK, Amsterdam, oktober 1936
Sommaren 1936 hade nationalisterna långt ifrån någon avgörande militär överlägsenhet, nationalisterna hade inte kontrollen över någon stad. Deras huvudstyrka låg hos den utländska legionen och de marockanska »morerna». År 1912 hade Marocko delats av Frankrike och Spanien i två protektorat, men dessa hade sedan länge rest sig mot de båda ländernas koloniala drömmar. Den spanska kungliga armén hade besegrats 1921, till stor del på grund av att de marockanska trupperna deserterade. Trots det fransk-spanska samarbetet slutade Rifkriget (där en general med namnet Franco visade framfötterna) först när Abd el-Krim gav upp 1926. Tio år senare skulle tillkännagivandet av den omedelbara och ovillkorliga självständigheten för spanska Marocko åtminstone ha skapat problem bland reaktionens stormtrupper. Republiken gjorde processen kort med denna lösning, på grund av trycket dels från konservativa miljöer och dels från demokratierna England och Frankrike, som var rädda för att deras egna imperium skulle kunna skadas av detta. Vid den tidpunkten vägrade dessutom folkfronten i Frankrike att bevilja inte bara alla reformer värda namnet för sina koloniala undersåtar, utan slog även ned Etoile Nord-Africaine, en proletär rörelse i Algeriet.
Alla vet att ickeinterventionspolitiken i Spanien var en fars. En vecka efter kuppen tillkännagav London sitt motstånd mot alla spanska vapensändningar till sjöss, vilka då tillhörde den legala spanska regeringen, och sin invändning mot neutralitet ifall Frankrike drogs in i konflikten. Det demokratiska England placerar alltså republiken och fascismen på samma nivå. Som ett resultat av detta skickade Blum och Thorez endast några flygplan medan Italien och Tyskland skickade flera divisioner med tillhörande förråd. När det gällde de internationella brigaderna som kontrollerades av Sovjetunionen och kommunistpartierna betingade deras militära värde ett mycket högt pris, nämligen elimineringen av all opposition mot stalinismen i arbetarklassen. Det var i början av 1937, efter det att de första skeppslasterna med vapen kom, som Katalonien avsatte Nin från hans post som rådgivare vid justitieministeriet.
Sällan har den inskränkta synen på historien som en följd av fältslag, kanoner och strategier varit mer olämplig för att förklara förloppet av ett direkt »socialt» krig, formad som den var av antifascismens inre dynamik. Först förtärde den revolutionära elden nationalismen, sedan accepterade arbetarna legaliteten. Konflikten gick då i baklås och blev senare institutionaliserad. Från slutet av 1936 och framåt var miliskolonnerna fastlåsta i belägringen av Zaragoza. Staten gav endast vapen till de militära enheter som den litade på, med andra ord sådana som ej konfiskerade egendom. I början på 1937 slogs de dåligt utrustade POUM-milismännen mot Francoanhängarna med gamla vapen, en revolver var lyx. I städerna beblandade sig milismännen med perfekt utrustade reguljära soldater. Fronterna stannade av, som Barcelonas proletärer mot poliserna. Det sista kraftutbrottet var den republikanska segern i Madrid. Kort efter detta beordrade regeringen privatpersoner att lämna in sina vapen. Lagen hade liten omedelbar effekt, men den visade en oblyg vilja att avväpna folket. Besvikelse och misstänksamhet underminerade moralen. Kriget gled alltmer över till specialisterna. Till sist förlorade republiken mark medan allt socialt innehåll och alla revolutionära yttringar försvann i det antifascistiska lägret.
Att reducera revolutionen till ett krig förenklar och förvanskar den sociala frågan, nu kommer det handla om att vinna eller förlora och att vara »starkast». Det kommer att handla om att ha disciplinerade soldater, överlägsen logistik, kompetenta officerare och stöd av allierade vars egentliga politiska natur blir ointressant. Detta innebär att man tar konflikten allt längre bort från det dagliga livet. Det är en speciell kvalitet som krig har, även för dess entusiaster, att ingen vill förlora kriget men alla vill att det skall sluta. I motsats till revolutionen, förutom om det leder till nederlag, så kommer inte kriget över min tröskel. När kampen mot Franco blev en militär konflikt och slutade vara en personlig angelägenhet så förlorade den sin omedelbara realitet och blev en mobilisering från ovan, precis som alla andra krigssituationer. Efter januari 1937 blev det allt färre frivilliga och inbördeskriget på båda sidor måste lita främst på obligatorisk militärtjänst. Som ett resultat av detta kunde en milisman som gått med i juli 1936 och som lämnade sin kolonn ett år senare, trött på den republikanska politiken, bli arresterad och skjuten som »desertör»!
Marx beskrev hur under andra historiska villkor den militära utvecklingen från uppror till miliser och sedan till en reguljär armé liknade det antinapoleonska »gerillakriget» (termen lånades från Spanien vid den tidpunkten):
Om man jämför de tre perioderna av gerillakrigföring med Spaniens politiska historia, ser man att de representerar de tre korresponderande nivåer i vilka kontrarevolutionen hade reducerat kampandan hos folket. I början reste sig hela folket, sedan fortsatte gerillatrupper att föra ett utmattningskrig som backades upp av hela provinser. Där fanns skaror utan sammanhållning, som alltid var på gränsen till att förvandlas till banditer eller utvecklas till reguljära trupper.9
Precis som gällande år 1808 kan den militära situationens utveckling 1936 inte helt och hållet eller ens i huvudsak förklaras utifrån krigskonsten, utan den kommer från balansen hos de politiska och sociala krafterna och dess förändring i en antirevolutionär riktning. Kompromissen som Durruti tagit fram, enhet till varje pris, kunde endast först ge seger till den republikanska staten (över proletariatet) och sedan till Franco-staten (över republiken).
Början till en revolution fanns i Spanien, men den vändes till sin motsats när proletärerna, övertygade om att de hade den faktiska makten, litade på att staten skulle bekämpa Franco. På grund av detta var de subversiva förändringar och verksamheter som skett i produktionen och det dagliga livet dömda att misslyckas. Detta eftersom de skedde i skuggan av en intakt statsstruktur vilken först hade försvagats för att sedan få ny kraft på grund av kriget mot Franco. Denna paradox förblev dunkel för de flesta revolutionära grupper vid den här tidpunkten. För att förändringarna skulle ha kunnat leva kvar och utvecklas skulle dessa förändringar som gav revolutionen ett verkligt innehåll ställt sig antagonistiska till den stat som helt klart var dess motståndare.
Problemet var följande: efter juli 1936 existerade dubbelmakten endast skenbart. Den proletära maktens organ, som hade utvecklats ur upproret, och de som bortsåg från socialiseringarna, tolererade inte bara staten utan såg även till att hjälpa staten i dess krav att kampen mot Franco skulle föregå allt annat. Som om det var taktiskt nödvändigt att gå genom staten för att kunna besegra Franco. När det gäller »realism» visade det sig nästan att alla de gånger då extremvänstern (även inkluderat POUM och CNT) accepterade den militära disciplinen så var detta nästan uteslutande ineffektivt. Sextio år senare beklagar människor fortfarande detta faktum. Men den demokratiska staten är lika lite lämpad för beväpnad kamp mot fascismen som den är för att stoppa dess fredliga väg till makten. Stater avskyr normalt sett att agera vid sociala krig och räds oftare för fraternisering än uppmuntrar den. När, som i Guadalajara, antifascisterna förklarade sig själva som arbetare för de italienska soldater som skickats dit av Mussolini, så deserterade en grupp italienare. Sådana fall var dock snarare undantag än regel.
Från slaget i Madrid (mars 1937) till Kataloniens slutliga nederlag (februari 1939) så låg den avbrutna revolutionens kadaver på slagfältet. Man kan tala om krig i Spanien men inte om en revolution. Detta krigs slut innebar först och främst en lösning på ett kapitalistiskt problem: etablerandet av Spanien som en modern stat. En stat som lyckades utveckla sitt nationella kapital medan den höll folkets massor i schack. I februari 1939 analyserade surrealisten och (dåvarande) trotskisten Benjamin Péret nederlaget på följande sätt:
Arbetarklassen … har glömt bort sina egna mål, man ser inte längre någon bra orsak till varför man skall dö när man försvarar den borgerliga demokratiska klanen mot den fascistiska klanen, med andra ord, efter den sista analysen, för att försvara det anglo-franska kapitalet mot Italiens och Tysklands imperialism. Inbördeskriget blev i allt högre grad ett imperialistiskt krig.Clé, andra numret
Samma år gjorde Bruno Rizzi en liknade kommentar i sin essä om »kollektiv byråkrati» i Sovjet:
De gamla demokratierna spelar den antifascistiska politikens spel så att den sovande björnen inte ska vakna. Man måste tysta proletariatet … vid alla nödvändiga tidpunkter matar de gamla demokratierna arbetarklassen med antifascism … Spanien hade förvandlats till en slakt av alla proletärer av alla nationaliteter, för att lugna oregerliga revolutionära arbetare, och för att sälja den tunga industrins produkter.10
De två lägren hade helt olika sociologiska sammansättningar. Om borgarklassen var representerad på båda sidor, stödde större delen av arbetarna och de fattiga bönderna republiken, medan den ålderdomliga och reaktionära delen av befolkningen (människor som ägde jord eller gods, kyrkan etc.) ställde sig bakom Franco. Denna klasspolarisering gav en progressiv aura åt den republikanska staten, men den uppenbarade inte konfliktens historiska betydelse, lika lite som socialistiska och stalinistiska partiernas natur kan förklaras utifrån att de har många arbetarklassmedlemmar. Sådana fakta var reella men sekundära när det gäller dessa partiers sociala funktion: faktum är, eftersom de var organ på gräsrotsnivå, så var de kapabla att kontrollera eller slå ned alla proletära uppror. Även i den republikanska armén ingick en stor grupp arbetare, men för vad, med vilka och på vems order kämpade de? Att ställa frågan är att besvara den, om man inte tror att det är möjligt att slåss mot borgarklassen i en allians med borgarklassen.
»Inbördeskriget är det ultimata uttrycket för klasskampen» skrev Trotskij i Deras moral och vår (1938). Javisst – så länge man tillägger att alltifrån religionskrigen till de irländska eller libanesiska omvälvningarna i vår egen tid, är inbördeskriget också, och faktiskt oftast, egentligen en omöjlig eller misslyckad social kamp: då klasskonflikter inte kan utvecklas tillräckligt, bryter konflikterna ut i ideologiska eller etniska block och fördröjer varje mänsklig befrielse ännu mer.
Socialdemokratin »kapitulerade» inte i augusti 1914 likt en kämpe som kastar in handduken: den följde den normala kursen för en mäktig rörelse som endast i sin retorik var internationalistisk och i realiteten hade blivit nationell långt innan. SPD kan mycket väl ha haft det största väljarunderlaget i Tyskland 1912, men partiet verkade endast för sådana reformer som låg inom kapitalismens ramverk och fungerade enligt dess lagar, vilket exempelvis innebar att det accepterade kolonialism, till och med krig när detta senare blev den enda lösningen på de politiska och sociala motsättningarna.
På samma sätt är det med den spanska anarkismens integrering i staten 1936. Den är endast förvånansvärd om man glömmer dess natur: CNT var en fackförening, en speciell fackförening utan tvivel, men trots detta en fackförening och det finns inga antifackliga fackföreningar. Funktionen förvandlar organet. Vilka dess ursprungliga ideal än har, förvandlas alla permanenta organisationer som försvarar lönearbetare som sådana till en förmedlande kraft och senare även till blidkare. Till och med när institutionen kontrolleras av revolutionärer, till och med när den har repressionen mot sig, tvingas institutionen att fly från kontrollen av basen och förvandlas till ett medlande instrument. Fastän CNT var en anarkistisk fackförening, var den mer en fackförening än vad den var anarkistisk. En värld skiljer den vanlige fackföreningsaktivisten från ledaren som sitter vid chefens bord, men som helhet skilde sig CNT mycket litet från UGT. Bägge arbetade för att modernisera och rationellt förvalta ekonomin: med ett ord för att socialisera kapitalismen. En enda tråd binder samman den socialistiska rösten för krigskrediter i augusti 1914 med de anarkistiska ledarnas deltagande i regeringen, först i Katalonien (September 1936) och senare i den spanska republiken (november 1936). Så tidigt som 1914 hade Malatesta kallat sina kamrater (inklusive Kropotkin) som accepterade det nationella försvaret »regeringskapitalister».
CNT var alltså både subversivt och institutionaliserat. Motsättningen slutade med det allmänna valet 1931 då CNT gav upp sin antiparlamentariska ståndpunkt och uppmanade massorna att rösta på de republikanska kandidaterna. Den anarkistiska organisationen förvandlades till »en fackförening som var ute efter makten» som skulle komma att »automatiskt leda till en diktatur över proletariatet.» (P.I.C., tyska utgåvan, december 1931)
Från en kompromiss till en annan gav CNT upp sin antistatlighet vilken var dess raison d’être, till och med efter det att republiken och dess ryska allierade (eller ledare) hade visat sina verkliga ansikten i maj 37, inte att förglömma allt det som hände senare, i fängelserna och de hemliga källarna. Liksom POUM var CNT effektiva i att avväpna proletärerna, uppmana dem att ge upp sin kamp mot den officiella och stalinistiska polisen. Som GIK sa:
… CNT var bland dem som var mest skyldiga till att ha krossat upproret. Partiet demoraliserade proletariatet vid en tidpunkt då klassen reste sig mot de demokratiska reaktionärerna.Räte-Korrespondenz, juni 1937
Vissa radikaler fick till och med uppleva den bittra förvåningen att bli inlåsta i ett fängelse som styrdes av en gammal anarkistkamrat, berövad all verklig makt över vad som pågick i hans fängelse. CNT gjorde det hela än värre då en delegation från CNT, som hade åkt till Sovjet för att be om materiell hjälp, inte ens berörde frågan om Moskvarättegångarna.
Allting för den antifascistiska kampen!
Allting för kanoner och gevär!
Men vissa människor kanske kommer att tänka, anarkister är av naturen vaccinerade mot det statliga viruset. Är inte anarkismen statens ärkefiende? Jo, det är sant men…
Vissa marxister kan citera hela sidor från Pariskommunen där man kan läsa om statsmaktens förintande och de delar av Staten och revolutionen där Lenin säger att en dag kommer kockar att styra samhället istället för politiker. Men samma marxister kan praktisera en rent slavisk dyrkan av staten så snart som de börjar se staten som ett instrument för utveckling eller en historisk nödvändighet. Eftersom de ser framtiden som en kapitalistisk socialisering, en kapitalism utan kapitalister, som en värld som fortfarande är baserad på lönearbetare men egalitär, demokratisk och planerad, förbereder allting dem på att acceptera en stat (fast endast i en övergångsfas förstås) och på att gå ut i ett krig för en kapitalistisk stat som de anser vara dålig, mot en annan som de anser vara ännu värre.
Anarkismen överdriver statsmakten genom att se auktoriteten som huvudfienden och samtidigt underskattar den statens tröghet och inaktivitet.
Staten är de samhälleliga relationernas garant, inte deras skapare. Den representerar och enar kapitalet, den är vare sig kapitalets motor eller dess mittpunkt. Av det uppenbara faktum att de spanska massorna var beväpnade efter juli 1936 drog anarkismen slutsatsen att staten höll på att förlora sin substans. Men staten säkrar de band som människor inte kan och inte vågar skapa själva och åstadkommer därigenom ett nät av tjänster som både är verkliga och parasitära.
Sommaren 1936 kan statsapparaten ha verkat vara utslagen, eftersom den endast fungerade som ett potentiellt system kapabelt att plocka upp bitarna av det kapitalistiska samhället och ordna om dem en dag. Under tiden fortsatte den att leva, i social dvala. Sedan fick den ny styrka när de förhållanden som öppnats upp av upproret försvagades eller slets isär. Statens organ återvitaliserades och när tillfallet gavs tog den kontroll över de instrument som proletariatet hade skapat i sitt uppror. Det som hade sett ut som ett tomt skal visade sig inte bara kunna återuppstå med full kraft utan visade sig även kunna krossa alla de parallella former av makt som revolutionen hade upprättat.
CNT:s sista rättfärdigande av sin roll handlade just om att regeringen inte hade någon egentlig makt, eftersom arbetarrörelsen de facto hade tagit makten.
… regeringen har slutat att vara en kraft som förtrycker arbetarklassen, på samma sätt som staten inte längre är organismen som delar upp samhället i olika klasser. Och om CNT-medlemmar arbetar inom staten och regeringen kommer folket att förtryckas allt mindre.»Solidaridad Obrera, november 1936
Anarkismen ser staten som en fetisch precis lika mycket som marxismen, den ser staten som inkarnerad på en given plats. Blanqui hade redan med sin lilla beväpnade skara attackerat stadshus och baracker, men han påstod åtminstone aldrig att hans handlingar baserade sig på den proletära rörelsen, han var öppen med att han trodde att endast en minoritet kunde väcka folket. Ett sekel senare deklarerade CNT att den spanska staten var en fantom i jämförelse med de verkliga »sociala organisationerna» (milisen, fackföreningarna etc.). Men statens existens, dess raison d’être, är att byråkratisera det »civila» samhällets brister. Detta gör den genom ett system av förhållanden, länkar, koncentration av krafter, en administration, polis, juridik, militära nätverk, alla som är beredda att använda sig av uppbackningsplaner om det blir kris. Staten väntar alltid på det tillfälle då en polisutredare kan gå och leta genom socialarbetarens filer. Revolutionen har ingen bastilj att storma, det finns ingen polisstation eller något regeringspalats som man skall ta över: dess uppgift är att förstöra eller göra sådana platser harmlösa, genom att förinta allt det som ger dessa platser en substans.
Djupet och bredden hos de agrara och industriella socialiseringarna efter juli 1936 var ingen historisk lyckoträff. Marx hade noterat en spansk tradition av folklig autonomi. Gapet mellan folket och staten som hade visat sig i kriget mot Napoleon och i revolutionerna under 1800-talet återvitaliserade ett uråldrig kommunalt motstånd mot dynastin. Marx såg att den absoluta monarkin inte skakade fram olika strata för att forma en modern stat, utan istället lämnade de levande krafterna på landsbygden intakta. Napoleon kunde se Spanien som ett »kadaver», »men om den spanska staten verkligen var död, så var det spanska samhället fullt av liv» och »vad vi kallar stat i ordets moderna mening materialiseras i realiteten endast i armén, i samklang med folkets exklusiva provinsiella liv.»11
Den borgerliga revolutionen hade ägt rum i Spanien 1936 och det var fåfängt att drömma om sådana scenarier som 1917, för att inte tala om 1848 eller 1789. Men även om borgarklassen dominerade politiskt och kapitalet ekonomiskt, var de långt ifrån skapandet av en enad inre marknad och en modern statsapparat. För att inte tala om underordningen av samhället som helhet inklusive dominansen över det lokala livet och dess enskildheter. Marx menade 1854 att en »despotisk» regering styrde på grund av en brist på enhet som var så stor att den sträckte sig till olika valutasystem och olika skattesystem: hans observationer har fortfarande en del poänger 80 år senare. Staten klarade varken av att stimulera industrin eller genomföra en jordreform, den kunde varken få den profit från jordbruket som kapitalet behövde för sin ackumulation och inte heller ena provinserna. Staten kunde inte ens lugna ned de oroliga proletärerna på landsbygden och i städerna.
Därför var det naturligt att chocken i juli 1936 gav upphov till en social rörelse med vissa kommunistiska potentialer. Detta i marginalerna till den politiska makten, en rörelse som senare integrerades i den stat som den tillät förbli intakt. De första månaderna av revolutionen var redan på upphällningen, men fortfarande var den så outvecklad att den kunde dölja sitt misslyckande. Det hela såg ut som en splittrad process: varje region, kommun, företag, kollektiv och förening drog sig undan från centralmakten utan att egentligen attackera den och började leva livet på ett helt annat sätt. Anarkismen, och till och med POUM:s regionalism, är ett uttryck för Spaniens originalitet, som uppfattas felaktigt om man bara ser till de negativa effekterna av denna »sena» kapitalistiska utveckling. Inte ens nedgången 1937 tog död på kraften hos de hundratusentals arbetare och bönder som tog över land, fabriker, stadsdelar, byar, exproprierade egendom och socialiserade produktionen med en autonomi och en solidaritet i det dagliga livet som förvånade både de som iakttog och de som deltog.12 Kommunismen innebär också återerövrandet av livsvillkoren.
Det är sorgligt att säga men om alla dessa oräkneliga handlingar och gärningar, som ibland pågick under flera år bär vittnesbörd (precis som erfarenheterna från Ryssland och Tyskland, fast på deras egna specifika sätt) om en kommunistisk rörelse som skulle förvandla hela samhället, en rörelse med stora subversiva möjligheter när den existerar i stor skala, så är det lika sant att säga att denna rörelses öde beseglades sommaren 1936 och framåt. Det spanska inbördeskriget bevisade den revolutionära kraften i de kommunitära relationer och förhållanden som blivit penetrerade av kapitalet men som ännu ej dagligen reproduceras av kapitalet, men de visade även dessa förhållandens oförmåga att av sig själva skapa en revolution. Frånvaron av attacker på staten utdömde etablerandet av andra förhållanden till en fragmentarisk självförvaltning som hade kvar kapitalismens innehåll och även ofta dess former, särskilt då pengar och verksamheternas uppdelning genom individuella företag. Lönearbetets överlevnad förevigar funktionernas och inkomsternas hierarki.
Kommunistiska metoder kunde ha underminerat de två staternas (den republikanska och den nationalistiska) sociala baser, endast genom att lösa den agrara frågan. Från 1930 och framåt svalt mer än hälften av befolkningen. På grund av detta uppstod en revolutionär kraft ur den mest förtryckta delen av samhället, det vill säga de som stod längst ifrån det »politiska livet» (det vill säga kvinnor), men den kunde inte gå hela vägen och förinta systemets rötter och grenar.
Vid den tidpunkten sammanföll arbetarrörelsen i de stora industrialiserade länderna med de regioner som blivit socialiserade genom kapitalets totala underordning av samhället. Platser där kommunismen både låg närmare till hands som ett resultat av denna socialisering men på samma gång längre bort eftersom alla gamla förhållanden runnit ut i varuformen. Den nya världen, i dessa länder, sågs mest som arbetarnas värld, till och med som en industriell sådan.
I motsats till detta fortsatte det spanska proletariatet att formas av en kapitalistisk penetration av samhället som snarare var kvantitativ än kvalitativ. Från denna verklighet hämtade den både sin styrka och sin svaghet vilket omvittnas i traditionen och kraven på autonomi som representerades av anarkismen.
Under de senaste hundra åren har det inte ägt rum ett enda uppror i Andalusien, som inte resulterat i skapandet av kommuner, utdelning av land, pengarnas avskaffande och en självständighetsförklaring … arbetarnas anarkism skiljer sig inte nämnvärt från detta. De kräver också först och främst möjligheten att förvalta sin industriella organisation eller fackförening själva, och därefter kortare arbetstid och lägre krav på de arbetsinsatser som krävs av alla …13
En av de största svagheterna var förhållandet till pengar. »Pengars avskaffande» är bara meningsfullt om det innebär mer än att man ersätter ett instrument för att mäta värde med ett annat (som arbetskuponger). Likt de flesta radikala grupper, vare sig de kallade sig marxister eller anarkister, såg inte de spanska proletärerna pengar som ett uttryck och en abstraktion av verkliga förhållanden. De såg pengar endast som ett medel för beräkning av värdet, ett sätt att räkna saker med, och de reducerade socialismen till ett annorlunda sätt att förvalta kapitalismens fundamentala komponenter och kategorier.
Att de åtgärder som vidtogs mot varusamhällets förhållanden misslyckades berodde inte på UGT:s makt (som motsatte sig kollektiviseringarna) över bankerna. De privata bankernas och centralbankens stängning innebär endast slutet på de merkantila relationerna ifall livet och produktionen är organiserat på ett sätt som inte innebär varans förmedling och om ett sådant kommunalt liv och produktion gradvis börjar dominera de samhälleliga relationernas förhållanden. Pengar är inte något »ont» som skall bytas ut mot en annan »god» produktion, utan pengarna (som idag blir alltmer immateriella) manifesterar varukaraktären i alla livets aspekter. De kan inte förintas genom att man eliminerar symboler, utan först när varuutbytet vittrar bort som samhällsförhållande.
Rent faktiskt så var det endast de agrara kollektiven som lyckades förinta penningen och de gjorde ofta detta med hjälp av lokala valutor eller med kuponger som användes som pengar. Ibland gavs pengarna till kollektiven. Ibland fick arbetarna kuponger som var värda olika mycket beroende på storleken på deras familj och inte för det arbete som de utförde (»till var och en efter behov»). Ibland spelade pengar ingen roll: varor delades ut. En egalitär anda gällde, så väl som avståndstagandet från onödig »lyx».14 Hursomhelst, eftersom det var omöjligt att sprida den icke-varufierade produktionen utanför autonoma zoner, på grund av att det inte fanns något utrymme för global aktivitet, förvandlades sovjeterna, kollektiven och de befriade byarna till osäkra områden, som förr eller senare slogs sönder inifrån eller av fascisterna …eller republikanerna. I Aragon hade stalinisten Listers trupp detta som specialitet. När han och hans trupper gick in byn Calanda var det första han gjorde att skriva: »Kollektiviseringar är stöld» på väggarna.
Sedan den Första internationalen har anarkismen sett det kollektiva tillägnandet av produktionsmedlen som ett alternativ till socialdemokratins förstatligande. Båda dessa visioner har dock samma utgångspunkt: behovet av en kollektiv förvaltning av produktionen. Problemet är: vad skall man förvalta? Självklart ger socialdemokratin order uppifrån och ner och är byråkratisk. De spanska proletärerna arbetade från basen, beväpnade, varje individ var ansvarig gentemot alla andra, och därför kunde de ta land och fabriker från en minoritet som var specialiserad på att organisera och förtrycka andra. Motsatsen, i korthet, till de socialistiska och stalinistiska fackföreningsledarna som verkade inom kolindustrin. Hursomhelst, det faktum att ett kollektiv, och inte en stat eller byråkrati, tar produktionen i sina händer, betyder inte att livets alla kapitalistiska aspekter försvinner av sig självt.
Lönearbete innebär att alla verksamheter, vare sig det är att ploga ett fält eller trycka en tidning, äger rum och passerar genom pengars form. Samtidigt som pengarna gör denna verksamhet möjlig, växer de därigenom. Att jämna ut löner, bestämma allting tillsammans och ersätta valuta med kuponger har aldrig varit tillräckligt kraftiga åtgärder för att förinta lönearbetet. Det som pengar för samman kan inte befrias, och förr eller senare, blir pengarna herre däröver.
Att ersätta konkurrens med samarbete på lokal nivå var dömt att misslyckas. Detta därför att om kollektivet faktiskt upphävde det privata ägandet inom kollektivet, blev det självt en distinkt enhet och ett speciellt element bland andra i den globala ekonomin. Därför blev det ett privat kollektiv, tvunget att köpa och sälja, handla med yttervärlden, och därför förvandlas kollektivet i sin tur till ett företag som blev tvunget att spela sin roll i den regionala, nationella och världsomspännande konkurrensen, vare sig det gillade det eller ej.
Man kan endast glädja sig åt det faktum att halva Spanien imploderade: det som den allmänna meningen kallar »anarki» är ett nödvändigt villkor för revolutionen, som Marx skrev på sin tid. Men dessa rörelser hade sin upproriska genomslagskraft på basis av en centrifugalkraft. Vitaliserade kommunitära band låste också in alla i deras by eller område, som om poängen var att hitta en förlorad värld och rädda en degenererad mänsklighet, att ha den självförvaltade bondekommunen som alternativ till arbetarklassområdena storstäderna, kommunen med självförvaltning som alternativ till den kommersialiserade staden, med andra ord de fattiga som alternativ till de rika, det lilla som alternativ till det stora och det lokala till det internationella, medan man helt och hållet glömmer bort att kooperativ bara är den längsta vägen till kapitalismen.
Det kan inte ske en revolution utan att staten krossas. Men hur? Att slå ner beväpnade band, bli av med statsstrukturer och vanor, skapa nya debatt- och beslutsformer – alla dessa uppgifter är omöjliga om de inte går hand i hand med en kommunisering. Vi vill inte ha »makt»: vi vill ha makt att förändra livet i alla dess aspekter. Som en historisk process som sträcker sig över flera generationer, kan man verkligen föreställa sig att man fortfarande betalar lön för mat och boende, inom en sådan tidsram? Om revolutionen först och främst ska vara politisk och social först i andra hand, skulle detta skapa en apparat vars enda syfte är att bekämpa den gamla världens anhängare. Med andra ord, den skulle endast ha en negativ funktion, den skulle vara repressiv, ett kontrollsystem som inte skulle vila på något annat än sitt »program» och dess vilja att skapa kommunism den dagen villkoren till slut gör detta möjligt. Det är på det här sättet revolutionen ideologiserar sig själv och legitimerar uppkomsten av ett speciellt skikt som ska ha uppsikt över folkets mognad och tidpunkten för den fantastiska morgondagen. Politikens verkliga innehåll är att den inte vill eller klarar av att förändra någonting. Politiken förenar det som är åtskilt utan att gå längre. Makten är där, den förvaltar, den administrerar och den kontrollerar. Den lugnar ned och den är repressiv – den bara är.
Politiskt herravälde (vilken en hel skolbildning ser som det största och främsta problemet) kommer från människornas oförmåga att ta hand om sig själva och organisera sina egna liv och verksamheter. Detta herravälde kan endast överleva genom det sätt på vilket det radikalt berövar och utarmar proletariatet, vilket karakteriserar proletariatet. När alla deltar i produktionen av sina egna liv kommer statens förmåga att utöva herravälde och förtryck sluta vara operativt. Det är för att lönearbetet berövar oss våra existensmedel, både de produktiva och kommunikativa delarna, som staten blir omnipotent. Lönearbetet genomsyrar till och med de privata sfärerna och vårt känsloliv. Den bästa garanten för att staten inte skall komma tillbaka är den djupaste möjliga approprieringen och förändringen av existensvillkoren på alla nivåer. Ett exempel: även om vi inte vill att alla skall ha elgeneratorer i sina källare kommer Leviatans herravälde även från det faktum att energin (en signifikant term, ett annat ord för kraft) gör oss beroende av industriella komplex, vilka vare sig det är fråga om kärnkraft eller ej är totalt främmande för oss och undflyr all form av kontroll.
Att se förintandet av staten som en beväpnad kamp mot polisen och militären är att missta delen för helheten. Kommunismen är först och främst en verksamhet och aktivitet. Kommunismen är en livsform där män och kvinnor, genom den faktiska egenproduktionen av deras egna sociala existenser, paralyserar och återabsorberar alla former av separata krafter.
Bordigas alternativ som han skrev om i artikeln Skall vi ta över fabriken, eller ta makten? (Il Soviet, 20 februari 1920) kan man och måste man gå bortom. Vi säger inte: det spelar inte någon roll vem som förvaltar produktionen, vare sig det är en ledning eller ett råd, eftersom vad som egentligen räknas är att ha en produktion utan värde. Vi säger: så länge som produktionen för värde fortsätter att existera, så länge som den är åtskild från resten av livet, så länge som mänskligheten inte kollektivt producerar sin existens, så länge som det finns en »ekonomi», kommer råden inte att kunna göra något annat än förlora sin makt till en verkställande ledning. Det är här som vi skiljer oss både från »rådssocialisterna» och »bordigisterna» och det är därför som vi kommer att bli kallade bordigister av de förra och rådssocialister av de senare.
Det spanska misslyckandet 1936–37 är symmetriskt med det ryska misslyckandet 1917–21. De ryska arbetarna var förmögna att ta makten men lyckades inte använda denna makt för att åstadkomma en kommunistisk förvandling. »Efterblivenhet», ekonomisk ruin och internationell isolering kan inte i sig förklara den ryska revolutionens utveckling. Marx tanke om de kommunala agrara bondestrukturernas renässans fast kanske på ett annat sätt, var efter 1917 helt otänkbar. Om man bortser från Lenins hyllning av taylorismen och Trotskijs legitimering av militariserat arbete, sågs socialismen av de flesta bolsjeviker, den överväldigade majoriteten av den Tredje internationalen och den kommunistiska vänstern, som en kapitalistisk socialisering PLUS sovjeter. Framtidens jordbruk, menade man, skulle äga rum på demokratiskt kontrollerade jordegendomar. (Skillnaden – och det är en stor skillnad! – mellan den tyska och holländska vänstern och Komintern var att vänstern tog sovjeterna och arbetardemokratin på allvar, medan de ryska kommunisterna i praktisk verksamhet visade att de inte såg sovjeterna som något annat än taktiska formuleringar.)
Bolsjevikerna är den bästa illustrationen av vad som händer med en makt som helt enkelt bara är en makt, och som måste klamra sig fast utan att verkligen förändra något fundamentalt.
Det som skiljer reform från revolution är inte att revolutionen är våldsam, utan att den länkar samman upproret med kommuniseringen. Då segern över de vita skedde utan att samhället kommuniserades slutade det hela endast i en ny statsstruktur. Otto Rühle påpekade i sin bok Brun fascism, röd fascism att den franska revolutionen hade skapat en ny militär struktur och en strategi som var adekvat till sitt sociala innehåll. Den enade borgarklassen och folket medan den ryska revolutionen misslyckades med att skapa en armé baserad på revolutionära principer. Den röda armén som Polen slog ned 1920 spelade knappast någon revolutionär roll. Så tidigt som i mitten av år 1918 sammanfattade Trotskij det hela med tre ord: »arbete, disciplin, ordning».
Helt logiskt och åtminstone till en början i god tro, ville den sovjetiska staten till varje pris hålla sig kvar, först utifrån världsrevolutionen som utkiksplats, sedan utifrån sig själv, när det viktigaste blev att hålla samman det bräckliga sönderfallande samhället. Detta förklarar å ena sidan de eftergifter som gjordes för bönder som ägde småegendomar, vilket följdes av tvångsarbete, och båda delar resulterade i att samhällslivet och produktionen upplöstes ännu mer. Å andra sidan förklarar detta repressionen mot arbetarna och mot all opposition inom partiet.
Januari 1921 hade cirkeln slutits. Den revolutionära vågen som sattes igång 1917 genom myterier och krav på grundläggande demokratiska förändringar slutade på samma sätt – fast den här gången var arbetarna representerade av en »proletär» stat. En makt som massakrerade Kronstadtmatroserna i namn av en socialism som den inte kunde förverkliga. Dess lögner och handlingar visade att den inte längre hade någon kommunistisk karaktär. Lenin dog sin fysiska död 1924 men den revolutionära Lenin hade dött 1921 som ledare över staten om inte ännu tidigare. Bolsjevismen lämnades med ett enda alternativ – att bli kapitalismens förvaltare.
Oktoberrevolutionen förvandlades till ett fruktansvärt inbördeskrig. Detta eftersom de politiska perspektiv som den försökte realisera inte lyckades undanröja de hinder som stod i vägen för att realisera dem. Dess patos var en makt som då den var oförmögen att förvandla samhället degenererade till en kontrarevolutionär kraft.
I den spanska tragedin fångades proletärerna, i vilken borgarklassen och dess stat fanns, bakom frontlinjerna på båda sidor. Detta eftersom proletärerna hade lämnat den terräng de tagit från staten och borgarklassen. 1936–37 slogs proletariatet inte endast mot Franco, utan mot de fascistiska länderna, mot demokratierna och »ickeinterventions»-farsen, mot sin egen stat, mot Sovjetunionen etc.
Den »italienska» och »tysk-holländska» kommunistiska vänstern (inklusive Mattick i USA) var bland de få som definierade eran efter 1933 som helt och hållet antirevolutionär medan många andra grupper (trotskister exempelvis) såg subversiva potentialer i Frankrike, Spanien, Amerika etc.
1937 stängdes den historiska möjlighet som öppnats upp 1917. Från den tidpunkten tolererade inte kapitalet någon annan gemenskap än sin egen, vilket innebar att det inte längre kunde finnas några permanenta radikala grupper av någon betydelse. POUM:s nederlag innebar slutet på den föregående arbetarrörelsen.
I en framtida revolutionär period, kommer de farligaste och mest subtila försvararna av kapitalismen inte att vara de som skriker prokapitalistiska slagord, utan de som förstår möjligheten av en total omvälvning. Långt från att hylla TV-reklam och samhällelig lydnad kommer de att föreslå att man skall förändra livet… men först ska man förstås bygga en sant demokratisk makt. Om de lyckas med att kontrollera situationen, kommer skapandet av denna nya politiska form att förbruka människors energi, ta död på människors radikala strävanden och då medlen blir målet, kommer revolutionen åter att stelna till ideologi. Mot dem och självklart mot en öppen kapitalistisk reaktion återstår proletärernas enda väg att nå sitt mål, nämligen genom att mångfaldiga konkreta kommunistiska initiativ. Självklart kommer dessa att anklagas för att vara antidemokratiska eller till och med »fascistiska». Kampen att etablera platser och stunder för befrielse och beslut, vilka möjliggör autonomi för rörelsen, kommer att visa sig vara oskiljaktig från praktiska åtgärder som syftar till att förändra livet.
Medan alla hittillsvarande revolutioner lämnat verksamheten utan avseende och endast resulterat i en ny distribution av verksamheten, en ny arbetsfördelning för andra människor, så riktar sig den kommunistiska revolutionen mot själva den hittillsvarande arten av verksamhet, och den avskaffar arbetet och alla klassers herravälde i och med att den avskaffar själva klasserna, vilket kan ske emedan revolutionen utförs av den klass som i samhället inte längre gäller för att vara en klass, inte accepteras som klass. Redan detta förhållande är ett uttryck för den begynnande upplösningen av alla klasser, nationaliteter osv. inom det nuvarande samhället.15
1. Detta är en kortare och helt omarbetad version av ett förord som jag skrev till ett urval artiklar om Spanien 1936–39 från Bilan. Förordet publicerades i Frankrike 1979 under min pseudonym Jean Barrot. Några delar av detta förord har blivit översatt till engelska. Denna skrift kallas Fascism and Anti-Fascism och har givits ut av flera olika förlag, exempelvis Unpopular Books (den går även att läsa på hemsidan For Communism).
2. Till exempel: D. Guérin, Fascism and Big Business, New York, 1973.
3. A. Tasca, The Rise of Italian Fascism, New York, 1966, The Italian Communist Left 1927–45, av P. Bourrinet, ICC London, 1992.
4. A. Pannekoek and the Workers’ Councils, S. Bricianer, Telos. Och P. Bourrinet’s The Dutch and German Communist Left. Båda Bourrinets böcker går att finna på: www.left-dis.nl
5. V. Richards, Lessons of the Spanish Revolution, London 1953. M. Seidman, Workers Against Work during the Popular Front, UCLA 1993.
6. V. Alba, Spanish Marxism versus Soviet Communism: a History of the POUM (med S. Schwartz).
7. Homage to Catalonia (Hyllning till Katalonien), april 1938. År 1951 hade boken sålt mindre än 1500 exemplar. Den översattes för första gången 1951 och publicerades i USA först följande år.
8. Vi lånar denna titel från en bok av H. Paechter, Espagne 1936/La guerre dévore la révolution, Paris 1986 (publicerad för första gången 1938).
9. Marx
10. B. Rizzi
11. Marx
12. Bland andra, Orwell, och M. Low & J. Brea, Red Spanish Notebook, City Lights, San Francisco, 1979.
13. G. Brenan, The Spanish Labyrinth, Cambridge 1990.
14. F. Borkenau, The Spanish Cockpit, 1937.
15. Karl Marx, Den tyska ideologin, Människans frigörelse. Ett urval av Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, tredje upplagan 1971.