Kära Kamrater!
Den vanliga »marxistiska» inställningen till denna fråga är självklart icke-revolutionär (jag menar den pseudomarxistiska). Den stora majoriteten av extremvänsterfolk säger att de helt och hållet stöder behovet av väpnad kamp och inbördeskrig i framtiden. För dem är den väpnade kampen endast en princip.
Det räcker inte att bara säga: Om du vill ha fred förbered dig för revolution. Man måste också säga: Om du vill ha revolution förbered dig för krig, med andra ord inbördeskrig.
Det är mycket lätt att hamna i »vansinniga» ståndpunkter om man inte är tillräckligt försiktig när man behandlar dessa frågor. Å andra sidan måste flertalet politiska gruppers vägran att behandla denna fråga på allvar avfärdas som konservativ.
För mig tycks det som om så kallade revolutionärer i de allra flesta fall talar om våld utifrån en rent politisk ståndpunkt, politisk i den betydelse som Marx attackerade politiken för, i till exempel sin artikel Kungen av Preussen och samhällsreformen från 1844. Politikens syfte är att förändra samhällets styrelseskick men inte själva grundvalarna i samhället. Politiken strävar efter att förändra det sätt som dagens system förvaltas på och inte systemet i sig. Om vi undersöker vänstergrupper kan vi, oavsett om de råkar vara trotskister, maoister eller till och med anarkister, se att deras syn på ett framtida samhälle inte skiljer sig nämnvärt från det vi nu lever i. Vilka av dessa grupper framför egentligen ett kommunistiskt program? Vilka av dem talar verkligen om avskaffandet av varuproduktion, avskaffandet av ekonomin och avskaffandet av arbetet som separata fält?
Vad de vill ha är en demokratiskt kontrollerad kapitalism, där arbetarna tydligen skall vara de nya herrarna, fast självklart endast genom sina valda representanter. Knappast någon i en revolutionär grupp förstår revolution som producerandet av nya samhällsförhållanden, vars materiella bas redan nu existerar. De som officiellt stöder sådana synsätt tolkar oftast detta som att en sådan förvandling skulle vara möjlig idag och att vi måste börja med detta redan nu. Detta är förstås ett totalt avståndstagande från revolutionen som vi finner bland motkulturerna och på andra ställen.
Allt detta kan låta lite förvirrande men det är viktigt att förstå att användandet av våld – inte bara under revolutionen utan även innan – beror på revolutionens sociala program. Rörelsens innehåll är alltså precis vad det brukade vara, men sättet som rörelsen kommer att utföra saker på är ett annat. Under Marx tid behövde proletariatet fortfarande utveckla produktivkrafterna; idag behöver det endast förändra dem, så att säga kommunisera dem. Såväl under Marx tid som år 1920 utgjorde småborgerskapet fortfarande en stor del av befolkningen, även i länder som Tyskland. Partiet kunde endast uppstå som en självständig kropp, som en formell organisation. Dess uppgift var först att besegra staten och armén för att sedan, därefter, omvandla samhället. Nu kan kommuniseringen börja omedelbart och är i själva verket en del av den rent militära aktionen. Vi kan och måste få bourgeoisien och staten (det vill säga den kapitalistiska varuekonomins organ) att bli totalt meningslösa genom att förinta ekonomin och ersätta den med kommunism. Utifrån vårt perspektiv innebär detta att den militära kampen nu har tillgång till sociala vapen som inte fanns, eller existerade i väldigt liten utsträckning, för 50 år sedan. Ur kapitalets synvinkel, å andra sidan, har staten blivit mycket effektivare än vad den brukade vara. Säkert känner ni till M. Klares bok War Without End (Vintage Books, 1972). Trots att den mest handlar om krig i underutvecklade regioner ger den mycket användbar information om de stora kapitalistiska staternas strategi i att förbereda för inbördeskrig inom den utvecklade världen. (självklart inkluderas här också Sovjetunionen och Kina: det sätt Kina reagerade på under Ceylonupproret var typiskt). Staten vet det som vänsteristerna ignorerar, dvs. det faktum att kommuniseringen är möjlig och ett verkligt hot mot statens existens. Den kommer att försöka isolera revolutionära element med hjälp av den traditionella arbetarrörelsen (fackföreningar, kommunist-, socialist- och arbetarpartier, även merparten av vänstergrupperna). Dess strategi kommer antagligen att gå ut på att skilja revolutionära områden från de andra. Dess ultimata taktik kommer att bestå i ett systematiskt förstörande av dessa områden genom att förstöra dess materiella villkor som industri, energi, transport etc. Alltså hindra dem från att utvecklas i kommunistisk riktning. Om det skulle behövas kommer staten inte att tveka att fullständigt utplåna dessa områden, med samma metoder som användes under andra världskriget (vilket precis som det första var imperialistiskt i alla läger). Innan det har gått så långt som till detta stadium, kommer staten att försöka knäcka den revolutionära rörelsen med elittrupper. Om vi betraktar problemet ur ett enkelt materiellt perspektiv verkar kapitalets överlägsenhet onåbar. Vårt enda hopp ligger i ett så allmänt utbrett men också så pass koherent uppror att staten tvingas konfrontera oss överallt.
Jag tror inte det räcker inte med att endast göra allmänna anmärkningar likt dessa. Det finns saker som måste göras redan idag. Om vi ser på Tupamaros eller Baader–Menihof verkar det som om de inte bara valde den militära kampen för att påverka samhället, utan även för att de inte längre stod ut med politikens traditionella metoder. Denna andra anledning är inte ett »misstag» – de kunde helt enkelt inte rå för det. De var trötta och äcklade av den här världen. Jag kritiserar dem inte för detta »irrationella» element, men man måste erkänna att en sådan attityd står nära vansinnet. Jag har dock inget emot vansinne, det vi kallar en galning är bara en individ som är producerad av det här samhället men som inte kan anpassa sig till det. Detta samhälle gör sig också av med subversiva element genom att driva dem till galenskap.
Men de startade också den väpnade kampen för att sätta proletariatet i rörelse. De hoppades på att väcka det. Det här var en ren illusion, typisk för politik. Politikern försöker alltid handla gentemot andra, organisera människor eller tvinga dem att göra något, medan den själv förblir utanför den sociala rörelsen. Vår uppgift är endast politisk i den mån den handskas med den politiska maktens förintande. Kommunisters främsta uppgift är inte att samla andra. De organiserar sig själva tillsammans med andra medan de tar sig för uppgifter som utgår från de egna behoven – personliga och sociala, omedelbara och teoretiska.
Det här har tyvärr formulerats mycket klumpigt. Vad jag skulle vilja betona är att vårt mål inte kan vara att påverka människors medvetande för att försöka förändra det. Det finns en illusion i propaganda, oavsett om den uttrycks i text eller i handling. Vi »övertygar» ingen. Vi kan ge uttryck för vad som är på gång. Vi kan inte skapa en rörelse i samhället. Vi kan endast handla inom en rörelse som vi själva tillhör.
När vi behandlar den militära frågan är samma principer användbara. Det är helt klart nödvändigt att förklara revolutionens militära program med hjälp av texter, flygblad etc. I praktiken finns det många saker som bör göras. Men de måste alltid riktas mot något som redan, på ett eller ett annat sätt, befinner sig under attack eller ogillas, eller där det finns en aktiv motsättning, hur liten den än är. Ett exempel: Om en viss person (en kapitalist eller en hög tjänsteman) har varit särskilt brutal mot arbetare, betyder inte detta att man nödvändigtvis skall attackera honom personligen, som om han vore en symbol. Det kan antingen vara användbart eller farligt, helt beroende på sammanhanget. Det vore barnsligt att anta att proletariatet kommer att inse handlingens innebörd och därefter förändra sitt medvetande i enlighet med det. Detta skulle bara bli fallet om proletariatet självt redan är involverat i någon form av våldsam aktion. Annars skulle en sådan attack endast stärka staten.
Om en minoritet, å andra sidan, skulle organisera en aktion mot armén, mot en viktig aspekt av dess funktion och dess framtida kontrarevolutionära roll, kan detta ha betydelse även om ingen samhällelig kraft för stunden verkar bekämpa våra länders arméer. En handling av detta slag kan bidra till att visa – om än för ett fåtal – att revolutionärer redan »är i krig» mot armén. Förutsättningen för detta är vår förmåga att förklara avsikten med vårt handlande, vilket kräver åtminstone någon slags förmåga att kunna uttrycka sig. För stunden är vi väldigt svaga – ni och vi. Den officiella vänstern och extremvänstern har monopol på att komma till tals (se nedan). Detta är svårförklarat och jag förstår att det jag skriver är väldigt abstrakt. Jag kommer att försöka belysa min ståndpunkt ur en annan vinkel.
En av kapitalets styrkor är att människor inte – inte ens proletariatet – förstår hur långt staten kan gå i ett inbördeskrig. Många framtida händelser kommer att förvåna dem. Det är lämpligt att redan nu peka på de viktiga aspekterna i ett framtida inbördeskrig. Vi bör troligtvis försöka komma i kontakt med radikala (till och med »liberala») element inom armén själv. Vid en första anblick kan sådana aktioner tyckas helt utanför den sociala rörelsens nuvarande stadium. Men så är inte fallet. Det finns många radikala arbetare som redan har den militära frågan i sina tankar.
Jag tror inte att Angry Brigade, Baader, med flera, hade »fel». (De var offer för ett slags delirium där den inre logiken av våld och social isolering födde än mer våld och social isolering). Jag har bara formulerat en del av mina åsikter, men likväl kan inget gott komma ur vår aktivitet om vi inte idag kopplar den till det som vi redan vet om framtiden. Jag tar avstånd från självförintelse. Självbelåtenhet i den frågan är oansvarigt och brottsligt.
Ni måste ha hört talas om den agitation som växt fram i Frankrike kring frågan om värnplikt i lyceer och vid universiteten. De trotskistiska och maoistiska gruppernas ideologi är nästintill otrolig (kommunistpartiet är självfallet nationalistiskt, vilket det varit sedan 1934). För några dagar sedan läste jag en maoistisk text som krävde folklig kontroll av armén! Vänsteristerna vägrar säga »ned med militärtjänsten» eftersom de tror att den nuvarande armén åtminstone är lite mer demokratisk och folklig än en privatarmé. De mest radikala gick så långt som till att säga »ned med armén», men ingen nämnde något om inbördeskrig. Detaljerna är än värre. Det var därför vi skrev ett flygblad som är mycket dogmatiskt, men som åtminstone ger uttryck för principen att den militära frågan är en nödvändig del av revolutionen. Likväl är det otroligt att se att även genuina revolutionärer har en så naiv inställning i dessa frågor.
Var snäll och se det här brevet just som ett brev och inte, så att säga, som en renodlad »text».
Med kamratliga hälsningar, Jean Barrot