Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Föregående version.
Nästa version.
Föregående version.
sv:mycket-vaesen-foer-ingenting [2011/04/13 20:37]
titorelli
sv:mycket-vaesen-foer-ingenting [2015/04/12 21:08] (aktuell)
Rad 236: Rad 236:
 När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/​försäljningen av arbetskraften,​ det objektiverade arbetets absorption av det levande arbetet i den omedelbara produktionsprocessen där mervärdet bildas, mervärdets omvandling till tillskottskapital) är att förstå att kapitalets utveckling inte är förverkligandet av eller villkoret för den klassmotsättning som ställer proletariatet mot kapitalet; det här är denna motsättnings reella historia. Motsättningen ikläder sig inte olika former eftersom den inte är något annat än dessa olika former som är dynamiken i deras egen omvandling. De som eventuellt tar anstöt av detta och tror att det här betyder att kapitalet skulle utföra arbetet i vårt (de revolutionära proletärernas) ställe har inte begripit något av vad ett samhälleligt förhållande är. Allt detta implicerar även det historiska i kommunismens innehåll. Kommunismen är historisk i det att den //står i förhållande till// varje kampcykels omedelbara riktning. //När vi säger att revolutionen och kommunismen enbart kan vara omedelbar kommunisering så betyder inte det att kommunismen nu// till slut //​framställer sig som den alltid har varit eller som den alltid borde ha varit//. När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/​försäljningen av arbetskraften,​ det objektiverade arbetets absorption av det levande arbetet i den omedelbara produktionsprocessen där mervärdet bildas, mervärdets omvandling till tillskottskapital) är att förstå att kapitalets utveckling inte är förverkligandet av eller villkoret för den klassmotsättning som ställer proletariatet mot kapitalet; det här är denna motsättnings reella historia. Motsättningen ikläder sig inte olika former eftersom den inte är något annat än dessa olika former som är dynamiken i deras egen omvandling. De som eventuellt tar anstöt av detta och tror att det här betyder att kapitalet skulle utföra arbetet i vårt (de revolutionära proletärernas) ställe har inte begripit något av vad ett samhälleligt förhållande är. Allt detta implicerar även det historiska i kommunismens innehåll. Kommunismen är historisk i det att den //står i förhållande till// varje kampcykels omedelbara riktning. //När vi säger att revolutionen och kommunismen enbart kan vara omedelbar kommunisering så betyder inte det att kommunismen nu// till slut //​framställer sig som den alltid har varit eller som den alltid borde ha varit//.
  
-Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat ​förhindrats ​har man rätt att kräva att de för en gångs skull säger vad som gjorde att de slutade där de slutade istället för att säga att de slutade där de gjorde på grund av att de inte slutade där de skulle ha slutat. Skulle något ​annorlunda ​ha kunnat ​hänt? Vi vet inte och vi skiter faktiskt i det. Frågeställningen är meningslös. Det som inte hände lämnar tankens domäner och träder in i trons och religionens domän. Denna det möjligas ideologi ​betraktar ​det förflutna och säger att »det här kunde ha varit annorlunda» och den består alltid i att under den efterföljande perioden se det som blev möjligt under denna senare period som någonting lika möjligt under den föregående perioden under det att detta var nödvändigt. Ur denna substitution föds tron på det invarianta som den stabila kärna som skulle framträda i denna rörelse.+Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat ​förhindras ​har man rätt att kräva att de för en gångs skull säger vad som gjorde att de slutade där de slutade istället för att säga att de slutade där de gjorde på grund av att de inte slutade där de skulle ha slutat. Skulle något ​annat ha kunnat ​hända? Vi vet inte och vi skiter faktiskt i det. Frågeställningen är meningslös. Det som inte hände lämnar tankens domäner och träder in i trons och religionens domän. Denna det möjligas ideologi ​ser på det förflutna och säger att »det här kunde ha varit annorlunda» och den består alltid i att under den efterföljande perioden se det som blev möjligt under denna senare period som någonting lika möjligt under den föregående perioden under det att detta var nödvändigt. Ur denna substitution föds tron på det invarianta som den stabila kärna som skulle framträda i denna rörelse.
  
 Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den. Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den.