Det säger sig självt att vi anser att Aufhebens trilogi om objektivismen och ”förfallsteorierna” är av största intresse, eftersom vi gav oss på något som för oss representerar ett enormt arbete – en översättning av trilogin med avseende att publicera den. Vi intresserar oss inte bara för den stora mängden dokumentation om och den historik som skapas för begreppet objektivism, utan även för det underliggande kritiska perspektivet på denna historia samt det faktum att perspektiven öppnar för en aktuell teoriproduktion.
Detta perspektiv kan sammanfattas med hjälp av fyra citat:
För oss är inte marknaden eller värdelagen kapitalets essens; essensen är snarare värdets självexpansion: det vill säga alienerat arbete.2
Den autonomistiska teorin i allmänhet och klasskampsteorin i synnerhet gjorde ett väsentligt arbete för kritiken av den objektivistiska marxismens reifierade kategorier. Den låter oss se dem som ”klasskampens existensform”. Även om de ibland överbetonar detta, och misslyckas att se i vilken utsträckning som kategorierna har ett objektivt liv som aspekter av kapitalet, förblir det nödvändigt att hålla fast vid vikten av denna omvändning.3
Värdelagen är inte separerad från arbetarklassen som om det vore en avskild mekanism: det vore bättre att säga att värdelagen är arbetarklassens existens utanför sig själv.4
Marx analyserade hur systemet med klassherravälde och klasskamp verkar genom varan, genom lönearbete etc.5
Dessa ord skulle lika väl ha kunnat vara våra egna.
Det är ovanligt att teoretiska arbeten behandlar objektivismens grundläggande problem utan att de sjunker ner i den mest förvridna subjektivistiska syn eller blott överger klassteorin, klassernas motsättning och kommunismen som ett överskridande av denna motsättning. Emellertid, som det alltid finns flera av, har vi en rad kritiska kommentarer till denna text och vi är beredda att diskutera dem.
Vi grundar dessa kommentarer på att vi identifierar en frånvaro av uppfattningen om definitionen av motsättningen mellan proletariat och kapital som deras ömsesidiga inblandning. Som vi visar i vår text om objektivismen (TC nr 15) så blir frågan här att bestämma exploateringsbegreppet, framför vilket Aufheben tycks föredra alienationsbegreppet, som upprätthåller en exterioritet mellan ett alienerat subjekt och dess essens utanför sig självt. Frånvaron av denna uppfattning av motsättningen mellan proletariatet och kapitalet som ömsesidig inblandning och det faktum att Aufheben föredrar alienationsbegreppet, leder till uppfattningar [affirmations] som vi absolut inte kan dela, såsom följande: ”För oss är revolutionen subjektets återvändo till sig självt”6. Om vi inte framställer motsättningen mellan klasserna som ömsesidig inblandning så förblir vi nödvändigtvis fast i ett perspektiv på revolutionen som affirmation, som proletariatets triumf. Mot detta perspektiv ställer vi revolutionen som proletariatets avskaffande i och med kapitalets avskaffande, i den rörelse där ”försvaret av dess intressen” leder proletariatet till att se på sin definition som klass som en extern begränsning. ”Subjektets återvändo till sig självt” överskrider inte denna motsättning eller dess villkor på riktigt utan representerar blott subjektets återvändo till sig självt (vilket stinker teleologi). Även tidskriftens namn ”Aufheben” reser hela denna frågeställning.
Utifrån detta tenderar man när man läser texten att förstå överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet som något tämligen formellt. Till exempel ”förebrås” bolsjevikerna för att ha planerat ”ovanifrån”. Enligt detta synsätt utvecklade bolsjevikerna kapitalismen på grund av de former de valde att tillämpa på arbetsprocessen: enmansledning, borgerliga specialister, taylorism; men utvecklades inte dessa tack vare lönearbetets fortlevnad? Härleder vi ur detta att kommunismen är planering ”underifrån”? Kan vi nu vidmakthålla den marxska synen på kommunismen som en ”association av fria producenter”, under kapitalets reella subsumtion av arbetet (och anta att passagen i Kapitalet om varan handlar om det kommunistiska samhället)? Det skulle innebära att vi begränsar oss själva till produktionens organisationsformer, vilket artikeln avfärdar med en koncis och effektiv formulering: ”Kommunismen är innehåll – avskaffandet av lönearbetet – inte en form”7.
Eftersom kritiken av den bolsjevistiska kontrarevolutionen inte relateras till revolutionens innehåll i denna historiska fas av motsättningen mellan proletariat och kapital förblir den formell. I denna historiska fas kunde nämligen revolutionen endast leda till klassens maktstegring inom kapitalet och dess affirmation som samhällets dominerande pol. Den bolsjevistiska kontrarevolutionen artikulerar sig således nödvändigtvis med revolutionen. Inte ens den tysk-holländska vänstern, och ännu mindre vänstern i bred bemärkelse, greppade någonsin den ryska revolutionens verkliga natur. Denna revolutions innehåll var klassens autonoma affirmation vilken fann att revolutionens egna begränsningar vände sig mot den själv: arbetets styrka inom kapitalet i övergången till den reella subsumtionen vändes mot revolutionen. Andra internationalens partier befann sig i ställning att i olika utsträckning och i enlighet med sin specifika situation ta ledningen över och formalisera denna kontrarevolution. Revolutionen som klassens affirmation omvandlar sig obevekligen till ledning över kapitalet och övergår sedan till kontrarevolution; revolutionen förser kontrarevolutionen med sitt eget innehåll. I Révolution inconnue hänvisar Voline till en ”liten scen” som han bevittnade. I en fabrik hade arbetarna själva börjat organisera sina transaktioner med andra företag. En representant för bolsjevikmyndigheterna anländer, och genom att använda hot beordrar han ett slut på denna typ av verksamhet, eftersom staten ska ta hand om den. Naturligtvis skedde inte detta utan konfrontation, utan opposition, men är det möjligt att föreställa sig ett utbyte som inte skulle anta en form som är främmande för de utbytare som hör ihop med den?
När vi läser artikeln får vi väldigt ofta intrycket att det kommunistiska projektet behandlas som något oföränderligt, som underkastats de objektiva förhållandena vilka återvänder köksvägen när de kastas ut genom framdörren. Vi menar att detta beror på frånvaron i texten av proletariatets och kapitalets ömsesidiga inblandning i motsättningen. Därav följer framställningen av objektivismen och den ekonomiska determinismen som ”fel”, som ”avvikelser”, och oförmågan i artikeln att verkligen ta sig bortom idéernas historia. Vi har proletariatet, vi har kapitalet. Det senare utvecklades, det förra erfor denna utveckling som ”klassammansättning”. Men termernas utveckling förstås inte som deras förhållandes historia. De står i motsättning men denna motsättning är endast ett ömsesidigt, reflexivt förhållande och inte en självdifferentierande totalitet. Således förstås historien som kapitalets historia, underkastad begränsningarna från arbetarklassens kamp, och inte historien som motsättningen mellan proletariat och kapital. Därför kan inte revolutionen eller kommunismen historiseras. Det är meningslöst att lägga till ett subjektivt angreppssätt från arbetarklassens perspektiv. Utgångspunkten har förändrats, men objektivitetens problematik har inte överskridits. Det är detta artikeln ger en glimt av då ämnet är operaismen, emot vilken de inte lyckas formulera något annat än en ekonomisk kritik.
Om man betänker det centrala problemet med objektivismen så börjar kritiken av den med produktionen av en teori i vilken vi greppar exploateringen och profitkvotens fall som motsättning mellan proletariat och kapital och inte blott som kapitalets utveckling; de centrala begreppen är exploatering och ackumulation. Så länge som revolutionen endast kunde presentera sig som proletariatets affirmation (under formell subsumtion och den reella subsumtionens första fas) var det omöjligt att föreställa sig det kapitalistiska produktionssättets motsättning som den ömsesidiga inblandningen mellan proletariat och kapital, eftersom kapitalets överskridande då, ipso facto, endast kunde vara proletariatets överskridande. Revolutionen blir således oundvikligen ekonomism under kapitalets formella subsumtion av arbetet och under den reella subsumtionens första fas. Om revolutionen är klassens affirmation måste proletariatet, genom att det gör revolution, nödvändigtvis lösa en kapitalismens motsättning i vilken det inte är en av termerna utan blott den bäst placerade bödeln, så att överskridandet av denna motsättning blir dess triumf, något som är långt ifrån att försvinna. Strategin som grundar sig på den ”proletära subjektiviteten” tar sig inte förbi denna problematik.
Proletariatets existens och praktik kan endast korrelera med den historiska gången för dess motsättning med kapitalet, i form av exploatering och profitkvotens fallande tendens, eftersom den är en pol i kapitalismens interna motsättning. Detta är hela betydelsen i Matticks kristeori, som i sin objektivism inte kan användas som den är, men vem ger den verkliga kritiken på denna punkt? Det är fundamentalt att behålla analysen av krisen på basis av profitkvotens fallande tendens. Lagen för profitkvotens fall behöver endast avobjektiveras, ”avförtingligas”, som artikeln säger. När vi läser i artikeln: ”Den [kapitalismen] skapar en barriär för deras [produktivkrafternas] tillväxt i det faktum att den endast kan producera för marknaden”8, även om den fortsätter: ”Kapitalet revolutionerar ständigt produktionsförhållandena för att kunna fortsätta expandera. Detta behov att ständigt behöva förvandla de samhälleliga förhållandena betyder att kapitalet ständigt måste konfrontera arbetarklassen”9, och frågan avslutas med: ”Krisen kan skapa villkor där proletariatet rör sig mot att sätta sina behov emot kapitalets”10; leds vi att tro:
≈ ena sidan krisen, å andra sidan klasskampen; ett möte mellan divergerande intressen som skapar kapitalets väg, men kapitalets utveckling och krisen förstås inte i sig själva som klasskamp.
Som artikeln till fullo visar i sina nyckelavdelningar så ligger objektivismens teoretiska grund i separationen av klasskampen och det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Grunden för denna teoretiska separation är emellertid proletariatets omöjlighet att vara ett element av den motsättning som skall störtas. Denna omöjlighet kännetecknar hela den formella subsumtionens period, men även vissa nuvarande former. Proletariatet är endast denna motsättnings förtrampade extrem och spelar endast rollen som dödgrävare. Kapitalismen förstås endast som en uppsättning villkor som rör sig mot en optimal situation vad gäller en essentiell och tidlös proletariatets revolutionära natur, även om denna natur historiskt misslyckas att manifestera sig. Kritiken av objektivismen kan inte endast vara en kritik av separationen av klasskampen och den kapitalistiska utvecklingen, den kan endast utarbetas i en kritik av föreställningen om en revolutionär natur hos proletariatet, bestämd en gång för alla, och som anpassar sig i enlighet med förhållandena. Proletariatet är endast revolutionärt i den motsättning som ställer det emot kapitalet. I det fallet är det inte en natur som bestäms utan ett förhållande och en historia. Så länge man framställer ett revolutionärt vara hos proletariatet måste omständigheterna, i förhållande till detta vara, vara objektiva omständigheter. Så länge som det inte finns någon kritik mot denna uppfattning om en revolutionär natur hos proletariatet så finns det inte någon väg ut ur objektivismproblematiken. Så länge som denna kritik inte har utarbetats är det omöjligt att ta sig förbi den ståndpunkt som styrs av en dikotomi mellan klasskampen och ekonomiska motsättningar, som endast sammanlänkas av ömsesidigt determinerande förhållanden.
Det är när Aufheben inser operaismens begränsningar och distanserar sig från den som man får en känsla av att de konfronterar detta problem. Artikeln uttrycker tydligt att det finns en begränsning i att se på klasskampen som en sammandrabbning mellan två strategier, som i den operaistiska traditionen, men utan att uttryckligen föra fram klassernas ömsesidiga inblandning som definitionen av deras motsättning. Operaismen inverterar endast objektivismen, utan att ta sig förbi den, den lägger blott till en subjektiv aspekt såsom Negris arbetarklassens ”självvalorisering” som hakar på en ytterligare bestämning av förhållandet mellan proletariat och kapital, men man förändrar inte uppfattningen om detta förhållande. Genom att ha en uppsättning bestämningar så tänker man att man har nått detta förhållandes totalitet, men förhållandet har inte avobjektiverats, en subjektiv bestämning har endast lagts till emot den objektiva. Aufheben förebrår operaisterna för att inte göra tillräckligt för att bevara objektiviteten i kapitalets reproduktion och för att blott deklarera att ”allt är klasskamp”. Genom att inte greppa objektiviteten och ekonomin som nödvändiga moment i reproduktionen av motsättningen mellan kapital och proletariat så hamnar Aufheben till slut i ett slags förmildrande position: du måste avobjektivera motsättningen mellan kapital och proletariat, men behålla lite objektivitet, särskilt i kontrarevolutionära perioder. Objektivismen har endast överskridits från proletariatets utgångspunkt och bevarats som kapitalismens realitet. Kritiken var inte någon dekonstruktion av objektiviteten och dess rekonstruktion som ekonomi, som nödvändiga moment i förhållandet mellan klasserna, den var endast samma sak sett från en annan synvinkel. Vad gäller detta är uppfattningen om Kapitalets ”ofullständighet” särskilt fåfäng. Det som kan anses ha varit Marx uppfattning om lönen som klasskamp i Lön, pris och profit, eller Tal i frihandelsfrågan lämnar oss ingen tvekan hängande över det faktum att kampen ”för” (eller ”över” – Negri) lönen aldrig kommer att resultera i något annat än lönen. Precis som med ”enkel cirkulation” som ett område för arbetarkontroll så är detta en produkt av den ”optimism” hos operaisterna, som frammanas i artikeln, som nu till och med gjutits om på den reformistiska politiska arenan.
Paradoxalt nog tjänar tillägget av en subjektiv sida, ett ”arbetarklassperspektiv”, endast till att bekräfta, att underbygga, den objektivism som har avfärdats som något som måste nedmonteras. De lägger blott till ett ”aktivt” supplement till den.
Vad gäller förståelsen av kapitalistklassens handlande så dröjer på samma sätt idén kvar att vidmakthållandet och reproduktionen av exploateringens samhälleliga förhållande är beroende av andra typer av förhållanden som sätts i spel för att reproducera sig, som är en självförutsättning. När de kritiserar Radical chains så presenterar artikeln följande analys: ”Idén om en perfekt behovsregim under värdelagen är en myt. Värdelagen och kapitalet har alltid begränsats, först av de jordegendoms- och gemenskapsformer som föregår dem och sedan av klasskampen som växer fram inom dem. Kapitalet tvingas förhålla sig till arbetarklassen genom andra medel än lönen och staten är dess nödvändiga medel för detta. The new poor law uttryckte en strategi för att kontrollera arbetarklassen; administrationen uttrycker en annan. När vi väl ser värdelagen som ständigt begränsad, så förlorar idén om dess partiella upphävande all resonans.”11 Och vi frestas att tillägga: det är själva idén att kapitalet förhåller sig till arbetarklassen med andra medel än värdet, lönen etc. som förlorar all resonans.
Det är sannerligen riktigt att ”ständigt begränsad” utgör en del av definitionen, och då är staten, statsförvaltningen, dess armé och polis, attribut för värdet, lönen och exploateringen. Precis som artikeln säger är det inte tillräckligt att förbli på den mest abstrakta presentationen av värdet i början av Kapitalet, det är nödvändigt att betrakta värdet i dess tillämpning. Kapitalet relaterar inte till arbetarklassen genom staten med andra medel än lönen osv. Om man betraktar det abstrakta kapitalets självförutsättning kan aldrig transformationen av merprodukten till mervärde och sedan till tillskottskapital tas för givet just på grund av kapitalets lagar (det vill säga fallande profitkvot och begränsningar av arbetskraftens exploatering). Vid denna punkt i självförutsättningen så består alltid kapitalistklassens aktivitet i att kasta tillbaka proletariatet i en situation av exploatering (genom politiska aktioner, våld, konkurser, avsked etc.). Vi har inte lämnat en analys av kapitalets självförutsättning och vi har förhållandet mellan proletariat och kapitalistklassen som specifik och motsägelsefull aktivitet. Faran skulle ligga i att ge autonomi åt det kapitalistiska produktionssättets poler, proletariatet och kapitalet, och således hänföra dessa till två strategier.
För oss har objektivismen två orsakssammanhang.
Den ena är en epok av klasskampen som framställer revolutionen och kommunismen som proletariatets affirmation och därför utesluter det senare från motsättningens område i produktionssättet. För det andra drar proletariatet endast nytta av de ”ekonomiska” motsättningar som det inte är en term i.
En konstant i kapitalets reproduktion som vi kallar dess självförutsättning är just grunden för den ekonomiska realiteten: alla termer för samhällets reproduktion framträder åter som ”objektiverade” reproduktionsförhållanden från kapitalets sida vid slutet av varje cykel.
Resultatet av detta är att idén om och kritiken av objektivismen inte kan tjäna som ledsagare för en analys av problemet med att utveckla ”teorin”. Det avgörande brottet i ”teorin” skär igenom både objektivismen och de teorier som upptar dess kritik. Brottet och avgränsningslinjen i teorins utveckling finns mellan den klasskamp som frambringar kapitalets avskaffande som proletariatets affirmation och den klasskamp som frambringar proletariatets eget avskaffande i avskaffandet av kapitalet, det vill säga själva innehållet i övergången från formell till reell subsumtion och den senares historia. Om vi inte börjar på denna grund så får man intrycket att ”teorin” har en historia. I frånvaron av denna historiska kritik som förklarar varför revolutionen vid en given tidpunkt är deterministisk, ekonomistisk, objektivistisk, lider den interna kritik som artikeln har sådana problem med att göra sig av med att den endast anser objektivismen vara ett teoretiskt ”fel” eller ”avvikelse”, eller till och med som bestämd av ”objektiva” förhållanden.
”Som Pannekoek påpekade, är kapitalets verkliga förfall arbetarklassens självbefrielse.”12 Det är slutsatsen av det affekterade kritiska sopandet under mattan som realiseras i texten, men här står man vid början av det grundläggande problemet: vilken är den motsättning mellan proletariat och kapital, såsom en epok av det kapitalistiska produktionssättet, som bär på produktionen av kommunism? Precis som artikeln väl framställer det så är det inte en fråga om att definiera ”den nivå av produktivkrafternas utveckling som är inkompatibel med de kapitalistiska produktionsförhållandena”, utan snarare om att historiskt definiera innehållet i och strukturen för en klassmotsättning. Det är sant att detta inte var ämnet för artikeln, men dess läsning gav oss hopp om att det är ämnet för slutsatsen. Vi förblir en smula otillfredsställda då vi läser: ”Till och från når förhållandet mellan klassen och den kapitalistiska utvecklingen en punkt med ett möjligt brott. Revolutionärerna och klassen tar chansen; om flodvågen misslyckas att gå bortom kapitalet, så fortsätter kapitalet på en högre nivå”13.
Hela detta produktionssätts historia återstår att bli skriven som klassmotsättningens historia. Vi kan inte hålla fast vid den bild som presenteras i artikeln av en succession av revolutionära attacker som aldrig segrat hitintills, som alltid besegrats, och förstå besegrandet av dem som beroende antingen av externa (objektiva) förhållanden eller av kontrarevolutionens styrka, orelaterat till motsättningens historiska natur mellan proletariat och kapital, som avslöjar sig lika mycket i revolutionen som i kontrarevolutionen. Det är en bild som obevekligen återvänder till proletariatets revolutionära essens, identisk med varje på den andra följande attacken. ”[E]tt organiskt förhållande mellan klasskampen och den kapitalistiska utvecklingen”14, som utgör själva grunden för hela artikeln, är inte ett ömsesidigt beroende förhållande mellan två element som definieras a priori i sig själva. Det är verkligen ett organiskt förhållande och som sådant en partikularisering av en konkret totalitet som endast existerar i dess parter och deras ömsesidiga krav. Motsättningen mellan proletariat och kapital är kapitalets utveckling.
Nu vänder vi oss så till TC:s svar på våra förfallsartiklar.
1. Théorie communiste publicerade denna kritik tillsammans med deras översättning av Aufhebens förfallstrilogi i Théorie communiste nr 15, 1999. Red. anm.
2. Aufheben, ”Ett bidrag till en kritik av förfallsteorin”, riff-raff nr 6, s. 97, korr.
3. A.a., s. 78, korr.
4. A.a., s. 87. Detta är, för att vara rättvis, taget från en passage i texten där vi förklarar och erkänner bra poänger i Radical chains perspektiv. Aufhebens anm. Det vi har översatt är ett citat från Radical chains nr 4 och alltså inte Aufhebens egna ord. Övers. anm.
5. A.a., s. 30
6. A.a., s. 42
7. A.a., s. 96
8. A.a., s. 94
9. Ibidem
10. Ibidem
11. A.a., s. 93
12. A.a., s. 98
13. A.a., s. 95, korr.
14. A.a., s. 95