| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
troploin:generallinjen [Y-m-dH:i]
titorelli |
troploin:generallinjen [Y-m-dH:i] (current)
titorelli |
| |
| |
| Under början av 2007 skickade //Revolution times//((Postlagernd, 23501 Lübeck, Tyskland och [[http://www.geocities.com/revolutiontimes|www.geocities.com/revolutiontimes]])) oss en lista med frågor som täcker ett så stort fält att vi bestämde oss för att översätta det till franska och engelska. //Revolution times// kommer att publicera det på tyska. Det finns några smärre skillnader mellan de tre versionerna.((Detta är i huvudsak en översättning av den engelska versionen. Övers. anm.)) | Under början av 2007 skickade //Revolution times//((Postlagernd, 23501 Lübeck, Tyskland och [[http://www.geocities.com/revolutiontimes|www.geocities.com/revolutiontimes]].)) oss en lista med frågor som täcker ett så stort fält att vi bestämde oss för att översätta det till franska och engelska. //Revolution times// kommer att publicera det på tyska. Det finns några smärre skillnader mellan de tre versionerna.((Detta är i huvudsak en översättning av den engelska versionen. Övers. anm.)) |
| |
| **1. Låt gärna våra läsare få veta lite grann om er själva, era senaste arbeten och kanske de diskussioner och verksamheter ni är involverade i, och era framtida planer.** | **1. Låt gärna våra läsare få veta lite grann om er själva, era senaste arbeten och kanske de diskussioner och verksamheter ni är involverade i, och era framtida planer.** |
| …särskilt eftersom antiglobaliseringen är en förnyelse av reformismen (se vårt nästa svar). Vi har lika mycket (eller lika lite) att göra med den som vi hade att göra med vänsterismen 1970. På den tiden publicerade vi inte långa anti-Trotskij eller anti-Mao-pamfletter. Att idag utmana antiglobaliseringsidéer är lika meningslöst som det skulle ha varit att motbevisa kommunistpartiets program för trettio år sedan. | …särskilt eftersom antiglobaliseringen är en förnyelse av reformismen (se vårt nästa svar). Vi har lika mycket (eller lika lite) att göra med den som vi hade att göra med vänsterismen 1970. På den tiden publicerade vi inte långa anti-Trotskij eller anti-Mao-pamfletter. Att idag utmana antiglobaliseringsidéer är lika meningslöst som det skulle ha varit att motbevisa kommunistpartiets program för trettio år sedan. |
| |
| Reformismen kräver inte ett förkastande, utan en förklaring om varför den existerar. Vår »ståndpunkt» rörande reformismen har sin grund i det generella innehållet i vad vi säger och gör. | Reformismen kräver inte ett förkastande, utan en förklaring om varför den existerar. Vår »ståndpunkt» rörande reformismen har sin grund i det allmänna innehållet i vad vi säger och gör. |
| |
| Det är omöjligt att använda en fackförening eller ett val på ett subversivt sätt. Men ingen princip förbjuder någon av oss att vara medlem i en fackförening om han arbetar på ett företag där de flesta är fackföreningsanslutna. | Det är omöjligt att använda en fackförening eller ett val på ett subversivt sätt. Men ingen princip förbjuder någon av oss att vara medlem i en fackförening om han arbetar på ett företag där de flesta är fackföreningsanslutna. |
| |
| |
| | Kommunismen är mycket riktigt varken politisk eller //o//politisk utan //anti//politisk. De flesta tankeskolorna behandlar »maktproblemet» som frågan framför alla andra. Gamla »liberaler» som de engelska politiska filosoferna på 1600- och 1700-talen och Montesquieu och Tocqueville ville undvika tyrraniet med hjälp av maktdelning. Demokrater vill förvalta och mildra statsmakten genom valprocesser som kulminerar i en nationell representation. Leninister vill erövra makten. Anarkister vill ha den skingrad överallt så att dess förtryckande potentialer neutraliseras. Marx tidiga skrifter (särskilt »I judefrågan» och »Kungen av Preussien och socialreformen»((Publicerad i //riff-raff// nr 7, 2005. Övers. anm.)) är en kritik av makten som sådan och politiken som sådan. Staten går inte att förstå (och göras av med) utan en historisk förståelse av varför makten och politiken har kommit i förgrunden och blivit en fix idé. |
| Kommunismen är mycket riktigt varken politisk eller //o//politisk utan //anti//politisk. De flesta tankeskolorna behandlar »maktproblemet» som frågan framför alla andra. Gamla »liberaler» som de engelska politiska filosoferna på 1600- och 1700-talen och Montesquieu och Tocqueville ville undvika tyrraniet med hjälp av maktdelning. Demokrater vill förvalta och mildra statsmakten genom valprocesser som kulminerar i en nationell representation. Leninister vill erövra makten. Anarkister vill ha den skingrad överallt så att dess förtryckande potentialer neutraliseras. Marx tidiga skrifter (särskilt »I judefrågan» och »Kungen av Preussien och socialreformen»((Publicerad i //riff-raff// nr 7, 2005. Övers. anm.))) är en kritik av makten som sådan och politiken som sådan. Staten går inte att förstå (och göras av med) utan en historisk förståelse av varför makten och politiken har kommit i förgrunden och blivit en fix idé. | |
| |
| I Ryssland var det revolutionens misslyckande som gjorde den till en process centrerad runt staten. Det var inte bolsjevikernas törst efter makt som krossade den sociala rörelsen. Det var avsaknaden av social omvandling som tröttade ut denna rörelse och lämnade bolsjevikerna vid ledningen. Innehållet är alltid den främsta faktorn, genom sin drivkraft, eller genom denna krafts utmattning. | I Ryssland var det revolutionens misslyckande som gjorde den till en process centrerad runt staten. Det var inte bolsjevikernas törst efter makt som krossade den sociala rörelsen. Det var avsaknaden av social omvandling som tröttade ut denna rörelse och lämnade bolsjevikerna vid ledningen. Innehållet är alltid den främsta faktorn, genom sin drivkraft, eller genom denna krafts utmattning. |
| |
| |
| Verbala fällor är farliga, ännu mer när ett felaktigt ord råkar få sin mening från ett annat felaktigt ord. //Demokrati och fascism// har använts i åttio år som motpoler i ett par som har kommit att definiera sig självt genom denna motsättning. Eftersom båda termerna är bristfälliga så finns det ingen förståelse av deras relation om vi inte ifrågasätter båda. | Verbala fällor är farliga, ännu mer när ett felaktigt ord råkar få sin mening från ett annat felaktigt ord. //Demokrati och fascism// har i åttio år använts som motpoler i ett par som har kommit att definiera sig självt genom denna motsättning. Eftersom båda termerna är bristfälliga finns det ingen förståelse av deras relation om vi inte ifrågasätter båda. |
| |
| Att kalla modern parlamentarisk representativ //demokrati//, eller autonoma och självstyrande processer //direkt demokrati//, det är verbalt nonsens. I det antika Grekland föddes demokratin som en lösning för att organisera förvaltningen av ett visst samhälle genom ett styre av ett visst //demos// (folk), vars medlemmar var definierade på ett speciellt och begränsande sätt, och där varje medborgare (i princip och ofta i praktiken) **regerade och regerades över**. Att använda samma ord för 1800- eller 2000-talets västliga //representativa// system är lika relevant som att kalla Aten år 500 före vår tidräkning för en kapitalistisk stad. Men den här villfarelsen har historiska skäl. Om den uppåtstigande borgarklassen letade efter politiska modeller i det antika Grekland (där ordet »demokrati» inte användes lika ofta och uppenbart som vanligen tros), så är det för att borgarklassen behövde den referensen. Om ordet och begreppet har haft en framstående roll genom ett par århundraden och fortfarande är vid hälsa, även inräknat arbetarorganisationer och sociala rörelser generellt, så är det återigen på grund av att de uttryckte och uttrycker någon rådande verklighet. En kommande text ska försöka reda ut dessa motsättningar. Låt oss för ögonblicket bara peka på några saker: | Att kalla modern parlamentarisk representativ //demokrati//, eller autonoma och självstyrande processer //direkt demokrati//, är verbalt nonsens. I det antika Grekland föddes demokratin som en lösning för att organisera förvaltningen av ett visst samhälle genom ett styre av ett visst //demos// (folk), vars medlemmar var definierade på ett speciellt och begränsande sätt, och där varje medborgare (i princip och ofta i praktiken) **regerade och regerades över**. Att använda samma ord för 1800- eller 2000-talets västliga //representativa// system är lika relevant som att kalla Aten år 500 före vår tidräkning för en kapitalistisk stad. Men den här villfarelsen har historiska skäl. Om den uppåtstigande borgarklassen letade efter politiska modeller i det antika Grekland (där ordet »demokrati» inte användes lika ofta och uppenbart som man ofta tror), så är det för att borgarklassen behövde den referensen. Om ordet och begreppet har haft en framstående roll genom ett par århundraden och fortfarande är vid hälsa, även inräknat arbetarorganisationer och sociala rörelser i allmänhet, är det återigen på grund av att de uttryckte och uttrycker någon rådande verklighet. En kommande text ska försöka reda ut dessa motsättningar. Låt oss för ögonblicket bara peka på några saker: |
| |
| Ingen kan på allvar jämställa demokrati med diktatur, eller demokrati och fasism. | Ingen kan på allvar jämställa demokrati med diktatur, eller demokrati och fascism. |
| |
| Poängen som görs av kommunister, från 1918 och framåt, är //inte// att läggandet av en röstsedel i valurnan (en handling som verkligen är självberövande) skulle vara detsamma som att bli skickad till Dachau. Poängen som görs av både Bordiga //och Pannekoek// är att det mest öppna valsystem, med mängder av debatter, möten, gatudemonstrationer och så vidare aldrig har förhindrat och aldrig kommer att förhindra skapandet av koncentrationsläger. Varje demokratiskt land har haft och kan ha sina Dachau i en eller annan form. Att stödja demokratin för att förhindra diktaturen är helt enkelt //inget som fungerar//. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Häri ligger det viktiga. För att bevisa detta grundläggande finns det inget behov av att relativisera, minimera eller förneka fascismens //verkliga// fasa. I vissa (inte alla, naturligtvis) kriser begår demokratin frivilligt »självmord» eftersom den föredrar lag och ordning, även hård och mördande, framför oordning. Vilken bra historiebok som helst ger bevis för denna process som ägde rum både 1922 och 1933. | Poängen som görs av kommunister, från 1918 och framåt, är //inte// att läggandet av en röstsedel i valurnan (en handling som verkligen är självberövande) skulle vara detsamma som att bli skickad till Dachau. Poängen som görs av både Bordiga //och Pannekoek// är att det mest öppna valsystem, med mängder av debatter, möten, gatudemonstrationer och så vidare aldrig har förhindrat och aldrig kommer att förhindra skapandet av koncentrationsläger. Varje demokratiskt land har haft och kan ha sina Dachau i en eller annan form. Att stödja demokratin för att förhindra diktaturen är helt enkelt //inget som fungerar//. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Häri ligger det viktiga. För att bevisa detta grundläggande finns det inget behov av att relativisera, minimera eller förneka fascismens //verkliga// fasa. I vissa (inte alla, naturligtvis) kriser begår demokratin frivilligt »självmord» då den föredrar lag och ordning, även hård och mördande, framför oordning. Vilken bra historiebok som helst ger bevis för denna process som ägde rum både 1922 och 1933. |
| |
| Likt »demokrati» är ordet //fascism// upplagt för missförstånd. | Likt »demokrati» är ordet //fascism// upplagt för missförstånd. |
| |
| Nazismen föddes genom frustrationen hos delar av småbourgeoisien och växte in i en massrörelse genom en klassöverskridande hållning som blandade det mest flagranta demagogeri med löften om att lösa allt tack vare elimineringen av judarna och marxisterna. Dessa två mål var skiljaktigt sammanlänkade. Nazisterna talade inte om »marxisterna» på grund av ett särskilt intresse för författaren av //Das Kapital//. Begreppet var nödvändigt för att inkludera moderata socialister, stalinister, genuina kommunister och fackföreningsaktivister, med andra ord alla varianter av arbetarmilitans. Hitler skilde sig från Mussolini, men i inget av länderna kunde fascismen/nazismen ha existerat om det inte hade varit för en arbetarrörelse, reformistisk men aktiv, som uppfattades som ett hot av borgarklassen. År 1933 tolkade resterna av den tyska vänstern Hitlers väg till makten som det slutgiltiga steget i kontrarevolutionen 1919--1921; fascismen krossade inte den proletära vågen, den bekräftade slutligen dess nederlag. | Nazismen föddes ur frustrationen hos delar av småbourgeoisien och blev en massrörelse genom en klassöverskridande hållning som där mest flagranta demagogin blandades med löftet om att lösa allt tack vare att man eliminerade judarna och marxisterna. Dessa två mål var oskiljaktigt sammanlänkade. Nazisterna lovade inte att de skulle utplåna »marxisterna» på grund av ett särskilt intresse för författaren av //Das Kapital//. Begreppet var nödvändigt för att inkludera moderata socialister, stalinister, genuina kommunister och fackföreningsaktivister, med andra ord alla varianter av arbetarmilitans. Hitler skilde sig från Mussolini, men i inget av länderna kunde fascismen/nazismen ha existerat om det inte hade varit för en arbetarrörelse, reformistisk men aktiv, som uppfattades som ett hot av borgarklassen. År 1933 tolkade resterna av den tyska vänstern Hitlers väg till makten som det sista steget i kontrarevolutionen 1919--1921; fascismen krossade inte den proletära vågen, den bekräftade slutligen dess nederlag. |
| |
| Å ena sidan //var// Hitlers fiende arbetarklassen; det är i arbetardistrikten som nazisterna släppte lös sin destruktiva energi före 1933 och omedelbart efter att de tagit makten. Hitler blev bara användbar och legitim för den härskande klassen genom sin hänsynslösa beslutsamhet att förstöra arbetarorganisationerna, och genom sin förmåga att göra detta på gatorna före januari 1933, överallt där SA var tillräckligt starka. Å andra sidan, så fort den kunde, så länge den kunde, inklusive när kriget höll på att förloras, så sent som sommaren 1944, dödade nazismen obevekligen alla judar som den kunde få tag på, så metodiskt och i ett sådant sammanhang att det vore absurt att inte se dödandet som en //central// del i dess program. Nationalsocialismen går endast att förstå om vi tar med i beräkningen de två kompletterande aspekterna, som i samverkan gav upphov till dess framgång och dess utveckling mot folkmord. | Å ena sidan //var// Hitlers fiende arbetarklassen; det var i arbetarområdena som nazisterna släppte lös sin destruktiva energi före 1933 och omedelbart efter att de tagit makten. Hitler blev bara användbar och legitim för den härskande klassen genom sin hänsynslösa beslutsamhet att förstöra arbetarorganisationerna, och genom sin förmåga att göra detta på gatorna före januari 1933, överallt där SA var tillräckligt starka. Å andra sidan dödade nazismen obevekligen alla judar som den kunde få tag på, så fort den kunde, så länge den kunde, inklusive när kriget höll på att förloras så sent som sommaren 1944, så metodiskt och i ett sådant sammanhang att det vore absurt att inte se dödandet som en //central// del i dess program. Nationalsocialismen går endast att förstå om vi tar med i beräkningen de två kompletterande aspekterna, som i samverkan gav upphov till dess framgång och dess utveckling mot folkmord. |
| |
| Vad är antifascism? Det betyder inte bara att vara //emot// fascism. Det syftar på ett särskilt sätt att bekämpa fascismen, genom att ge den striden absolut prioritet, särskilt över striden mot andra politiska former av borgerligt styre, och främst av allt de demokratiska formerna. (På liknande sätt betyder inte »antiimperialism» att bekämpa imperialism utan att stödja nationella befrielserörelser mot härskande imperialistiska länder.) Antifascismen stödjer demokratin för att bli av med fascismen. Detta stöd kommer ofta att vara fragmentariskt, kritiskt och tillfälligt och uppfatta sig självt som antistatligt. I Spanien 1936 trodde ganska många att de praktiserade en //revolutionär// antifascism. De trodde att de beväpnade proletärerna kunde ha råd att strunta i den demokratiska staten för ögonblicket och helt enkelt ta sig för kampen mot Franco utan att bry sig om en borgerlig polis och armé som gjorts maktlös av arbetarupproret. Detta var ståndpunkten hos många anarkister, trotskister och medlemmar av tyska och italienska vänsterkommunistiska grupper, vilka åkte till Spanien efter sommaren 1936 för att gå med i anarkisternas eller POUM:s milis. När //Bilan// (en italiensk vänsterkommunistisk tidskrift som publicerades på franska i Bryssel 1933--1938) sade till dessa kamrater att de i själva verket kämpade mot Franco sida vid sida med den spanska republikanska armén och att ingen antifrancoistisk seger kunde nås utan att dessutom kämpa mot den republikanska staten eftersom demokratiska borgare varken kan eller vill ge sig själva medlen för att besegra fascistiska borgare, uppfattades //Bilans// ståndpunkt som dogmatisk, absurd, till och med nära på desertering. I ljuset av vad som sedan följde, milisens tvångsintegration i den reguljära armén, den proletära autonomins bortgång och krossande, maj -37, elimineringen av arbetar- och bondekollektiv, för att endast resultera i den republikanska regeringens oförmåga att besegra Franco, pekade denna kedja av händelser på det motsatta: att //Bilan// på det hela taget hade rätt. Det visade sig till och med vara rätt genom det faktum att många medlemmar av vänsterkommunisterna som hade åkt till Spanien för att delta i vad de trodde var en revolutionär process lämnade landet inom ett år. | Vad är antifascism? Det betyder inte bara att vara //emot// fascismen. Det syftar på ett särskilt sätt att bekämpa fascismen, genom att ge den striden absolut prioritet, särskilt över striden mot andra politiska former av borgerligt styre, och främst av allt de demokratiska formerna. (På liknande sätt betyder inte »antiimperialism» att bekämpa imperialism utan att stödja nationella befrielserörelser mot härskande imperialistiska länder.) Antifascismen stödjer demokratin för att bli av med fascismen. Detta stöd kommer ofta att vara fragmentariskt, kritiskt och tillfälligt och uppfatta sig självt som antistatligt. I Spanien 1936 trodde ganska många att de praktiserade en //revolutionär// antifascism. De trodde att de beväpnade proletärerna kunde ha råd att strunta i den demokratiska staten för ögonblicket och helt enkelt ta sig an kampen mot Franco utan att bry sig om en borgerlig polis och armé som gjorts maktlös av arbetarupproret. Detta var ståndpunkten som hölls av många anarkister, trotskister och medlemmar av tyska och italienska vänsterkommunistiska grupper som åkte till Spanien efter sommaren 1936 för att gå med i anarkisternas eller POUM:s milis. När //Bilan// (en italiensk vänsterkommunistisk tidskrift som gavs ut på franska i Bryssel 1933--1938) sade till dessa kamrater att de i själva verket kämpade mot Franco sida vid sida med den spanska republikanska armén och att ingen antifrancoistisk seger kunde nås utan att man dessutom kämpade mot den republikanska staten, eftersom demokratiska borgare varken kan eller vill ge sig själva medlen för att besegra fascistiska borgare, uppfattades //Bilans// ståndpunkt som dogmatisk, absurd, till och med nära på desertering. I ljuset av vad som sedan följde -- milisens tvångsintegration i den reguljära armén, den proletära autonomins förfall och krossande, maj -37, elimineringen av arbetar- och bondekollektiv, för att endast resultera i den republikanska regeringens oförmåga att besegra Franco -- pekade denna kedja av händelser på det motsatta: att //Bilan// på det hela taget hade rätt. Det visade sig till och med vara rätt av det faktum att många medlemmar av vänsterkommunisterna som hade åkt till Spanien för att delta i vad de trodde var en revolutionär process kom att lämna landet inom ett år. |
| |
| Det har gått sextioåtta år sedan slutet för den spanska republiken och sextiotvå år har förflutit sedan Tredje rikets fall. Fascismen hör till det förflutna lika mycket som stalinismen och antifascism har bara ett politiskt värde som en slogan. 2007 års antifascist är föräldralös. En värld utan fascism ger honom endast en //roll//, en roll han spelar som han kan, men med svårighet. Det är lätt att le åt en karikatyrteckning av Le Pen, utklädd i en falsk SA-uniform, men ingen dyker upp på en anti-Front national-manifestation klädd som en //Rote Front//-medlem 1930. Samtida antifascism är periodiskt skådespeleri utan kostym. | Det har gått sextioåtta år sedan slutet för den spanska republiken och sextiotvå år har förflutit sedan Tredje rikets fall. Fascismen hör till det förflutna lika mycket som stalinismen och antifascism har bara ett politiskt värde som en slogan. 2007 års antifascist är föräldralös. En värld utan fascism ger honom endast en //roll//, en roll som han spelar som han kan, men med svårigheter. Det är lätt att le åt en karikatyrteckning av Le Pen, utklädd i en falsk SA-uniform, men ingen dyker upp på en anti-Front national-demonstration klädd som en Rote Front-medlem 1930. Samtida antifascism är periodiskt skådespeleri utan kostym. |
| |
| Antifascismen är den //mindre ondskans// politik. Den underordnar allting förintandet av en fiende som får alla andra fiender att se acceptabla ut, även de som hittills setts som mest oacceptabla. För att bli av med Hitler är de kraftfullaste vapnen välkomna: armén, polisen, FBI, Stalin eller atombomben… | Antifascismen är den //mindre ondskans// politik. Den underordnar allting förintandet av en fiende som får alla andra fiender att se acceptabla ut, även de som hittills setts som mest oacceptabla. För att bli av med Hitler är de kraftfullaste vapnen välkomna: armén, polisen, FBI, Stalin eller atombomben… |
| |
| Oturligt nog för antifascisten finns det nu en övervikt av mindre ondskor. Vad som var enkelt 1943 blev oklart så snart kriget tog slut. Nazityskland var den självklara superondskan. Vad skulle man fokusera på efter 1945? De som använde napalm på vietnamesiska bybor, eller de som skickade tåglaster med människor till Sibiriens koncentrationsläger? Logiskt nog måste den absoluta ondskan vara unik. När »fascismen» återföds i en serie av skurkar och regimer, med galjonsfigurer som förändras i takt med politiska överraskningar och omkastade allianser, när fascismen tar sig formen av De Gaulle 1947 och senare 1958, av sydafrikansk apartheid, av grekiska överstar, av argentinska torterare, av serbiska etniska utrensare, av schweiziska och österrikiska »alpinpopulister», då förlorar »fascismen» sitt innehåll. År 1948 trodde förmodligen miljontals Stalininspirerade arbetare världen över på allvar att Tito var en fascist som först var i Hitlers och sedan i Trumans ledband. Antifascistens problem är inte bristen på utan överflödet av (allt mindre trovärdiga) ärkefiender. Heiders partinärvaro i den österrikiska regeringen har jämförts med januari 1930 men slutade i det partiets splittring. Le Pens valframgångar har inte givit honom en styrkeposition på gatan eller i det politiska livet. Extremhögern som för tillfället är väl befäst i norra Europa är inget mer än det, den parlamentariska högerns yttervinge och inte någon offentlig och folklig våldsam massrörelse med siktet på att återställa statens auktoritet genom att ge den diktatoriska medel. | Oturligt nog för antifascisten finns det nu en övervikt av mindre ondskor. Vad som var enkelt 1943 blev oklart så snart kriget tagit slut. Nazityskland var den självklara superondskan. Vad skulle man fokusera på efter 1945? De som använde napalm på vietnamesiska bybor, eller de som skickade tåglaster med människor till Sibiriens koncentrationsläger? Logiskt nog måste den absoluta ondskan vara unik. När »fascismen» återföds i en serie av skurkar och regimer, med galjonsfigurer som förändras i takt med politiska överraskningar och omkastade allianser, när fascismen tar sig formen av De Gaulle 1947 och senare 1958, av sydafrikansk apartheid, av grekiska överstar, av argentinska torterare, av serbiska etniska utrensare, av schweiziska och österrikiska »alpinpopulister», då förlorar »fascismen» dess innehåll. År 1948 trodde förmodligen miljontals Stalininspirerade arbetare världen över på allvar att Tito var en fascist som först gick i Hitlers och sedan i Trumans ledband. Antifascistens problem är inte bristen på utan överflödet av (allt mindre trovärdiga) ärkefiender. Heiders partis närvaro i den österrikiska regeringen har jämförts med januari 1930 men slutade i det partiets splittring. Le Pens valframgångar har inte givit honom en styrkeposition på gatan eller i det politiska livet. Extremhögern som för tillfället är väl befäst i norra Europa är inget mer än det, den parlamentariska högerns yttervinge och inte någon offentlig och folklig våldsam massrörelse med siktet på att återställa statens auktoritet genom att ge den diktatoriska medel. |
| |
| I det tidiga 2000-talet och trots sociala bekymmer och osäkerheter är inget europeiskt land blockerat av samexistensen av en organiserad arbetarklass som uppfattas som ett hot och en borgarklass som är delad inom sig själv. Det var detta dödläge som gav Mussolini och Hitler chansen att bli statsöverhuvuden, eftersom båda satte upp som mål att krossa denna blockering. Inget varar för evigt men demokratin verkar just nu som en kraftfull propplösare på det påstådda fascistiska hotet. Det franska Front national är ungefär lika fascistiskt som det franska kommunistpartiet nu är stalinistiskt. | I det tidiga 2000-talet och trots sociala bekymmer och osäkerhet är inget europeiskt land blockerat av samexistensen av en organiserad arbetarklass som uppfattas som ett hot och en borgarklass som är delad inom sig själv. Det var detta dödläge som gav Mussolini och Hitler chansen att bli statsöverhuvuden, eftersom båda satte upp som mål att krossa denna blockering. Ingenting varar för evigt men demokratin verkar just nu som en kraftfull propplösare på det påstådda fascistiska hotet. Franska Front national är ungefär lika fascistiskt som det franska kommunistpartiet nu är stalinistiskt. |
| |
| I värsta fall, som i Frankrike 2002 när Le Pen vann fler röster än den socialistiska kandidaten i presidentvalet, är samtida antifascism inget mer än slagordsropande och falskt medvetande. | I värsta fall, som i Frankrike 2002 när Le Pen vann fler röster än den socialistiska kandidaten i presidentvalet, är samtida antifascism inget mer än ett skanderande av slagord och falskt medvetande. |
| |
| I bästa fall mystifieras det oumbärliga motståndet (med våldsamma metoder om så krävs) mot grupper som specialiserar sig på antiproletär aktivitet, särskilt mot de mest sårbara proletärerna, utlänningarna och migrantarbetarna i synnerhet, och som förespråkar och //praktiserar// förtryckande attityder och värden. Reaktionära principer och dåd ska motsättas lika mycket som reformistiska sådana. De chauvinister, skinnskallar, de som tror på den vita rasens överhöghet och självuttalade nynazister som finns i Tyskland, i Italien, i Skandinavien, i Ryssland och i USA, de som drömmer om sig själva som fröna till ett framtida NSDAP, ska bekämpas. Men att bekämpa dem innebär att behandla dem som de är. Det finns ingen anledning att imitera dem i ideologi eller att respektera deras självbild. Låt oss placera dem i deras verkliga tid, vår tid, och inte i något föreställt 1932. Att konfrontera en grupp som kallats eller kallar sig själv nynazistisk år 2007 är inte att strida mot SA tillhörande en återfödd hitlerism utan en verksamhet som är jämförbar med kampen mot Pinkertons detektivbyrå i USA för hundra år sedan, borgerliga reaktionära sportklubbar i Buenos Aires 1919, Gröna bandet i Shanghai på 1920-talet, Latinamerikanska //pistoleros//, strejkbrytande hyrda slagskämpar, eller någon av de många (ibland paramilitära) grupperna som vaknar till liv när den härskande klassen är hotad, och agerar parallellt med den officiella polisen. Här finns frågor vi måste besvara. Dagens anti//fascism// bekämpar det förflutna. | I bästa fall mystifieras det oumbärliga motståndet (med våldsamma metoder om så krävs) mot grupper som specialiserar sig på antiproletär aktivitet, särskilt mot de mest sårbara proletärerna, utlänningarna och migrantarbetarna i synnerhet, och som förespråkar och //praktiserar// förtryckande attityder och värden. Reaktionära principer och dåd ska motsättas lika mycket som reformistiska sådana. De chauvinister, skinnskallar, de som tror på den vita rasens överhöghet och självuttalade nynazister som finns i Tyskland, i Italien, i Skandinavien, i Ryssland och i USA, de som drömmer om sig själva som fröna till ett framtida NSDAP, ska bekämpas. Men att bekämpa dem innebär att behandla dem som de är. Det finns ingen anledning att imitera dem i ideologi eller att respektera deras självbild. Låt oss placera dem i deras verkliga tid, vår tid, och inte i något föreställt 1932. Att konfrontera en grupp som kallats eller kallar sig själv nynazistisk år 2007 är inte att strida mot SA tillhörande en återfödd hitlerism utan en verksamhet som är jämförbar med kampen mot Pinkertons detektivbyrå i USA för hundra år sedan, borgerliga reaktionära sportklubbar i Buenos Aires 1919, Gröna bandet i Shanghai på 1920-talet, Latinamerikanska //pistoleros//, strejkbrytande hyrda slagskämpar, eller någon av de många (ibland paramilitära) grupperna som vaknar till liv när den härskande klassen är hotad, och agerar parallellt med den officiella polisen. Här finns frågor som vi måste besvara. Dagens anti//fascism// bekämpar det förflutna. |
| |
| **6. I anslutning till fascism/antifascismfrågan är förhållandet till demokratin som ideologi och som en politisk form av kapitalistiskt herravälde väldigt viktigt. För oss är de största svagheterna hos de så kallade antifascisterna deras försvar för demokratin och deras bristfälliga eller ickeförekommande kritik av den demokratiska teorin och praktiken som en del av klassamhället. Vi tror att det är möjligt och nödvändigt att bekämpa nazisterna utan att vara antifascister, men omöjligt att bekämpa kapitalismen utan att vara antidemokratisk i sin teori och praktik, utan en kritik av Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Strejker och kravaller är inte demokratiska till exempel. Hur tänker ni? Är inte demokratin kapitalets gemenskap? Hur förhåller sig demokratin till kapitalets formella och reella underordning?** | **6. I anslutning till fascism/antifascismfrågan är förhållandet till demokratin som ideologi och som en politisk form av kapitalistiskt herravälde väldigt viktigt. För oss är de största svagheterna hos de så kallade antifascisterna deras försvar för demokratin och deras bristfälliga eller icke-existerande kritik av den demokratiska teorin och praktiken som en del av klassamhället. Vi tror att det är möjligt och nödvändigt att bekämpa nazisterna utan att vara antifascister, men omöjligt att bekämpa kapitalismen utan att vara antidemokratiska i teori och praktik, utan en kritik av Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Strejker och kravaller är inte demokratiska till exempel. Hur tänker ni? Är inte demokratin kapitalets gemenskap? Hur förhåller sig demokratin till kapitalets formella och reella underordning?** |
| |
| Ni har alldeles rätt om strejker och kravaller. Få ryms innanför det grundläggande kriterium med vilket demokratin vanligtvis definieras. De vare sig föds eller organiseras i enlighet med något majoritetsstyre, minoritetens rättigheter, en beslutande församling, diskussionens företräde framför handlandet, överenskomna och respekterade förfaringssätt och så vidare. Ändå skulle de flesta strejk- och kravalldeltagarna kalla sina handlingar demokratiska och hävda att de förverkligar det demokratiska idealet som förråtts av parlamentarismen. Faktiskt menar de, när de talar om //demokratin//, någonting annat som är väsentligt för oss: självorganiseringen, förmågan att handla som ett kollektiv, att gå bortom separeringar och uppdelningar, att definiera sig själva utifrån sina handlingar och inte utifrån någon på förhand inställd identitet, att ta fram sina egna ledare, med andra ord //autonomi//. Om vi vågar använda oss av en tragiskt nedvärderad term så betyder »demokrati» för dem //frihet//. Problemet är att detta är mer än en fråga om ord eftersom talet om demokratin inte är ofarligt; det förmedlar det demokratiska idealet som en princip, som //förutsättningen// för samhällsförändring. Det förstärker det till politiken givna privilegiet. | Ni har alldeles rätt om strejker och kravaller. Få ryms innanför det grundläggande kriterium med vilket demokratin vanligtvis definieras. De varken sig föds eller organiseras i enlighet med något majoritetsstyre, minoritetens rättigheter, en beslutande församling, diskussionens företräde framför handlandet, överenskomna och respekterade förfaringssätt och så vidare. Ändå skulle de flesta strejk- och kravalldeltagarna kalla sina handlingar demokratiska och hävda att de förverkligar det demokratiska idealet som förråtts av parlamentarismen. Faktiskt menar de, när de talar om //demokratin//, någonting annat som är väsentligt för oss: självorganiseringen, förmågan att handla som ett kollektiv, att gå bortom separeringar och uppdelningar, att definiera sig själva utifrån sina handlingar och inte utifrån någon på förhand inställd identitet, att ta fram sina egna ledare, med andra ord //autonomi//. Om vi vågar använda oss av en tragiskt nedvärderad term så betyder »demokrati» för dem //frihet//. Problemet är att detta är mer än en fråga om ord eftersom talet om demokratin inte är ofarligt; det förmedlar det demokratiska idealet som en princip, som //förutsättningen// för samhällsförändring. Det förstärker det till politiken givna privilegiet. |
| |
| Apropå det så tar sig, i kristider, //också// antifascismen en radikal form och fördömer //klassamhället//. Medan den gör det så förnekar den inte motsättningen mellan bourgeoisien och proletärerna. Den ställer den blott åt sidan, för tillfället, och ger prioritet åt en annan motsättning -- den mellan demokrater (det vill säga nästan alla proletärer, liksom så många bland småbourgeoisien som möjligt, plus progressiva borgare) och fascister (det vill säga de mest konservativa borgarna, ganska många småborgare, och ett fåtal missledda proletärer). | Apropå det så tar sig i kristider //också// antifascismen en radikal form och fördömer //klassamhället//, men medan den gör det så förnekar den inte motsättningen mellan bourgeoisien och proletärerna; den ställer den blott åt sidan, för tillfället, och ger prioritet åt en annan motsättning -- den mellan demokrater (det vill säga nästan alla proletärer, liksom så många bland småbourgeoisien som möjligt, plus progressiva borgare) och fascister (det vill säga de mest konservativa borgarna, ganska många småborgare, och ett fåtal missledda proletärer). |
| |
| Lite enklare så är svårigheten att hålla i båda ändarna av den teoretiska stickan på samma gång. Det finns ett fundamentalt samband mellan kapitalism och demokrati, men kapitalismen lösgör **också** ofta sig själv från demokratin (låt oss behålla det här olämpliga ordet för tillfället). | Lite enklare så är svårigheten att hålla i båda ändarna av den teoretiska stickan på samma gång. Det finns ett grundläggande samband mellan kapitalism och demokrati, men kapitalismen lösgör **också** ofta sig själv från demokratin (låt oss behålla det här olämpliga ordet för tillfället). |
| |
| Det existerar en viss //jämlikhet// mellan varor (och mellan människor såtillvida att de säljer sig själva) och dessa varors //fria cirkulationen// är nödvändig för lönearbetssystemet för summan. Det kräver utbytet summan //x// pengar och en enhet //y// som har köpts vid sitt marknadspris, och ett relativt fritt möte mellan en borgare och en lönearbetare. Den förra köper arbetskraften av den senare och betalar honom vad han behöver för att förnya denna arbetskraft samt försörja en familj. Den demokratiska principen är helt adekvat för detta utbyte: en människa, en röst. | Det existerar en viss //jämlikhet// mellan varor (och mellan människor såtillvida att de säljer sig själva) och dessa varors //fria cirkulationen// är nödvändig för lönearbetssystemet i dess helhet. Det kräver utbytet av summan //x// pengar och en enhet //y// som har köpts till dess marknadspris, och ett relativt fritt möte mellan en borgare och en lönearbetare. Den förra köper arbetskraften av den senare och betalar honom vad han behöver för att förnya denna arbetskraft samt försörja en familj. Den demokratiska principen är helt adekvat för detta utbyte: en människa, en röst. |
| |
| Ändå följer med den kapitalistiska jämlikheten och friheten alltid också yttre begränsningar för detta »jämlika» utbyte i strikt bemärkelse, och oftare än inte så utsugs lönearbetet under förhållanden där polisen har lika stor makt som marknaden. Trots att löne- och profitsystemet blomstrar som bäst under den parlamentariska demokratin och trots att dynamiska kapitalismer slutar i att introducera starkare och starkare doser av politisk såväl som ekonomisk konkurrens så åtnjuter en minoritet länder på denna jord en parlamentarisk eller representativ regim. Kapitalismen klarar sig bättre med demokratin, men den klarar sig ofta utan den, åtminstone för ett tag… ett tag som ibland varar en lång tid. | Ändå följer med den kapitalistiska jämlikheten och friheten alltid också yttre begränsningar för detta »jämlika» utbyte i strikt bemärkelse, och oftare än inte utsugs lönearbetet under förhållanden där polisen har lika stor makt som marknaden. Trots att löne- och profitsystemet blomstrar som bäst under den parlamentariska demokratin och trots att dynamiska kapitalismer slutar i att introducera starkare och starkare doser av politisk såväl som ekonomisk konkurrens åtnjuter en minoritet länder på denna jord en parlamentarisk eller representativ regim. Kapitalismen klarar sig bättre med demokratin, men den klarar sig ofta utan den, åtminstone för ett tag… ett tag som ibland varar en lång tid. |
| |
| Ni frågar om kapitalismens //formella// och //reella// underordning. Uppriktigt sagt har återvändandet till (eller upptäckten av) det begreppet under 1960- och 1970-talen haft nästan lika många negativa som positiva effekter på det revolutionära tänkandet… Vi tänker inte förneka dess betydelse, men det är konkreta historiska situationer som orsakar det borgerliga politiska styrets kringelikrokar, kombinationen av parlamentariska och auktoritära former, den periodiska förvandlingen från demokrati till diktatur, och utvecklingarna åt det andra hållet. | Ni frågar om kapitalismens //formella// och //reella// underordning. Uppriktigt sagt har återvändandet till (eller upptäckten av) det begreppet under 1960- och 1970-talen haft nästan lika många negativa som positiva effekter på det revolutionära tänkandet… Vi tänker inte förneka dess betydelse, men det är konkreta historiska situationer som orsakar det borgerliga politiska styrets kringelikrokar, kombinationen av parlamentariska och auktoritära former, den periodiska förvandlingen från demokrati till diktatur, och utvecklingarna åt det andra hållet. |
| |
| Den distinktion som Marx teoretiserade om i sitt »opublicerade sjätte kapitel» av //Kapitalet//, mellan arbetets formella och reella underordning under kapitalet, innebär inte att det existerade en period då proletariatet endast kunde vara reformistiskt, och sedan en annan period (från 1914 och framåt, enligt Tredje internationalen, eller idag på grund av den nuvarande globaliseringen, enligt vissa kamrater) då underordningen under kapitalet skulle vara så fullständig att den inte lämnade något annat alternativ åt proletariatet än att vara revolutionärt. (Detta utvecklas lite mer i //Demain, orage//.((Gilles Dauvé, Karl Nesic, //Demain, orage. Essai sur une crise qui vient//, Troploin, 2007 <[[http://troploin0.free.fr/biblio/demain/]]>. Engelsk version: //In for a storm. A crisis on the way//, Troploin, 2007 <[[http://troploin0.free.fr/biblio/storm/]]>. Övers. anm.))) | Den distinktion som Marx teoretiserade om i sitt »opublicerade sjätte kapitel» av //Kapitalet//, mellan arbetets formella och reella underordning under kapitalet, innebär inte att det existerade en period då proletariatet endast kunde vara reformistiskt, och sedan en annan period (från 1914 och framåt, enligt Tredje internationalen, eller idag på grund av den nuvarande globaliseringen, enligt vissa kamrater) då underordningen under kapitalet skulle vara så fullständig att den inte lämnade något annat alternativ åt proletariatet än att vara revolutionärt. (Detta utvecklas lite mer i //Demain, orage//.)((Gilles Dauvé, Karl Nesic, //Demain, orage. Essai sur une crise qui vient//, Troploin, 2007 <[[http://troploin0.free.fr/biblio/demain/]]>. Engelsk version: //In for a storm. A crisis on the way//, Troploin, 2007 <[[http://troploin0.free.fr/biblio/storm/]]>. Övers. anm.)) |
| |
| Följaktligen finns det inte något stadium (den formella underordning) då demokratin är oundviklig, följt av ett annat stadium (den reella underordningen) där den tömmer sig själv på sitt innehåll och attraktion, och slutar att mystifiera proletärerna. Så länge kapitalismen existerar kommer den att avla reformer och periodiskt ge liv åt demokratiska förhoppningar och praktiker. Demokratin är inte någon rökridå som skulle komma att upplösas av en speciell kapitalistisk fas. Så snart någonting verkar stå på spel (på riktigt när fascistiska eller byråkratiska regimer ger vika, eller skenbart som i Frankrike i april 2002) ges demokratin nytt liv. | Följaktligen finns det inte något stadium (den formella underordning) då demokratin är oundviklig, följt av ett annat stadium (den reella underordningen) där den tömmer sig själv på sitt innehåll och attraktion, och slutar att mystifiera proletärerna. Så länge kapitalismen existerar kommer den att avla reformer och periodiskt ge liv åt demokratiska förhoppningar och praktiker. Demokratin är inte någon rökridå som skulle komma att upplösas av en speciell kapitalistisk fas. Så snart någonting verkar stå på spel (på riktigt när fascistiska eller byråkratiska regimer ger vika, eller skenbart som i Frankrike i april 2002) ges demokratin nytt liv. |
| //Operaismen// ligger inte på samma nivå som de andra tre. Bland annat eftersom den ursprungligen var okritisk till de statskapitalistiska länderna som den förstod som »socialistiska». (Sådan var inställningen hos Quaderni rossi 1961--1966, en av denna strömnings grundare.) Operaismen understryker lönearbetets centralitet (innanför och utanför arbetsplatsen). Den ser arbetarklassen som en mycket betydelsefull faktor (om inte //den// avgörande faktorn) i kapitalismens historia. Den delar in denna historia i perioder i enlighet med de successiva formerna som kapitalet organiserar arbetet och de successiva typerna av arbetaruppror emot denna organisering, och den föreslår därmed en analys i blivande. | //Operaismen// ligger inte på samma nivå som de andra tre. Bland annat eftersom den ursprungligen var okritisk till de statskapitalistiska länderna som den förstod som »socialistiska». (Sådan var inställningen hos Quaderni rossi 1961--1966, en av denna strömnings grundare.) Operaismen understryker lönearbetets centralitet (innanför och utanför arbetsplatsen). Den ser arbetarklassen som en mycket betydelsefull faktor (om inte //den// avgörande faktorn) i kapitalismens historia. Den delar in denna historia i perioder i enlighet med de successiva formerna som kapitalet organiserar arbetet och de successiva typerna av arbetaruppror emot denna organisering, och den föreslår därmed en analys i blivande. |
| |
| Det kan vara svårt att erkänna att åtminstone de första tre bidragen står i motsättning till varandra men ändå konvergerar. Den tyska vänstern baserar sin teori på den proletära erfarenheten, Bordiga på framtiden och situationisterna på nutiden: »glödhet is och kolsvart snö. Hur finna endrägt uti denna tvedräkt?» (//En midsommarnattsdröm//((Källa: http://runeberg.org/hagberg/a/0056.html))). Vissa människor ser uppenbarligen vårt förenade intresse i den tyska och den italienska vänstern som en form av mental transvestism. Emellertid hjälper oss dessa bidrag, trots och tack vare deras motsättningar, att förstå revolutionen som //kommunisering//: en förstörelse av statsmakten som //på samma gång// är en omvandling av alla samhällsförhållanden där varje moment av denna dubbla process konsoliderar det andra. | Det kan vara svårt att erkänna att åtminstone de första tre bidragen står i motsättning till varandra men ändå konvergerar. Den tyska vänstern baserar sin teori på den proletära erfarenheten, Bordiga på framtiden och situationisterna på nutiden: »glödhet is och kolsvart snö. Hur finna endrägt uti denna tvedräkt?» (//En midsommarnattsdröm//((Källa: http://runeberg.org/hagberg/a/0056.html)) ). Vissa människor ser uppenbarligen vårt förenade intresse i den tyska och den italienska vänstern som en form av mental transvestism. Emellertid hjälper oss dessa bidrag, trots och tack vare deras motsättningar, att förstå revolutionen som //kommunisering//: en förstörelse av statsmakten som //på samma gång// är en omvandling av alla samhällsförhållanden där varje moment av denna dubbla process konsoliderar det andra. |
| |
| **11. Medan vi skriver är Volkswagenarbetarna i Belgien ute i strejk för jobb som är deras sätt att överleva under kapitalismen. Är inte sådana kamper bortsett från deras betydelse som erfarenhet för arbetarna utan perspektiv och i slutändan mer frustrerande? Deras situation är dålig, den var inte bra tidigare och den kommer inte bli något bättre, vare sig resultatet blir en »seger» för fackföreningarna eller för VW. Hur borde perspektivet vara på sådana strejker och hur kan vi hjälpa till för att ge dem ett perspektiv?** | **11. Medan vi skriver är Volkswagenarbetarna i Belgien ute i strejk för jobb som är deras sätt att överleva under kapitalismen. Är inte sådana kamper bortsett från deras betydelse som erfarenhet för arbetarna utan perspektiv och i slutändan mer frustrerande? Deras situation är dålig, den var inte bra tidigare och den kommer inte bli något bättre, vare sig resultatet blir en »seger» för fackföreningarna eller för VW. Hur borde perspektivet vara på sådana strejker och hur kan vi hjälpa till för att ge dem ett perspektiv?** |
| Att utvärdera 2005 års händelser betyder inte att avfärda dem utan att inse att en sådan stor eldsvåda under den nuvarande situationen endast kunde producera sig själv. Det brinner mycket, men ingenting kommer ut ur det. Det är snarare ett symptom än en »rekomposition» av proletariatet för att använda den autonomistiska termen. Vi är inte nostalgiska men för trettio eller fyrtio år sedan lyckades fäderna till dessa ynglingar med afrikanskt ursprung att gå i strejk tillsammans med sina »franska» arbetskamrater vid monteringsbandet. | Att utvärdera 2005 års händelser betyder inte att avfärda dem utan att inse att en sådan stor eldsvåda under den nuvarande situationen endast kunde producera sig själv. Det brinner mycket, men ingenting kommer ut ur det. Det är snarare ett symptom än en »rekomposition» av proletariatet för att använda den autonomistiska termen. Vi är inte nostalgiska men för trettio eller fyrtio år sedan lyckades fäderna till dessa ynglingar med afrikanskt ursprung att gå i strejk tillsammans med sina »franska» arbetskamrater vid monteringsbandet. |
| |
| De engelska kravallerna 1981 och under de följande åren kom närmare ett sammanstrålande mellan en kritik av arbetet av dem som arbetet avvisar och de kompromisslösa kraven från löntagarna.((Se //Like a summer with a thousand Julys … and other seasons …// på adressen www.geocities.com/cordobakaf/blob_riots.html>.)) Vi är inte klasskampens kvalitetskontrollanter men 2005 års upplopp höll sig innanför de sociologiska och geografiska gränserna för deras brännpunkt. Detta betyder inte att det alltid kommer att vara så. | De engelska kravallerna 1981 och under de följande åren kom närmare ett sammanstrålande mellan en kritik av arbetet av dem som arbetet avvisar och de kompromisslösa kraven från löntagarna.((Se //Like a summer with a thousand Julys … and other seasons …// på adressen <www.geocities.com/cordobakaf/blob_riots.html>.)) Vi är inte klasskampens kvalitetskontrollanter men 2005 års upplopp höll sig innanför de sociologiska och geografiska gränserna för deras brännpunkt. Detta betyder inte att det alltid kommer att vara så. |
| |
| Ställer vi in fokus på en vidare bild och tittar på hela den berövade befolkningen i dessa områden är det tveksamt om illusionerna har minskat. Vissa illusioner har verkligen försvunnit -- illusioner om välfärdsstaten och vänsterns reformförmåga. Andra illusioner är på uppgång, till exempel om möjligheterna med medborgaraktioner och medborgerliga rättigheter då fler människor är fast beslutna att utnyttja sin rösträtt. Om det var färre antistatliga slagord än tidigare beror det inte på att de lokala proletärerna inte längre förväntar sig mycket från staten. Det beror snarare på att rörelsen (i november 2005 och våren 2006) inte nådde till den nivån då ett förkastande av staten skulle hamna på dagordningen. Människor förväntar sig fortfarande mycket från politiken -- inte från staten som den är idag utan från en renoverad stat som ingen vet hur man bär sig åt för att renovera. | Ställer vi in fokus på en vidare bild och tittar på hela den berövade befolkningen i dessa områden är det tveksamt om illusionerna har minskat. Vissa illusioner har verkligen försvunnit -- illusioner om välfärdsstaten och vänsterns reformförmåga. Andra illusioner är på uppgång, till exempel om möjligheterna med medborgaraktioner och medborgerliga rättigheter då fler människor är fast beslutna att utnyttja sin rösträtt. Om det var färre antistatliga slagord än tidigare beror det inte på att de lokala proletärerna inte längre förväntar sig mycket från staten. Det beror snarare på att rörelsen (i november 2005 och våren 2006) inte nådde till den nivån då ett förkastande av staten skulle hamna på dagordningen. Människor förväntar sig fortfarande mycket från politiken -- inte från staten som den är idag utan från en renoverad stat som ingen vet hur man bär sig åt för att renovera. |
| I historien är det viktigaste aldrig sociologiskt. Ännu mindre så i en revolution. Ytterligare mindre i en kommunistisk sådan. Varje rörelse som kan delas in i och tolkas som sociologiska skikt bevisar sina svagheter eller nedåtgående riktning. Det kommer inte att bli revolution förrän uppdelningarna mellan arbete och ickearbete, arbetsplatser och det övriga samhället, arbetare och utslagen, bryts upp, men endast de som vi (omedelbart eller ej) känner som lönearbetare kommer att vara förmögna att ta initiativet. | I historien är det viktigaste aldrig sociologiskt. Ännu mindre så i en revolution. Ytterligare mindre i en kommunistisk sådan. Varje rörelse som kan delas in i och tolkas som sociologiska skikt bevisar sina svagheter eller nedåtgående riktning. Det kommer inte att bli revolution förrän uppdelningarna mellan arbete och ickearbete, arbetsplatser och det övriga samhället, arbetare och utslagen, bryts upp, men endast de som vi (omedelbart eller ej) känner som lönearbetare kommer att vara förmögna att ta initiativet. |
| |
| Detta betyder inte att fabriksarbetarna i så kallade industriländerna skulle äga något revolutionärt privilegium eller »förstfödslorätt». Omkring trettio år sedan skrev vi att Japan eller USA inte stod närmare kommunismen än Kamerun eller Laos på grund av den grad av ackumulationsförstörelse en revolution måste ta sig an i överindustrialiserade länder. Men Laos och Kamerun kommer inte att utlösa en världskommunistisk process. Ändå kommer de att, så snart denna process är på väg, att ta del i den, och deras bidrag kommer att vara //kvalitativt// lika avgörande som det från de gamla industrialiserade områdena. | Detta betyder inte att fabriksarbetarna i de så kallade industriländerna skulle äga något revolutionärt privilegium eller »förstfödslorätt». Omkring trettio år sedan skrev vi att Japan eller USA inte stod närmare kommunismen än Kamerun eller Laos på grund av den grad av ackumulationsförstörelse en revolution måste ta sig an i överindustrialiserade länder. Men Laos och Kamerun kommer inte att utlösa en världskommunistisk process. Ändå kommer de att, så snart denna process är på väg, att ta del i den, och deras bidrag kommer att vara //kvalitativt// lika avgörande som det från de gamla industrialiserade områdena. |
| |
| Vi hör idag mycket om uppkomsten av ett //prekariat//. Antingen understryker det ett uppenbart faktum: det proletära villkoret är av naturen prekärt. Då finns det inget behov av att uppfinna ett nytt begrepp som endast tar ett av de inslag som utgör proletariatet med i beräkningen och som utelämnar det andra lika viktiga inslaget, att proletariatet värdeförmerar kapitalet. (Oavsett hur stimulerande den situationistiska frasen »Proletär är den som inte har någon kontroll över sitt liv och som är medveten om det» kan vara så är den vilseledande.) | Vi hör idag mycket om uppkomsten av ett //prekariat//. Antingen understryker det ett uppenbart faktum: det proletära villkoret är av naturen prekärt. Då finns det inget behov av att uppfinna ett nytt begrepp som endast tar ett av de inslag som utgör proletariatet med i beräkningen och som utelämnar det andra lika viktiga inslaget, att proletariatet värdeförmerar kapitalet. (Oavsett hur stimulerande den situationistiska frasen »Proletär är den som inte har någon kontroll över sitt liv och som är medveten om det» kan vara så är den vilseledande.) |
| Även om Italien uppenbarligen inte inte tillämpade någon kommunisering under 1970-talet så kom det närmare en sådan process än i något land. Kamperna på de italienska fabrikerna var väldigt annorlunda sittstrejkerna i Turin 1920, eller dem i Europa och USA under 1930-talet. Arbetarnas krav följdes av en djup respektlöshet gentemot företagens intressen och de strejkandes egna omedelbara intressen och, upp till en viss punkt, arbetet självt. Uppdelningen mellan arbete och ickearbete, mellan illegalitet och normalitet suddades ut. Det fanns en myriad av gräsrots-, självorganiseringar i arbetar- och folkliga områden, såväl som ett rent och skärt angrepp på politiska partier och fackföreningar. Ingenstans i Europa drabbades kommunistpartiet och fackföreningarna av ett sådant bestämt avvisande som omkring 1977. Det var få försök att göra sig av med pengar på någon större skala men penningrelationerna ifrågasattes under hela 1970-talet i Italien. | Även om Italien uppenbarligen inte inte tillämpade någon kommunisering under 1970-talet så kom det närmare en sådan process än i något land. Kamperna på de italienska fabrikerna var väldigt annorlunda sittstrejkerna i Turin 1920, eller dem i Europa och USA under 1930-talet. Arbetarnas krav följdes av en djup respektlöshet gentemot företagens intressen och de strejkandes egna omedelbara intressen och, upp till en viss punkt, arbetet självt. Uppdelningen mellan arbete och ickearbete, mellan illegalitet och normalitet suddades ut. Det fanns en myriad av gräsrots-, självorganiseringar i arbetar- och folkliga områden, såväl som ett rent och skärt angrepp på politiska partier och fackföreningar. Ingenstans i Europa drabbades kommunistpartiet och fackföreningarna av ett sådant bestämt avvisande som omkring 1977. Det var få försök att göra sig av med pengar på någon större skala men penningrelationerna ifrågasattes under hela 1970-talet i Italien. |
| |
| Vi kan inte analysera dessa tendenser och ansträngningar utifrån det slutgiltiga nederlagets synvinkel. Misslyckades gjorde de, eftersom proletärerna inte tog sig över Rubicon((Rubicon är en 29 kilometer lång flod i norra Italien som passerar igenom städerna Rimini och Cesena. Floden var av hävd den plats där man ansåg att det egentliga Rom slutade och den romerska provinsen Gallia Cisalpina började. Romersk rätt förbjöd att en general utsänd av Republiken korsade den mot Rom. När så Julius Caesar gick över floden den 10 januari 49 f.Kr., för att tåga mot Rom bröt han mot romersk lag, och gjorde inbördeskrig oundvikligt. //Att gå över Rubicon// har sedan blivit ett uttryck av att man stålsätter sig och inte ämnar eller kan vända om. Övers. anm. (tack till Wikipedia))). Så de mångfaldiga aspekterna hos rörelsen tappade sin kritiska egg och förvandlades till plottriga omvandlingar. Kvinnoaktioner blev blott feminism. Det beväpnade våldet separerade sig självt från de sociala störningarna. Arbetsplatsen blev scenen för en ny fackföreningsorganisering. Kritiken av partiet ledde till skapandet av småpartier och slutade i gräsrotism. Marginaliserad upproriskhet integrerades i den accepterade gatukulturen. Kritiken av vardagslivet gav senare liv åt cyber-individualism. Istället för antikrigs- och antiarméaktioner har vi idag konsensuspacifism. Ännu en gång betalar »kontrarevolutionen» sin tribut åt de besegrade revolutionsansträngningarna. | Vi kan inte analysera dessa tendenser och ansträngningar utifrån det slutgiltiga nederlagets synvinkel. Misslyckades gjorde de, eftersom proletärerna inte tog sig över Rubicon((Rubicon är en 29 kilometer lång flod i norra Italien som passerar igenom städerna Rimini och Cesena. Floden var av hävd den plats där man ansåg att det egentliga Rom slutade och den romerska provinsen Gallia Cisalpina började. Romersk rätt förbjöd att en general utsänd av Republiken korsade den mot Rom. När så Julius Caesar gick över floden den 10 januari 49 f.Kr., för att tåga mot Rom bröt han mot romersk lag, och gjorde inbördeskrig oundvikligt. //Att gå över Rubicon// har sedan blivit ett uttryck av att man stålsätter sig och inte ämnar eller kan vända om. Övers. anm. (tack till Wikipedia) )). Så de mångfaldiga aspekterna hos rörelsen tappade sin kritiska egg och förvandlades till plottriga omvandlingar. Kvinnoaktioner blev blott feminism. Det beväpnade våldet separerade sig självt från de sociala störningarna. Arbetsplatsen blev scenen för en ny fackföreningsorganisering. Kritiken av partiet ledde till skapandet av småpartier och slutade i gräsrotism. Marginaliserad upproriskhet integrerades i den accepterade gatukulturen. Kritiken av vardagslivet gav senare liv åt cyber-individualism. Istället för antikrigs- och antiarméaktioner har vi idag konsensuspacifism. Ännu en gång betalar »kontrarevolutionen» sin tribut åt de besegrade revolutionsansträngningarna. |
| |
| **23. I Tyskland är det »68-generationen» som sitter vid makten i staten och i ekonomin. Vad tänker ni om maj 1968 i Frankrike idag? Finns det fortfarande någonting närvarande från dessa dagar i det franska samhället?** | **23. I Tyskland är det »68-generationen» som sitter vid makten i staten och i ekonomin. Vad tänker ni om maj 1968 i Frankrike idag? Finns det fortfarande någonting närvarande från dessa dagar i det franska samhället?** |