This is an old revision of the document!
Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. … 1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.1)
Om det var sant när Marx skrev denna passage, då man endast kunde tala om kommunismen i futurum, så gäller det än mer idag när anarkister och kommunister kan tala om sina egna »historier», ja, då de faktiskt inte tycks tala om något annat. Marxismen själv ingår nu i traditionen av döda generationer och till och med situationisterna av senare datum tycks ha svårt att »lämna 1900-talet»2).
Vi skriver inte detta utifrån någon speciell förblindning inför nutiden eller någon därav följande önskan att »uppdatera» den kommunistiska teorin. 2000-talet – på samma sätt som det föregående århundradet – formas av motsättningen mellan arbete och kapital, skiljandet [separation] mellan arbete och »liv», den abstrakta värdeformens dominans över allting. Det är lika mycket värt att lämna som dess föregångare. Ändå är det »1900-tal» som situationisterna kände, klassförhållandet som dess kontur, temporaliteten i dess framåtskridande och dess postkapitalistiska horisont har vi helt uppenbart bakom oss. Vi är utleda på nymodighetens teorier – postmodernism, postfordism och alla akademins nya produkter <ins>alster</ins> – inte så mycket för att de inte lyckas fånga en avgörande kontinuitet utan för att 1970- och 1980-talets kapitalistiska omstrukturering inte längre är någon nymodighet.
I detta inledande första nummer av Endnotes har vi samlat en rad texter (i huvudsak ett meningsutbyte mellan två kommunistgrupper i Frankrike) som alla ägnar sig åt historien över 1900-talets revolutioner. Precis som texterna gör tydligt är denna revolutionernas historia en historia om nederlag [failure – misslyckande], antingen för att de krossades av den kapitalistiska kontrarevolutionen eller för att deras »segrar» själva antog formen av en kontrarevolution – som upprättade samhällssystem som på grund av sitt beroende av penningutbyte och lönarbete inte lyckades att överskrida kapitalismen. Det senare är emellertid inte blott något »svek», på samma sätt som det inte var ett resultat av »strategiska misstag» eller uteblivna »historiska villkor». När vi ställer frågan om dessa nederlag kan vi inte ta vår tillflykt till några kontrafaktiska »men om» – som skyller de revolutionära rörelsernas nederlag på något annat (ledarna, organisationsformerna, fel idéer, omogna villkor) än rörelserna själva med sitt bestämda innehåll. Det är detta innehålls natur som är frågeställningen i det utbyte som följer.
Genom att publicera dylika »historiska» texter önskar vi inte uppmuntra till ett historiskt intresse per se eller till att blåsa nytt liv i intresset för revolutionernas eller arbetarrörelsens historia. Genom att begrunda innehållet i det förra århundradets kamp hoppas vi kunna underminera illusionen att det på något sätt är »vår» historia, något som måste skyddas eller bevaras. Marx maxim påminner oss om behovet av att kasta traditionens barlast överbord. Vi skulle till och med sträcka oss till att säga att med undantag av erkännandet av ett historiskt brott som skiljer oss från dem så har vi ingenting att lära från de gamla revolutionernas misslyckanden [failure] – det är inte någon mening med att spela upp dem igen för att upptäcka deras »misstag» eller att destillera fram deras »sanning» – för det skulle ändå vara omöjligt att göra om dem. Genom att upprätta en balansräkning över denna historia, genom att förstå den som avslutad, så drar vi en linje som sätter vår tids kamper i förgrunden.
Detta utbytes två parter, Troploin och Théorie communiste, uppstod båda ur en tendens i början av 1970-talet som på basis av klasskampens nya karakteristika kritiskt tillägnade sig den historiska ultravänstern, både dess tysk-holländska (rådskommunistiska) och italienska (bordigistiska) förgreningar, liksom av senare datum Situationistiska internationalens och Socialisme ou barbaries arbeten. Innan vi kan introducera själva texterna måste vi därför introducera denna gemensamma bakgrund.
När Guy Debord skrev »arbeta aldrig» på väggen till en vänsterbanks bakväg [vad fan är en »vänsterbank»] 1954 så stod denna paroll, som han plockat upp hos Rimbaud3), fortfarande starkt i skuld till surrealismen och dess avkomma avantgardismen. Det vill säga, det frammanade åtminstone till viss del en romantiserad bild av det sena 1800-talets bohem – en värld av déclassé <ins>deklasserade</ins> konstnärer och intellektuella som hade fångats mellan de traditionella beskyddarskapsförhållande och den nya kulturella marknadsplats på vilken de tvingades utbjuda sina varor. Bohemernas negativa attityd till arbetet hade både varit en revolt mot och ett uttryck för detta polariserade förhållande: fångade mellan ett aristokratiskt förakt för de »yrkesmässiga» [»professional»] och en småborgerlig förbittring över alla samhällsklasser kom de att se allt arbete, inklusive sitt eget, som förnedrande. Denna vägransattityd gjordes politisk av surrealisterna vilka gjorde om Rimbauds, Lautrémonts och dadaisternas nihilistiska gester till en revolutionär uppmaning till ett »krig mot arbetet».4) Icke desto mindre sköts för surrealisterna, tillsammans med andra icke-ortodoxa revolutionärer (t.ex. Lafargue, delar av IWW, liksom den unge Marx) arbetets avskaffande fram till en utopisk horisont på revolutionens andra sida som i sin omedelbarhet definieras av det socialistiska programmet om arbetets frigörelse – arbetarrörelsens triumf och arbetarklassens upplyftande till en ställning som ny härskarklass. Målet för arbetets frigörelse skulle således paradoxalt nog åstadkommas först genom att riva alla arbetets begränsningar (t.ex. kapitalisterna som parasiter på arbetet, produktionsförhållandena som en fjättra på produktionen) – och därmed utöka arbetets villkor till alla (»den som inte arbetar skall heller inte äta») och belöna arbetet med sin rättmätiga del av de värden det producerar (genom olika scheman för arbetsvärdering [labour-accounting] !!beräkning? /T.!!.
Denna uppenbara motsättning mellan mål och medel, som bevisas av surrealisternas problematiska förhållande till det franska kommunistpartiet, var typiskt för de revolutionära teorierna genom arbetarrörelsen uppåtstigande period. Från anarkosyndikalister till stalinister satte breda stråk av denna rörelse sitt hopp när det kom till betvingandet [overcome] av kapitalismen och klassamhället till arbetarklassens ökande makt inom kapitalismen. Vid en given punkt antogs denna arbetarmakt ta över produktionsmedlen och inleda en »övergångsperiod» till kommunism eller anarkism, en period som skulle bevittna inte ett avskaffande av arbetarklassens situation, utan en generalisering av den. Således samexisterade slutmålet för krossandet av klassamhället med en hel skala av revolutionära medel som förutsattes av dess bevarande för all framtid.
Situationistiska internationalen (SI) ärvde surrealisternas motsättning [opposition] mellan de konkreta politiska medlen för arbetets frigörelse och det utopiska målet för denna frigörelse. Deras huvudsakliga bidrag [achievement] <ins>viktigaste insats</ins> var att överföra denna från en extern motsättning som förmedlades av det socialistiska programmets övergång till en intern motsättning som drev fram deras förståelse av en revolutionär aktivitet. Det senare bestod i ett radikalt nytänkande kring arbetets frigörelse efter en linje som betonade ett vägrande [refusal – förkastande?] <ins>en vägran</ins> av varje särskiljning [separation] mellan revolutionär handling och en total omvandling av livet – en tanke som uttrycktes implicit i deras ursprungliga projekt att »skapa situationer». Betydelsen av denna utveckling skall inte undervärderas för den »kritik av separationen» som här implicerar ett negerande av varje temporalt <ins>tidsmässigt</ins> gap [hiatus] mellan mål och medel (alltså varje övergångsperiod) liksom vägrandet av alla synkrona förmedlingar – som framhärdar ett universellt (direktdemokratiskt) deltagande i de revolutionära aktionerna. Men trots deras <ins>sin</ins> förmåga till nytänkande kring revolutionens tid och rum skulle SI:s överskridande av motsättningen mellan arbetets avskaffande och frigörelse i slutändan bestå i att sammanstörta de båda polerna med varandra till en omedelbart motsägelsefull enhet som förde över motsättningen mellan mål och medel till en motsättning mellan form och innehåll.
Efter sitt möte med den nyrådistiska gruppen Socialisme ou barbarie i början av sextiotalet anammade SI helhjärtat rådskommunismens revolutionära program och lovprisade rådet – den apparat genom vilken arbetarna skulle självstyra !!<självförvalta?>!! sin egen produktion och tillsammans med andra råd gripa hela samhällsmakten – som den »slutligen uppnådda formen» för den proletära revolutionen. !!Från där och då!! inneslöts hela SI:s potential och dess gränser i spänningen mellan deras uppmaning till att »avskaffa arbetet» och deras centrala paroll »all makt åt arbetarråden». Å ena sidan skulle revolutionens innehåll involvera ett radikalt ifrågasättande av arbetet självt (och inte bara dess organisering) med målet att övervinna separationen mellan arbete och fritid. Men å andra sidan skulle revolutionens form vara arbetarnas övertagande av sina arbetsplatser och ett demokratiskt drivande av dessa.5)
Det som hindrade SI från att övervinna denna motsättning var att formen och innehållets polaritet båda var rotade i arbetarrörelsens affirmation och i arbetets frigörelse. För även om SI hos den unge Marx (och Socialisme ou barbaries sociologiska undersökningar) hämtade en upptagenhet av arbetets alienation så såg de icke desto mindre en kritik av denna alienering som möjliggjord av den moderna kapitalismens teknologiska välstånd (automationens möjliggörande av ett »fritidssamhälle») och arbetarrörelsens bataljoner som var förmögna till att både framtvinga (genom sin vardagskamp) och tillägna sig (i sina revolutionära råd) dessa teknologiska framsteg. Således var det på basis av den existerande arbetarmakten i produktionen som de såg att arbetets frigörelse gjordes möjlig, både från en teknisk och organisatorisk ståndpunkt. Genom att föra över cyber!!netikernas teknik!! och de bohemiska antikonstnärernas gester till den organiserade arbetarklassens ansvarstagande och valkiga händer kunde situationisterna föreställa sig arbetets avskaffande som ett direkt resultat av dess frigörelse, det vill säga att föreställa sig övervinnandet av alienationen som ett resultat av en omedelbar tekniskt-kreativ omstrukturering av arbetsplatsen av arbetarna själva.
I den bemärkelsen utgör SI:s teori den sista uppriktiga gesten av tilltro till en revolutionär förståelse av självförvaltningen som integrerad i programmet om arbetets frigörelse. Men deras kritik av arbetet skulle komma att tas upp och omvandlas av dem som sökte teoretisera de nya kamperna som uppstod när detta program hade inträtt <ins>råkat in</ins> i sin oåterkalleliga kris i början av 1970-talet. De senare skulle förstå denna kritik som rotad i ett affirmerande av arbetarrörelsen, men i nya kampformer som sammanföll med dess sammanbrott. I Invariances, La vielle taupes, Mouvement communistes med fleras skrifter skulle emellertid försöket att övervinna SI:s centrala motsägelse först uttryckas i en kritik av »formalismen», formens privilegium över innehållet, inom rådskommunismens ideologi.