Tidskriften Le mouvement communiste är ett av uttrycken för dagens revolutionära trend i Frankrike, ett land där det som är känt som marxism, lika lite som överallt annars i världen, har något att göra med revolutionär teori. I en värld som av historiska orsaker, vilka kan förklaras, är uppochnedvänd, finns det »socialistiska» länder där lönearbetare exploateras i »kommunismens» namn. Där finns »kommunistpartier» som, på alla sätt och vis, är nationalistiska, renodlat reformistiska och kapitalistiska. Kommunism har blivit synonymt med att arbeta hårt och lyda sin »socialistiska» chef. Det har funnits imperialistiska och kolonialistiska kommunistpartier. Alltså är det första villkoret för någon som helst revolutionär aktion brytningen med alla former av officiell marxism, vare sig de utgår från kommunistpartier eller vänsterintellektuella. Den officiella marxismen är en del av det kapitalistiska samhället såväl i teori som i praktik. En kompromiss härvidlag betyder att man fortsätter att vara på kapitalets sida. Det här kan verka självklart för många människor (som inte kritiserat kommunistpartiet?), men kräver mycket mer än bara ett allmänt och vagt samtycke.
Idag, då den långa kontrarevolution som följde den revolutionära rörelsen efter det första världskriget, till sist tycks ha kommit till sitt slut, visar sig en ny rörelse. Samtidigt försöker kapitalet integrera denna rörelse och förbereder sig för förgöra den med våld ifall kapitalet inte lyckas integrera den. Revolutionens återkomst åtföljs av många former av kritik som inte angriper problemens rot, något som leder till att kapitalet lättare kan anpassa sig till denna nya rörelse. Självklart blir människor inte revolutionära över en natt utan snarare genom en mängd olika erfarenheter. Men vi kan idag se framväxten av organisationer som medvetet försöker samla människor kring delkrav med syftet att inte gå längre än till dessa delkrav. De påstår att de går tillbaka till revolutionära principer men de känner inte ens till dem. Teoretiskt har deras syn på kommunismen ingenting med kommunism att göra. Snarare är den en blandning av demokratisk arbetarkontroll eller arbetarförvaltning, tillsammans med automatisering av produktionen och en partiell omorganisering av samhället. Med andra ord, inte mycket mer än det kapitalet självt talar om. I praktiken stöder de kommunistpartierna, eller t o m socialistpartierna, Sovjetunionen eller Kina, »kritiskt». Dessa grupper är kontrarevolutionära. Argumentet att de organiserar arbetare är irrelevant. Kommunistpartierna gör likadant, men det hindrar dem inte från att skjuta arbetare då de anser det nödvändigt. Trotskismen, maoismen och även anarkismen, i dess mest byråkratiska och urartade form, är helt och hållet kontrarevolutionära.
Det här är inget sekteristiskt perspektiv. Organiserade och permanenta grupper inom arbetarrörelsen, med ett icke- eller antikommunistiskt program och likadan praktik, är våra värsta fiender. Fienden inom de »egna» leden är alltid farligare än fienden utanför dem. Det här gäller inte bara kommunistpartierna, utan gäller merparten av alla vänstergrupper.
Det förflutna har visat att en klar avgränsning är nödvändig. Situationen före det andra världskriget kan enkelt sammanfattas med att kapitalet endast kunde återhämta sig genom ett stort och allmänt krig. Ryssland hade tvingats att utveckla kapitalism efter den europeiska revolutionens nederlag och var nu redo att alliera sig med den ena eller den andra sidan beroende på sina statsintressen. Tyskland, Italien och Japan var fascistiska. I de västerländska demokratierna lyckades de socialistiska och »kommunistiska» partierna få med sig massorna och övertyga dem om att kriget inte var imperialistiskt som det första världskriget. Denna gång handlade kriget om att befria världen från fascismens skräckvälde. Trotskismen stödde också denna uppfattning och de flesta trotskister stödde de allierade mot Tyskland och Japan. Men demokratins triumf 1945 visade sig vara lika destruktiv och fruktansvärd som fascismen. Människor dog inte längre i koncentrationsläger (förutom där sådana fortfarande fanns, som i Ryssland, Sydvietnam och så vidare). Istället svälter miljoner människor ihjäl. Extremvänstern (Trotskij och så vidare) hade bara hjälpt kapitalet att lösa sina problem. Kamp mot pseudorevolutionära grupper och individer är inte bara lämpligt, utan också något högst nödvändigt. Marx tvingades kämpa mot Proudhon. Lenin, Pannekoek och Bordiga tvingades slåss mot Kautsky och till och med mot socialister som påstod sig hålla med dem. Pannekoek och Bordiga tvingades kämpa mot Lenin, och senare mot Trotskij.
Dagens kommunistiska rörelse måste gå tillbaka till sitt förflutna för att verkligen förstå vad som hände 1917–1921 och därefter. Övergången till kommunism innebär inte längre en ytterligare utveckling av produktionen eftersom kapitalet redan har genomfört detta i en mängd länder. Övergångsfasen kommer att bestå av den omedelbara kommuniseringen av samhället samt av väpnad kamp mot staten och den gamla arbetarrörelsen. Kapitalets militära aspekt har nu blivit så effektiv att den inte kan underskattas. Samtidigt har arbetarklassen blivit en sådan kraft i samhället att den, även om den är reformistisk, gör det livsnödvändigt för kapitalet att hålla den i schack. Detta är fackföreningarnas och arbetarpartiernas uppgift. Man måste vara beredd att kämpa mot dessa fiender, inte nödvändigtvis genom att lagra vapen under sin säng, men genom att radikalt attackera dem redan idag såväl i teori som i praktik.
Detta är möjligt endast genom den positiva analysen och utvecklandet av det kommunistiska programmet: avskaffandet av marknadsekonomin och skapandet av nya samhälleliga förhållanden där arbetet inte styr livet utan är en integrerad del av det. Förintandet av ekonomin som sådan, politik som sådan, konst som sådan, etc.
Vad avser teori så kan man och måste man använda Marx’ arbeten (vilket även innebär publicering och översättning av dem om de inte är tillgängliga). Vårt motto är: läs inte marxisterna – läs Marx! Det är självklart viktigt att även läsa dem som motsatte sig kontrarevolutionen, exempelvis personer som Pannekoek och Bordiga. Dessa begränsades självklart på många sätt av felaktiga uppfattningar, men är likväl relevanta för våra problem. Andra grupper, som Situationistiska internationalen, är också viktiga, trots att de saknar förståelse för problemen kring kapitalet. Det är viktigt för revolutionärer i alla länder att studera såväl det revolutionära förflutna i sina länder som det revolutionära i nuet. Kontakter och utbyte av erfarenheter är också väsentliga.
Sådan här aktivitet innebär en brytning med politiken. Revolutionärer har inte bara andra uppfattningar (eller, till och med, sätt att agera på) än pseudorevolutionärer. Själva det sätt de utvecklas på är annorlunda. En pseudorevolutionär försöker alltid att värva och samla människor så att han kan bli representant för en större grupp människor och på det viset bli en maktfaktor i samhället. Revolutionen kräver det helt motsatta. Vi strävar inte efter att representera människor för att kunna leda dem eller tjäna dem. Kommunisterna har inga trupper förutom den röda »armén» i det kommunistiska revolutionära kriget.
Kommunister är inte isolerade från proletariatet. Deras handlingar syftar aldrig till att organisera andra, utan är alltid ett försök att uttrycka egna subversiva svar på denna värld. I slutändan måste alla revolutionära initiativ koordineras. Men den främsta revolutionära uppgiften är inte i första hand en som handlar om organisering. Uppgiften är att uttrycka (i en text eller i en handling) en subversiv relation till omvärlden. Hur stor eller liten den än är, så är en sådan handling en attack mot den gamla världen.