Warning: Undefined array key -1 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/html.php on line 1458

Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i]
titorelli
+++ endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i] (current)
titorelli
@@ Line 1: / Line 1: @@
-====== Ta ut era döda. Förord till Endnotes nummer 1 ======
+====== Bring out your dead! Förord till Endnotes nummer 1 ======
+:: **Endnotes**
 > Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. – – – 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.((Karl Marx, //Louis Bonapartes 18:e brumaire//, Arbetarkultur, Stockholm 1971, s. 33, 37.))
-Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», ja, då de faktiskt inte tycks tala om något annat. Marxismen själv ingår nu i traditionen av döda generationer och till och med situationisterna av senare datum tycks ha svårt att »lämna 1900-talet»((»Maintenant, l’IS», //Internationale situationniste// nr 9, 1964.)).
+Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», ja, då de faktiskt inte tycks tala om något annat. Marxismen själv ingår nu i traditionen av döda släktled och till och med situationisterna av senare datum tycks ha svårt att »lämna 1900-talet»((»Maintenant, l’IS», //Internationale situationniste// nr 9, 1964.)).
 Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet formas lika mycket som det föregående århundradet av motsättningen mellan arbete och kapital, särskiljandet mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, postfordism och alla akademins nya alster – inte så mycket för att de inte lyckas fånga en avgörande kontinuitet utan för att 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering //inte längre är någon nymodighet//.
@@ Line 21: / Line 23: @@
 Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan //form// och //innehåll//.
-Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som den »slutligen uppnådda formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens //innehåll// involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens //form// vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.((Situationisterna var medvetna om denna möjliga kritik och försökte avleda den. I »Préliminaires sur les conseils et l’organisation conseilliste» (//Internationale situationniste// nr 12, 1969.) skriver Riesel att »det är känt att vi inte har någon böjelse för arbetarism i någon som helst form», men han fortsätter sedan att beskriva hur arbetarna förblir den »centrala kraften» inom dessa råd och i revolutionen. Där de kommer närmast ett ifrågasättande av proletariatets affirmation, i teorin om en »generaliserad självförvaltning», är de som mest osammanhängande – t.ex. »endast proletariatet ger, genom att negera sig självt, en klar bild av projektet om en generaliserad självförvaltning eftersom det bär detta projekt subjektivt och objektivt inom sig. (Vaneigem, »Avis aux civilisés relativement à l’autogestion généralisée», ibidem.). Om proletariatet bär projektet om en generaliserad självförvaltning »inom sig» så följer det att det måste negera detta projekt när det »negerar sig självt».))
+Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som »den äntligen upptäckta formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens //innehåll// involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens //form// vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.((Situationisterna var medvetna om denna möjliga kritik och försökte avleda den. I »Préliminaires sur les conseils et l’organisation conseilliste» (//Internationale situationniste// nr 12, 1969.) skriver Riesel att »det är känt att vi inte har någon böjelse för arbetarism i någon som helst form», men han fortsätter sedan att beskriva hur arbetarna förblir den »centrala kraften» inom dessa råd och i revolutionen. Där de kommer närmast ett ifrågasättande av proletariatets affirmation, i teorin om en »generaliserad självförvaltning», är de som mest osammanhängande – t.ex. »endast proletariatet ger, genom att negera sig självt, en klar bild av projektet om en generaliserad självförvaltning eftersom det bär detta projekt subjektivt och objektivt inom sig. (Vaneigem, »Avis aux civilisés relativement à l’autogestion généralisée», ibidem.). Om proletariatet bär projektet om en generaliserad självförvaltning »inom sig» så följer det att det måste negera detta projekt när det »negerar sig självt».))
 Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett //direkt// resultat av dess frigörelse, det vill säga att föreställa sig övervinnandet av alienationen som ett resultat av en omedelbar tekniskt-kreativ omstrukturering av arbetsplatsen av arbetarna själva.
@@ Line 45: / Line 47: @@
 > Den tyska och framförallt den ryska revolutionens exempel visar att proletariatet var mer än nog i stånd till att förstöra en samhällsordning som utgjorde ett hinder för produktivkrafternas utveckling och alltså för kapitalismens framtid, men vid det tillfälle då det kom att handla om att instifta en ny gemenskap, förblev det fånge i den rationella logiken hos utvecklingen av dessa produktivkrafter och stängde in sig i problemet med deras förvaltning.((Jacques Camatte, »Prolétariat et révolution», [//Invariance//, serie II, nr 6, 1975], a.a., s. 409.))
-En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken((Camatte skulle, i synnerhet genom sitt inflytande på Fredy Perlman, gå över till att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för primitivistiskt tänkande. Se //This world we must leave and other essays//, Autonomedia, 1995.)) för att hålla med om denna uppfattning. På 1970-talet var det trots allt uppenbart att arbetarrörelsen i Öst hade varit nödvändig, åtminstone i början, för en oöverträffad stegring av de socialistiska staternas produktionskapacitet, medan arbetarnas kamper för bättre villkor i Väst hade spelat en nyckelroll i att förorsaka efterkrigsboomen och den resulterande globala expansionen av det kapitalistiska produktionssättet. Ändå visade för många krisen för arbetarrörelsens institutioner under 1970-talet att denna rent kapitalistiska funktion själv var på väg in i kris och arbetarna skulle vara i stånd att kasta av sig bördan från denna historia. För Mouvement communiste, Négation, Intervention communiste och andra var den gamla arbetarrörelsens sammanbrott någonting att fira, inte för att att arbetarorganisationernas korrupta lederskap inte längre skulle kunna hålla tillbaka massornas autonomi, utan på grund av att ett sådant skifte representerade ett överstigande av arbetarrörelsens historiska uppgift, ett överstigande som skulle utmärka //den kommunistiska rörelsens// återuppkomst, »den verkliga rörelsen som avskaffar det nuvarande tillståndet»((Karl Marx, Friedrich Engels, //Den tyska ideologin//.)). Och det gjorde det i en omedelbar mening, för det decenniets kravaller och de vilda strejker lästes av dessa författare av som en fullständig vägran av alla arbetarrörelsens förmedlingar, inte till förmån för någon annan sorts mer »demokratisk» förmedling såsom arbetarråden, utan på ett sätt som ställde den omedelbara produktionen av kommunistiska relationer som enda möjliga revolutionära horisont. Där så kommunismen tidigare hade setts som någonting som behövde skapas efter revolutionen sågs nu revolutionen som ingenting annat än produktionen av kommunism (att avskaffa lönearbetet och staten). Föreställningen om en övergångsperiod kastades över bord.((Idén om en »övergångsperiod», som är påfallande i Marx och Engels skrifter, hade delats av nästan alla riktningar inom arbetarrörelsen. Under en sådan period skulle arbetarna erövra den politiska (leninism) eller ekonomiska (syndikalism) apparaten och driva den för deras egna intressen. Detta svarade mot det allmänna antagandet om att arbetarna kunde driva sina arbetsplatser bättre än deras chefer och att övertagandet av produktionen likaledes skulle innebära att utveckla den (att få bukt med ineffektiviteter, irrationaliteter och orättvisor. Genom att flytta på frågan om kommunismen (den praktiska frågan om avskaffandet av lönearbetet, utbytet och staten) till efter övergångsperioden, blev det omedelbara målet, revolutionen en fråga om att övervinna vissa »dåliga» aspekter av kapitalismen (ojämlikhet, tyrraniet från en parasitär klass, marknadens »anarki», »irrationaliteten» i »improduktiva» sysslor…) medan aspekter av den kapitalistiska produktionen bevarades i en mer »rationell» och mindre »orättfärdig» form (lika lön och lika arbetstvång, berättigandet till det fulla värdet av sin arbetsprodukt efter avdrag för »sociala avgifter»…). ))
+En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken((Camatte skulle, i synnerhet genom sitt inflytande på Fredy Perlman, gå över till att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för primitivistiskt tänkande. Se //This world we must leave and other essays//, Autonomedia, 1995.)) för att hålla med om denna uppfattning. På 1970-talet var det trots allt uppenbart att arbetarrörelsen i Öst hade varit nödvändig, åtminstone i början, för en oöverträffad stegring av de socialistiska staternas produktionskapacitet, medan arbetarnas kamper för bättre villkor i Väst hade spelat en nyckelroll i att förorsaka efterkrigsboomen och den resulterande globala expansionen av det kapitalistiska produktionssättet. Ändå visade för många krisen för arbetarrörelsens institutioner under 1970-talet att denna rent kapitalistiska funktion själv var på väg in i kris och arbetarna skulle vara i stånd att kasta av sig bördan från denna historia. För Mouvement communiste, Négation, Intervention communiste och andra var den gamla arbetarrörelsens sammanbrott någonting att fira, inte för att att arbetarorganisationernas korrupta lederskap inte längre skulle kunna hålla tillbaka massornas autonomi, utan på grund av att ett sådant skifte representerade ett överstigande av arbetarrörelsens historiska uppgift, ett överstigande som skulle utmärka //den kommunistiska rörelsens// återuppkomst, »den reella rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning»((Karl Marx, Friedrich Engels, //Den tyska ideologin//.)). Och det gjorde det i en omedelbar mening, för det decenniets kravaller och de vilda strejker lästes av dessa författare av som en fullständig vägran av alla arbetarrörelsens förmedlingar, inte till förmån för någon annan sorts mer »demokratisk» förmedling såsom arbetarråden, utan på ett sätt som ställde den omedelbara produktionen av kommunistiska relationer som enda möjliga revolutionära horisont. Där så kommunismen tidigare hade setts som någonting som behövde skapas efter revolutionen sågs nu revolutionen som ingenting annat än produktionen av kommunism (att avskaffa lönearbetet och staten). Föreställningen om en övergångsperiod kastades över bord.((Idén om en »övergångsperiod», som är påfallande i Marx och Engels skrifter, hade delats av nästan alla riktningar inom arbetarrörelsen. Under en sådan period skulle arbetarna erövra den politiska (leninism) eller ekonomiska (syndikalism) apparaten och driva den för deras egna intressen. Detta svarade mot det allmänna antagandet om att arbetarna kunde driva sina arbetsplatser bättre än deras chefer och att övertagandet av produktionen likaledes skulle innebära att utveckla den (att få bukt med ineffektiviteter, irrationaliteter och orättvisor. Genom att flytta på frågan om kommunismen (den praktiska frågan om avskaffandet av lönearbetet, utbytet och staten) till efter övergångsperioden, blev det omedelbara målet, revolutionen en fråga om att övervinna vissa »dåliga» aspekter av kapitalismen (ojämlikhet, tyrraniet från en parasitär klass, marknadens »anarki», »irrationaliteten» i »improduktiva» sysslor…) medan aspekter av den kapitalistiska produktionen bevarades i en mer »rationell» och mindre »orättfärdig» form (lika lön och lika arbetstvång, berättigandet till det fulla värdet av sin arbetsprodukt efter avdrag för »sociala avgifter»…). ))
 I en nyare text sammanfattar Dauvé denna värdering av den gamla arbetarrörelsen:
@@ Line 63: / Line 65: @@
 Den första texten, »När uppror dör», baserar sig på en tidigare introduktion av Gilles Dauvé till en samling artiklar från den italienska vänsterns tidskrift //Bilan// om det spanska inbördeskriget. I denna text ägnar sig Dauvé åt att visa hur vågen av proletära revolter under den första halvan av nittonhundratalet omväxlande krossades av krig och ideologi. Följdaktligen offras revolutionen i Ryssland för inbördeskriget, och förstördes av bolsjevikmaktens konsolidering. I Italien och Tyskland blir arbetarna svikna av fackföreningar och partier, av demokratins lögn och i Spanian är det återigen krigets stöveltramp (till antifascismens sånger) som beseglar hela cykeln öde i det att den fångar den proletära revolutionen mellan två borgerliga fronter.
-Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit -- en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt -- »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»((Théorie communiste, »Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens», //riff-raff// nr 8, 2006, s. 187.)). Däremot hävdar de att deras egen teori lyckas ge en robust redogörelse för hela cykeln av revolution, kontrarevolution och omstrukturering, i vilken revolutionerna kan visas ha burit sina egna kontrarevolutioner inom sig som den inneboende begränsningen hos cyklerna de uppstår ur och avslutar.((För en mer detaljerad diskussion om de olika antagandena som är i gång [the differing assumptions at work] i detta utbyte, se efterordet vid slutet av det här numret.))
+Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit -- en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt -- »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»((Théorie communiste, »Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens», //riff-raff// nr 8, 2006, s. 187.)). Däremot hävdar de att deras egen teori lyckas ge en robust redogörelse för hela cykeln av revolution, kontrarevolution och omstrukturering, i vilken revolutionerna kan visas ha burit sina egna kontrarevolutioner inom sig som den inneboende begränsningen hos cyklerna de uppstår ur och avslutar.((För en mer detaljerad diskussion om de olika antagandena som är i verket i detta utbyte, se efterordet i slutet av det här numret.))
 I de följande tre texterna i utbytet (två av Troploin och en av TC) utforskas en mängd kontroverser, inklusive »humanismens» roll i Troploins kommuniseringsuppfattning och »determinismens» roll i den hos TC. Ändå är för oss den intressantaste aspekten i det här utbytet, anledningen till att vi publicerar det här, att det utgör det mest uppriktiga försök vi har stött på vad gäller att värdera arvet från 2000-talets revolutionära rörelser i termer av kommunismen som vare sig ett ideal eller ett program utan en inneboende rörelse i den kapitalistiska världen som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena på basis av redan föreliggande villkor. Det är för att förhöra oss om dessa antaganden, ett återvändande till nutiden -- vår utgångspunkt -- som vi söker analysera villkoren för deras framträdande i föregående kampcykler och revolutioner.
 :: oktober 2008