This is an old revision of the document!
!!Ej korrekturläst mot italienska. Kräver mycket mer översättningsarbete!!
Detta arbete undersöker till vilken utsträckning tvång [forza] används i sociala relationer. Vi skiljer mellan de två former som våldet manifesteras i: den öppna manifestationen som utförs, ända till massakerns höjdpunkt; och mekanismen bakom socialt herravälde som lyds av den berörda individen eller gruppen utan fysiskt motstånd, på grund av hotet att straffa förbrytare eller, i vilket fall, på grund av offrets mottaglighet för att acceptera de normer som regerar över dem.
I det första kapitlet etablerade vi en jämförelse mellan de två manifestationsformerna av energi i den sociala domänen och de två former som manifesteras i den fysiska världen: den verkliga eller kinetiska formen (eller rörelseenergi) som följer kollisioner och explosioner mellan de mest varierande objekt; och den virtuella eller potentiella formen (eller lägesenergi) som, även om den inte producerar sådana effekter, spelar en minst lika stor roll i samlingen av händelser och förhållanden som ifrågasätts.
Denna jämförelse – utvecklad från fysikens fält till biologins och sedan till det mänskliga samhället – har utförts med korta referenser till gången av historiska epoker. När vi kom fram till den nuvarande borgerligt kapitalistiska perioden har vi visat att våld och tvång [force] i de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena mellan individer och framförallt mellan klasser, inte bara har en enorm och fundamental roll, utan – i den mån vi kan mäta det – blir än mer vanlig och utspridd än i tidigare epoker och i förkapitalistiska samhällen.
I en mer uttömmande studie skulle vi kunna använda ett socioekonomiskt mått om vi försöker räkna ut siffrorna på värdet av mänskligt arbete som pressas ur de stora massorna som arbetar och producerar, till förmån för de priviligierade klasserna. I det moderna samhället pågår en konstant minskning av mängden individer och ekonomiska grupperingar som lyckas leva i en egen autonom cykel, där de konsumerar sina produkter utan externa relationer. Samtidigt har antalet som arbetar för andra och mottager en avlöning, som endast kompenserar för en del av deras arbete ökat enormt; på samma sätt har det skett en enorm ökning av det sociala gapet mellan den stora, produktiva majoritetens och de ägande klassernas levnadsstandard. Faktum är att det viktiga inte är den individuella existensen av en eller några få magnater som lever i lyx, utan den rikedomsmassa som en social minoritet kan använda för sina egna nöjen, medan majoriteten endast mottager lite mer än vad som är absolut nödvändigt för existensen.
Eftersom vårt ämne handlar mer om den politiska aspekten av frågan än den ekonomiska, är frågan vi måste ställa, gentemot det kapitalistiska privilegiet och herraväldet, den om förhållandet mellan användandet av bestialiskt våld och potentiell kraft [force] som tvingar de utarmade att underkasta sig de gällande reglerna och lagarna utan att bryta dem eller revoltera.
Detta förhållande varierar väldigt mycket, i enlighet med de olika historiska faserna av kapitalism och i enlighet med de olika länder där kapitalism har introducerats. Vi kan påvisa exempel på neutrala och idylliska zoner där statsmakten förhärligas som fritt accepterad av alla medborgare; där det bara finns en liten polismakt och där till och med sociala konflikter mellan arbetare och arbetsköpare löses med fredliga medel. Men dessa Schweiz [Switzerlands ???] tenderar, över tid och rum, att bli allt mer ovanliga oaser i det globala kapitalistiska systemet.
Vid kapitalismens födsel kunde den inte erövra sin mark utan öppna och blodiga kamper, eftersom bojorna hos den gamla regimens statliga organisation endast kunde brytas med våld [force]. Dess expansion på icke-europeiska kontinenter, med koloniala expeditioner, erövringskrig och plundring var inte mindre blodig, eftersom det sociala organisationssättet hos den infödda befolkningen endast kunde ersättas av kapitalism genom massakrer, och i vissa fall innebar detta utrotandet av hela mänskliga raser, något okänt i den förborgerliga civilisationen.
I allmänhet börjar ett mellanled i kapitalismens utveckling efter denna giftiga födelse- och grundningsfas. Även om denna period utmärks av konstanta sociala konflikter, genom repressionen av de exploaterade klassernas revolter, och av krig mellan stater som däremot inte omfattar hela den kända världen, är det denna period som mer än någon annan har givit upphov till den liberala och demokratiska apologi som falskt utmålar en värld där – förutom i exceptionella och patologiska fall – relationerna mellan individer och sociala strata ska ha ägt rum med ett maximum av ordning, fred, spontant medgivande och fritt accepterande.
Låt oss ta ett sidospår och nämna att blodspillan och antalet offer i dessa koloniala och nationella krig, revolter, uppror eller underkuvningar - som utgör de områden där öppet våld släpps lös, även i den borgerliga historiens smidigare och lugnare faser – tenderar att öka i jämförelse med tidigare kriser, om alla övriga förutsättningar är lika [all other conditions being equal, borde finnas ett liknande uttryck på svenska]. Detta kan vi betacka den «progressiva» borgerligt teknologiska utvecklingen. Faktum är att, samtidigt som utvecklingen av produktionsmedlen, blir också medlen för attack och förstörelse allt mer potenta, kraftfullare vapen skapas och de förluster som Caesars praetorianer kunde åsamka rebeller med svärdets makt är skämt i jämförelse med de förluster som maskingevärseld kan åsamka den moderna epokens upprorsmän.
Men vårt mål är att visa att klassmakten [class force] inte försvinner under de långa faserna av blodlöst upprätthållande av kapitalistiskt styre och att dess inflytande på möjliga avvikelser hos isolerade individer, organiserade grupper eller partier förblir den primära faktorn för upprätthållandet av härskarklassens privilegier och institutioner, om än i sin potentiella form. Vi har redan anfört flera av denna klassmakts uttrycksformer, och inte bara statsmaskineriet, med sina väpnade styrkor och sin polis, även när deras vapen vilar, utan också hela arsenalen av ideologisk indoktrinering som rättfärdigar borgerlig exploatering. Denna indoktrinering utförs i skolorna, media, kyrkan och på alla andra sätt som massornas åsikter formas. Den nuvarande epokens synbara lugn störs endast emellanåt av de proletära klassorganisationernas oväpnade demonstrationer; och den borgerliga åskådaren kan, efter Första maj, säga som i poetens verser: “Än en gång har vi undsluppit problem, tack vare Kristus och polischefen”.
När social oro tar sig mer hotfulla uttryck, börjar den borgerliga staten visa sin makt genom att påbörja åtgärder för att upprätthålla ordningen. Ett tekniskt polisuttryck ger oss en god uppfattning om användandet av potentiellt våld: “polisen och armén står redo”. Detta betyder att gatustrider inte pågår än, men om den borgerliga ordningen och chefernas “rättigheter” hotas så kommer de väpnade styrkorna lämna sina högkvarter och öppna eld.
Den revolutionära kritiken har aldrig låtit sig hypnotiseras av den borgerliga ordningens sken av hövlighet [civility] och fridfull jämvikt. För länge sedan etablerade den att den politiska staten, till och med den mest demokratiska republik, konstituerar den härskande klassens exekutivkommitté; och således demolerade denna kritik definitivt de stupida teorier som ville få oss att tro att en ny form av stat uppkom efter den gamla feodala, klerikala och enväldiga staten där alla samhällets element, oavsett deras ekonomiska förhållanden, representeras och skyddas av lika rättigheter och allt tack vare den elektiva demokratin. Den politiska staten, till och med och främst den representativa och parlamentariska, konstituerar en förtrycksapparat. Den kan jämföras med en energireservoar som lagrar de ekonomiskt priviligierade klassernas styrkrafter [forces of domination]. Denna reservoar är uppbyggd så att dessa krafter [forces] hålls i sitt potentiella tillstånd när sociala revolter inte närmar sig explosionspunkten, men släpper lös de i form av polisrepression och blodigt våld så fort revolutionära skakningar uppkommer ur de sociala djupen.
Detta är betydelsen av Marx och Engels klassiska analys av förhållandet mellan samhälle och stat, eller i andra ord mellan sociala klasser och staten. Alla försök att skaka av denna fundamentala fråga från proletariatets klassdoktrin har krossats i återuppkomsten av de revolutionära principer som praktiserades av Lenin, Trotskij och Kommunistiska Internationalen precis efter Första Världskriget.
Det finns ingen vetenskaplig mening med att etablera existensen av en mängd potentiell energi om det är omöjligt att förutse att den kommer frigöras till det kinetiska tillståndet i efterföljande situationer. På samma sätt skulle den marxistiska definitionen av karaktären hos borgerlighetens politiska stat vara meningslös och inkonsekvent om den inte skulle rätta sig efter vissheten i att detta kapitalismens maktorgan, under den kulminerande fasen, oundvikligen släpper lös alla sina resurser i det kinetiska tillståndet mot den proletära revolutionens utbrott.
Vidare kan ekvivalenten till den marxistiska tesen om fattigdomsökning och ackumulation och koncentration av kapital i den politiska sfären inte vara något annat än koncentration och ackumulation av energi rymd inom statsapparaten. Faktum är att så fort den kapitalistiska erans svekfullt fredliga fas tog slut vid krigets utbrott 1914 och när de ekonomiska karaktärsdragen utvecklades mot monopol och aktiv statsintervention i ekonomin och sociala kamper, blev det uppenbart – framförallt i Lenins klassiska analys – att de borgerliga regimernas politiska stat antog allt mer bestämda former av strikt herravälde och polisrepression. Vi har i andra verk etablerat att den tredje och modernaste kapitalistiska fasen ekonomiskt definieras som monopolistiskt, med ekonomisk planering, och politiskt definieras som totalitär och fascistisk.
När de första fascistiska regimerna uppkom sågs de, i de tidiga och banala tolkningarna, som en begränsning och avskaffande av de så kallade parlamentariskt och legalt “garanterade” rättigheterna. I verkligheten var det, i vissa länder, endast frågan om en övergång för kapitalistklassens politiska energi från det potentiella tillståndet till det kinetiska.
Det var uppenbart för alla som hade det marxistiska perspektivet – ett perspektiv som definieras som katastrofiskt av de stupida människor som kastrerade denna doktrins styrka – att den ökande skärpan i klassantagonismen skulle förflytta de ekonomiska konflikterna till nivån för en frambrytande revolutionär attack, anförd av de proletära organisationerna mot kapitaliststatens citadell [citadel], och att de senare skulle blotta sitt artilleri och ta upp den överlägsna kampen för överlevnad.
I vissa länder och i vissa situationer, till exempel i Italien 1922 och i Tyskland 1933, blev spänningarna i de sociala relationerna, instabiliteten hos den kapitalistiska ekonomiska fabriken och själva statsapparatens kris, på grund av kriget, så akut att härskarklassen kunde se att det oundvikliga tillfället hade kommit, när alla de demokratiska och propagandistiska lögnerna hade uttömts och den enda lösningen var en våldsam sammandrabbning mellan de antagonistiska sociala klasserna.
Så skedde det som korrekt deinierades som kapitalisternas offensiv. Fram tills dess hade bourgeoisien, med sin kraftfullt utvecklade ekonomiska exploatering, verkat slumra bakom den synbara vänligheten och toleransen hos dess representativa och parlamentära institutioner. Efter att ha lyckats bemästra en stor mängd historisk strategi gjorde den slut på tvekandet och tog initiativet, hellre än att överlägset försvara statsfortet mot revolutionens anstormning (som, enligt Marx och Lenin, inte ämnar ta över staten utan att helt förstöra den) så var det att föredra att sätta igång en offensiv aktion, som syftade till att förstöra den proletära organisationens bas.
Således blev en situation, som klart förutsågs av det revolutionära perspektivet, accelererad en del. Framförallt har marxistiska kommunister aldrig trott att det skulle vara möjligt att utföra sitt program utan denna högsta sammandrabbning mellan de motsatt klasskrafterna [class forces]; och vidare visade analysen av den färskaste utvecklingen av kapitalismen och den monstruösa förstoringen av dess statsmaskinerier, med sina enorma ramverk, klart att en sådan utveckling var oundviklig.
Det stora felet som gjordes i bedömningen, taktiken och strategin – som gynnade kontrarevolutionens seger – var att begråta kapitalismens mäktiga skifte från det demokratiska hyckleriet till öppet våld, som om det var en rörelse som kunde historiskt upphävas. Istället för att framhäva nödvändigheten för förstörandet av kapitalistmakten, framhävdes det stupida pacifistiska anspråket att kapitalismen kunde lägga i backen och färdas baklänges i en riktning motsatt den som vi marxister alltid har tillskrivit den. För den personliga bekvämligheten hos några fega skojare till politiker skulle kapitalismen vara god nog att inte avtäcka sina klassvapen och återvända till den inkonsekventa och obsoleta ställningen av mobilisering utan krig, som utgjorde den “trevliga” aspekten av den föregående perioden.
Det grundläggande misstaget är att ha förvånats, att ha grinat eller att ha begråtit att bourgeoisien genomförde sin totalitära diktatur utan mask, enär vi väl visste att denna diktatur alltid hade existerat, att statsapparaten alltid hade den specifika funktionen att hantera, bevara och försvara den borgerliga minoritetens makt och privilegier från revolution – potentiellt om än inte i realiteten. Felet bestod i att föredra en borgerligt demokratisk atmosfär framför en fascistisk sådan; i att byta stridsfronten från perspektivet av det proletära övertagandet av makt till ett bedrägligt sådant om restorationen av en demokratisk typ av kapitalistisk regering i stället för en fascistisk sådan.
Det dödliga misstaget var att inte förstå att den borgerliga staten, hur som helst, skulle agera med väpnat försvar mot proletärt avancemang vid ett revolutionärt uppsving och att en sådan situation därför måste ses som framgång och inte återgång, jämfört med åren av skenbar social fred och begränsad rörelseenergi [impetus] hos proletariatets klasskraft [class force]. Skadan som gjordes på utvecklingen av de revolutionära energierna och utsikterna för realisering av ett socialistiskt samhälle härrör inte från det faktum att bourgeoisien är förment mer kraftfull och effektivare i försvaret av sina privilegier när den är organiserad i en fascistisk form än när den är demokratiskt organiserad. Dess klassmakt och energi är densamma i båda fallen. I den demokratiska fasen är den sitt potentiella tillstånd: över kanonmynningen finns täckets ofarliga skydd. I den fascistiska fasen manifesteras energin i sitt kinetiska tillstånd: skyddet åker av och skottet skjuts. Den defaitistiska och idiotiska förfrågan som proletariatets förrädare till ledare gör till den exploaterande och förtryckande kapitalismen är att sätta tillbaka det bedrägliga skyddet över vapenmynningen. Om detta skulle genomföras skulle dominationens och exploateringens effektivitet inte minska, utan endast öka tack vare den återupplivade utvägen hos legalistisk villfarelse.
Eftersom det skulle vara än vansinnigare att be fienden att lägga ner vapnen, måste vi glatt välkomna faktumet att bourgeoisien tvingas avtäcka sina vapen i situationens brådskande karaktär, för då kommer dessa vapen vara mindre svåra att möta och att besegra.
Därför bourgeoisiens öppna diktatur en oundviklig och förutsägbar fas i kapitalismens historiska liv och den kommer inte dö utan att ha genomgått denna fas. Att kämpa för att förhala denna avmaskering av de antagonistiska social klassernas energier, att fortsätta bedriva en fåfäng och retorisk propaganda, inspirerad av en stupid skräck för diktatur av princip, allt detta arbete kan endast gynna kapitalistregimens överlevnad och den förlängda underkastelsen och förtryckret av arbetarklassen.
Och med lika stor säkerhet kan vi dra följande slutsats, även om det är troligt att den kommer skapa tumult från allt drägg [geese ???] hos den borgerliga vänstern: jämförelsen av kapitalismens demokratiska fas och dess totalitära fas visar att mängden klassförtryck är större i den förra (även om det är självklart att härskarklassen alltid tenderar att välja den metod som är mer användbar för dess bibehållande). Fascismen släpper otvetydigt lös en större mängd polis och repressivt våld, inklusive blodig repression. Men denna aspekt hos kinetisk energi påverkar framförallt och hårdast de väldigt få autentiska ledarna och revolutionära militanterna i arbetarrörelsen, tillsammans med ett skikt av mellanborgerliga professionella politiker som låtsas vara progressiva och arbetarvänliga, men som inte är något annat än den milis som är specialtränad av kapitalisterna för att användas i den parlamentariska komedins perioder. De som inte förändrar sin stil och kostym i tid avlägsnas med en spark i arslet – vilket är huvudanledningen till deras häftiga protester.
Vad gäller arbetarklassens massor, fortsätter den exploateras så som den alltid blivit i den ekonomiska sfären. Och de förtruppselement som formeras inom klassen för attacken på den sittande regimen fortsätter, som alltid, att uppta ledningen - så fort som de tar den korrekta anti-legalistiska aktionsvägen – som är reserverade för dem till och med av de borgerligt demokratiska regeringarna. Detta kan vi se i oräkneliga exempel, hos republikanerna i Frankrike 1848 och 1871, hos socialdemokraterna i Tyskland 1919 osv.
Men den nya metoden som introducera planering i kapitalistekonomins förvaltning – som i förhållande till den föråldrade klassiska liberalismen utgör en form av självbegränsning hos kapitalismen - leder till en utjämning av utpressandet av mervärde runt en medel. De reformistiska åtgärder som högersocialister har efterfrågat i många decennier antas. På ett sådant sätt lättas de skarpaste och extremaste kanterna av kapitalistisk exploatering, medan former av offentlig välfärd utvecklas.
Allt detta syftar till att förhala kriser i samband med klasskonflikter och de inneboende motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet. Men onekligen skulle det vara omöjligt att nå detta mål utan att, till viss del, lyckas försona den öppna repressionen gentemot den revolutionära förtruppen med en lättnad av de mest pressande ekonomiska behoven hos de stora massorna. Dessa två aspekter hos det historiska dramat i vilket vi lever förutsätter varandra. Churchill sa, med god grund, under sina senare dagar till Labouriterna: ni kommer inte kunna grunda en statsstyrd ekonomi utan en polisstat. Fler interventioner, fler regleringar, fler kontroller, fler poliser. Fascism består av sammansvetsningen av listig social reformism mer öppet väpnat försvar av statsmakten.
Alla exempel på fascism är inte på samma nivå. Hur skoningslös den än var i elimineringen av sina fiender, så har likväl den tyska staten lyckats uppnå en väldigt hög genomsnittlig levnadsstandard ekonomiskt sett och en administration som var tekniskt förträfflig, och när den införde krigsrestriktioner föll dessa även över de besuttna klasserna och detta till en exempellös utsträckning.
Därför, trots att det borgerliga klassförtrycket i den totalitära fasen ökar mängden av kinetiskt våld i förhållande till det potentiella, så ökar inte det totala trycket på proletariatet, utan minskar. Det är just därför som den slutgiltiga krisen i klasskampen historiskt fördröjs.
De revolutionära energiernas död ligger i klassamarbete. Demokrati är klassamarbete genom mängder av prat, fascism är simpelt klassamarbete i realitet. Vi lever mitt i denna senare historiska fas. Återtändningen av klasskampen kommer dialektiskt uppkomma i en senare fas, men för tillfället kan vi fastställa att den inte kan fortsätta genom att samla de arbetande klasserna bakom parollen att återvända till liberalismen, där de inte har något att vinna, ens relativt.
Den här avdelningen behandlar främst användandet av diktatur och våldsmakt av de härskande klasserna. Den uttömmer inte ämnet om proletariatets användande av dessa energier i kampen för maktövertagande och i maktutövandet, en viktig fråga som kommer sparas till senare delar. Men det som fortfarande återstår i studiefältet kring de borgerliga formerna av diktatur är att det vore bra att specificera att när vi talar om den fascistiska, totalitära och dikatoriska kapitalistiska metoden talar vi alltid om kollektiva organisationer och aktioner. Vi ser inte individuella diktatorer som den förhärskande faktorn på den historiska scenen, som greppar allmänhetens uppmärksamhet, en allmänhet som blivigt slugt trollbunden, oavsett om det är av dess anhängare eller motståndare.
Under det senaste världskriget har två av De tre [Big Three, vet vilka det är, men vet inte om det finns någon dylik benämning på svenska] blivit utslagna: Roosevelt och Churchill. Men inget har påverkat händelseförloppet nämnvärt. Vi lämnar Italien, eftersom exemplen på fascism och anti-fascism hade en väldigt pajasaktig karaktär här (de första modellerna av en uppfinning får en alltid att skratta, så som de tidiga bilarna, som kan ses på museum i jämförelse med en modern, massproducerade sådan). I Tyskland representerade personen Hitler en ytlig faktor i de mäktiga, militära nazistorganisationerna. Sovjetregeringen kommer klara sig väl utan Stalin när hans tid kommer. Den andra imponerande herraväldet, Japan, baserades på kaster och klasser utan personliga ledare.
Vi kan undfly den överväldigande flodvågen av lögner som endast [gorges] den moderna, allmänna opinionen om vi tveklöst driver bort fetischen av individen som en protagonist i historien, både den vanliga personen, mannen på gatan och den som står mitt på scenen, Ledaren, den Store Mannen.
Att vi skulle leva i en epok med folkets självstyre, tror inte ens dummerjönsarna…
Men vi är inte heller i händerna på några få stora män heller. Vi är i händerna på väldigt få, stora klassmonster, i händerna på de största staterna i världen, statsmaskinerier vilkas enorma kraft väger på allt och alla. Deras öppna ackumulation av potentiell energi förebådar det kinetiska användandet av kolossala och krossande krafter [forces] i alla världens hörn, när upprätthållandet av de nuvarande institutionerna kräver det. Och dessa krafter [forces] kommer släppas lös utan minsta tvekan från någon sida av de civila, moraliska och legala skruplerna, dessa ideala principer som det kraxas om från morgon till kväll av de ökända, köpta, hycklande propagandisterna.