Warning: Undefined array key "DOKU_PREFS" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php on line 2084 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php:2084) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php on line 2092 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php:2084) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/actions.php on line 38 sv:proletariat-och-kapital-en-foer-kort-kaerlekshistoria - riff-raff
Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1164 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1168 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1171 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1172

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Föregående version.
Nästa version.
Föregående version.
sv:proletariat-och-kapital-en-foer-kort-kaerlekshistoria [2011/04/11 03:02]
titorelli
sv:proletariat-och-kapital-en-foer-kort-kaerlekshistoria [2015/04/12 21:08] (aktuell)
Rad 5: Rad 5:
 Vi kommer flera gånger att göra nedstamp i de två senaste häftena av Dauvé och Nesic -- //Il va falloir attendre//((//Il va falloir attendre// (›Det är nödvändigt att vänta›), Troploin, februari 2002. En svensk översättning av författarnas engelska version av denna text publicerades i //riff-raff// nr 5 (2003) med titeln »Tillståndet i världen -- en kort lägesrapport». Denna skiljer sig dock en del från den franska versionen och vi refererar här därför oftast till //Il va falloir attendre//, även om vi också har försökt att hänvisa till motsvarande stycken i »Tillståndet i världen». Red. anm.)) och //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//((//Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme// (›Solidaritet utan perspektiv och reformism utan reform›), Troploin, november 2003.)) -- på ett gemensamt sätt. Vi kommer flera gånger att göra nedstamp i de två senaste häftena av Dauvé och Nesic -- //Il va falloir attendre//((//Il va falloir attendre// (›Det är nödvändigt att vänta›), Troploin, februari 2002. En svensk översättning av författarnas engelska version av denna text publicerades i //riff-raff// nr 5 (2003) med titeln »Tillståndet i världen -- en kort lägesrapport». Denna skiljer sig dock en del från den franska versionen och vi refererar här därför oftast till //Il va falloir attendre//, även om vi också har försökt att hänvisa till motsvarande stycken i »Tillståndet i världen». Red. anm.)) och //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//((//Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme// (›Solidaritet utan perspektiv och reformism utan reform›), Troploin, november 2003.)) -- på ett gemensamt sätt.
  
-Dauvés och Nesics häfte //Il va falloir attendre// har en oemotsäglig och sällsynt merit. Det hör till en verklig teoretisk diskurs (en diskurs som går via kapitalet) där man ställer frågan om omstruktureringen och frågan om revolutionen som oskiljaktiga. Att nöja sig med att se på proletariatets kamper som en följd av angrepp ända fram till en slutlig seger som är bestämd sedan evigheter, är dock på det hela taget otillräckligt. Dauvé och Nesic ställer otvetydligen revolutionen och omstruktureringen som en och samma fråga, något som passerar obemärkt för alla dem som menar att kommunismens pärleport är en simpel katastrof. Om det nu funns något sådant som en omstrukturering, vad är i så fall dess styrka, dess natur? Denna fråga har ställts i förgrunden och författarna vet att svaren på dessa frågor hänger på vår nuvarande verksamhet och vår förståelse av klasskamperna samt deras förhållande till revolutionen.+Dauvés och Nesics häfte //Il va falloir attendre// har en oemotsäglig och sällsynt merit. Det hör till en verklig teoretisk diskurs (en diskurs som går via kapitalet) där man ställer frågan om omstruktureringen och frågan om revolutionen som oskiljaktiga. Att nöja sig med att se på proletariatets kamper som en följd av angrepp ända fram till en slutlig seger som är bestämd sedan evigheter, är dock på det hela taget otillräckligt. Dauvé och Nesic ställer otvetydligen revolutionen och omstruktureringen som en och samma fråga, något som passerar obemärkt för alla dem som menar att kommunismens pärleport är en simpel katastrof. Om det nu finns något sådant som en omstrukturering, vad är i så fall dess styrka, dess natur? Denna fråga har ställts i förgrunden och författarna vet att svaren på dessa frågor hänger på vår nuvarande verksamhet och vår förståelse av klasskamperna samt deras förhållande till revolutionen.
  
 Men den modell över de sociala förhållandena, det vill säga exploateringsförhållandet, på vilken hela Dauvés och Nesics häfte grundar sig, är den »fordistiska kompromissen» och dess förnyade aktualitet. Den var en ideologisk syn på ekonomin, vänsterns ideologi, men som nuförtiden är //radikaldemokratismens//, »medborgarismens» vision. Dauvé och Nesic är varken radikaldemokrater eller medborgarister, men de skulle för sin egen och… för revolutionens skull vilja att kapitalistklassen vore det. Till och med efter att de har erkänt omvälvningarna av arbetsorganiseringen, av arbetskraftens reproduktion, av kapitalets globala cykel, med ett ord omvälvningen av exploateringsförhållandet, blir författarna besatta av att vänta på att revolutionen ska komma ur ett stärkande av den »radikala reformismen». De vill //påtvinga// den »fordistiska kompromissen» på kapitalets omstrukturering, ty de kan bara tänka sig att den senare är möjlig om den också innefattar den förra. »Historien upprepar sig inte», säger de, men det är nödvändigt att ingenting förändras för att de ska kunna medge en förändring. Men den modell över de sociala förhållandena, det vill säga exploateringsförhållandet, på vilken hela Dauvés och Nesics häfte grundar sig, är den »fordistiska kompromissen» och dess förnyade aktualitet. Den var en ideologisk syn på ekonomin, vänsterns ideologi, men som nuförtiden är //radikaldemokratismens//, »medborgarismens» vision. Dauvé och Nesic är varken radikaldemokrater eller medborgarister, men de skulle för sin egen och… för revolutionens skull vilja att kapitalistklassen vore det. Till och med efter att de har erkänt omvälvningarna av arbetsorganiseringen, av arbetskraftens reproduktion, av kapitalets globala cykel, med ett ord omvälvningen av exploateringsförhållandet, blir författarna besatta av att vänta på att revolutionen ska komma ur ett stärkande av den »radikala reformismen». De vill //påtvinga// den »fordistiska kompromissen» på kapitalets omstrukturering, ty de kan bara tänka sig att den senare är möjlig om den också innefattar den förra. »Historien upprepar sig inte», säger de, men det är nödvändigt att ingenting förändras för att de ska kunna medge en förändring.
Rad 38: Rad 38:
 Det kapitalistiska samhället »skapar villkoren för sitt överskridande, men endast villkoren och inte själva överskridandet», hävdar Dauvé och Nesic i häftet //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//. Det kapitalistiska samhället »skapar villkoren för sitt överskridande, men endast villkoren och inte själva överskridandet», hävdar Dauvé och Nesic i häftet //Solidarité sans perspective et réformisme sans réforme//.
  
-Vi tänker inte återuppta den falska debatten mellan dem som alltjämt talar om »möjligheter» och dem som bedyrar »det oundvikliga» (en debatt som man går bortom om man talar om kommunismen i nuet och inte som ett slutresultat). Vi nöjer oss istället med att utröna det sätt på vilket frågan om överskridandet här blir ställd, det vill säga frågan om den kommunistiska revolutionen. Genom att skilja mellan villkoren för ett överskridande och själva överskridandet lyckas Dauvé och Nesic för det första endast med en anhopning //objektiva villkor//, för vilka man då måste bestämma mognadskriterierna (eller säga att de alltid finns där), och för det andra, inte ett mirakel eftersom det ju finns villkor, men ett möte mellan »villkoren» och en mottaglighet eller »längtan» efter ett »bortom», enligt det uttryckssätt som författarna så ofta använder sig av. De väntar sig att kapitalet ska //framavla det läge// i vilket »den mänskliga längtan efter den mänskliga gemenskapen» kan bli verklig. De ställs så inför en dubbel svårighet i det att de måste bestämma och grunda+Vi tänker inte återuppta den falska debatten mellan dem som alltjämt talar om »möjligheter» och dem som bedyrar »det oundvikliga» (en debatt som man går bortom om man talar om kommunismen i nuet och inte som ett slutresultat). Vi nöjer oss istället med att utröna det sätt på vilket frågan om överskridandet här ställs, det vill säga frågan om den kommunistiska revolutionen. Genom att skilja mellan villkoren för ett överskridande och själva överskridandet lyckas Dauvé och Nesic för det första endast med en anhopning //objektiva villkor//, för vilka man då måste bestämma mognadskriterierna (eller säga att de alltid finns där), och för det andra, inte ett mirakel eftersom det ju finns villkor, men ett möte mellan »villkoren» och en mottaglighet eller »längtan» efter ett »bortom», enligt det uttryckssätt som författarna så ofta använder sig av. De väntar sig att kapitalet ska //framavla det läge// i vilket »den mänskliga längtan efter den mänskliga gemenskapen» kan bli verklig. De ställs så inför en dubbel svårighet i det att de måste bestämma och grunda
   * den »mänskliga längtan»   * den »mänskliga längtan»
   * de kapitalistiska villkoren för detta möjliga framträdande.   * de kapitalistiska villkoren för detta möjliga framträdande.
Rad 71: Rad 71:
 ==== Det femte sublima meddelandet ==== ==== Det femte sublima meddelandet ====
  
-Lönearbetet är »köpet/försäljningen av den mänskliga energin för att sätta den i arbete och således producera mer pengar»((Ibid.)) Det som köps och säljs är en vara: arbetskraften. Det är riktigt att denna måste förstås som »sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet»((Karl Marx, //Kapitalet. Första boken//, a.a., s. 144)). Glidningen som Dauvé och Nesic gör här är subtil (men spontan för dem). Genom att ersätta »arbetskraft» med »mänsklig energi» upphöjer de det senare till ett begrepp. Kapitalet gör sig inte längre till känna som »en epok i den samhälleliga produktionsprocessen»((A.a., s. 147.)) eftersom det är mötet mellan »penningägaren» och den »fria arbetaren» (som inte har något annat att sälja än sin »arbetskraft»), dvs. som ett socialt förhållande mellan kapitalister och proletärer, men som framträder som pengarnas uppsugande av den »mänskliga energin». Den »mänskliga energin» (om man nu vill kalla de fysiska och intellektuella kapaciteterna för detta) som är en specifik varas bruksvärde och som existerar i denna allmänna och abstrakta form //endast i den mån denna vara existerar//, framträder som en invariant, en i människan inneboende ahistorisk kraft som kapitalet lägger beslag på. Sedan kommer vi också att kunna undvika att tala om förhållandet mellan arbetskraften och kapitalet och istället tala om det mellan kapitalet och den »mänskliga energin», vilket precis som »den mänskliga rörelsen» är //sexigare//.+Lönearbetet är »köpet/försäljningen av den mänskliga energin för att sätta den i arbete och således producera mer pengar»((Ibid.)) Det som köps och säljs är en vara: arbetskraften. Det är riktigt att denna måste förstås som »sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet»((Karl Marx, //Kapitalet. Första boken//, a.a., s. 144)). Glidningen som Dauvé och Nesic gör här är subtil (men spontan för dem). Genom att ersätta »arbetskraft» med »mänsklig energi» upphöjer de det senare till ett begrepp. Kapitalet ger sig inte längre till känna som »en epok i den samhälleliga produktionsprocessen»((A.a., s. 147.)) eftersom det är mötet mellan »penningägaren» och den »fria arbetaren» (som inte har något annat att sälja än sin »arbetskraft»), dvs. som ett socialt förhållande mellan kapitalister och proletärer, men som framträder som pengarnas uppsugande av den »mänskliga energin». Den »mänskliga energin» (om man nu vill kalla de fysiska och intellektuella kapaciteterna för detta) som är en specifik varas bruksvärde och som existerar i denna allmänna och abstrakta form //endast i den mån denna vara existerar//, framträder som en invariant, en i människan inneboende ahistorisk kraft som kapitalet lägger beslag på. Sedan kommer vi också att kunna undvika att tala om förhållandet mellan arbetskraften och kapitalet och istället tala om det mellan kapitalet och den »mänskliga energin», vilket precis som »den mänskliga rörelsen» är //sexigare//.
  
 //För det andra// kommer villkoren för revolutionen att vara »//välståndet//» och »//det kapitalistiska överflödet//». //För det andra// kommer villkoren för revolutionen att vara »//välståndet//» och »//det kapitalistiska överflödet//».
Rad 120: Rad 120:
 En av de idéer som ger struktur åt de två häftena är kapitalets oförmåga att »socialisera» dem det härskar över. Genomgående i texten används termen »socialisering» på ett lättsinnigt, ytligt och tvetydigt sätt. Författarna spelar här på två register. I texten används ordet i betydelsen till vilken grad och i vilken utsträckning som en individ upprätthåller förhållanden till en grupp. Efter värmeböljan i Frankrike sommaren 2003 blev dödsfallen ingen gjorde anspråk på i ringa grad »socialiserade» (Raffarin).((Detta hänvisar till att många anhöriga efter denna händelse aldrig trädde fram och erkände att det var deras (äldre) släktingar som hade dött, eftersom de ville slippa att betala begravningskonstnaderna. Ö.a.)) Men det är inte allt, termen anspelar på en stark homonymi med begreppen »kapitalistiskt samhälle», »samhällsförhållanden» osv. I det fallet blev de kvarliggande döda från värmeböljan extremt och fullkomligt socialiserade. En av de idéer som ger struktur åt de två häftena är kapitalets oförmåga att »socialisera» dem det härskar över. Genomgående i texten används termen »socialisering» på ett lättsinnigt, ytligt och tvetydigt sätt. Författarna spelar här på två register. I texten används ordet i betydelsen till vilken grad och i vilken utsträckning som en individ upprätthåller förhållanden till en grupp. Efter värmeböljan i Frankrike sommaren 2003 blev dödsfallen ingen gjorde anspråk på i ringa grad »socialiserade» (Raffarin).((Detta hänvisar till att många anhöriga efter denna händelse aldrig trädde fram och erkände att det var deras (äldre) släktingar som hade dött, eftersom de ville slippa att betala begravningskonstnaderna. Ö.a.)) Men det är inte allt, termen anspelar på en stark homonymi med begreppen »kapitalistiskt samhälle», »samhällsförhållanden» osv. I det fallet blev de kvarliggande döda från värmeböljan extremt och fullkomligt socialiserade.
  
-Vad vill man då i häftet säga med »oförmågan att socialisera»? Till att börja med rör det sig om »lönearbetets tillbakagång». Detta är felaktigt, men låt oss gå med på det. Låt oss erkänna lönearbetets tillbakagång; man kan inte för det bestämma fenomenet »oförmågan att socialisera» (och än mindre när det gäller prekaritet). Liksom med den ensamma döden i hettan är »den utstötta», den prekära, »bymilisen» och flyktingen fullkomligt socialiserade; de är kort och gott det kapitalistiska samhället. Författarna håller tveklöst med om detta senare påstående. Men varför använder de sig då av denna term och spelar på dess tvetydighet? Därför att det finns något som Dauvé och Nesic helt enkelt inte kan erkänna: att »den mänskliga essensen är helheten av dess samhälleliga förhållanden». »Kapitalets oförmåga att socialisera» har den oerhörda »fördelen» att inte lämna efter sig denna individ som även som »ickesocialiserad» icke desto mindre förblir en människa, precis som om taylorismen, arbetets kapitalistiska formalisering, skulle ha försummat dess »antropologiska» natur. Detta betyder för dem att revolutionen inte kommer att vara proletärernas självförvandling och ett skapande av omedelbart samhälleliga individer med utgångspunkt i deras situation som proletärer, utan snarare »individens» och den »mänskliga energins» frigörelse från dess kapitalistiska absorption.+Vad vill man då i häftet säga med »oförmågan att socialisera»? Till att börja med rör det sig om »lönearbetets tillbakagång». Detta är felaktigt, men låt oss gå med på det. Låt oss erkänna lönearbetets tillbakagång; man kan inte för det bestämma fenomenet »oförmågan att socialisera» (och än mindre när det gäller prekaritet). Liksom med den ensamma döden i hettan är »den utstötta», den prekära, »bymilisen» och flyktingen fullkomligt socialiserade; de är kort och gott det kapitalistiska samhället. Författarna håller tveklöst med om detta senare påstående. Men varför använder de sig då av denna term och spelar på dess tvetydighet? Därför att det finns något som Dauvé och Nesic helt enkelt inte kan erkänna: att det mänskliga väsendet är »totaliteten av de samhälleliga förhållandena». »Kapitalets oförmåga att socialisera» har den oerhörda »fördelen» att inte lämna efter sig denna individ som även som »ickesocialiserad» icke desto mindre förblir en människa, precis som om taylorismen, arbetets kapitalistiska formalisering, skulle ha försummat dess »antropologiska» natur. Detta betyder för dem att revolutionen inte kommer att vara proletärernas självförvandling och ett skapande av omedelbart samhälleliga individer med utgångspunkt i deras situation som proletärer, utan snarare »individens» och den »mänskliga energins» frigörelse från dess kapitalistiska absorption.
  
 //För Dauvé och Nesic är det »sociala bandet» något som kapitalismen kan producera eller inte producera:// det skulle »tidigare» ha funnits ett »socialt band» som inte finns där längre. Men vad är nu detta »sociala band» i verkligheten, om man är angelägen om att använda ett så vagt och sentimentalt begrepp? Det »sociala bandet» är alltid reproduktionen av det samhälleliga förhållande som är kapitalet. Det är alltid kapitalets självförutsättning såsom resultat av klassmotsättningen i så måtto som kapitalet alltid är den dominerande polen som säkrar och påtvingar reproduktionen. Om vi emellertid läser Dauvé och Nesic noggrant så är det det »sociala bandet» som tillåter kapitalreproduktionen. Allt vänds upp-och-ned och framträder precis så som det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig sin tillhörighet i samhället: en miljö som mer eller mindre erbjuder dem möjligheter och hinder i vägen för deras personliga mål. //För Dauvé och Nesic är det »sociala bandet» något som kapitalismen kan producera eller inte producera:// det skulle »tidigare» ha funnits ett »socialt band» som inte finns där längre. Men vad är nu detta »sociala band» i verkligheten, om man är angelägen om att använda ett så vagt och sentimentalt begrepp? Det »sociala bandet» är alltid reproduktionen av det samhälleliga förhållande som är kapitalet. Det är alltid kapitalets självförutsättning såsom resultat av klassmotsättningen i så måtto som kapitalet alltid är den dominerande polen som säkrar och påtvingar reproduktionen. Om vi emellertid läser Dauvé och Nesic noggrant så är det det »sociala bandet» som tillåter kapitalreproduktionen. Allt vänds upp-och-ned och framträder precis så som det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig sin tillhörighet i samhället: en miljö som mer eller mindre erbjuder dem möjligheter och hinder i vägen för deras personliga mål.