Warning: Undefined array key "ns" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php on line 47 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/auth.php on line 431 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/actions.php on line 38
This shows you the differences between two versions of the page.
Both sides previous revision Previous revision Next revision | Previous revision | ||
endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i] titorelli |
endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i] (current) titorelli |
||
---|---|---|---|
Line 1: | Line 1: | ||
- | ====== | + | ====== |
+ | |||
+ | :: **Endnotes** | ||
> Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. – – – 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.((Karl Marx, //Louis Bonapartes 18:e brumaire//, Arbetarkultur, | > Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. – – – 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.((Karl Marx, //Louis Bonapartes 18:e brumaire//, Arbetarkultur, | ||
- | Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», | + | Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», |
Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet formas lika mycket som det föregående århundradet av motsättningen mellan arbete och kapital, särskiljandet mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, | Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet formas lika mycket som det föregående århundradet av motsättningen mellan arbete och kapital, särskiljandet mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, | ||
Line 21: | Line 23: | ||
Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan //form// och // | Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan //form// och // | ||
- | Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som den »slutligen uppnådda | + | Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som »den äntligen upptäckta |
Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett //direkt// resultat av dess frigörelse, | Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett //direkt// resultat av dess frigörelse, | ||
Line 45: | Line 47: | ||
> Den tyska och framförallt den ryska revolutionens exempel visar att proletariatet var mer än nog i stånd till att förstöra en samhällsordning som utgjorde ett hinder för produktivkrafternas utveckling och alltså för kapitalismens framtid, men vid det tillfälle då det kom att handla om att instifta en ny gemenskap, förblev det fånge i den rationella logiken hos utvecklingen av dessa produktivkrafter och stängde in sig i problemet med deras förvaltning.((Jacques Camatte, »Prolétariat et révolution», | > Den tyska och framförallt den ryska revolutionens exempel visar att proletariatet var mer än nog i stånd till att förstöra en samhällsordning som utgjorde ett hinder för produktivkrafternas utveckling och alltså för kapitalismens framtid, men vid det tillfälle då det kom att handla om att instifta en ny gemenskap, förblev det fånge i den rationella logiken hos utvecklingen av dessa produktivkrafter och stängde in sig i problemet med deras förvaltning.((Jacques Camatte, »Prolétariat et révolution», | ||
- | En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken((Camatte skulle, i synnerhet genom sitt inflytande på Fredy Perlman, gå över till att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för primitivistiskt tänkande. Se //This world we must leave and other essays//, Autonomedia, | + | En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken((Camatte skulle, i synnerhet genom sitt inflytande på Fredy Perlman, gå över till att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för primitivistiskt tänkande. Se //This world we must leave and other essays//, Autonomedia, |
I en nyare text sammanfattar Dauvé denna värdering av den gamla arbetarrörelsen: | I en nyare text sammanfattar Dauvé denna värdering av den gamla arbetarrörelsen: | ||
Line 63: | Line 65: | ||
Den första texten, »När uppror dör», baserar sig på en tidigare introduktion av Gilles Dauvé till en samling artiklar från den italienska vänsterns tidskrift //Bilan// om det spanska inbördeskriget. I denna text ägnar sig Dauvé åt att visa hur vågen av proletära revolter under den första halvan av nittonhundratalet omväxlande krossades av krig och ideologi. Följdaktligen offras revolutionen i Ryssland för inbördeskriget, | Den första texten, »När uppror dör», baserar sig på en tidigare introduktion av Gilles Dauvé till en samling artiklar från den italienska vänsterns tidskrift //Bilan// om det spanska inbördeskriget. I denna text ägnar sig Dauvé åt att visa hur vågen av proletära revolter under den första halvan av nittonhundratalet omväxlande krossades av krig och ideologi. Följdaktligen offras revolutionen i Ryssland för inbördeskriget, | ||
- | Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit -- en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt -- »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»((Théorie communiste, »Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens», // | + | Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit -- en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt -- »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»((Théorie communiste, »Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens», // |
I de följande tre texterna i utbytet (två av Troploin och en av TC) utforskas en mängd kontroverser, | I de följande tre texterna i utbytet (två av Troploin och en av TC) utforskas en mängd kontroverser, | ||
:: oktober 2008 | :: oktober 2008 |