| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i]
titorelli |
endnotes:endnotes1_foerord [Y-m-dH:i] (current)
titorelli |
| ====== Bring out your dead. Förord till Endnotes nummer 1 ====== | ====== Bring out your dead! Förord till Endnotes nummer 1 ====== |
| |
| > Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. – – – 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.((Karl Marx, //Louis Bonapartes 18:e Brumaire//, Arbetarkultur, Stockholm 1971, s. 33, 37.)) | :: **Endnotes** |
| |
| Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», ja, då de faktiskt inte tycks tala om något annat. Marxismen själv ingår nu i traditionen av döda generationer och till och med situationisterna av senare datum tycks ha svårt att »lämna 1900-talet»((»Maintenant, l’IS», //Internationale situationniste// nr 9, 1964.)). | > Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. – – – 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.((Karl Marx, //Louis Bonapartes 18:e brumaire//, Arbetarkultur, Stockholm 1971, s. 33, 37.)) |
| |
| Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet – på samma sätt som det föregående århundradet – formas av motsättningen mellan arbete och kapital, skiljandet [separation] mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, postfordism och alla akademins nya alster – inte så mycket för att de inte lyckas fånga en avgörande kontinuitet utan för att 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering //inte längre är någon nymodighet//. | Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», ja, då de faktiskt inte tycks tala om något annat. Marxismen själv ingår nu i traditionen av döda släktled och till och med situationisterna av senare datum tycks ha svårt att »lämna 1900-talet»((»Maintenant, l’IS», //Internationale situationniste// nr 9, 1964.)). |
| |
| I detta inledande första nummer av //Endnotes// har vi samlat en rad texter (i huvudsak ett meningsutbyte mellan två kommunistgrupper i Frankrike) som alla ägnar sig åt historien om 1900-talets revolutioner. Precis som texterna gör tydligt är denna revolutionernas historia en historia om misslyckanden, antingen för att de krossades av den kapitalistiska kontrarevolutionen eller för att deras »segrar» själva antog formen av en kontrarevolution – som upprättade samhällssystem som på grund av sitt beroende av penningutbyte och lönarbete inte lyckades att överskrida kapitalismen. Det senare är emellertid inte blott något »svek», på samma sätt som det inte var ett resultat av »strategiska misstag» eller uteblivna »historiska villkor». När vi ställer frågan om dessa nederlag kan vi inte ta vår tillflykt till några kontrafaktiska »men om» – som skyller de revolutionära rörelsernas nederlag på något annat (ledarna, organisationsformerna, fel idéer, omogna villkor) än rörelserna själva med sitt bestämda innehåll. Det är detta innehålls natur som är frågeställningen i det utbyte som följer. | Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet formas lika mycket som det föregående århundradet av motsättningen mellan arbete och kapital, särskiljandet mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, postfordism och alla akademins nya alster – inte så mycket för att de inte lyckas fånga en avgörande kontinuitet utan för att 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering //inte längre är någon nymodighet//. |
| |
| Genom att publicera dylika »historiska» texter önskar vi inte uppmuntra till ett historiskt intresse per se eller till att blåsa nytt liv i intresset för revolutionernas eller arbetarrörelsens historia. Genom att begrunda innehållet i det förra århundradets kamp hoppas vi kunna underminera illusionen att det på något sätt är »vår» historia, något som måste skyddas eller bevaras. Marx maxim påminner oss om behovet av att kasta traditionens barlast överbord. Vi skulle till och med sträcka oss till att säga att med undantag av erkännandet av ett historiskt brott som skiljer oss från dem så har vi ingenting att lära från de gamla revolutionernas misslyckanden – det är inte någon mening med att spela upp dem igen för att upptäcka deras »misstag» eller att destillera fram deras »sanning» – för det skulle ändå vara omöjligt att göra om dem. Genom att upprätta en balansräkning över denna historia, genom att förstå den som avslutad, så drar vi en linje som sätter vår tids kamper i förgrunden. | I detta inledande första nummer av //Endnotes// har vi samlat en rad texter (i huvudsak ett meningsutbyte mellan två kommunistgrupper i Frankrike) som alla ägnar sig åt historien om 1900-talets revolutioner. Precis som texterna gör tydligt är denna revolutionernas historia en historia om misslyckanden, antingen för att de krossades av den kapitalistiska kontrarevolutionen eller för att deras »segrar» själva antog formen av en kontrarevolution – som upprättade samhällssystem som på grund av sitt beroende av penningutbyte och lönearbete inte lyckades att överskrida kapitalismen. Det senare är emellertid inte blott något »svek», på samma sätt som det inte var ett resultat av »strategiska misstag» eller uteblivna »historiska villkor». När vi ställer frågan om dessa nederlag kan vi inte ta vår tillflykt till några kontrafaktiska »men om» – som skyller de revolutionära rörelsernas nederlag på något annat (ledarna, organisationsformerna, fel idéer, omogna villkor) än rörelserna själva med sitt bestämda innehåll. Det är detta innehålls natur som är frågeställningen i det utbyte som följer. |
| | |
| | Genom att publicera dylika »historiska» texter önskar vi inte uppmuntra till ett historiskt intresse per se eller till att blåsa nytt liv i intresset för revolutionernas eller arbetarrörelsens historia. Genom att begrunda innehållet i det förra århundradets kamp hoppas vi kunna underminera illusionen att det på något sätt är »vår» historia, något som måste skyddas eller bevaras. Marx maxim påminner oss om behovet av att kasta traditionens barlast överbord. Vi är benägna att sträcka oss till att säga att med undantag från erkännandet av ett historiskt brott som skiljer oss från dem så har vi ingenting att lära från de gamla revolutionernas misslyckanden – vi behöver inte spela upp dem igen för att upptäcka deras »misstag» eller destillera fram deras »sanning» – för det skulle ändå vara omöjligt att göra om dem. Genom att upprätta en balansräkning över denna historia, genom att förstå den som avslutad, så drar vi en linje som sätter vår tids kamper i förgrunden. |
| |
| Detta utbytes två parter, Troploin och Théorie communiste, uppstod båda ur en tendens i början av 1970-talet som på basis av klasskampens nya karakteristika kritiskt tillägnade sig den historiska ultravänstern, både dess tysk-holländska (rådskommunistiska) och italienska (bordigistiska) förgreningar, liksom av senare datum Situationistiska internationalens och Socialisme ou barbaries arbeten. Innan vi kan introducera själva texterna måste vi därför introducera denna gemensamma bakgrund. | Detta utbytes två parter, Troploin och Théorie communiste, uppstod båda ur en tendens i början av 1970-talet som på basis av klasskampens nya karakteristika kritiskt tillägnade sig den historiska ultravänstern, både dess tysk-holländska (rådskommunistiska) och italienska (bordigistiska) förgreningar, liksom av senare datum Situationistiska internationalens och Socialisme ou barbaries arbeten. Innan vi kan introducera själva texterna måste vi därför introducera denna gemensamma bakgrund. |
| ===== Från arbetsvägran till kommunisering ===== | ===== Från arbetsvägran till kommunisering ===== |
| |
| När Guy Debord skrev »arbeta aldrig» på väggen i en gränd på den vänstra stranden 1954 så stod denna paroll, som han hade plockat upp hos Rimbaud((»Qu’est-ce pour nous, mon cœur» [1872], //Œuvres complètes//, Renéville & Mouquet, 1954, s. 124.)), fortfarande starkt i skuld till surrealismen och dess avkomma avantgardismen. Det vill säga, det frammanade åtminstone till viss del en romantiserad bild av det sena 1800-talets bohem – en värld av deklasserade konstnärer och intellektuella som hade fångats mellan de traditionella och klientelistiska förhållandena och den nya kulturella marknadsplats på vilken de tvingades utbjuda sina varor. Bohemernas negativa attityd till arbetet hade både varit en revolt mot och ett uttryck för detta polariserade förhållande: fångade mellan ett aristokratiskt förakt för de »yrkesmässiga» och en småborgerlig förbittring över alla samhällsklasser kom de att se allt arbete, inklusive sitt eget, som förnedrande. Denna vägransattityd gjordes politisk av surrealisterna vilka gjorde om Rimbauds, Lautrémonts och dadaisternas nihilistiska gester till en revolutionär uppmaning till ett »krig mot arbetet».((//La révolution surréaliste// nr 4, 1925. I praktiken begränsades ofta surrealisternas arbetsvägran till att gälla konstnärerna med ett fördömande av lönarbetets inverkan på kreativiteten och krav på offentligt stöd för att betala för deras levnadsomkostnader. Till och med den text som skrevs av Breton och Trotskij tillsammans, //Towards a free revolutionary art//, tycks skilja mellan två revolutionära regimer, en för konstnärer/intellektuella och en för arbetare: »om revolutionen för en bättre utveckling av de materiella produktivkrafterna måste bygga en socialistisk regim med centraliserad kontroll bör för utvecklandet av det intellektuella skapandet en anarkistisk regim av individuella friheter etableras ur den förra.» Således är en anledning till att surrealisterna negligerade motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse att de såg det förra som en fråga för andra.)) Icke desto mindre sköts för surrealisterna, tillsammans med andra icke-ortodoxa revolutionärer (t.ex. Lafargue, delar av IWW, liksom den unge Marx) arbetets avskaffande fram till en utopisk horisont på revolutionens andra sida som i sin omedelbarhet definieras av det socialistiska programmet om arbetets //frigörelse// – arbetarrörelsens triumf och arbetarklassens upplyftande till en ställning som ny härskarklass. Målet för arbetets frigörelse skulle således paradoxalt nog åstadkommas först genom att riva alla arbetets begränsningar (t.ex. kapitalisterna som parasiter på arbetet, produktionsförhållandena som en fjättra på produktionen) – och därmed utöka arbetets villkor till alla (»den som inte arbetar skall heller inte äta») och belöna arbetet med sin rättmätiga del av de värden det producerar (genom olika system för arbetsberäkning). | När Guy Debord skrev »arbeta aldrig» på väggen i en gränd på den vänstra stranden 1954 så stod denna paroll, som han hade plockat upp hos Rimbaud((»Qu’est-ce pour nous, mon cœur» [1872], i //Œuvres complètes//, Renéville & Mouquet, 1954, s. 124.)), fortfarande starkt i skuld till surrealismen och dess avkomma avantgardismen. Det vill säga, det frammanade åtminstone till viss del en romantiserad bild av det sena 1800-talets bohem – en värld av deklasserade konstnärer och intellektuella som hade fångats mellan de traditionella och klientelistiska förhållandena och den nya kulturella marknadsplats på vilken de tvingades utbjuda sina varor. Bohemernas negativa attityd till arbetet hade både varit en revolt mot och ett uttryck för detta polariserade förhållande: fångade mellan ett aristokratiskt förakt för de »yrkesmässiga» och en småborgerlig förbittring över alla samhällsklasser kom de att se allt arbete, inklusive sitt eget, som förnedrande. Denna vägransattityd gjordes politisk av surrealisterna vilka gjorde om Rimbauds, Lautrémonts och dadaisternas nihilistiska gester till en revolutionär uppmaning till ett »krig mot arbetet».((//La révolution surréaliste// nr 4, 1925. I praktiken begränsades ofta surrealisternas arbetsvägran till att gälla konstnärerna med ett fördömande av lönarbetets inverkan på kreativiteten och krav på offentligt stöd för att betala för deras levnadsomkostnader. Till och med den text som skrevs av Breton och Trotskij tillsammans, //Towards a free revolutionary art//, tycks skilja mellan två revolutionära regimer, en för konstnärer/intellektuella och en för arbetare: »om revolutionen för en bättre utveckling av de materiella produktivkrafterna måste bygga en socialistisk regim med centraliserad kontroll bör för utvecklandet av det intellektuella skapandet en anarkistisk regim av individuella friheter etableras ur den förra.» Således är en anledning till att surrealisterna negligerade motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse att de såg det förra som en fråga för andra.)) Icke desto mindre sköts för surrealisterna, tillsammans med andra icke-ortodoxa revolutionärer (t.ex. Lafargue, delar av IWW, liksom den unge Marx) arbetets avskaffande fram till en utopisk horisont på revolutionens andra sida som i sin omedelbarhet definieras av det socialistiska programmet om arbetets //frigörelse// – arbetarrörelsens triumf och arbetarklassens upplyftande till en ställning som ny härskarklass. Målet för arbetets frigörelse skulle således paradoxalt nog åstadkommas först genom att riva alla arbetets begränsningar (t.ex. kapitalisterna som parasiter på arbetet, produktionsförhållandena som en fjättra på produktionen) – och därmed utöka arbetets villkor till alla (»den som inte arbetar skall heller inte äta») och belöna arbetet med sin rättmätiga del av de värden det producerar (genom olika system för arbetsberäkning). |
| |
| Denna uppenbara motsättning mellan mål och medel, som bevisas av surrealisternas problematiska förhållande till det franska kommunistpartiet, var typiskt för de revolutionära teorierna genom arbetarrörelsen uppåtstigande period. Från anarkosyndikalister till stalinister satte breda stråk av denna rörelse sitt hopp när det kom till betvingandet av kapitalismen och klassamhället till arbetarklassens ökande makt inom kapitalismen. Vid en given punkt antogs denna arbetarmakt ta över produktionsmedlen och inleda en »övergångsperiod» till kommunism eller anarkism, en period som skulle bevittna inte ett avskaffande av arbetarklassens situation, utan en generalisering av den. Således samexisterade slutmålet för krossandet av klassamhället med en hel skala av revolutionära medel som förutsattes av dess bevarande för all framtid. | Denna uppenbara motsättning mellan mål och medel, som bevisas av surrealisternas problematiska förhållande till det franska kommunistpartiet, var typiskt för de revolutionära teorierna genom arbetarrörelsen uppåtstigande period. Från anarkosyndikalister till stalinister satte breda stråk av denna rörelse sitt hopp när det kom till betvingandet av kapitalismen och klassamhället till arbetarklassens ökande makt inom kapitalismen. Vid en given punkt antogs denna arbetarmakt ta över produktionsmedlen och inleda en »övergångsperiod» till kommunism eller anarkism, en period som skulle bevittna inte ett avskaffande av arbetarklassens situation, utan en generalisering av den. Således samexisterade slutmålet för krossandet av klassamhället med en hel skala av revolutionära medel som förutsattes av dess bevarande för all framtid. |
| Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan //form// och //innehåll//. | Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras viktigaste insats var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade en vägran av varje särskiljning mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje tidsmässigt gap mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots sin förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan //form// och //innehåll//. |
| |
| Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som den »slutligen uppnådda formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens //innehåll// involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens //form// vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.((Situationisterna var medvetna om denna möjliga kritik och försökte avleda den. I »Préliminaires sur les conseils et l’organisation conseilliste» (//Internationale situationniste// nr 12, 1969) skriver Riesel att »det är känt att vi inte har någon böjelse för arbetarism i någon som helst form», men han fortsätter sedan att beskriva hur arbetarna förblir den »centrala kraften» inom dessa råd och i revolutionen. Där de kommer närmast ett ifrågasättande av proletariatets affirmation, i teorin om en »generaliserad självförvaltning», är de som mest osammanhängande – t.ex. »endast proletariatet ger, genom att negera sig självt, en klar bild av projektet om en generaliserad självförvaltning eftersom det bär detta projekt subjektivt och objektivt inom sig. (Vaneigem, »Avis aux civilisés relativement à l’autogestion généralisée», ibidem). Om proletariatet bär projektet om en generaliserad självförvaltning »inom sig» så följer det att det måste negera detta projekt när det »negerar sig självt».)) | Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självförvalta sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som »den äntligen upptäckta formen» för den proletära revolutionen. Då och därifrån inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens //innehåll// involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna uppdelningen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens //form// vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.((Situationisterna var medvetna om denna möjliga kritik och försökte avleda den. I »Préliminaires sur les conseils et l’organisation conseilliste» (//Internationale situationniste// nr 12, 1969.) skriver Riesel att »det är känt att vi inte har någon böjelse för arbetarism i någon som helst form», men han fortsätter sedan att beskriva hur arbetarna förblir den »centrala kraften» inom dessa råd och i revolutionen. Där de kommer närmast ett ifrågasättande av proletariatets affirmation, i teorin om en »generaliserad självförvaltning», är de som mest osammanhängande – t.ex. »endast proletariatet ger, genom att negera sig självt, en klar bild av projektet om en generaliserad självförvaltning eftersom det bär detta projekt subjektivt och objektivt inom sig. (Vaneigem, »Avis aux civilisés relativement à l’autogestion généralisée», ibidem.). Om proletariatet bär projektet om en generaliserad självförvaltning »inom sig» så följer det att det måste negera detta projekt när det »negerar sig självt».)) |
| |
| Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett //direkt// resultat av dess frigörelse, det vill säga att föreställa sig övervinnandet av alienationen som ett resultat av en omedelbar tekniskt-kreativ omstrukturering av arbetsplatsen av arbetarna själva. | Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cybernetikernas teknik och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett //direkt// resultat av dess frigörelse, det vill säga att föreställa sig övervinnandet av alienationen som ett resultat av en omedelbar tekniskt-kreativ omstrukturering av arbetsplatsen av arbetarna själva. |
| > Den tyska och framförallt den ryska revolutionens exempel visar att proletariatet var mer än nog i stånd till att förstöra en samhällsordning som utgjorde ett hinder för produktivkrafternas utveckling och alltså för kapitalismens framtid, men vid det tillfälle då det kom att handla om att instifta en ny gemenskap, förblev det fånge i den rationella logiken hos utvecklingen av dessa produktivkrafter och stängde in sig i problemet med deras förvaltning.((Jacques Camatte, »Prolétariat et révolution», [//Invariance//, serie II, nr 6, 1975], a.a., s. 409.)) | > Den tyska och framförallt den ryska revolutionens exempel visar att proletariatet var mer än nog i stånd till att förstöra en samhällsordning som utgjorde ett hinder för produktivkrafternas utveckling och alltså för kapitalismens framtid, men vid det tillfälle då det kom att handla om att instifta en ny gemenskap, förblev det fånge i den rationella logiken hos utvecklingen av dessa produktivkrafter och stängde in sig i problemet med deras förvaltning.((Jacques Camatte, »Prolétariat et révolution», [//Invariance//, serie II, nr 6, 1975], a.a., s. 409.)) |
| |
| En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken((Camatte skulle, i synnerhet genom sitt inflytande på Fredy Perlman, gå över till att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för primitivistiskt tänkande. Se //This world we must leave and other essays//, Autonomedia, 1995.)) för att hålla med om denna uppfattning. På 1970-talet var det trots allt uppenbart att arbetarrörelsen i Öst hade varit nödvändig, åtminstone i början, för en oöverträffad stegring av de socialistiska staternas produktionskapacitet, medan arbetarnas kamper för bättre villkor i Väst hade spelat en nyckelroll i att förorsaka efterkrigsboomen och den resulterande globala expansionen av det kapitalistiska produktionssättet. Ändå visade för många krisen för arbetarrörelsens institutioner under 1970-talet att denna rent kapitalistiska funktion själv var på väg in i kris och arbetarna skulle vara i stånd att kasta av sig bördan från denna historia. För Mouvement communiste, Négation, Intervention communiste och andra var den gamla arbetarrörelsens sammanbrott någonting att fira, inte för att att arbetarorganisationernas korrupta lederskap inte längre skulle kunna hålla tillbaka massornas autonomi, utan på grund av att ett sådant skifte representerade ett överstigande av arbetarrörelsens historiska uppgift, ett överstigande som skulle utmärka //den kommunistiska rörelsens// återuppkomst, »den verkliga rörelsen som avskaffar det nuvarande tillståndet»((Karl Marx, Friedrich Engels, //Den tyska ideologin//.)). Och det gjorde det i en omedelbar mening, för det decenniets kravaller och de vilda strejker lästes av dessa författare av som en fullständig vägran av alla arbetarrörelsens förmedlingar, inte till förmån för någon annan sorts mer »demokratisk» förmedling såsom arbetarråden, utan på ett sätt som ställde den omedelbara produktionen av kommunistiska relationer som enda möjliga revolutionära horisont. Där så kommunismen tidigare hade setts som någonting som behövde skapas efter revolutionen sågs nu revolutionen som ingenting annat än produktionen av kommunism (att avskaffa lönearbetet och staten). Föreställningen om en övergångsperiod kastades över bord.((Idén om en »övergångsperiod», som är påfallande i Marx och Engels skrifter, hade delats av nästan alla riktningar inom arbetarrörelsen. Under en sådan period skulle arbetarna erövra den politiska (leninism) eller ekonomiska (syndikalism) apparaten och driva den för deras egna intressen. Detta svarade mot det allmänna antagandet om att arbetarna kunde driva sina arbetsplatser bättre än deras chefer och att övertagandet av produktionen likaledes skulle innebära att utveckla den (att få bukt med ineffektiviteter, irrationaliteter och orättvisor. Genom att flytta på frågan om kommunismen (den praktiska frågan om avskaffandet av lönearbetet, utbytet och staten) till efter övergångsperioden, blev det omedelbara målet, revolutionen en fråga om att övervinna vissa »dåliga» aspekter av kapitalismen (ojämlikhet, tyrraniet från en parasitär klass, marknadens »anarki», »irrationaliteten» i »improduktiva» sysslor…) medan aspekter av den kapitalistiska produktionen bevarades i en mer »rationell» och mindre »orättfärdig» form (lika lön och lika arbetstvång, berättigandet till det fulla värdet av sin arbetsprodukt efter avdrag för »sociala avgifter»…). )) | En fråga som för Bordiga hade varit ett teoretiskt och organisatoriskt fel kom för Camatte sålunda att bestämma arbetarrörelsens historiska uppgift inom kapitalismen. Arbetarrörelsens självbefrielse innebar endast produktivkrafternas utveckling, eftersom den viktigaste produktivkraften var arbetarklassen själv. Man behövde inte följa Camatte in i vildmarken((Camatte skulle, i synnerhet genom sitt inflytande på Fredy Perlman, gå över till att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för primitivistiskt tänkande. Se //This world we must leave and other essays//, Autonomedia, 1995.)) för att hålla med om denna uppfattning. På 1970-talet var det trots allt uppenbart att arbetarrörelsen i Öst hade varit nödvändig, åtminstone i början, för en oöverträffad stegring av de socialistiska staternas produktionskapacitet, medan arbetarnas kamper för bättre villkor i Väst hade spelat en nyckelroll i att förorsaka efterkrigsboomen och den resulterande globala expansionen av det kapitalistiska produktionssättet. Ändå visade för många krisen för arbetarrörelsens institutioner under 1970-talet att denna rent kapitalistiska funktion själv var på väg in i kris och arbetarna skulle vara i stånd att kasta av sig bördan från denna historia. För Mouvement communiste, Négation, Intervention communiste och andra var den gamla arbetarrörelsens sammanbrott någonting att fira, inte för att att arbetarorganisationernas korrupta lederskap inte längre skulle kunna hålla tillbaka massornas autonomi, utan på grund av att ett sådant skifte representerade ett överstigande av arbetarrörelsens historiska uppgift, ett överstigande som skulle utmärka //den kommunistiska rörelsens// återuppkomst, »den reella rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning»((Karl Marx, Friedrich Engels, //Den tyska ideologin//.)). Och det gjorde det i en omedelbar mening, för det decenniets kravaller och de vilda strejker lästes av dessa författare av som en fullständig vägran av alla arbetarrörelsens förmedlingar, inte till förmån för någon annan sorts mer »demokratisk» förmedling såsom arbetarråden, utan på ett sätt som ställde den omedelbara produktionen av kommunistiska relationer som enda möjliga revolutionära horisont. Där så kommunismen tidigare hade setts som någonting som behövde skapas efter revolutionen sågs nu revolutionen som ingenting annat än produktionen av kommunism (att avskaffa lönearbetet och staten). Föreställningen om en övergångsperiod kastades över bord.((Idén om en »övergångsperiod», som är påfallande i Marx och Engels skrifter, hade delats av nästan alla riktningar inom arbetarrörelsen. Under en sådan period skulle arbetarna erövra den politiska (leninism) eller ekonomiska (syndikalism) apparaten och driva den för deras egna intressen. Detta svarade mot det allmänna antagandet om att arbetarna kunde driva sina arbetsplatser bättre än deras chefer och att övertagandet av produktionen likaledes skulle innebära att utveckla den (att få bukt med ineffektiviteter, irrationaliteter och orättvisor. Genom att flytta på frågan om kommunismen (den praktiska frågan om avskaffandet av lönearbetet, utbytet och staten) till efter övergångsperioden, blev det omedelbara målet, revolutionen en fråga om att övervinna vissa »dåliga» aspekter av kapitalismen (ojämlikhet, tyrraniet från en parasitär klass, marknadens »anarki», »irrationaliteten» i »improduktiva» sysslor…) medan aspekter av den kapitalistiska produktionen bevarades i en mer »rationell» och mindre »orättfärdig» form (lika lön och lika arbetstvång, berättigandet till det fulla värdet av sin arbetsprodukt efter avdrag för »sociala avgifter»…). )) |
| |
| I en senare text sammanfattar Dauvé denna uppfattning hos den gamla arbetarrörelsen: | I en nyare text sammanfattar Dauvé denna värdering av den gamla arbetarrörelsen: |
| |
| > Den arbetarrörelse som existerade i början av 1900-talet, eller fortfarande 1936, varken krossades av fascisternas våld eller mutades med transistorer och kylskåp. Den förintade sig själv som en kraft för förändring eftersom den siktade mot att bevara det proletära villkoret, inte att upphäva det. … Den gamla arbetarrörelsens uppgift var att ta över //den här// världen och förvalta den på ett nytt sätt: att sätta dagdrivarna i arbete, utveckla produktionen och att införa arbetardemokrati (åtminstone principiellt). Endast en liten »anarkistisk» liksom »marxistisk» minoritet höll fast vid att ett annat samhälle innebar förstörelsen av staten, varan och lönearbetet, fastän den sällan definierade detta som en process utan snarare som ett program att sätta i verket //efter// maktövertagandet.((Gilles Dauvé, »Den försvunna», i //Vägrandets dynamik//, riff-raff, 2004, s. 38f., korr.)) | > Den arbetarrörelse som existerade i början av 1900-talet, eller fortfarande 1936, varken krossades av fascisternas våld eller mutades med transistorer och kylskåp. Den förintade sig själv som en kraft för förändring eftersom den siktade mot att bevara det proletära villkoret, inte att upphäva det. … Den gamla arbetarrörelsens uppgift var att ta över //den här// världen och förvalta den på ett nytt sätt: att sätta dagdrivarna i arbete, utveckla produktionen och att införa arbetardemokrati (åtminstone principiellt). Endast en liten »anarkistisk» liksom »marxistisk» minoritet höll fast vid att ett annat samhälle innebar förstörelsen av staten, varan och lönearbetet, fastän den sällan definierade detta som en process utan snarare som ett program att sätta i verket //efter// maktövertagandet.((Gilles Dauvé, »Den försvunna», i //Vägrandets dynamik//, riff-raff, 2004, s. 38f., korr.)) |
| Den första texten, »När uppror dör», baserar sig på en tidigare introduktion av Gilles Dauvé till en samling artiklar från den italienska vänsterns tidskrift //Bilan// om det spanska inbördeskriget. I denna text ägnar sig Dauvé åt att visa hur vågen av proletära revolter under den första halvan av nittonhundratalet omväxlande krossades av krig och ideologi. Följdaktligen offras revolutionen i Ryssland för inbördeskriget, och förstördes av bolsjevikmaktens konsolidering. I Italien och Tyskland blir arbetarna svikna av fackföreningar och partier, av demokratins lögn och i Spanian är det återigen krigets stöveltramp (till antifascismens sånger) som beseglar hela cykeln öde i det att den fångar den proletära revolutionen mellan två borgerliga fronter. | Den första texten, »När uppror dör», baserar sig på en tidigare introduktion av Gilles Dauvé till en samling artiklar från den italienska vänsterns tidskrift //Bilan// om det spanska inbördeskriget. I denna text ägnar sig Dauvé åt att visa hur vågen av proletära revolter under den första halvan av nittonhundratalet omväxlande krossades av krig och ideologi. Följdaktligen offras revolutionen i Ryssland för inbördeskriget, och förstördes av bolsjevikmaktens konsolidering. I Italien och Tyskland blir arbetarna svikna av fackföreningar och partier, av demokratins lögn och i Spanian är det återigen krigets stöveltramp (till antifascismens sånger) som beseglar hela cykeln öde i det att den fångar den proletära revolutionen mellan två borgerliga fronter. |
| |
| Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit -- en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt -- »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»((Théorie communiste, »Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens», //riff-raff// nr 8, 2006, s. 187.)). Däremot hävdar de att deras egen teori lyckas ge en robust redogörelse för hela cykeln av revolution, kontrarevolution och omstrukturering, i vilken revolutionerna kan visas ha burit sina egna kontrarevolutioner inom sig som den inneboende begränsningen hos cyklerna de uppstår ur och avslutar.((För en mer detaljerad diskussion om de olika antagandena som är i gång [the differing assumptions at work] i detta utbyte, se efterordet vid slutet av det här numret.)) | Dauvé riktar sig inte till 1960- och 1970-talets senare kamper, men det är uppenbart att bedömningar om denna period, vad beträffar till exempel arbetarrörelsens väsen som helhet, präglar hans analys om vad som var »frånvarande» i denna tidigare besegrade klasskampsvåg. I deras kritik av När uppror dör angriper TC vad de betraktar som Dauvés »normativa» perspektiv, i vilket faktiska revolutioner ställs emot vad de kunde och borde ha varit -- en aldrig riktigt uttalad formel för en genuin kommunistisk revolution. TC är i stort sett överens med Dauvés revolutionsuppfattning (dvs. kommuniseringen) men kritiserar Dauvé för att ahistoriskt påföra den på tidigare revolutionära kamper som måttet på deras framgång och misslyckande (och således misslyckas redogöra för den historiska uppkomsten av kommuniseringstesen själv). Enligt TC följer att den enda förklaring Dauvé lyckas ge åt tidigare revolutioners misslyckanden är den till sist tautologiska att de inte gick tillräckligt långt -- »arbetarna misslyckades därför att de inte gjorde revolution»((Théorie communiste, »Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens», //riff-raff// nr 8, 2006, s. 187.)). Däremot hävdar de att deras egen teori lyckas ge en robust redogörelse för hela cykeln av revolution, kontrarevolution och omstrukturering, i vilken revolutionerna kan visas ha burit sina egna kontrarevolutioner inom sig som den inneboende begränsningen hos cyklerna de uppstår ur och avslutar.((För en mer detaljerad diskussion om de olika antagandena som är i verket i detta utbyte, se efterordet i slutet av det här numret.)) |
| | |
| I de följande tre texterna i utbytet (två av Troploin och en av TC) utforskas en mängd kontroverser, inklusive »humanismens» roll i Troploins kommuniseringsuppfattning och »determinismens» roll i den hos TC. Ändå är för oss den mest intressanta sidan i det här utbytet, anledningen varför vi publicerar det här, att det utgör det mest uppriktiga försök vi har stött på att värdera arvet från 2000-talets revolutionära rörelser i termer av kommunismen som varken ett ideal eller ett program, utan en inneboende rörelse i den kapitalistiska världen som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena på basis av villkor som redan är existerande. Det är för att förhöra oss om dessa antaganden, ett återvändande till nutiden -- vår utgångspunkt -- som vi söker analysera villkoren för deras framträdande i föregående kampcykler och revolutioner. | |
| |
| http://endnotes.org.uk/texts/endnotes_1/introduction.xhtml | I de följande tre texterna i utbytet (två av Troploin och en av TC) utforskas en mängd kontroverser, inklusive »humanismens» roll i Troploins kommuniseringsuppfattning och »determinismens» roll i den hos TC. Ändå är för oss den intressantaste aspekten i det här utbytet, anledningen till att vi publicerar det här, att det utgör det mest uppriktiga försök vi har stött på vad gäller att värdera arvet från 2000-talets revolutionära rörelser i termer av kommunismen som vare sig ett ideal eller ett program utan en inneboende rörelse i den kapitalistiska världen som avskaffar de kapitalistiska samhällsförhållandena på basis av redan föreliggande villkor. Det är för att förhöra oss om dessa antaganden, ett återvändande till nutiden -- vår utgångspunkt -- som vi söker analysera villkoren för deras framträdande i föregående kampcykler och revolutioner. |
| |
| | :: oktober 2008 |