Det är omöjligt att avgöra när och hur historien tog fel väg. Primitivismen väljer ut vissa enskilda fakta som ska bevisa dess kritik av världen och tar avstånd från en vetenskap (traditionell historieskrivning) för att istället vända sig till en annan form av kapitalistisk kunskap nämligen antropologin. Istället för att bryta med den marxistiska determinismen, flyttar man endast fokus från ekonomin till förhållandet mellan djur och människa. Alla former av »discours des origines» berättar mer om författaren än om historien, vare sig denna »discours» skrivits av Rousseau, dig eller mig. Historien ger oss en mängd fakta och företeelser som bidragit med att forma människan till den hon är idag. Inte så väldigt många exempel kanske, men tillräckligt många för att vem som helst kan välja och vraka bland dem och utveckla vissa närmare.
Varför skulle jägaren vara den stora skurken? Ni skriver att jordbruket ledde till ackumulering och följaktligen till klasser etc. Men vad hände med samlandet? Varför kunde inte någon ackumulera det andra samlat? Det skulle vara lika logiskt att starta från ett annat liknande faktum (hjulet till exempel) och rekonstruera 10 000 år därifrån.
Ingen enskild sak eller händelse kan förklara allting. Värdet förklarar inte kapitalet i sin helhet. Man kan inte välja en form av (högst sannolikt alienerat) liv och mena att det är den som är orsaken till allting. Samlande versus domesticeringen av djuren. Jordbruk versus jakt. Byn versus staden. Bofasthet versus nomadism. Individ versus samhälle. Gemenskap versus individualitet. Jakt och fiske versus åkerbruk. Elit versus folket. Central makt versus lokal makt. Kvinnornas villkor. Förtrycket av barnen. Tekniken och maskinerna. För att inte glömma bort krig! Mycket förändrades när »ritualiserad» krigsföring utvecklades.
Detta ledde bland annat till att fångar sattes i det som senare kom att kallas »arbete». Mest sannolikt är att allt detta hände ungefär samtidigt, det vill säga under loppet av några tusen år. Jordbruk resulterade inte i klasser och politisk makt. Det fanns »primitiv kommunism» och sedan fanns det jordbruk + klasser + politik.
Den marxistiska determinismen (ibland har den även funnits i våra texter) förklarar historien genom att ett »överskott» uppstod som en minoritet lade beslag på. Fredy Perlman ersätter detta med en hydrologisk determination. Men han förklarar inte varför lokalsamhällen splittrades och gav upphov till klasser och staten. Kunde människorna inte kollektivt ha byggt och förvaltat diken och kanaler istället för att lita på »organisatörerna»? Det fanns inget ödesbestämt i denna tekniska utveckling. Annars måste vi erkänna att människan alltid måste förslava sig själv så fort hon använder sig av storskaliga system. Det finns bevis på jordbruks-, jakt- och fiskesamhällen där människor inte förtrycktes. Varför? Ingen vet. Det finns lika lite någon förklaring till varför saker blev dåliga, som det finns någon garanti för att saker ska bli bättre (och förbli bra) i framtiden.
Vi kan inte ta upp en sak som vi ogillar (oftast med rätta) och göra den till en allmängiltig orsak. Varför inte välja grottmålning? Det är relaterat till språket och därigenom till den symboliska makt som fångar människan i sig själv som Zerzan menar. Det här är lika relevant som det är irrelevant. Det gör en aspekt av samhället till en orsak för det hela.
Om vi förväxlar delen med helheten kan (för)historien användas för att bevisa allting. Den militanta vegetarianismen kan enkelt spåra all social ondska till köttätandet och jämföra med de växtätande aporna som till synes har ett bättre liv än oss. Dock är motsatsen lika väldokumenterad. Köttätandet har setts som upphovet till en väsentlig del av mänskligheten, nämligen det sociala livet. Likt många andra rovdjur har delfiner någon form av samarbete, hierarki, koder etc. Precis på samma sätt som ni ser jakten som en av förtryckets grundläggande orsaker så ser andra det som samhällets ursprung. Intelligens betyder att man hela tiden klarar av nya situationer och ständigt anpassar sig till nya faktorer. Rovdjuren har oftast mer avancerade och sofistikerade sociala relationer än de djur som de jagar. Men vart leder detta oss? På en mer fysiologisk nivå har vissa argumenterat för att små nationer där man fick protein från djurriket (det antika Grekland, England, Japan) har visat köttätandets överlägsenhet. Återigen vad betyder detta? »Naturen» ger oss så många belägg att vilka argument som helst kan bevisas och därigenom blir sådana bevis helt meningslösa. Är det inte för att människor behandlades som ting, som djur och natur också förtingligades?
Vi kritiserar inte bilindustrin för att man kan härleda den till slakthuset. Vår kritik av kapitalismen handlar om att värdeproduktion förvandlar allting, vare sig det är kött eller poesi, till en vara och det är ingen idé att be om mer kärleksdikter och färre hamburgare. Så länge som båda produkterna ger vinst kommer fabriker att tillverka dem. Det skulle kunna vara en fabrik som tillverkade vad som helst. Det är det löpande bandet som måste förstås och revolutioneras, vare sig det framställer paketerad biff, nyttigt bröd eller kylskåp.
Varför är det så att nästan alla unga västerlänningar i storstäderna nu i början av det tjugoförsta århundradet hatar män klädda i khaki som ska ut och skjuta kaniner eller ankor?
Medvetenhet om naturen, oro över det ekologiska systemet och reaktioner mot djurplågeri är inte tecken på en mänsklighet som till sist blir medveten om hur den påverkar resten av planeten. Utan detta är ett tecken på kapitalets behov av att tänka globalt och dessutom ta med allt förflutet och nutida, från Mayatempel till valar och gener i sin beräkning. Allt som kapitalet härskar över måste kontrolleras och klassificeras för att kunna behärskas. Det som är till salu måste skyddas. Kapitalet äger världen och har inte råd att vara alltför slarvig med sina ägodelar.
Under början av artonhundratalet förslösade borgarklassen miljoner proletärers liv och arbete. Dels tack vare arbetarnas agerande skedde en förändring till mindre destruktiv men mer vinstgivande utsugning. Idag kan kapitalet inte fortsätta med att förslösa miljontals apor eller träd.
Det är ingen slump att en intensiv känslighet för djurens villkor uppkommer samtidigt med fabriksproducerad mat och djurhållning, som påminner om koncentrationsläger. Humanismen och den moderna statsmakten uppstod tillsammans. Industrialiseringen av allting (människan, djuren, och även mat för både människor och djur) kommer samtidigt med protesterna mot alla missförhållanden. De senaste trettio åren har vegetarianismen utvecklats i samma takt som agroföretagen, och även våra känslor: vi äter inplastade skinksmörgåsar men vägrar bära minkpäls. Den moderna människan vill ha kött utan blod, tobak utan nikotin, varor utan svettfläckar, krig utan lik, poliser utan batonger, batonger som inte skadar, pengar utan spekulation. På det här sättet hjälper den mest utvecklade exploateringen oss att förstå den minst utvecklade.
Det som händer med djuren är en »urartad» produkt av »klasskampen», av utvecklingen av förhållandet kapital/arbete efter upproren på verkstadsgolvet under 60-och 70-talen. Direktörer försöker göra arbetsplatserna säkrare och mindre destruktiva (=mer produktiva) för ett dyrbart kapital: arbetet. Exploateringen av djuren duplicerar denna process. Den tenderar att göra färre experiment på djur så att man får ut mer av dem. Smärtsamt om nödvändigt, smärtfritt om möjligt: »reduceringen av antalet djur som måste offras, förbättring av tekniker som åstadkommer smärta och ersättandet av levande djur med simulering eller cellkulturer» (Newsweek, 16 januari 1989).
Protester mot djurplågeri går hand i hand med kraven på ett multikulturellt, mer öppet och icke-aggressivt samhälle. Själva frågan måste dock ifrågasättas. Betoningen på »grymhet» innebär att en »just» behandling vore acceptabel. Yrkanden om »eländiga» arbetsvillkor innebär krav på uthärdliga arbeten. På kampen mot överdrifter följer logiskt sett ett stöd för måttfullhet. Låt oss anta att dessa fruktansvärda (och ofta rentav fåniga) experiment kunde vara helt smärtfria, ja till och med njutbara för djuren. Ni och vi skulle fortfarande vända oss mot studier av »stress» samt makeuptester, precis som vi skulle tycka att »lyckliga» Fordarbetare var ännu mer alienerade än dagens.
Er pamflett börjar med antagandet att inte bara massorna idag lider av en ökad exploatering och en mer utbredd fattigdom, utan att även djur torteras och skadas mer än någonsin.
Livet är svårare, men inte riktigt på det sättet som ni menar. Det förekommer inte fler farsoter eller massutrotningar av människor än år 1900 eller 1945. När det gäller mat är den västerländske arbetarens kost helt säkert rikare och mer balanserad än under Marx dagar. Arbetaren får lika mycket fabriksproducerad mat som industrialiserad underhållning eller resor. Livslängden blir allt längre och om den blir kortare i Ryssland är det för att Ryssland lider under en gammalmodig kapitalism. »Sweatshops», arbetsplatser med svältlöner, är inte kapitalets framtid lika lite som socialbidrag eller arbetslöshetsunderstöd är den huvudsakliga inkomstkällan för proletariatet. Vi skulle göra fel om vi beskrev världen som ett helvete när ingen anser att det är ett himmelrike.
Vad som är värre idag än 1848, 1917 eller 1945 är att aldrig förr har så många levande varelser och livlösa ting förvandlats till pengar och processer som producerar pengar. Aldrig har människor varit mer beroende av något som är ovanför dem själva och… ända tills nu, oförmögna eller ovilliga att förändra situationen.
Som Situationistiska internationalen sa, det som räknas är kritiken av den rikedom som det här samhället erbjuder, inte den fattigdom som den påtvingar oss. För rikedomen och fattigdomen hör ihop. Det finns lika mycket ohyggligheter i den politiskt korrekta djurälskande bilden som det här samhället presenterar, som i den slakt som faktiskt äger rum bakom höga murar. Det var inte tankepolisen eller rum 101 som gjorde 1984:s värld till något fruktansvärt, det var dess totala konformism. Winstons kärlek till Storebror är minst lika fruktansvärd som den tortyr han fick utstå.
Kapitalet skadar och förnedrar människor. Den dödar miljoner djur. Detta är helt sant. Men var än kapitalet utvecklas och blir allt mer »rent» kapitalistisk, använder det sig allt mindre av både tortyr och öppet våld. Kapitalismens innersta väsen (och därför även dess motsats) finner vi inte i kapitalets extremer. Utrotning och slakt av boskap orsakas av kapitalismen men detta definierar inte kapitalet.
Precis som exploatering av djur, är sexism och rasism nödvändiga komponenter i kapitalismen. Men endast när kapitalet behöver dem. Periodvis upphäver kapitalet dessa förtryck och ersätter dem med bättre tillämpbara former. Informell eller institutionaliserad rasism kommer alltid att komma upp till ytan i vissa kapitalistiska länder, men ingenstans är den helt och hållet nödvändig för kapitalet. Exempelvis var apartheid inte själva »formen» för lönearbetet i Sydafrika. För femton år sedan sa vänner till oss att anti-apartheidkamperna bekämpade kapitalismen, eftersom den sydafrikanska ekonomin byggde på rasism och aldrig kunde klara sig utan den. Det gör den nu. Och i själva verket var handeln en av de drivande krafterna bakom krossandet av apartheid.
Ni har rätt i att McDonalds på många sätt kan symbolisera flera aspekter av vårt nutida samhälle. Men just därför kan McDonalds inte enbart ses som en koncentration av ohyggligheter (dålig mat, nedvärderande sociala relationer för kunderna, dåligt betalt, vidriga arbetsförhållanden för arbetarna, dödandet av fler djur och den ökade dominansen av nordamerikanska investeringar och livsstilar). Allt detta är sant men, eftersom ni argumenterar utifrån en kvalitativ synpunkt, missar ni det som lockar och det som har genomslagskraft hos skräpmat och skräparbete. Konceptet med snabbmat hör historiskt sett ihop med »säker mat» (sådana platser har åtminstone samma hygieniska standard som de flesta pubar eller caféer som vi tycker om), ät-ensam-om-du-önskar, inga plikter gentemot andra, minimal fysisk kontakt och samtal, hastighet, såväl som deltidsarbeten främst för de unga. Dessa idéer är mer än ideologi, de uttrycker realiteten av ledighet och arbete i TV:ns och datorns tidsålder. Exploateringen är verklig, men det underliggande våldet (på människor och djur) kan endast förstås som »baksidan» av snabbmaten. McDonalds är exploaterande och repressiv precis som alla andra företag, men den påstår sig vara (och är till en viss del) vänlig mot konsumenter, anställda och djur. Att ta en hamburgare på ett snabbmatställe kan vara mindre samhälleligt involverande än att sitta på en pub eller på Johans Café.
Kapitalet tar livet (i alla dess former, från mänskligt arbete, träd och kor till sagor och känslor), reproducerar det och ger det tillbaka till oss. Det är på detta sätt som det skiljer sig från andra exploaterande system. Däri ligger dess styrka. Till skillnad från en vampyr, suger den energi från oss men inte för att döda oss, utan för att hålla oss levande och få oss att växa, producera, köpa och handla. Värdeproduktion och konsumtion fungerar eftersom vi är lika aktiva som vi är passiva. Varför är datorer så populära? Varför är sport det?
Kött var en gång i tiden en symbol för överklassen. Men ställer ni inte saker och ting på huvudet nu? Det är lika troligt att härskarna behöll det som var nyttigast för dem själva. I vilket fall som helst, den västerländske arbetaren (speciellt mannen) äter fortfarande för mycket rött kött, medan eliten har bytt till mer balanserad kost. Att vara rik innebär nu för tiden att gå till dyra hälsokostaffärer – ofta vegetariska. Om du är i Kalifornien och går in i de lägre klassernas skräpmatsaffärer och sedan till medelklassens marknader för ekologisk mat kommer det att verka som om du besöker två olika planeter.
Hur som helst, som vi vet, så har konsumtionen gradvis utvidgats till att kunna ge flertalet det som förr var ett privilegium för ett fåtal, och på samma gång nedvärderar masstillverkningen allt den skapar. Teknologin kan idag tillverka matvaror i alla möjliga former och smaker. En dag kanske det kommer att finnas julskinka perfekt med ben, kött, och exakt färg, som utvecklats ur syntetiska levande organismer, som dessutom smakar lika gott som en »riktig» julskinka och dessutom är bra för din hälsa, är billig och som finns i överflöd.
Slakthönsen skulle kunna reduceras till ett minimum, och endast finnas för överklassen, under tillsynes smärtfria och stressfria villkor, på gammaldags gårdar där hönorna rör sig fritt utomhus, möjligen bevakade av Securitas. Självklart skulle de marginaliserade massorna i de halvindustrialiserade länderna fortfarande döda kycklingar på de mest fruktansvärda sätt och skrämma upp de västerländska reportrarna. Framtidsvisioner? Science fiction? Inte mer än en ickevåldsam, arbetarvänlig fabrik.
Förhållandet mellan människan och (resten av) naturen återspeglar förhållandet mellan människor. Kapitalet förlitar sig på vanvård, tvång och repression. Men dess innersta natur är inte mer våldsam än den är ickevåldsam. Den är hård när den behöver vara det och »snäll» när den tjänar mest på det. Att tvinga en femåring till tolv timmars arbetsdag var nödvändigt 1830, men som historien visade, var detta inte förenligt med företagens intressen. Att kämpa för ickevåldsamma former bidrar endast till att flytta förtryckets former från en nivå till en annan. Framtidsutsikterna att kunna tillverka syntetisk mat gör det nu möjligt för kapitalet att fullfölja sina drömmar om biomat.
Det vore absurt att ställa klasskampen före naturen. Den kommunistiska rörelsen hävdar inte att arbetaren är viktigare än kon. Målet är inte att uppvärdera den proletära klassen utan att bryta upp alla klasser. Men fortfarande är exploateringen av de anställda på McDonalds mer historiskt relevant än förtrycket mot kossor. Inte eftersom människor skulle lida mer, eller för att kossornas lidande skulle vara mindre viktigt. Utan eftersom endast människor kan göra slut på McDonalds.
Djur arbetar inte. Det är fel att kalla det hästen och silkesmasken har blivit tränade och tvingade till att göra för arbete. Detta eftersom ordet då ges en helt annorlunda betydelse än alla de varianter av arbete som vi känner det (slav eller träl, lönearbete, hemarbete, läxor). Arbete organiseras av mäster, bossen, chefen… men arbetaren måste spela sin roll i organisationen och kan förändra sin position efter den som organiserar arbetet och han kan ifrågasätta organisationen. Djurens »aktivitet» är varken motsatsen till, eller samma sak som alienerat arbete: det är något annat.
Den kommunistiska rörelsen är inte en reaktion på offrens öde – vare sig det är människor eller djur. Hur denna värld kan förvandlas beror på vad den är baserad på. Camatte, F. Perlman, primitivisterna och till stor del »autonomisterna» utgår från det faktum att det finns ett herravälde över allting. De menar att detta samhälle är uppbyggt på kontroll (där produktionen bara är en del) av alla livsformer. Därför betyder de gemensamma dragen mellan människan och djuret mer än det som skiljer dem åt. Vi menar dock att kapitalismen härskar och att kapitalet är baserat på värdeproducerande arbete. Att tvinga människor till arbete är nyckeln för den som vill ha herravälde.
Alla exemplen som ges i texten (slaveri, inhägnader, undanröjanden, det löpande bandet) pekar på ett samhälleligt (människa gentemot människa) förhållande, där djur visserligen lider, men motivet för detta lidande är att sätta människor i arbete (får klipper inte får).
En arbetsorganisation ersatte en annan som var mindre produktiv. Djurindustrin skapade inte proletariatet: skapandet av proletariatet var ett av villkoren för djurindustrin.
Arthur Cravan påstod att han hade deserterat från 17 länder. Vi är desertörer. Men inte för att vi tror att ett avhopp från världen skulle förändra den. Vi tillhör helt enkelt inte denna värld. Om vi undviker att rösta, är det inte för att vi i djupet av våra hjärtan hellre skulle vilja ha Ohly än Reinfeldt som statsminister, men förbjuder oss själva att rösta utifrån revolutionära principer. Vi behöver inte tvinga oss att avstå. Vi tror helt uppriktigt att Ohly inte är bättre än Reinfeldt. Och (till skillnad från vänstermänniskorna som röstar på socialdemokraterna för att de är litet bättre) så är vi helt på det säkra med att våra attityder inte påverkar något alls. (Som bäst kan effekten vara att upprätthålla någon form av gemenskap med andra människor som avstår från att rösta av liknande skäl som oss.)
Att desertera från världen hindrar den inte från att fortsätta finnas till. Om jag inte vill vara delaktig i någon annans exploatering är det bästa att aldrig köpa aktier, leva utan bankkonto och istället antingen använda alla pengar som jag får eller spara pengarna som kontanter hemma. Varför inte? I slutet av sitt liv ägde Jean Genet knappast något, han bodde på billiga hotell och insisterade på att bli betald i kontanter så att han kunde använda pengarna och sprida dem som han själv ville. Han gjorde inte det allra bästa, men i varje fall sitt bästa med att hantera pengar i penningens värld. Ska vi kräva av oss själva att göra det samma? Ska vi be våra vänner göra det? Precis som Genets attityd är veganismen personlig. Vissa attityder är helt och hållet »dåliga», men trots detta är ingen överlägsen någon annan. Det är meningslöst att undra vad som är närmast kommunismen. Genets lön kom från att han var del av den litterära världen. Var växer soja? Vem odlar den? För vilken lön?
Den minst okommunistiska attityden kan vara att inte välja ett sätt att leva. Att leva med ett minimum av nycker, att försöka vara så öppen som möjligt: sova i en igloo på Grönland, en wigwam i Nordamerika, en billig våning i Rom, köra lastbil i Kenya och lära ut engelska i Sydkorea, handla på Tescobutiken i Battersea tillsammans med de lokala proletärerna och fiska med byborna på en ö i Atlanten. Att anpassa sig till olika matvanor och sexuella vanor utan att binda sig vid någon. Detta vore lika långt från »motståndskämpen» som isolerar sig från världen som från den alternativa miljöaktivisten som tar skydd i en mikrovärld. En sådan (påhittad) »världsmedborgare» eller »världresenär» skulle inte se sig själv som en förebild. Helt säkert skulle han stöta på obehagliga aspekter på vår planet: den kenyanska lastbilen kanske bidrar till att förstöra det lokala livet, någon vän på en av Batterseas pubar kanske ogillar svarta etc. Vi presenterar inte ett nytt »på drift»-ideal. Denna otroliga karaktär hjälper oss bara förstå att kommunismen skulle öppna alla kategorier för varandra.
Kanske det största felet med veganismen (som med alla andra visioner som bygger på en specifik kost) är antagandet att människan är vad hon äter. Hon är vad hon gör, vilket inkluderar vad hon äter, och allt hon gör görs alltid tillsammans med andra.
Folk kan vara veganer och kommunister. De kan vara veganer och icke- eller antikommunister. Om punkrockare troligen kommer att spela en större roll i sociala uppror än operabesökare, har det inget att göra med att Sex pistols skulle vara bättre än Monteverdi utan snarare med det faktum att punkpubliken oftare hör till en lägre klass än operapubliken. Punkare kommer inte vara revolutionära i sin roll som punkare.
Veganismen tar upp köttets sociala och symboliska makt. Ingen vegan tror att han riktar ett verkligt slag mot djurindustrin: han agerar mot en idé. Varför inte vägra köra bil? (Vilket självklart är enklare om du lever nära centrum än i en förort med dåliga förbindelser.)
Varför inte avstå från att bli förälder? Men om kriteriet är att vara antagonistisk mot samhället (som i antikens Grekland, där vägran att äta kött var ett brott mot relationerna mellan gudar/människor/djur och alltså en kritik mot den rådande samhällsordningen) så var det subversivt att äta kött på fredagar i katolska länder på 1700-talet till in på 1900-talet (vissa militanta ateister brukade göra just detta). Det är omöjligt att göra ett speciellt beteende till en norm eller en antinorm.
Å andra sidan, de som tror att mänskligheten en gång under historiens gång gick vilse, känner sig tvungna att kämpa för en värld som är organiserad just för att återvända till detta ursprungliga misstag och därför till exempel förespråka en viss form av kost.
Därför har den här diskussionen ytterligare ett syfte. Den påminner oss att världen inte kretsar kring ett enda stort fel eller en synd. Köttätande är inte roten till allt ont. Men inte heller pengarna var ursprunget till alla olyckor. Mänskligheten lider inte av en sjukdom som kommunismen kan läka. Det finns ingen medicin.
Vi är tvivlare, inte läkare. Vi försvarar inte det friska mot det sjuka. Kommunismen innebär inte att produktionen eller livet organiseras annorlunda, utan ledare exempelvis, eller utan bytesvärde. Kommunismen kan endast definieras som en aktivitet, som en gemenskap. Människor kommer inte leta efter sätt att sprida varor utan att använda pengar. De kommer att leva och göra saker annorlunda, och detta annorlunda sätt kommer att inkludera frånvaron av pengar. Det kommer inte att behövas någon som beräknar den genomsnittliga arbetstiden för att producera något. Så länge som människor fortsätter att tänka att de först och främst måste få bort pengarna eller den separata politiska makten, eller någon annan av de »onda» företeelser som finns i vårt samhälle, är detta ett bevis för att de inte vet eller kan föreställa sig vad som kan göras för att leva utan detta »onda».
Ingen ber lejonet att inte döda antiloper. Människor ser det som självklart att naturen måste ha sin gång. Skriet från vildmarken… Det är endast människan som blir ombedd att uppföra sig annorlunda. Vegetarianismen definierar henne som det enda djur som har ett val, den som kan välja att inte skada sina medvarelser – och därför måste hon välja att ej skada dem. Med andra ord, människan ombeds att handla i enlighet med den överlägsna status som hon förvägras. Hon ska tillhöra naturen, känna till den och eftersom hon känner den ska hon inte utnyttja den. Vi pekar inte på denna inkonsekvens för att försvaga vegetarianismen. Det som vi pekar på är det omöjliga i att antingen bevisa eller motbevisa det. Denna logiska motsättning är bara ett annat sätt att definiera den »mänskliga naturen», eller snarare att visa hur »mänskligheten» trotsar alla definitioner.
Det enda vi egentligen vet om människans natur är att den förändras. Förändring är den enda egenskap som vi kan förutse om den. De system som misslyckas är de som vilar på den mänskliga naturens permanens, istället för på dess föränderlighet och utveckling.O.Wilde, Människans själ under socialismen
»Människan är den enda varelse som dödar för nöjes skull» hör vi människor säga, vilket innebär att dödande inte kan eller bör vara njutbart. Vi håller helt med, men att påstå detta öppnar endast den ödesdigra dörren till den förvirrade njutningens område. Vem eller vad sätter gränsen? Förnuftet? Det allmännas bästa? Insikten att min egen njutning hänger samman med andras njutning, utan att den förintas? Så enkelt, så naivt! Sade visste bättre.
Det gjorde Fourier också. Inget kommer någonsin att fullständigt neutralisera den antisociala och negativa sidan hos mänskligheten. Människan är inte fysiologiskt lämpad eller ickelämpad att äta kött. De facto är hon inte »gjord för» något. Det är meningslöst att försvara homosexualitet av skälet att homosexualitet existerar bland vissa djurarter: det är sant men det säger inte mycket mer än att homosexualitet existerar. Människan är en del av naturen samtidigt som hon skiljer sig från resten av naturen. Hur mycket har detta att göra med hon står upprätt och har ett panoramaseende? Hur mycket kommer av sociala faktorer? Alla perioder omtolkar tillgängliga data enligt periodens rådande historiska perspektiv. Människan är både natur och kultur.
Både den rörelse som sätter människan i centrum (människan är överlägsen andra arter) och »naturalismen» (människan ska åter sammansmälta med resten av naturen) glömmer att människans natur är att söka människans natur. Människan är den varelse som aldrig riktigt vet vad hon är. När hon är som mest trygg, som i totalitära samhällen (och den kapitalistiska megamaskinen är en allomfattande totalitet), är hon som mest destruktiv.
Vad som än gjorde människan gjorde det även möjligt för henne att falla och irra omkring. Det finns något omöjligt hos mänskligheten och inget kan avfärda denna omöjlighet. Om vi var schimpanser, katter eller så kallade sociala insekter skulle vi varken ha känt till äppelpaj, flygplan – eller den här diskussionen.
Fast mycket få av oss har sett insidan av en grisfarm, har till och med ett barn en idé om hur grisen förvandlats till skinkan som han äter. Ingen försöker förneka sambandet. Varje civilisation behandlar detta på sitt eget sätt. Jaktsamhällen gör vilda djur till sina totemdjur. Det traditionella landsbygdslivet lät barnen leka med familjegrisen och slakten var en tid för fester. (En ocensurerad film om en sådan slakt och åtföljande festligheter skulle göra fler TV-tittare upprörda än att se tusentals svältande afrikaner. Inget samhälle har varit så extremt som vårt med vår kombination av slakt och hyckleri. Djur behandlas som människor – inte tvärtom – men på ett mycket brutalare sätt.)
Pessimisten skulle svara att vi inte kan göra något åt detta. Vegetarianen kommer att försöka att skapa en värld där människor inte tämjer, använder eller dödar djur. Båda förbiser en motsättning som djurlivet också ignorerar (katten undrar inte om det är rätt eller fel att döda musen). Till skillnad från pessimisternas och cynikernas rekommendationer kan vi inte bara strunta i djurens öde. Men i motsats till vad vegetarianen önskar kan vi inte heller behandla djur som vi behandlar våra medmänniskor: vi kan bara påstå att vi gör det. Och vi kan inte glömma detta. Människan är ett djur som skiljer sig från alla andra, hon är tvingad att stå ut och vara medveten om detta. Den mänskliga existensen är baserad på sådana motsättningar. Att tänka på oss som framtida lik kan mycket väl få oss att tappa lusten att leva. Att reflektera över civilisationernas uppgång och fall kan störa våra stora historiska förväntningar.
Kommunismen kommer att förändra människans förhållanden till människan och till allt annat, inklusive djur, och därför även hur motsättningen ser ut, men inte själva motsättningen. År 3000 kan människan vara nere i 5 000 000 människor som alla är veganer. Kanske… men en enda kosthållning verkar lika trolig som samlag i endast en och samma ställning eller bostäder för en enda miljö. Men ändå, varför inte! Problemet är ju att ingen vet. Antropologiska data pekar snarare på en oändlig mängd olika livsformer och möjligheter och på det omöjliga i att försöka förutspå något om dessa. Empati med levande varelser omfattar »naturligtvis» alla livsformer, och även den andra sidan »livet». Vi har alla känt skam och vrede när någon träddunge har förstörts för att man ska bygga en motorväg. (Men det är intressant att vi inte känner oss ledsna om samma dunge skulle bli förvandlad till en park där vi möter andra människor och har kul.)
Ur en holistisk eller kosmisk synvinkel, kan vi dela känslor med rosen som darrar när den känner att den kommer att plockas. En del människor tycker ovanligt mycket om växter. En vän försökte en gång »rädda» ett litet träd från en moped som någon hade kastat ovanpå trädets svaga grenar. De som älskar vilda blommor kan bli mer olyckliga när de ser avklippta blommor än när de hör talas om ett slakteri. »Har du inga känslor?» frågar de oss. Ett vanligt svar är: »Växter har inget nervsystem.» Det är precis här problemet ligger: var ska vi dra gränsen? Efter vilket kriterium? För växtälskaren är det växten som är tyst och oskyldigt, inte lammet som äter den. Ska vi säga att han är pervers? Att endast peka ut slakthuset som något fruktansvärt skapar en tudelning av djur och växter. Hur ska vi förhålla oss till afrikanerna som äter myror och termiter? Antagligen kommer tusentals nya klassificeringar att blomma under kommunismen.
Som texten För en värld utan moralordning försökte förklara, kommer detta inte att innebära att det är lätt och enkelt att gå över gränsen. Om allting alltid vore möjligt och smärtfritt skulle detta bara vara beviset på att allting hade blivit samma sak, neutralt och värdelöst. Inget står på spel när det inte finns något att riskera. Vem vill ha ett slött land där priset för att inte göra eller värdera något är att aldrig bli sårad? Vem skulle vilja leva i en TV-reklam som blivit verklig? Gillande förutsätter ogillande och föredrar vi någonting så innebär det att vi tycker illa om något annat. En stor skillnad mellan kommunismen och nutiden är att människor inte skulle hävda att deras egna regler, vanor och matvanor skulle vara allmängiltiga i tid och rum.
Den gamla debatten mellan köttätande och vegetarianism bidrar mer till att förstå »människans natur» än vad den hjälper oss att förstå vad vi ska äta. Det finns inte något sådant som »bra» eller naturlig kost (för mycket vodka och chips är dåligt dock).
Kommunismen försonar människan med sin medmänniska, mannen och kvinnan, den vuxne och barnet, människan och henne själv, mänskliga djur och ickemänskliga djur, människan och resten av naturen. Men inte genom att den gör slut på konfrontationer och motsättningar. Det är omöjligt att förutse vilka former av våld som kommer att finnas kvar i en kommunistisk värld. Vad vi vet är att människor inte skulle se sig själva eller andra som djur som måste tämjas, men inte heller som änglar. Ingen medfödd skuldkänsla. Inga oskyldiga varelser heller.
En dag kommer människor att sluta behandla djur på det sätt som djur har blivit behandlade i årtusenden. Men män och kvinnor kommer inte att agera mot sig själva och för djurens skull på grund av medlidande. Människor kommer inte att offra sin mat, sluta äta kött om de älskar det, för att de vill stoppa djurens lidande. De kommer att förändra sin inställning till djurvärlden precis som till djuren eftersom deras förhållande till »kosmos» kommer att förändras. Av samma anledning kommer människor inte att sluta jobba vid Volkswagens löpande band på grund av att de föredrar att värna miljön, fast de egentligen gillar sina bilar. De kommer att upphöra med detta eftersom de har uppfunnit ett annat sätt att leva och även andra transportmedel. För att ta ytterligare ett exempel, om våldtäkter inte kommer att äga rum så är det inte för att männen till sist har lärt sig vad som är det allmännas bästa eller valt att sluta för att inte förorsaka kvinnor lidande utan för att de inte kommer ha något behov av det.
Vi lever mellan två drömmar eller mardrömmar. Dels den teknologiska »allting är möjligt»-fiktionen som »naturkatastrofer», hur fruktansvärda de än kan vara, lyckligtvis skakar om då och då. Den andra är Moder Jord-myten, oftast mer tilltalande men ändå lika absurd: vi kan inte vända om (vart skulle vi förresten gå?).
Naturen är inte fredlig. Det är inte mänskligheten heller. Inget liv kommer att vara tillräckligt ljuvt för att undanröja alla möjligheter till aggression. Lyckligtvis kan vi säga lika lite om våld mot djur i en framtida värld som om våld mellan människor. Ingen tvekan är dock att människans evolution kommer att påverka vad som händer med djuren: ett samhälle där män och kvinnor inte längre kommer att sätta sig själva i burar kommer inte heller att fängsla andra varelser som hittills har skett. Kan vi säga något mer? Allting skulle kastas om, från att bo i ett hus till att läsa en bok. Det är sant att det finns något djupt mänskligt i hus och böcker, någonting som därför skulle behållas och fullföljas, men kanske inte i de »hus»- eller »bokformer» som vi idag är vana vid. Allt vi vet är att en annan livsform som vi idag kallar kommunism kan klara sig utan en hel del av gårdagens och dagens ohyggligheter, detta eftersom människor inte längre skulle vilja eller behöva begå dem. Det är ingen idé att be om några andra garantier: det kommer inte att finnas några.
PS: Det finns många andra synpunkter som vi skulle ha velat behandla. En är anglo- eller den anglosaxiska centrismen i Beasts of Burden. Till exempel, i England är jakt ett privilegium för överklassen. I Frankrike är jakten en (borgerlig) revolutionär erövring: efter 1789 fick bönderna rätt att skjuta vilt, något som dittills varit något för aristokratin. Jaktens elitistiska funktion är historiskt sett alltså relativ. Först under det andra århundradet efter Kristus började romerska härskare att jaga för nöje och prestige, delvis för att imitera kungar i Mellanöstern.
Idag stöder en utdöende lantlig hierarki i England jakten i en kamp, som de redan förlorat, mot de moderna löneklasserna som drömmer om ett lugnt och jämlikt samhälle.
En annan synpunkt som vi utelämnade är tron att djurens frigörelse är något positivt om och när den går mot lagen och konfronterar poliser. Men många strejker, demonstrationer och upplopp ledda av vänsterister, kommunistpartier eller reaktionära fackföreningar har bekämpat polisen, till och med ibland nästintill väpnad kamp, och detta har ändå inte resulterat i något annat än våldsam konservatism.
1. Detta brev är en kritik av Antagonism Press pamflett Beasts of Burden – Capitalism, Animals and Communism som försöker visa hur djurförtrycket varit en pådrivande faktor i kapitalismens framväxt. Pamfletten kan beställas gratis från Antagonism Press c/o BM Makhno London WC1N 3XX Britain (Den går även att läsa på följande sida: www.geocities.com/antagonism1).