This is an old revision of the document!
I
På marxismens område idag innehar Ernest Mandel en ledande position. Hans flit, som kännetecknar hans starka äregirighet, har frambringat ett mindre marxistiskt bibliotek till vilket även de borgerliga ekonomerna !!ger viss!! respekt. I sitt senaste verk Senkapitalismen1) praktiserar Mandel en sorts självkritik vad gäller sina tidigare arbeten och i synnerhet sin Inledning till marxismens ekonomiska teori2); först för sin ”överdrivet deskriptiva karaktär” och sedan för den ”alltför ringa ansträngningen att härleda kapitalismens nuvarande historia ur kapitalets inneboende rörelselagar” (del I, s. 7).3)) Eftersom den senare innehåller korrigeringar av hans tidigare arbeten måste Senkapitalismen ses som om inte som Mandels slutgiltiga uppfattning så åtminstone som hans idéer för närvarande, vilket gör en tillbakablick på hans Inledningen… i stort överflödigt.
Under loppet av hans olika arbeten har Mandel kommit till den egentligen redan från början självklara slutsatsen, att ”en förklaring av det kapitalistiska produktionssättets historia bara är möjlig via en förmedling mellan rörelselagarna för ’kapitalet i allmänhet’ och de ’olika kapitalens’ konkreta uppenbarelseformer” (del I, s. 7). Den nutida konkreta framträdelseformen sammanför Mandel i begreppet ”senkapitalismen”, även om han inte känner sig helt tillfreds med det, eftersom det här inte handlar om en ny väsensform för kapitalismen utan blott om en ”otillfredsställande kronologisk” beteckning. ”Senkapitalismen” har på intet sätt överträffat ”de analytiska resultaten av Marx Kapitalet och den leninska Imperialismen” (del I, s. 8, korr).
Då även Lenin utgav sig för att hålla fast vid de analytiska resultaten av det marxska Kapitalet kan det inte vara tal om resultaten från den leninska Imperialismen; det handlar här endast om Lenins tolkning av en given situation, nämligen det första världskriget, på basis av den marxska – på alla sätt felförstådda – kapitalets rörelselag. Således kan Mandel endast till liten del åberopa sig på Lenin, då hans politiska inställning även tvingar honom att ställa Lenin mot Marx, även om Lenin, vilket Mandel själv framhåller, “inte erbjuder någon systematisk teori om den kapitalistiska utvecklingens motsägelsefullhet” (ej i sv. utg. Ö.a.).
Förhållandet mellan kapitalets rörelselag och historia har, enligt Mandel, fram till idag inte förklarats på ett tillfredsställande sätt. Denna brist vill han avhjälpa, vilket nödvändigtvis ställer honom i motsats till närapå alla tolkningar hitintills av den kapitalistiska utvecklingen [!!Bewegung!!]. Till att börja med ägnar Mandel likväl de sedvanliga inledande sidorna åt den “dialektiska analysen” som har blivit en “klyscha” – som alla förklaringar av utvecklingen traditionellt sett förutskickar – för att betona att man missaktat mångfalden i den marxska dialektiska metoden, “om man reducerar den till att gå 'från det abstrakta till det konkreta'” (del I, s. 11). Det konkreta är den verkliga utgångspunkten, liksom även målet, för kunskapsprocessen. Påvisandet av den teoretiskt vunna utvecklingslagen måste frambringas empiriskt. Även om det inte finns något att invända här, förblir dock frågan öppen var det empiriska beviset finns.