| Both sides previous revision
Previous revision
|
|
paul_mattick:den_permanenta_krisen [Y-m-dH:i]
titorelli |
paul_mattick:den_permanenta_krisen [Y-m-dH:i] (current)
titorelli |
| Krisen 1921 krossade den tidigare antagna 8-timmarsdagen och ledde till drastiska lönesänkningar. Detta återupprepades 1931. Intensifieringen av exploateringen är en av de starkaste motverkande tendenserna till det kapitalistiska sammanbrottet. | Krisen 1921 krossade den tidigare antagna 8-timmarsdagen och ledde till drastiska lönesänkningar. Detta återupprepades 1931. Intensifieringen av exploateringen är en av de starkaste motverkande tendenserna till det kapitalistiska sammanbrottet. |
| |
| Nedkortandet av kapitalets omloppstid är också en kraft som verkar mot sammanbrottet. Det huvudsakliga medlet till att uppnå detta, bortsett från ökad produktivitet, är bättre och mer direkta kommunikationsmedel, särskilt inom transporterna, och ett minskande av lagerhållningen etc. Vidare försvagar en ökning av bruksvärden till samma bytesvärden liksom skapandet av nya produktionssfärer med lägre organisk sammansättning tendensen till sammanbrott eftersom dessa produktionsbranscher skapar utomordentligt höga vinster. Då kapitalistklassen inte kan disponera det tillägnade mervärdet självt utan måste dela det med medelklassgrupperna så börjar alltid krisen som en intensifierad kamp mellan dessa grupper i form av en kamp mellan de »faktiska» producenterna emot jordräntan, handelsprofiten och alla andra »parasitära» element. Kort sagt en kamp mellan industrikapitalisterna och alla andra kapitalister och medelklassgrupper som exploaterar arbetet indirekt genom industrialisterna. | Förkortandet av kapitalets omloppstid är också en kraft som verkar mot sammanbrottet. Det huvudsakliga medlet till att uppnå detta, bortsett från ökad produktivitet, är bättre och mer direkta kommunikationsmedel, särskilt inom transporterna, och ett minskande av lagerhållningen etc. Vidare försvagar en ökning av bruksvärden till samma bytesvärden liksom skapandet av nya produktionssfärer med lägre organisk sammansättning tendensen till sammanbrott eftersom dessa produktionsbranscher skapar utomordentligt höga vinster. Då kapitalistklassen inte kan disponera det tillägnade mervärdet självt utan måste dela det med medelklassgrupperna så börjar alltid krisen som en intensifierad kamp mellan dessa grupper i form av en kamp mellan de »faktiska» producenterna emot jordräntan, handelsprofiten och alla andra »parasitära» element. Kort sagt en kamp mellan industrikapitalisterna och alla andra kapitalister och medelklassgrupper som exploaterar arbetet indirekt genom industrialisterna. |
| |
| En viktig faktor för en återetablering av en profitabel verksamhet är en devalvering av kapitalet. Denna devalvering kommer till uttryck genom att samma mängd produktionsmedel representeras av ett mindre värde. Den tekniska sammansättningen (PM:A) förblir densamma; den organiska sammansättningen (K:V) sjunker. Mervärdemassan förblir densamma men eftersom den nu beräknas utifrån en mindre kapitalbas så har profitkvoten ökat. I praktiken sker devalveringen genom försäljning till ruinerande priser. Kriser och kapitalistiska krig är en gigantisk devalvering av det konstanta kapitalet genom ett våldsamt förstörande av värde liksom av bruksvärdet som utgör dess materiella grund. | En viktig faktor för en återetablering av en profitabel verksamhet är en devalvering av kapitalet. Denna devalvering kommer till uttryck genom att samma mängd produktionsmedel representeras av ett mindre värde. Den tekniska sammansättningen (PM:A) förblir densamma; den organiska sammansättningen (K:V) sjunker. Mervärdemassan förblir densamma men eftersom den nu beräknas utifrån en mindre kapitalbas så har profitkvoten ökat. I praktiken sker devalveringen genom försäljning till ruinerande priser. Kriser och kapitalistiska krig är en gigantisk devalvering av det konstanta kapitalet genom ett våldsamt förstörande av värde liksom av bruksvärdet som utgör dess materiella grund. |
| >[beror] den utsträckning till vilken det ackumulerade kapitalets tryck kan vara effektivt för att stimulera en ekonomisk återhämtning … på att de nödvändiga anpassningarna har erhållits i mekanismens andra delar – i produktionskostnader och priser, i förhållandet mellan utbud och efterfrågan för varje enskild vara och i myndigheternas tjänster, i sina kostnader för skattebetalarna och deras reella värde för nationen; kort sagt på huruvida kapitalet kan göra profiter och behålla desamma. | >[beror] den utsträckning till vilken det ackumulerade kapitalets tryck kan vara effektivt för att stimulera en ekonomisk återhämtning … på att de nödvändiga anpassningarna har erhållits i mekanismens andra delar – i produktionskostnader och priser, i förhållandet mellan utbud och efterfrågan för varje enskild vara och i myndigheternas tjänster, i sina kostnader för skattebetalarna och deras reella värde för nationen; kort sagt på huruvida kapitalet kan göra profiter och behålla desamma. |
| |
| Ett statiskt kapitalistiskt system är en omöjlighet; kapitalet måste antingen gå framåt, dvs. – ackumulera, eller falla samman. Ackumulationen förutsätter ett återskapande av den lönsamma verksamheten. Därmed ser vi våldsamma försök i internationell skala att uppnå detta mål. Men alla tidigare åtgärder som vidtagits för att bemästra den nuvarande krisens djup har misslyckats fatalt. | Ett statiskt kapitalistiskt system är en omöjlighet; kapitalet måste antingen röra sig framåt, dvs. – ackumulera eller falla samman. Ackumulationen förutsätter ett återskapande av den lönsamma verksamheten. Därmed ser vi våldsamma försök i internationell skala att uppnå detta mål. Men alla tidigare åtgärder som har vidtagits för att bemästra den nuvarande krisens djup har misslyckats fatalt. |
| |
| Som vi sagt ovan är återupptagandet av den olönsamma verksamheten beroende av en minskning av kapitalets organiska sammansättning, eller en ökning av mervärdet med hjälp av andra åtgärder. En devalvering av kapitalet sänker den organiska sammansättningen. I praktiken innebär detta att en mängd enskilda kapitalister ruineras; från totalkapitalets synvinkel, från systemets synvinkel, innebär det en vitalisering. Kapitaldevalveringen är en ständig process, ett uttryck för arbetets ökade produktivitet, men under krisen sker den med våldsamma medel. Den ökade graden av konkurser visar att kapitaldevalvering sker även idag. Men konkurser är inte ett symptom på att krisen intensifieras, trots att de är ett uttryck för att en snabb och våldsam devalvering äger rum; fram till idag har de varit ett sätt att bemästra krisen. Under alla föregående kriser har antalet och den snabba ökningen av konkurser hängt samman med ett snabbare bemästrande av krisen. Att denna effekt idag har försvunnit bevisar blott att ackumulationen har nått en punkt där devalveringen upphör att vara ett effektivt inslag för att bemästra krisen. | Som vi sagt ovan är återupptagandet av den olönsamma verksamheten avhängig en minskning av kapitalets organiska sammansättning, eller en ökning av mervärdet med hjälp av andra åtgärder. En devalvering av kapitalet sänker den organiska sammansättningen. I praktiken innebär detta att en mängd enskilda kapitalister ruineras; från totalkapitalets synvinkel, från systemets synvinkel, innebär det en vitalisering. Kapitaldevalveringen är en ständig process, ett uttryck för arbetets ökade produktivitet, men under krisen sker den med våldsamma medel. Den ökade graden av konkurser visar att kapitaldevalvering sker även idag. Men konkurser är inte ett symptom på att krisen intensifieras, trots att de är ett uttryck för att en snabb och våldsam devalvering äger rum; fram till idag har de varit ett sätt att bemästra krisen. Under alla föregående kriser har antalet och den snabba ökningen av konkurser hängt samman med ett snabbare bemästrande av krisen. Att denna effekt idag har försvunnit bevisar blott att ackumulationen har nått en punkt där devalveringen upphör att vara ett effektivt inslag för att bemästra krisen. |
| |
| Det sker inte tillräckligt många konkurser och den devalvering som uppnåtts är inte tillräcklig för att sänka kapitalets organiska sammansättning i tillfredsställande grad för att en fortsatt profitabel ackumulation skall var möjlig. Detta faktum hänger nära samman med kapitalismens strukturella förändring från konkurrens- till monopolkapital. | Det sker inte tillräckligt många konkurser och den devalvering som uppnåtts är inte tillräcklig för att sänka kapitalets organiska sammansättning i tillfredsställande grad för att en fortsatt profitabel ackumulation skall var möjlig. Detta faktum hänger nära samman med kapitalismens strukturella förändring från konkurrens- till monopolkapital. |
| Den »klassiska» kapitalismen svarade på en kris med ett allmänt prisfall som ledde till omfattande konkurser och som tvingade de som överlevde att anpassa sig till den nya prisnivån genom att installera nya maskiner. Efterfrågan på fast kapital som upplevdes i vissa industrier gjorde att andra industrier drogs in i högkonjunkturen. Men i monopol-, eller som Lenin kallar det, den »stagnanta», kapitalismen får inte kriserna samma resultat. Här får vi en utdragen situation där enorma massor av industriellt maskineri står overksamt utan att förstöras som karakteristiskt drag för krisen under monopolkapitalismen. Reservfonderna med fast kapital som skapats av monopolkapitalismen ställs under perioder av högkonjunktur i produktionens tjänst och gör nyetableringen av företag onödig och ökar därmed på svårigheterna för en övergång till en expansion av produktionen. När kriserna kommer minskas produktionen och när efterfrågan sedan ökar tillgodoses den genom att de stängda företagen öppnas. På så sätt hindras teknologiska framsteg av monopolkapialismen och marknaden för produktionsmedel minskar. Hur liten inverkan en våldsam devalvering av kapitalet har kan vi se då vi jämför monopolen med de samhälleliga totalproduktivkrafterna. (Vi har i USA 37 däckproducenter. Fem av dem utgör 70 procent av den totala produktionen, de övriga 32 delar på de återstående 30 procenten. I bilindustrin utgörs 75 procent av den totala produktionen av två företag: General motors och Ford. Två ståltruster (US steel och Bethlehem) kontrollerar 52 procent av den totala stålproduktionen. I köttpaketeringsindustrin kontrolleras 70 procent av den totala produktionen av fyra firmor: Swift, Armour, Wilson och Cudahy.) I andra industrier är situationen liknande. Vilken effekt får en kollaps för småföretagen här? Kapitalfusionen och det resulterande stärkandet av monopolen förstärker denna tendens till stagnation och förfall vilket verkligen innebär att en permanent depression karakteriserar monopolkapitalismen. Även det enorma nedskrivandet av kapitalvärdena är enbart en attack mot de små aktieinnehavarna och inte ett steg mot en återhämtning. Det står även klart att en teknologisk revolution som skulle kassera en enorm kapitalmassa genom att göra den föråldrad inte är att förvänta sig idag eftersom det har blivit en »nödvändighet» för kapitalismen att hålla tillbaka produktivkrafterna. Att förvänta sig ett slut på depressionen genom devalvering är detsamma som att sätta sin tilltro till en än högre form av kapitalismen än monopolkapitalismen och det är omöjligt inom ramen för privategendomen vad gäller produktionsmedel. (Statskapitalism är inte en högre ekonomisk form av monopolkapitalism utan endast en annan politisk mask som försöker jämna ut den dåliga förvaltningen av klasskrafterna som på grund av minskandet av den härskande klassen och dess trotjänare under monopolkapitalismen behöver mer direkt inblandning från staten för att kunna vidmakthålla sitt klassherravälde.) | Den »klassiska» kapitalismen svarade på en kris med ett allmänt prisfall som ledde till omfattande konkurser och som tvingade de som överlevde att anpassa sig till den nya prisnivån genom att installera nya maskiner. Efterfrågan på fast kapital som upplevdes i vissa industrier gjorde att andra industrier drogs in i högkonjunkturen. Men i monopol-, eller som Lenin kallar det, den »stagnanta», kapitalismen får inte kriserna samma resultat. Här får vi en utdragen situation där enorma massor av industriellt maskineri står overksamt utan att förstöras som karakteristiskt drag för krisen under monopolkapitalismen. Reservfonderna med fast kapital som skapats av monopolkapitalismen ställs under perioder av högkonjunktur i produktionens tjänst och gör nyetableringen av företag onödig och ökar därmed på svårigheterna för en övergång till en expansion av produktionen. När kriserna kommer minskas produktionen och när efterfrågan sedan ökar tillgodoses den genom att de stängda företagen öppnas. På så sätt hindras teknologiska framsteg av monopolkapialismen och marknaden för produktionsmedel minskar. Hur liten inverkan en våldsam devalvering av kapitalet har kan vi se då vi jämför monopolen med de samhälleliga totalproduktivkrafterna. (Vi har i USA 37 däckproducenter. Fem av dem utgör 70 procent av den totala produktionen, de övriga 32 delar på de återstående 30 procenten. I bilindustrin utgörs 75 procent av den totala produktionen av två företag: General motors och Ford. Två ståltruster (US steel och Bethlehem) kontrollerar 52 procent av den totala stålproduktionen. I köttpaketeringsindustrin kontrolleras 70 procent av den totala produktionen av fyra firmor: Swift, Armour, Wilson och Cudahy.) I andra industrier är situationen liknande. Vilken effekt får en kollaps för småföretagen här? Kapitalfusionen och det resulterande stärkandet av monopolen förstärker denna tendens till stagnation och förfall vilket verkligen innebär att en permanent depression karakteriserar monopolkapitalismen. Även det enorma nedskrivandet av kapitalvärdena är enbart en attack mot de små aktieinnehavarna och inte ett steg mot en återhämtning. Det står även klart att en teknologisk revolution som skulle kassera en enorm kapitalmassa genom att göra den föråldrad inte är att förvänta sig idag eftersom det har blivit en »nödvändighet» för kapitalismen att hålla tillbaka produktivkrafterna. Att förvänta sig ett slut på depressionen genom devalvering är detsamma som att sätta sin tilltro till en än högre form av kapitalismen än monopolkapitalismen och det är omöjligt inom ramen för privategendomen vad gäller produktionsmedel. (Statskapitalism är inte en högre ekonomisk form av monopolkapitalism utan endast en annan politisk mask som försöker jämna ut den dåliga förvaltningen av klasskrafterna som på grund av minskandet av den härskande klassen och dess trotjänare under monopolkapitalismen behöver mer direkt inblandning från staten för att kunna vidmakthålla sitt klassherravälde.) |
| |
| För att kunna öka mervärdemassan måste produktionskostnaderna sänkas. Detta försöker man uppnå genom en allmän rationaliseringsprocess; men en ökad rationalisering leder till irrationalisering. Under en tid ökar vinsterna för de enskilda företagen genom rationaliseringarna men nettoinkomsten från det samhälleliga totalarbetet minskar. Enskilda blir rikare men samhället fattigare. Hur långt denna typ av rationalisering har kommit kan ses i teknokraternas forskning. Rationaliseringar är endast effektiva då det man sparar in på löner är mer än de ökade kostnaderna för fast kapital som nödvändiggjorts. Rationaliseringarna orsakar att många företag stängs ner och därför måste det man sparar på löner överstiga inte bara de ökade kostnaderna för fast kapital i de rationaliserade företagen utan måste därtill balansera de förluster som uppstått med det minskade värdet på det fasta kapitalet i de overksamma företagen. Om kostnaderna för det fasta kapitalet ökar blir alla företag känsligare för nedåtgående fluktuationer i den ekonomiska aktiviteten. Rationalisering leder därför till en ökning istället för en minskning av produktionskostnaderna och ökar därmed svårigheterna med att bemästra krisen. Genom att överutveckla produktionsapparaten så leder rationaliseringarna vid en hög ackumulationsnivå till att skynda på kapitalismens sammanbrott snarare än att den skjuts upp. Den amerikanska produktionsapparaten rationaliserades under välståndsåren som följde efter 1921 och det var en av orsakerna bakom längden på den fasen. Trots en fortsatt rationalisering anlände krisen och skapade en situation som knappt ens tillät ett utnyttjande av 50 procent av de rationaliserade företagen och upphävde därmed den ökning av mervärdet som skapats av rationaliseringen. Detta exempel på »irrationalisering» visar definitivt på omöjligheten i en återhämtning genom ytterligare rationalisering. | För att kunna öka mervärdemassan måste produktionskostnaderna sänkas. Detta försöker man uppnå genom en allmän rationaliseringsprocess; men en ökad rationalisering leder till irrationalisering. Under en tid ökar vinsterna för de enskilda företagen genom rationaliseringarna men nettoinkomsten från det samhälleliga totalarbetet minskar. Enskilda blir rikare men samhället fattigare. Hur långt denna typ av rationalisering har kommit kan ses i teknokraternas forskning. Rationaliseringar är endast effektiva då det man sparar in på löner är mer än de ökade kostnaderna för fast kapital som nödvändiggjorts. Rationaliseringarna orsakar att många företag stängs ner och därför måste det man sparar på löner överstiga inte bara de ökade kostnaderna för fast kapital i de rationaliserade företagen utan måste därtill balansera de förluster som uppstått med det minskade värdet på det fasta kapitalet i de overksamma företagen. Om kostnaderna för det fasta kapitalet ökar blir alla företag känsligare för nedåtgående fluktuationer i den ekonomiska aktiviteten. Rationalisering leder därför till en ökning istället för en minskning av produktionskostnaderna och ökar därmed svårigheterna med att bemästra krisen. Genom att överutveckla produktionsapparaten leder rationaliseringarna vid en hög ackumulationsnivå till att skynda på kapitalismens sammanbrott snarare än att den skjuts upp. Den amerikanska produktionsapparaten rationaliserades under välståndsåren som följde efter 1921 och det var en av orsakerna bakom längden på den fasen. Trots en fortsatt rationalisering anlände krisen och skapade en situation som knappt ens tillät ett utnyttjande av 50 procent av de rationaliserade företagen och upphävde därmed den ökning av mervärdet som skapats av rationaliseringen. Detta exempel på »irrationalisering» visar definitivt på omöjligheten i en återhämtning genom ytterligare rationalisering. |
| |
| Ett ökande av mervärdet genom en förkortning av kapitalets omloppstid finner på samma sätt sina objektiva gränser i ackumulationens utveckling. Totalkapitalets omloppstid har förlängts av det minskade utnyttjandet av det fasta kapitalet. Samma profitkvot för en omloppsperiod blir således en mycket mindre årlig profitkvot. Prisfallet idag, om än begränsat av monopolkapitalismen, uppväger de möjligheter som fortfarande återstår till att förkorta omloppstiden. Att minska lagren för att höja profitkvoten begränsas av efterfrågan på kontinuitet i produktionen och cirkulationen. Bortsett från detta så orsakar krisens verkningar en ökning av lagren av osålda varor som ytterligare minskar profitkvoten både genom lagerkostnaderna och det därtill orsakade prisfallet genom tvångsförsäljning. Nettoeffekten är att lagret på hand ökar, omloppstiden förlängs och profitkvoten faller. De ökade lagren är särskilt tydliga när det gäller råmaterial. Världens råmaterialtillgångar var vid slutet av 1929: 192, och 1933: 265. Att minska dessa till normala nivåer skulle innebära ett avbrott i världsproduktionen under flera månader. | Ett ökande av mervärdet genom en förkortning av kapitalets omloppstid finner på samma sätt sina objektiva gränser i ackumulationens utveckling. Totalkapitalets omloppstid har förlängts av det minskade utnyttjandet av det fasta kapitalet. Samma profitkvot för en omloppsperiod blir således en mycket mindre årlig profitkvot. Prisfallet idag, om än begränsat av monopolkapitalismen, uppväger de möjligheter som fortfarande återstår till att förkorta omloppstiden. Att minska lagren för att höja profitkvoten begränsas av efterfrågan på kontinuitet i produktionen och cirkulationen. Bortsett från detta så orsakar krisens verkningar en ökning av lagren av osålda varor som ytterligare minskar profitkvoten både genom lagerkostnaderna och det därtill orsakade prisfallet genom tvångsförsäljning. Nettoeffekten är att lagret på hand ökar, omloppstiden förlängs och profitkvoten faller. De ökade lagren är särskilt tydliga när det gäller råmaterial. Världens råmaterialtillgångar var vid slutet av 1929: 192, och 1933: 265. Att minska dessa till normala nivåer skulle innebära ett avbrott i världsproduktionen under flera månader. |
| Idag är hälften av arbetarna i de stora industriländerna arbetslösa och den enorma ökningen av exploateringen kan inte kompensera för ett lägre antal anställda; och ändå finns det inte något annat sätt för kapitalismen än att ständigt attackera arbetarna. Den allmänna, absoluta och permanenta pauperiseringen av arbetarna har blivit till en absolut nödvändighet för det kapitalistiska samhällets existens. Således är enligt Marx den slutliga och viktigaste konsekvensen av den kapitalistiska ackumulationen och den slutliga orsaken till varje verklig kris de breda massornas fattigdom och elände i motsats till kapitalismens grundläggande drivkraft att utveckla produktivkrafterna i sådan grad att endast samhällets absoluta konsumtionsmöjligheter är dess begränsningar. Under sådana förhållanden kan inte bourgeoisien längre härska, då den, som det //Kommunistiska manifestet// påvisade, | Idag är hälften av arbetarna i de stora industriländerna arbetslösa och den enorma ökningen av exploateringen kan inte kompensera för ett lägre antal anställda; och ändå finns det inte något annat sätt för kapitalismen än att ständigt attackera arbetarna. Den allmänna, absoluta och permanenta pauperiseringen av arbetarna har blivit till en absolut nödvändighet för det kapitalistiska samhällets existens. Således är enligt Marx den slutliga och viktigaste konsekvensen av den kapitalistiska ackumulationen och den slutliga orsaken till varje verklig kris de breda massornas fattigdom och elände i motsats till kapitalismens grundläggande drivkraft att utveckla produktivkrafterna i sådan grad att endast samhällets absoluta konsumtionsmöjligheter är dess begränsningar. Under sådana förhållanden kan inte bourgeoisien längre härska, då den, som det //Kommunistiska manifestet// påvisade, |
| |
| > är ur stånd att härska, eftersom den är oförmögen att tillförsäkra sina slavar deras existens ens inom slaveriets ramar, eftersom han är tvungen att sjunka ned till en nivå där bourgeoisien måste livnära honom i stället för att livnäras av honom.((Karl Marx & Friedrich Engels, //Kommunistiska manifestet//, Bokförlaget Röda rummet, 1994, s. 21.)) | >är ur stånd att härska, eftersom den är oförmögen att tillförsäkra sina slavar deras existens ens inom slaveriets ramar, eftersom han är tvungen att sjunka ned till en nivå där bourgeoisien måste livnära honom i stället för att livnäras av honom.((Karl Marx & Friedrich Engels, //Kommunistiska manifestet//, Bokförlaget Röda rummet, 1994, s. 21.)) |
| |
| Analysen av den kapitalistiska ackumulationen slutar, som Marx sa i ett brev till Engels [30 april 1868], med »//klasskampen//, där vi kan studera rörelsen och hela eländets upplösning».((Karl Marx och Friedrich Engels, //Brev i urval//, Gidlunds förlag, 1972, s. 85.)) I den fas av ackumulationen där systemets fortsatta existens endast baseras på en absolut pauperisering av arbetarna förvandlas klasskampen. Från en kamp om löner, timmar och arbetsförhållanden, eller understöd, blir den även om den kämpar för dessa ting en kamp för omstörtandet av det kapitalistiska produktionssystemet – en kamp för den proletära revolutionen. | Analysen av den kapitalistiska ackumulationen slutar, som Marx sa i ett brev till Engels [30 april 1868], med »//klasskampen//, där vi kan studera rörelsen och hela eländets upplösning».((Karl Marx och Friedrich Engels, //Brev i urval//, Gidlunds förlag, 1972, s. 85.)) I den fas av ackumulationen där systemets fortsatta existens endast baseras på en absolut pauperisering av arbetarna förvandlas klasskampen. Från en kamp om löner, timmar och arbetsförhållanden, eller understöd, blir den även om den kämpar för dessa ting en kamp för omstörtandet av det kapitalistiska produktionssystemet – en kamp för den proletära revolutionen. |