:: Roland Simon
Att försöka definiera kommuniseringen är att gripa sig an ett begrepp som håller på att formeras. Det handlar mer om att avgränsa angreppssättet än att utveckla en definition.
Min utgångspunkt är programmatismbegreppet. Programmatismen vilar på en praktik i och förståelse av klasskampen där en av klasserna, proletariatet, i sin situation finner grunden till överskridandet av motsättningen och organiseringen av den samhälleliga framtiden. Dess agerande i klasskampen och dess organisering blir alltså ett program som ska realiseras. I klasskampen mellan proletariat och kapital är proletariatet det positiva element som kan överbrygga motsättningen och alltså är revolutionen proletariatets affirmation: proletariatets diktatur, arbetarråd, övergångsperiod, degenererad stat, generaliserad självförvaltning, »de associerade producenternas samhälle» och så vidare. Motsättningens upplösning ges såsom en av motsättningens termer. Proletariatet har försetts med en revolutionär natur som står i motsättning till kapitalet, som förändras enligt de mer eller mindre mogna historiska villkoren och vilka lider mot sitt slut som beståndsdelar i ett program. Denna motsättning är alltså inte längre det kapitalistiska samhälleliga förhållandet självt som proletariatet, med utgångspunkt i sitt tillstånd i förhållandet, är satt att avskaffa.
Programmatismen är inte enbart en teori. Framförallt är det proletariatets praktik i vilken det bekräftar sin maktstegring såsom klass inom det kapitalistiska produktionssättet (från socialdemokratin till ultravänstern) och där denna maktstegring positivt förstås som revolutionens och kommunismens språngbräda, vilka endast är denna maktstegrings överväxt och fullbordande. Den är proletariatets praktik från början av 1800-talet ända fram till slutet av 1960-talet. Emellertid »bryts den ner» under den reella subsumtionens första fas, eftersom den är väsentligt bunden till den formella subsumtionen av arbetet.
Det är denna situation !!som utgör slutet av det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering från 1970-talet!! som numera definierar en ny kampcykel, då den är en ny struktur för och ett nytt innehåll i motsättningen mellan proletariat och kapital. Jag talar om kommuniseringen med utgångspunkt i den nya situationen och således inte med utgångspunkt i en ovedersäglig revolutionär och kommunistisk natur som skulle ha tagit sig an kommuniseringen delvis eller fullkomligt under historiens gång.
På det mest kortfattade sättet definierar jag omstruktureringens resultat som motsättningen mellan proletariat och kapital på nivån av produktionssättets reproduktion, alltså nivån av klassernas och deras förhållandes reproduktion. Som en konsekvens härav producerar inte proletariatet längre i sin motsättning med kapitalet, och inom exploateringens ramverk, någon självbekräftelse gentemot kapitalet. Vad som står på spel i klasskampen är, i dess motsättning till kapitalet, dess egna ifrågasättande, dess egna avskaffande. En verkligt uppochnedvänd situation är resultatet. Å ena sidan kämpar proletariatet vardagligen och är en revolutionär klass endast genom sin strikta definition som klass inom detta produktionssätt. Å andra sidan blir begränsningen för alla dess nuvarande kamper alltid att vara och agera som en klass. Detta är denna kampcykels dynamik och samtidigt dess begränsning.
I december 1995 framträdde olika karakteristika under själva loppet av de papperslösas och arbetslösas kamper och i kamperna i Liverpools hamnar, på Cellatex, i Alstom, Lu och på Mark and Spencer, såsom begränsning i form av att inneha denna specifika karakteristik (offentlig service, arbetskrav, försvar av arbetsmedel, vägran till omlokalisering och vägran av endast finansiell förvaltning). Denna begränsning vänder sig mot kampen, ofta genom interna spänningar och stötestenar i dess reträtt, och kan alltid reduceras till deras existens som klass. Om den grundläggande begränsningen för varje kamp i den nuvarande cykeln är agerandet som klass, så är alltså begränsningen inneboende i och existerar nödvändigtvis alltid på ett specifikt sätt i kampen. Därmed är den också inneboende i de modaliteter av det kapitalistiska produktionssättets reproduktion där proletariatet är en klass. (Det var den inte när proletariatet kunde motsätta sig kapitalet genom en samhällelig omorganisering på basis av vad det var i detta samhälle.)
Om vi kan konstatera att varje kamp <ins>vanligtvis</ins> har som mål det som konstituerar den som klasshandling blir det annorlunda när vi pratar om förvandlingen av denna »klasshandling», som blir begränsad och ifrågasatt av proletariatet i dess verkliga förhållande till kapitalet: kommuniseringen. Detta innebär en förändring av allt som för närvarande befinner sig i kapitalreproduktionen till något som aktivt, i klasskampen, blir proletariatets ifrågasättande av sitt verkliga tillstånd som klass. I direktaktionsrörelsen kunde vi finna flyktiga antydningar om detta och i de arbetslösas och osäkras kamper kan vi notera förändringar av hela proletariatets klassammansättning. Men likväl är »ifrågasättandet» i huvudsak en teoretisk härledning, en härledning som baserar sig på:
Det väsentliga i kommuniseringsbegreppet kan uttryckas i en enskild punkt: revolutionen såsom avskaffandet av kapitalet är inte föregångaren till kommunismens inträde, den kan endast genomföras genom att vara det omedelbara införandet av kommunism.
Det är riktigt att det finns problem som inte kommer att lösa sig »över en natt». Dessa problem är verkliga. Att kommunismen till en början måste lösa problem som kapitalismen slänger på den1) skapar däremot inte en period eller verksamhet där den inte »fungerar» i enlighet med vad den är, i enlighet med sin natur, fram till en viss utvecklingsnivå som i slutändan är fullkomligt omöjlig att definiera. Kommunismen är inte Historiens slut, utan den har problem att lösa som den ärvt av det kapitalistiska produktionssättet och kanske till och med äldre produktionssätt vid denna brytpunkt med all tidigare historia om alienation. (Frågan är i alla fall berättigad.) Den kommer att ställa sina egna problem och generera motsättningar och spänning. Dessa problem och denna dynamik uppträder i spänningen mellan autonomisering och samfund, i bemärkelsen att individens samhälleliga omedelbarhet är en helhet av förhållanden och inte ett väsen som är inneboende i varje individ. Det är i förhållandet mellan spänningen autonomisering–samfund och mångfalden som kommunismen existerar och projektiverar sig som historia. Kommunismen är den mänskliga gemenskapen under permanent konstruktion och i permanent spänning mellan universalitet och mångfald eftersom den inte har någon abstrakt standard för mångfaldiga verksamheter. (Detta innebär också att kommunismen inte är en mindre version av det »transparenta samhället».) Men oavsett om problemen uppkommer genom arv från tidigare produktionssätt eller på dess egen grund kommer kommunismen att fungera på sin egen basis från början. Annars kommer den inte att vara kommunism. Med revolutionen kommer vi avskaffa varje föregående samhällelig bestämning som begränsning (klasstillhörighet), varje tidigare reproducerbar förutsättning och alla förutsättningar som föregår de förhållanden som individerna såsom individer bestämmer mellan sig, och samtidigt deras behovsdefinitioner, tillfredsställandet av dessa behov och själva sättet för detta tillfredsställande. Klassernas avskaffande innebär i lika hög grad avskaffandet av verksamheten som subjektivitet som produkten som objektivitet och det är häri som avskaffandet av lönearbetet också blir avskaffandet av arbetet. Det överflöd som skapar revolutionen handlar inte om att ha utan om att vara tillsammans: det handlar om gemenskapen. Allt detta skapas i revolutionens rörelse. Det är till och med dess innehåll.
När man har problem med kommunismens första stadium och börjar bli den »försagda realisten» med uttryck <ins>såsom</ins> »det sker inte över natt» så innebär det att man har problem med förståelsen av revolutionen som etableras på den lagda grunden av en produktivkrafternas objektiva utveckling, med proletariatet och dess frigörelse från den kapitalistiska grymheten. Faktum är att oftast när man begrundar de frågor som löses under kommunismens första stadium, är dessa ofta inget annat än de kommunistiska åtgärder som de revolutionära proletärerna måste ta under revolutionens gång, genom det att dessa åtgärder inte är kommunismen mot kapitalet, utan produktionen av kommunism som medieras genom sin verkliga motsättning med kapitalet. Pragmatiska och taktiska åtgärder under revolutionens gång. Att avskaffa värdet eller staten, att skapa nya förhållanden där individens samhälleliga omedelbarhet är innehållet2), dessa är alla taktiska åtgärder i proletärernas revolutionära strid mot kapitalet.
Men vi måste vara uppmärksamma, för bara för att vi för fingret över kartan på rätt sätt så har vi inte nått målet. Det är i den nuvarande kampcykelns klasskamp som gåtan måste framställas och lösas. Kommunismens omedelbarhet innebär inte dess immediatism.
Alternativismens och direktaktionsrörelsens immediatism är väl införstådd i att klasskampen är av primär betydelse, men den inväntar den kamp där arbetarna inte längre agerar som sådana utan som revolutionärer. Emellertid kommer kommuniseringen av samhället att vara kommunistiska åtgärder som arbetarna åtar sig såsom arbetare, eftersom de som sådana existerar inom och mot alla kapitalets bestämningar. Immediatismen förutsätter att samhällsförändringen är omöjlig innan proletärerna har övergivit sina proletära kläder. Den föreställer sig kommuniseringen som en »lång marsch» i det kapitalistiska produktionssättet. Immediatismen kan endast uppnås i alternativet. Man förlorar till och med kommuniseringsbegreppet om man inte betraktar produktionen av kommunism som produkten av proletärernas kamp om den gentemot kapitalet och i denna kamp överger sina proletära kläder just eftersom de är mitt uppe i de motsättningar med kapitalet som konstituerar dem som klass. Avskaffandet av det proletära tillståndet är proletärernas självförvandling till omedelbart samhälleliga individer och det är kampen mot kapitalet som kommer göra oss till sådana, eftersom denna kamp är ett förhållande som gör kapitalet till en förutsättning för oss. Kommuniseringen etableras inte som livssätt jämte och gentemot kapitalet, utan kommer att vara överskridandet av de fackföreningsmässiga kamperna inom det omedelbara ramverket för arbetet och arbetskraftens reproduktion, det vill säga exploateringens ramverk. Revolutionen är vare sig uppenbarelsen av en proletär, förhandengiven revolutionär natur eller resultatet av två världars krig: kapitalets värld och det kommunistiska alternativets värld som konstituerar sig i motsats till den förra. Om revolutionen är överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet som produceras av den historiska utvecklingen av motsättningen mellan proletariat och kapital innebär det att den är underställd utvecklingen av detta samhälles klassmotsättningar, underställd dess historia. Frågan om kommunisering är i sin mest konkreta form frågan om förhållandet mellan denna kampcykel och revolutionen.
I varje kampcykel artikuleras den producerade vardagliga klasskampen i revolutionen på ett specifikt sätt, antingen som överväxt (inom ramen för programmatism) eller som producerat överskridande i den nuvarande cykeln.
I denna kampcykel ger den vardagliga klasskampen form åt motsättningen på så vis att den blir och strukturerar sig i krisen och revolutionen. Denna nya cykel har fundamentala karakteristika som radikalt skiljer den från programmatismen: arbetaridentitetens förfall, faktumet att varje kamp finner sin verkliga begränsning i det som definierar den som kapitalreproduktion (begränsningar som denna reproduktion utverkar på ett specifikt sätt varje gång, i enlighet med dess verkliga karakteristika), det faktum att angreppet på kapitalet innebär att angripa sin verkliga konstituering som klass. Det är från just dessa karakteristika i den vardagliga kampen som krisen för detta motsättningsförhållande mellan proletariat och kapital kan bli kommunisering. Kommuniseringen är fulländandet–överskridandet av den nya kampcykeln, bestämd av dess innehåll. Motsättningen mellan klasserna har blivit »förutsättningen» för dess egen lösning som individens samhälleliga omedelbarhet.
Emellertid är det inte en revolutionär natur som vi har att göra med, utan gången för motsättningen mellan proletariat och kapital, den vardagliga gången för klasskampen och kapitalets dynamiska motsättningshistoria. Den konstituerar och nödvändiggör den kapitalistiska reproduktionens kris såsom förmedling för dess överskridande. Så är det eftersom motsättningen av nödvändighet blir till ekonomi i processen, varje gång i en historiskt specifik form. Kapitalet reproducerar sig och således existerar ekonomin. Dess kris kommer endast vara en ekonomisk kris, men den ekonomiska krisen är det samhälleliga förhållandets kris: en kris för den ömsesidiga implikationens förhållande. Detta har ingenting att göra med påståendet att krisen inte endast kommer vara ekonomisk, utan även samhällelig, politisk osv. Den nuvarande kampcykelns kris, såsom kris för det kapitalistiskt samhälleliga förhållandet, inkluderar en klasshandling som är kapabel till att bli kommunisering. Det handlar inte om något som är på förhand givet och som skulle påtvinga sig självt på krisen, utan snarare om proletariatets praktik i denna kris.
Emellertid måste förhållandet mellan de nuvarande kamperna och revolutionen föras samman inom klasshandlingen. Vi vet att det inte handlar om en överväxt, men om vi inte behandlar denna fråga som en klasshandling överför vi en demiurgisk3) roll till krisen, genom att vi skulle förstå den som en kapitalets moderator av klasshandlingen, en moderation som den inte genomför för att genomgå. Vad är innehållet i denna passage, detta överskridande, från klasshandlingens perspektiv?
Revolutionen är en konflikt mellan klasser, den är den ultimata bestämningen av kapitalets motsägelsefulla process såsom motsättning mellan proletariat och kapital. Processen att överskrida den vardagliga lönekampen börjar i lönekampen själv när den, inom sig själv, etablerar sina krav utan att vara berörd av systemets reproduktionslogik och därigenom tenderar att ifrågasätta själva exploateringsexistensens förhållanden. Det vill säga, helt enkelt när lönekampens gång in till slutet överskrider sin sammansättning som lönekamp med utgångspunkt i denna.
Att befinna sig i en situation där samhällets avskaffande !!såsom!! vi är blir rörelsens mål, mer som en samhällelig situation där vi är, snarare än som avlönade, proletärer eller arbetare, kan man inte längre uppfatta en identitet som ska befrias mot detta samhälle. Man kan inte längre formera ett projekt för en omorganisering av samhället på grundval av lönearbetarklassen eller på värdeskapande arbete. Det är genom att befinna sig i en sådan situation och agera i kongruens med den som vi kan finna kommuniseringen. Detta betyder att klasstillhörigheten som blivit en nödvändighet blir till en kontingens, en förhandengiven samhällelig definition som reproduktion genom att implicera sin egen reproduktion. Alla strejker och kamper är inte potentiellt revolutionära, men vi kommer aldrig att kunna avgöra i förväg det tillfälle då den vardagliga lönekampen producerar sitt verkliga överskridande.
Detta överskridande av klassmotsättningen är det tillfälle då kampen mot kapitalet blir till ett ifrågasättande av det verkliga proletära tillståndet, som i kampen produceras som en extern begränsning: simultant slår proletariatet som klass mot kapitalet och producerar nya förhållanden. Man kommuniserar samhället, det vill säga man undertrycker det som en autonom substans i förhållandet mellan individer, som relaterar till varandra i deras singularitet. Tidigare samhälleliga förhållanden bäddas in i denna samhälleliga aktivitet, utan att det är resultatet av <ins>någon</ins> allmän plan (som inte existerar och som är omöjlig). Då kan man inte göra skillnad på strejk- och upprorshandlingen och skapandet av andra förhållanden mellan individer, nya förhållanden där individerna endast betraktar det som är som ett oupphörligt flöde för det mänskliga livets produktion.
Med utgångspunkt i detta är överskridandet inte någon intern process i klassen, utan det är dess konflikt med kapitalet och styrkeförhållandenas utveckling, således också de mål och det teoretiska medvetande som bestäms av kampen. Kommuniseringen underordnas kapitalackumulationens och krisens historia. Vad kan göra denna kris till en slutgiltig kris? Endast dess egen utveckling och inte en tendens’ eller riktnings seger. Den är det kapitalistiska produktionssättets kris med det kapitalistiska produktionssättets termer: profitkvotens fall och klassmotsättning. (Det är därför som frågan »Till vilken punkt kan profitkvoten falla?» saknar <ins>betydelse</ins>.) Det är inte omöjligheten av att reproducera motsättningen, det vill säga exploateringen, som producerar kommuniseringen. Det är överskridandet av en specifik kampcykel och <ins>en</ins> proletär klasshandling som resulterar i kommunisering !!såsom!! praktik i denna kris som definieras som kommunisering, utifrån motsättningen mellan proletariat och kapital.
Individens samhälleliga omedelbarhet är den fundamentala beteckningen på avskaffandet av samhällets delning i klasser, samhällets klyvning av samfundet och förfrämligandet av individen. Man kan således positivt närma sig det som de samhälleligt omedelbara individerna är, eller än mer de samhälleligt omedelbara individernas förhållanden i deras singularitet. Deras självproduktion i sina ömsesidiga relationer innebär aldrig en reproduktion av ett tillstånd som innebär samfundets partikularisering, vilken är konsekvensen av arbetsdelningen, egendomen och klasserna. De samhälleligt omedelbara individerna behandlar varje mål som en mänsklig verksamhet och upplöser objektiviteten i ett flöde av verksamheter (proletariatets överskridande som egendomens upplösning på grundval av egendomen). De behandlar sin verkliga verksamhet som en konkret partikularisering av den mänskliga verksamheten (proletariatets överskridande som arbetsdelningens upplösning på grundval av arbetsdelningen). De betraktar i praktiken sin produktion och sin produkt, när de sammanfaller, såsom varande verkliga mål i sig och inkluderar dess bestämningar, uttrycksmöjligheter och avslut (proletariatets överskridande som utbytets och värdets upplösning). Slutligen framställer de !!samhället!! som en tillvaro av konstant produktion i förhållandet mellan individer och varje relation som förutsättning för dess förändring (proletariatets överskridande som klassernas upplösning).
I allt detta återfinner vi proletariatet som upplösningen av sakernas tillstånd grundat i dessa förhållandens rörelse. Med utgångspunkt i detta finner vi vid ett särskilt historiskt tillfälle proletariatets kapacitet att behandla sin verkliga klassdefinition som en externaliserad begränsning: inom kapitalet, mot proletariatet. Allt vi kan säga om kommuniseringen (och kommunismen) härrör från vad proletariatet är i sitt förhållande till kapitalet, vad det är vid ett historiskt tillfälle i detta förhållande. Hur kan en klass, genom att strikt agera som klass, avskaffa klasserna? Det är i det kapitalistiska produktionssättets historia, förstått som motsättning mellan proletariat och kapital, som vi måste söka pusselbitarna till gåtans lösning.