Följande brev har skickats till de grupper som kommer att närvara vid konferensen samt till ytterligare några människor i Storbritannien och på andra platser. Vi skrev det som ett diskussionsbidrag och hoppas att det kommer att reproduceras och kritiseras. Det ger bara en sammanfattning av några få grundläggande punkter som vi var tvungna att förenkla väldigt mycket. Vi är alla helt på det klara med denna texts abstrakta karaktär, men den är bara en utgångspunkt för en ytterligare diskussion. Vi planerar att producera en bok på engelska med hjälp av Black & Red i Detroit.
För att fullt ut greppa betydelsens av dagens arbetarkamp, men också de revolutionära gruppernas natur och våra egna problem, måste man gå tillbaka till analysen av kapitalet. Revolutionär aktion är varken en återupprepning av det förgångna eller något fullständigt annorlunda från vad det tidigare var. Det finns inget behov av att avfärda grundläggande begrepp: vi måste förstå dem och utveckla dem.
Konflikter mellan profit och lön är endast en aspekt av en mer allmän rörelse. Kapitalet är en ackumulation av värde, det vill säga av kristalliserat abstrakt arbete.1 Proletariatets subversiva karaktär uppstår ur rörelsen av värdeförökning och värdeförminskning. Verklig kommunistisk teori, så som den uttrycktes av Marx och senare glömdes bort av marxisterna, inklusive många sant revolutionära sådana, åtskiljer inte »ekonomin» från »klasskampen». Marx’ bok Kapitalet raserar specialiserade kunskapsfält. Vi kan bara se kommunistiska möjligheter inom kapitalismen om vi förstår det moderna samhället i sin helhet.
Det är meningslöst att fråga sig om ekonomiska kriser ger upphov till proletära aktioner eller om det är arbetarkampen som skapar ekonomiska svårigheter. Proletariatet är en vara som tenderar att förgöra sig själv just som vara, både på grund av att systemet attackerar det och för att proletariatets levnadsförhållanden blir outhärdliga. Kapitalet försöker sänka lönerna och utesluter delar av arbetarklassen från produktionen. Båda tendenserna är konsekvenser av värdeackumulationen. Proletariatet är ett värde som inte längre kan existera som ett värde.
Krisens ursprung ligger varken i marknadens utmattning eller i höjda löner, utan i att profitnivån minskar. Häri ingår arbetarnas aktioner. Som värdesumma finner kapitalet det svårare och svårare att värdeförmera sig på en genomsnittlig nivå. Överproduktion och höjda löner spelar en viktig roll, men är endast en del av denna process.
Revolutionen omvandlar alla samhälleliga element (människor, ting, förhållanden, idéer, naturen, etc.) till ett samhälle, en gemenskap. De materiella förutsättningarna för ett sådant samhälle existerar redan, men alla dessa komponenter aktiveras, kontrolleras och socialiseras fortfarande av värdet, antingen i form av kapital eller i den tidigare formen, nämligen enkla varor. Arbetskraften är en vara. Istället för att möjliggöra för människan att tillägna sig världen på det materiella, intellektuella och emotionella planet så är arbete nu endast ett medel att producera föremål med syftet att åstadkomma värdeförökning.2 Subversiv verksamhet har, ända sedan luddismens dagar, varit ett försök att göra sig av med värdet som samhälleligt förhållande. Man måste hålla detta i minnet då man analyserar vilda strejker, kravaller, osv. även när dessa handlingar misslyckas att anlägga och ge uttryck för ett kommunistiskt perspektiv.
Kommunism är inte bara ett stadium som kommer att uppnås i framtiden, utan den är även den drivande kraften bakom dagens rörelse. Detta hjälper oss att förstå hur upploppen i Watts, Detroit och Newark (1965–67) attackerade varusamhället, även om de misslyckades med att gå längre än till distributionssfären.3 Det här hjälper oss också att förstå varför arbetarna på UCS (Upper Clyde Shipyard) i Skottland var dömda att misslyckas från första början. De misslyckades inte på grund av att deras aktion inte var organiserad på ett demokratiskt sätt, utan därför att inget avgörande kan förändras så länge som arbetarna håller sig inom den existerade produktionsenhetens och dess förvaltnings sfär. Proletariatet fortsätter att vara den dominerande revolutionära kraften men dess aktion måste gå bortom fabrikens gränser. Revolutionen förändrar samhället i sin helhet.
Kriser kan inte studeras åtskilt från kommunismen, och vice versa. Det här betyder inte att alla depressioner har en kommunistisk potential. Börskraschen 1929 var en kris som höll sig inom den existerande ekonomin och samhället, inte en kris för själva ekonomin och samhället. Den utspelade sig under en tid då den aktiva sociala maktfaktorn – proletariatet – redan besegrats. Detta är inte fallet idag. Inbördeskrig är från och med idag möjligt trots att dagens kamper inte uppvisar en positiv kommunistisk aktivitet. En kommunistisk rörelse som är extrem och våldsam har ännu inte vuxit fram ur de begränsade situationer som har ägt rum.
Den proletära rörelsens form skapas alltid av dess innehåll, efter vad den faktiskt kan åstadkomma vid en given situation. Förr i tiden behövde en revolution utveckla vissa av förutsättningarna för kommunismen, förutsättningar som ännu inte fullt ut hade realiserats av kapitalet. En ekonomisk och en politisk förmedling krävdes, som en separat organisation.4 Socialistpartier förlorade dock snart sina »revolutionära» impulser. Enhetsorganisationer, som exempelvis IWW i USA och senare AAUD och AAUD–E i Tyskland5 uppstod som en reaktion på reformismen. De siktade på att samla alla radikala element och motsatte sig politiska gruppers inblandning i arbetarkampen. Dessa gruppers perspektiv var korrekta på samma gång som de var bedrägliga. Fabrikens gränser är lika farliga som politikens. När de attackerade samhället tvingades de anta en annan form, som exempelvis under Ruhrresningen (1920). Till slut försvann alla dessa grupperingar. Likväl hade dagliga aktioner för »reformer» en revolutionär inverkan. Rörelser som CIO var försök att kämpa för arbetarnas krav med kompromisslösa metoder.6 Det här var den sista kampen innan kapitalet segrade under andra världskriget. Idag är situationen helt annorlunda. Reformismen planeras av kapitalet. De mest betydelsefulla strejkerna visar att arbetarna strävar efter något annat än strejkens officiella krav. Inofficiell organisering är inte bara ett sätt att få sina krav realiserade, utan också ett sätt att skapa nya förhållanden för en annan kamp. En kamp som just nu inte är möjlig. Permanenta och formella organisationer (både politiska och unitära) skapas inte längre, eller så tenderar de att bara organisera organisationen självt. Den revolutionära organisationen kan inte längre existera som en sådan, som ett instrument som skall och kan användas i framtiden. Den kan bara vara organiserandet av omedelbara uppgifter.
Detta fenomen motsvaras av en kris inom rörelsen. Å ena sidan blir organisering alltmer nödvändigt, men å andra sidan blir permanenta och etablerade organisationer – som existerar oberoende av sin funktion – antingen omöjliga eller reaktionära. Resultatet är en betydande, och till viss del oundviklig, försvagning av rörelsen. För femtio år sedan gav den nödvändiga existensen av formella grupper upphov till andra risker. Det finns ingen magisk formel som kan lösa dessa problem. Vårt eget försök har inte varit fullt ut tillfredsställande. Ändå ligger lösningen inte i en ny uteslutande fabriksorienterad inställning, utan snarare i ett försök att uttrycka kampens djupgående aspekter. Självfallet riskerar vi att föreslå renodlade »principer». Abstraktion är tecken på samhällelig isolering. I vilket fall som helst så arbetar nu alla verkliga revolutionärer tillsammans med arbetare och många av dem är arbetare själva. En radikal ståndpunkt innefattar systematisk aktivitet i denna riktning och inte bara »kontakter» med arbetare.
Motsättningen mellan byråkrati och självorganisering och mellan minoritet och majoritet är verkliga konflikter, men de är likväl sekundära. Det är sant att kommunismen är den överväldigande majoritetens rörelse och att arbetarna själva måste styra sitt handlande. På det sättet är kommunismen »demokratisk». Felet ligger i att ha demokratin som en princip. Det enda subversiva ställningstagandet är att sätta rörelsens innehåll i det främsta rummet och först därefter dess form. Chefer och fackföreningsledare utnyttjar minoritetens och majoritetens aktioner då det passar dem och det gör även proletariatet. Arbetarkamp startar ofta från en minoritets handlingar. Kommunismen innebär varken minoritetens eller majoritetens herravälde. Antingen fungerar demokratin som en normal process utan att ha blivit organiserad eller ens föreslagen, eller så förvandlas den till en institution som, likt alla andra institutioner, agerar samhällsbevarande. Det grundläggandet felet är alltså att betona betydelsen av själva beslutsfattandet och dess mekanismer.
Denna åtskillnad är kännetecknade för kapitalet.7 Radikala initiativ inkluderar beslut – egna beslut – utan något formellt beslutsfattande. Arbetarna måste själva få besluta: men vad är egentligen ett beslut? Ett beslut beror alltid på vad som redan skett. Då ett revolutionärt beslut har uppnåtts demokratiskt, så har det redan föreberetts av tidigare skeden. Den som ställer frågan bestämmer svaret och den som organiserar omröstningen bär beslutet. Detta är ingen abstraktion, eftersom det är ett problem som är närvarande i alla kamper. Revolutionärer föreslår inte en annan organisationsform, utan en annan lösning än den som framlagts av kapitalet och fackföreningarna.
Arbetarråden var en form av proletär kamp där det kommunistiska innehållet inte fullt ut framgick på ett positivt sätt. Till och med i Tyskland var rörelsen oförmögen att förändra samhällsstrukturen.
»Rådskommunismen», i motsats till »partikommunismen», betonade formen på bekostnad av innehållet. Pannekoeks Arbetarråden definierar kommunismen som ett demokratiskt system där värdet bokförs och beräknas. Problemet med Cardan och Solidarity är inte att de har fel då det kommer till frågan om kapitalismens dynamik, utan det faktum att de överhuvudtaget inte erkänner att det existerar någon sådan. Så tidigt som 1926 tecknade KAI (Kommunistiska arbetarinternationalen) upp hur kapitalismen skulle utvecklas till en slags samhällspyramid utan några klassdistinktioner, en tanke närstående Cardans. Dock förklarar analysen av kapitalet som värdeackumulation hur konkurrens ger upphov till monopol och hur demokrati ger upphov till byråkrati. Kapitalet blir byråkratiskt på grund av sina egna oförändliga lagar. Som principer är både demokrati och byråkrati lika förkastliga. Båda för med sig åtskillnad mellan beslutsfattande och utförande. Beslutsfattande blir ett till det yttre »särskilt» och privilegierat moment, fast det i själva verket redan är förutbestämt. Under en period då proletariatet var oförmöget att handla som klass var rådskommunismen fortfarande något positivt. Den grundläggande motsättningen framträdde inte och därför försökte man, på en ytlig nivå, hitta en annan lösning på problemet. Idag blir rådskommunismen alltmer reaktionär. Kommunismen måste besegra pseudoarbetarförvaltningen (UCS) och dess ideologi.
Att ta avstånd från Cardans förkastande av Marx är endast ett första steg. Utvecklingen av Socialisme ou barbarie (1949–65) var en logisk process. I sina tidiga texter betraktade Cardan (Chaulieu [Castoriadis, ö.a.]) värdet enbart som ett mätinstrument, som ett användbart koncept, och inte som den realitet kapitalet vilade på. Rådskommunismen insåg aldrig att kapitalismen var ett samhälleligt förhållande, utan såg den som ett system för förvaltning. I Marx och Keynes8 tolkar Mattick värdeanalysen som en kritik av den klassiska ekonomins ytliga natur. Han ser inte värdets realitet som en samhällelig mekanism.
Det sker och kommer att ske kamper där det kommunistiska elementet är mycket svagt. En alltför optimistisk syn skulle leda oss till att tro att vi står på branten till en revolution och skulle även få oss att undvika frågan om vår egen intervention. Men man kan inte utgå från att kommunismen inte är aktiv i stunder då den inte handlar eller uttrycker sig positivt. Vad radikala arbetare inte gör är minst lika viktigt som vad de gör. Inget effektivt kan åstadkommas utan ett klart kommunistiskt perspektiv. Den mest noggranna och djupgående analys av vilda strejker eller profitnivåer hjälper oss inte att förstå vart vi är på väg.
Vissa grupper är mer »direkta» uttryck för proletariatet medan andra är mer »dogmatiska» då de försöker greppa hela den historiska rörelsen. Ursprung och erfarenheter är därför mycket olika. Revolutionärer bör dock kunna förstå och kritisera varandra. Kommunikation är något avgörande. De som enbart är intresserade av teori, liksom de som endast är intresserade av att organisera andras aktivitet, står utanför den kommunistiska rörelsen.
1. Marx, Grundrisse (Pelican Books, 1973)
2. Rubin, Essays on Marx’s Theory of Value, Black & Red, 1972
3. Situationistiska internationalen, Det spektakulära varusamhällets nedgång och fall, 1966
4. Marx, Kritik av Gothaprogrammet, 1873
5. Workers voice, The Origin of the Movement for Workers Councils in Germany; Aberdeen Solidarity, The KPD, 1918–1924
6. Root and Branch, The Sitdown Strikes of the 1930s, 1971.
7. Marx, Theories of surplus-Value, Vol. I, Lawrence and Wishart, 1969, s. 409
8. Porter Sargent, Boston, 1969, Recenserad i Internationalism, nummer 2.