Warning: Undefined array key "ns" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php on line 47 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/auth.php on line 431 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/actions.php on line 38
:: Bruno Astarian
Den här texten, som publicerades i Echanges et mouvement nr 131 [vintern 2009–2010], är ett bidrag till en diskussion om krisen och dess möjliga utvägar. Den utvecklar inte kritiken av programmatismen – något som redan har gjorts i överflöd – och erinrar endast om de nuvarande aspekterna av den sociala rörelse som stärker kommuniseringstesen.
Låt oss inte blanda samman omedelbarhet och ögonblicklighet. Med uttrycket kommunismens omedelbarhet antas att den proletära revolutionen inte längre har som mål att skapa ett övergångssamhälle utan att omedelbart inrätta kommunismen. På samma gång är målet inte längre att gripa den politiska makten, att bilda allianser med andra sociala skikt och den kommer inte heller att genomföra denna övergång inom ett bestämt territorium (statens bortvittrande etc.).
Uttrycket kommunismens omedelbarhet kommer inte ur intet. Det uppstod i och med krisen under 1960- och 1970-talet på basis av vänsterns och vänsteristernas oförmåga att förstå anti-arbetet. Idag framstår alla programmatistiska försök som futtiga. Beträffande anti-arbetet så återvänder det med en större styrka än under 1970-talet (i Kina, Bangladesh och även i industriländer).
Kommuniseringen kännetecknas alltså inte av att kommunismen plötsligt inträder som om någon viftade med ett trollspö. Det kommer att bli en kamp, framgång och motgång för revolutionen. Men detta betyder endast att de aktioner som revolutionärerna utför kommer att avskaffa arbetet och värdet och allt annat som hör till (familjen, patriarkatet…), här och nu. När revolutionen angriper den kapitalistiska egendomen kommer den inte att skänka proletariatet någon egendom som det hittils har saknat utan den kommer att avskaffa all form av egendom, med en gång. Det är omöjligt att beskriva detta i detalj. Det är dock nödvändigt att försöka sig på en närmare bestämning för att ha en bättre uppfattning om vart man är på väg och för att, när stundens ögonblick inträder, kunna skilja mellan revolutionen och kontrarevolutionen.
När krisen bryter ut reser sig proletariatet eftersom ickeförsäljningen av arbetskraften utesluter det från samhällsförhållandet och från förhållandet till naturen. När detta sker utvecklar det en krisaktivitet som är alla möjligheters matris. Kommunismens möjlighet återfinns endast i proletariatets krisaktivitet. Teorin har inte alltid definierat kommuniseringen på samma sätt, men varje definition och strategi har alltid vilat på proletariatets verksamhet under krisen. Man kan bara tala om en krisaktivitet då det rör sig om ett allmänt spritt uppror och inte i händelse av en isolerad konflikt på ett eller ett par företag, inte heller några »exempel» på en sådan.
Krisaktiviteten vilar på två grundläggande komponenter: proletariatets individualisering/avmassifiering och övertagandet av de delar av den kapitalistiska egendomen som är nödvändiga för kampen – inte för att ta över arbetet fast utan kapitalisterna. Om den kris som öppnas upp i detta ögonblick fördjupas till den punkt att den provocerar fram ett större proletärt uppror återfinner sig dessa två komponenter, med vår epoks historiska kännetecken. Proletariatets avmassifiering kommer därtill att vara ännu skarpare än vad det postfordistiska kapitalet redan har påbörjat. Att önska en återkomst till massarbetarens glada dagar är en kontrarevolutionär dröm. Beträffande den kapitalistiska egendomen så kännetecknas den av två saker: – För det första: Ingenting undslipper den. Kapitalet har lagt beslag på våra liv så till den grad att vi oavsett vad vi gör alltid förblir kvar hos det. När krisen bryter ut kan proletariatet ingenting göra utan att göra intrång på den kapitalistiska egendomen. Till och med en enkel manifestation tvingar till att ockupera asfalten utanför kommunfullmäktige. Idag tillåter man det. Imorgon kommer det att vara olagligt. Varje aktion av proletariatet under krisaktiviteten tvingar det att konfrontera kapitalet för att ta i besittning en del av egendomen och tillför därmed en objektivitet åt sin existens som annars är ett rent subjekt1). Och under den nuvarande krisen är den kapitalistiska egendomens monopol så fullkomligt att proletariatet mindre än någonsin har någon möjlighet att dra sig undan, utan står upptryckt mot väggen. Till exempel har kapitalet undertryckt alla möjligheter att ta sin tillflykt till landsbygden. – För det andra: Produkterna från den kapitalistiska egendomen är till sina bruksvärden starkt märkta av det som krävs av värdeförmeringen. Av denna anledning kommer krisaktiviteten att föra med sig mycket förstörelse och omläggning. Det är inte uteslutet att proletariatet lägger beslag på ett monteringsband, men det är däremot uteslutet att det skulle tillverka några bilar.
Det är med utgångspunkt i krisaktiviteten, och för att undkomma denna, som kommuniseringen sätts igång. Kommuniseringen svarar inte mot något ideal eller politiskt slagord. Det är lösningen på de svårigheter som proletariatet stöter på under sin krisaktivitet. Den förra är en kamp mot kapitalet för säkra sin överlevnad, inget mer. När de proletära kontrarevolutionära alternativen visat sig ineffektiva i att rädda proletariatet ekonomiskt kommer kommuniseringen att ta språnget in i icke-ekonomin. Paradoxen är den, mitt i den djupaste kris, då proletariatets behov är gränslösa, att i detta läge vända produktivismen ryggen. »Produktionen» utan produktivitet är inte avhängig produktionen. Det är en form av insocialisering av människorna i kommunismen där det inträder en produktion, men utan tidsmått eller något annat (insats, antal medverkande personer, produktivt resultat). Allt enligt Théorie communistes lyckade formulering: »radikal icke-bokföring av vad det än månne vara».
Låt oss försöka se på sakerna i två steg: – Under den nedåtgående fasen i krisens inferno säkras proletariatets reproduktion huvudsakligen genom att ta över arbetsplatserna. Till och med i en ekonomi där alla leveranser äger rum precis i tid så finns det lager. Krisaktiviteten kommer att (bland annat) handla om att lägga beslag på dessa. Man kan redan i det här läget föreställa sig skiljaktigheter mellan en kontrarevolutionär röst som syftar till att föra bok över och återsamla varorna, samordna deras distribution, att få kriterierna om rättigheter och skyldigheter att respekteras osv, och en kommuniseringens röst som bestrider denna plundringsekonomi och skapandet av överlägsna distributionsmyndigheter, även demokratiskt valda etc. Denna andra röst kommer att insistera på att en lokal fördjupning, att precis allt ska vara gratis, är värt mer än nationell stablilisering. – Under den andra fasen, under det att man kommer ur den egentliga krisen, kommer reproduktionen att återupptas.
Problemet är då att veta hur produktionen kan återupptas utan vare sig arbete, produktivitet och utbyten. Principen om »produktion» utan produktivitet är att människornas verksamhet och deras relationer kommer i första hand, före det produktiva resultatet. Produktionen återupptas på denna grund eftersom det inte finns någon annan. Att utveckla produktionen utan produktivitet, detta är att avskaffa värdet i dess två former:
Under den kommunistiska revolutionen kommer produktionsakten aldrig att vara enbart produktiv. Målet för individer som har bestämt sig för att starta ett bageri kommer inte vara att omsätta ett bestämt antal bröd, utan att umgås, att odla sin samhörighet, allt medan de tillverkar bröd.2)
Därtill framställer inte dessa proletärer bröd som en allmän kategori, utan ett bröd av ett bestämt slag som efterfrågas just den dagen. Slutligen så riskerar tillgången på mjöl till vårt bageri att vara slumpartad, åtminstone till en början, om nu proletärerna som står och maler följer samma principer. Vissa dagar kommer det inte att finnas något mjöl eftersom de som stod vid kvarnen föredrog att diskutera kärleken och meningen med livet. Är detta oordning? Låt oss i all enkelhet säga att det just den dagen inte kommer att finnas något bröd. Vi måste finna oss i det. Alternativet vore att någon bestämde en plan med kvantiteter och tidsramar och att alla andra jobbade och slet. Då skulle inte bara värdet återupprättas utan ett sådant expriment skulle dessutom inte ha någon framtid: Antingen så fungerar det och då kommer proletärerna plötsligt inte ha några rättigheter (ett återupprättande av lönearbetet under den ena eller andra formen), eller så fungerar det inte och då kommer de att vara tillbaka vid den tidigare situationen av arbetslöshet och obetalda löner. Det är dessutom troligt att kommuniseringen kommer som en lösning först efter ett eller flera misslyckanden av det här slaget.
På det hela taget antas det att kommuniseringen ersätter cirkulationen av varor mellan de »associerade producenterna» med cirkulationen av individer från en verksamhet till en annan. Detta inbegriper framförallt att »produktionsplatsen» inte kommer att ha någon fast personal. De kommer att producera eller inte producera alltefter motivationen och antalet närvarande, för »produktionsplatsen» kommer framför allt att vara en mötesplats och liv. Åtminstone till en början kommer kommuniseringen att ske lokalt, inte som självförsörjande kommuner, utan initiativ som helt kontrolleras av deltagarna. Kommuniseringen kommer att ske som ett molntäcke av lokala initativ. Det är endast på denna lokala nivå, tycks det mig, som kommuniseringen kan bevisa att den direkt förbättrar proletärernas liv. Denna aspekt är emellertid fundamental: Proletärerna gör revolution för att leva bättre och inte för att leva efter ett ideal. Att vilja gå in för mycket på detaljer leder till att man slutar med att rita upp ett schema över en icke-ekonomi vilket är lika begränsande som ett övergångssamhälle. Hur kan man på samma gång inte göra något sådant (och avslöja vår fantasilöshet) för att göra det tydligt att alla lösningar som den kommunistiska revolutionen för med sig har som princip att lyfta fram verksamheten och inte dess resultat. Att det huvudsakliga »resultatet» siktar in sig på verksamheten, det är samma sak. Individerna kommer att vara i omlopp och växla mellan de olika verksamheterna alltefter deras vänskapskretsar, och varje station i detta omlopp kommer att vara ett moment i reproduktionen. Produkter cirkulerar här mellan individerna men utan att utbytas. De som har gjort korvar kommer att skicka dem vidare till en matsal i närheten utan att oroa sig för att få något i ersättning, eftersom korvarna ju inte kostar dem någonting, inte ens arbete.
Nödvändighetens lag är inte att produktivkrafterna är otillräckliga för att säkerställa ett överflöd som man inte vet exakt när det börjar. Nödvändighetens lag gäller där förekomsten av egendom är ett ständigt hot om avsocialisering och död för dem som inte äger någon egendom. Det är därför som ting som är gratis eller billiga orsakar reaktioner som hamstring och överkonsumtion. Under kommunismen kommer denna rädsla för brist att försvinna tillsammans med egendomen. Var och en är säker på att kunna äta, helt gratis, det som andra har tagit med sig och som ytterligare andra har tillrett. Varför skulle jag under dessa omständigheter överkonsumera, samla konserver i kylen under förevändningen att de är gratis? Allt är gratis och kommer att så förbli eftersom allt är producerat av människor för vilka korvarna i någon mening endast är en biprodukt av några dagars diskussion om livets mening.
Gratis är ett begrepp som är svårt att handskas med. För att beskriva kommunismen tror jag att det är bättre att förstå det i termer av en »gratis tjänst» än som en »gratis produkt». Å ena sidan är det en självklarhet att kommuniseringsinitiativen kommer att påtvinga kostnadsfriheten varhelst den griper in. Men å andra sidan och framförallt är denna kostnadsfrihet mer än »priset noll». Man kan inte föreställa sig detta som gratis varor som man kan få utan att ha pengar. Vad som här står på spel är icke-ersättningen för kommunisatörernas verksamhet. Det är också en självklarhet, eftersom de proletärer som kastar sig in i kommuniseringen ju endast kommer att genomföra den efter att förgäves ha försökt att erhålla en lön eller ett bidrag. Gratis betyder här att totalt uppgå i en verksamhet som bryter uppdelningarna mellan till exempel »produktion» och »konsumtion».
Produktion utan produktivitet och konsumtion utan nödvändighet är två formuleringar i det begränsade ordförråd vi förfogar över, en på samma gång förenad och fri aktivitet.
Kommuniseringen fortskrider genom att gradvis breda ut sig i cirklar såsom övertaganden. Egendomen kommer inte att låta detta ske ostört och den har flera strängar på sin lyra. Kontrarevolutionen är inte uteslutande militär.
En del av oppositionen mot kommuniseringen kommer att komma från proletärernas egna led. I en given situation kommer valet av självförvaltning och valet av kommunisering att kunna drabba samman. Till exempel omhändertagandet av barnen under krisaktiviteten kommer alldeles säkert att ge upphov till försök att självförvalta skolorna – det är förövrigt troligt att eleverna direkt kommer att säga sin mening på ett våldsamt sätt (Grekland). Naturligtvis uppställer skolornas avskaffande massvis av problem som kommer att vara mycket akuta: Vem skall sköta om barnen, vem skall lära dem vad? Måste de ha en särskild lokal? Vore det bättre om de lärde sig medan de lekte längsmed revolutionens alléer? Liksom revolutionens alla problem kommer dessa endast att existera lokalt för invånarna i stadsdelen (ingen utbildningsminister!). Lösningen tar form lokalt. Den kommer att vara bra eller mindre bra och inte kräva några produktiva hjältedåd (inget byggande av skolor, ingen utbildning av fröknar och magistrar, inget utarbetande av någon läroplan…), och lösningen kommer också att justeras efter hur läget utvecklar sig. Ett sådant initiativs framgång eller misslyckande hänger inte på hur det rättfärdigas teoretiskt annat än dess kapacitet att förbättra livet för de proletärer (föräldrar och barn) som sätter igång det. Trots den svårighet som vi har med att föreställa oss ett liv utan vare sig arbete eller värde, låter analysen oss hävda att vid en viss nivå av kris så kommer kommuniseringen som lösning att vara mycket bättre lämpad att förbättra våra liv än alla självförvaltningssätt. Vad som här sägs om skolan gäller för alla nuvarande institutioner.
Om en sådan rörelse sprider sig som ringar på vattnet, om självförvaltningen är otillräcklig för att avstyra den, då kommer den mest våldsamma repressionen givetvis att träda emellan. Historien visar oss att egendomen inte drar sig för att genomföra en massaker. Jag tror att det skulle vara en allvarlig misstolkning av proletariatets specifika segrar att förespråka en militarisering av rörelsen, till och med en »revolutionär» sådan. Jag tror inte att det finns några exempel i historien där militariseringen, till och med den allra mjukaste, den mest demokratiska, inte har öppnat kontrarevolutionens stora port. Det är här omöjligt att gå in på detaljer, men det går ändå att peka på att om krisen når en sådan intensitet att kommuniseringen utvecklar sig på det här sättet, då kommer inte heller bourgeoisien själv att vara oskadd, och helt omtumlad som den kommer att vara kommer dess repressiva personal inte att undankomma krisen. Vi får i synnerhet inte åberopa någon moralisk kris hos polisen inför revolutionens ideal, utan snarare myterier som sker av högst materiella orsaker (Sydafrika). Å andra sidan implicerar vägran av en militarisering inte på något sätt ett förkastande av våldet.
Avskaffandet av värdet, förstörelsen av kapitalet och proletariatets undertryckande av sig självt är inte några mystiska skeenden eller mer mystiska än om man föreställer sig hur ett uppror av det gamla slaget går till, med en arbetarrörelse som bejakar en arbetaridentitet och som sätter som mål att föra proletariatet (i verkligheten dess representanter) till den politiska makten. Ända tills idag har kommunisterna brottats med dessa frågor som har verkat oöverstigliga och man har endast funnit övergångssamhället för att komma runt hindret. Övergångssamhället är ett lockbete och statens bortvittrande likaså.
Alltsedan krisen under 1960- och 1970-talet har själva den motsättningsfyllda processen mellan klasserna börjat att göra oss fria från detta problem. Den senaste utvecklingen av förhållandet mellan klasserna låter oss förstå, mycket bättre än Marx själv, det nära sambandet mellan det kapitalistiska samhället, värdet, arbetet och således deras avskaffande. Den låter oss sålunda närma oss mycket mer det som kommunismen kommer att vara liksom den revolutionära processen av kommunisering som skapar den. Ju mer krisen fördjupas, desto längre kommer vi att röra oss på den här vägen.
:: augusti 2009