Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i]
titorelli
+++ endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i] (current)
titorelli
@@ Line 23: / Line 23: @@
 Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan //form// och //innehåll//.
-Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som den »slutligen uppnådda formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens //innehåll// involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens //form// vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.((Situationisterna var medvetna om denna möjliga kritik och försökte avleda den. I »Préliminaires sur les conseils et l’organisation conseilliste» (//Internationale situationniste// nr 12, 1969.) skriver Riesel att »det är känt att vi inte har någon böjelse för arbetarism i någon som helst form», men han fortsätter sedan att beskriva hur arbetarna förblir den »centrala kraften» inom dessa råd och i revolutionen. Där de kommer närmast ett ifrågasättande av proletariatets affirmation, i teorin om en »generaliserad självförvaltning», är de som mest osammanhängande – t.ex. »endast proletariatet ger, genom att negera sig självt, en klar bild av projektet om en generaliserad självförvaltning eftersom det bär detta projekt subjektivt och objektivt inom sig. (Vaneigem, »Avis aux civilisés relativement à l’autogestion généralisée», ibidem.). Om proletariatet bär projektet om en generaliserad självförvaltning »inom sig» så följer det att det måste negera detta projekt när det »negerar sig självt».))
+Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som »den äntligen upptäckta formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens //innehåll// involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens //form// vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.((Situationisterna var medvetna om denna möjliga kritik och försökte avleda den. I »Préliminaires sur les conseils et l’organisation conseilliste» (//Internationale situationniste// nr 12, 1969.) skriver Riesel att »det är känt att vi inte har någon böjelse för arbetarism i någon som helst form», men han fortsätter sedan att beskriva hur arbetarna förblir den »centrala kraften» inom dessa råd och i revolutionen. Där de kommer närmast ett ifrågasättande av proletariatets affirmation, i teorin om en »generaliserad självförvaltning», är de som mest osammanhängande – t.ex. »endast proletariatet ger, genom att negera sig självt, en klar bild av projektet om en generaliserad självförvaltning eftersom det bär detta projekt subjektivt och objektivt inom sig. (Vaneigem, »Avis aux civilisés relativement à l’autogestion généralisée», ibidem.). Om proletariatet bär projektet om en generaliserad självförvaltning »inom sig» så följer det att det måste negera detta projekt när det »negerar sig självt».))
 Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett //direkt// resultat av dess frigörelse, det vill säga att föreställa sig övervinnandet av alienationen som ett resultat av en omedelbar tekniskt-kreativ omstrukturering av arbetsplatsen av arbetarna själva.