Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1164 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1168 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1171 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1172

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Föregående version.
Nästa version.
Föregående version.
sv:mycket-vaesen-foer-ingenting [2011/04/11 02:47]
titorelli
sv:mycket-vaesen-foer-ingenting [2015/04/12 21:08] (aktuell)
Rad 156: Rad 156:
 Det är kontroversiellt att i en given tidsperiod skilja mellan å ena sidan kamperna för dagskrav och å andra sidan revolutionen och kommunismen så som de bestäms under samma epok. Det är knappast trovärdigt att säga att arbetarna 1848 endast kämpade mot försämrade villkor, att upprorsmännen endast »reste sig för sin överlevnad» och att det i kampen inte lyste igenom något perspektiv på en omorganisering av samhället kring »arbetets organisering» och dess generalisering, det vill säga dess frigörelse. Det är knappast trovärdigt med hänsyn till det årets händelser och den politiska nivån hos den parisiska arbetarklassen. Det är kontroversiellt att i en given tidsperiod skilja mellan å ena sidan kamperna för dagskrav och å andra sidan revolutionen och kommunismen så som de bestäms under samma epok. Det är knappast trovärdigt att säga att arbetarna 1848 endast kämpade mot försämrade villkor, att upprorsmännen endast »reste sig för sin överlevnad» och att det i kampen inte lyste igenom något perspektiv på en omorganisering av samhället kring »arbetets organisering» och dess generalisering, det vill säga dess frigörelse. Det är knappast trovärdigt med hänsyn till det årets händelser och den politiska nivån hos den parisiska arbetarklassen.
  
-> Marche, en arbetare, formulerade det dekret, vari den just utsedda regeringen förpliktade sig att trygga arbetarnas existens genom arbete och att även skaffa arbete åt borgarna osv. Och då regeringen några dagar senare glömde sina löften och proletariatet tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de ville och ropade ut parollerna: //Organisering av arbetet! Ett särskilt arbetsdepartement!//.((Karl Marx, //Klasstriderna i Frankrike 1848–1850//, Gidlunds förlag, 1971. s. 71.))+> Marche, en arbetare, formulerade det dekret, vari den just utsedda regeringen förpliktade sig att trygga arbetarnas existens genom arbete och att även skaffa arbete åt borgarna osv. Och då regeringen några dagar senare glömde sina löften och proletariatet tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de ville och ropade ut parollerna: //Organisering av arbetet! Ett särskilt arbetsdepartement!//((Karl Marx, //Klasstriderna i Frankrike 1848–1850//, Gidlunds förlag, 1971. s. 71.))
  
 Att »resa sig för sin överlevnad» är ett uttryck som är lika innehållslöst 1848 som 2007. Varje uppror och till och med varje strejk, oavsett hur »anspråklös» den än må vara, existerar alltid under en specifik tidsperiod för motsättningen mellan proletariat och kapital. I så måtto har försvaret av ens fysiska överlevnad ett lika litet existensberättigande i sig självt som en »innerst inne» invariant kommunism. Att »resa sig för sin överlevnad» är ett uttryck som är lika innehållslöst 1848 som 2007. Varje uppror och till och med varje strejk, oavsett hur »anspråklös» den än må vara, existerar alltid under en specifik tidsperiod för motsättningen mellan proletariat och kapital. I så måtto har försvaret av ens fysiska överlevnad ett lika litet existensberättigande i sig självt som en »innerst inne» invariant kommunism.
Rad 236: Rad 236:
 När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/försäljningen av arbetskraften, det objektiverade arbetets absorption av det levande arbetet i den omedelbara produktionsprocessen där mervärdet bildas, mervärdets omvandling till tillskottskapital) är att förstå att kapitalets utveckling inte är förverkligandet av eller villkoret för den klassmotsättning som ställer proletariatet mot kapitalet; det här är denna motsättnings reella historia. Motsättningen ikläder sig inte olika former eftersom den inte är något annat än dessa olika former som är dynamiken i deras egen omvandling. De som eventuellt tar anstöt av detta och tror att det här betyder att kapitalet skulle utföra arbetet i vårt (de revolutionära proletärernas) ställe har inte begripit något av vad ett samhälleligt förhållande är. Allt detta implicerar även det historiska i kommunismens innehåll. Kommunismen är historisk i det att den //står i förhållande till// varje kampcykels omedelbara riktning. //När vi säger att revolutionen och kommunismen enbart kan vara omedelbar kommunisering så betyder inte det att kommunismen nu// till slut //framställer sig som den alltid har varit eller som den alltid borde ha varit//. När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/försäljningen av arbetskraften, det objektiverade arbetets absorption av det levande arbetet i den omedelbara produktionsprocessen där mervärdet bildas, mervärdets omvandling till tillskottskapital) är att förstå att kapitalets utveckling inte är förverkligandet av eller villkoret för den klassmotsättning som ställer proletariatet mot kapitalet; det här är denna motsättnings reella historia. Motsättningen ikläder sig inte olika former eftersom den inte är något annat än dessa olika former som är dynamiken i deras egen omvandling. De som eventuellt tar anstöt av detta och tror att det här betyder att kapitalet skulle utföra arbetet i vårt (de revolutionära proletärernas) ställe har inte begripit något av vad ett samhälleligt förhållande är. Allt detta implicerar även det historiska i kommunismens innehåll. Kommunismen är historisk i det att den //står i förhållande till// varje kampcykels omedelbara riktning. //När vi säger att revolutionen och kommunismen enbart kan vara omedelbar kommunisering så betyder inte det att kommunismen nu// till slut //framställer sig som den alltid har varit eller som den alltid borde ha varit//.
  
-Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat förhindrats har man rätt att kräva att de för en gångs skull säger vad som gjorde att de slutade där de slutade istället för att säga att de slutade där de gjorde på grund av att de inte slutade där de skulle ha slutat. Skulle något annorlunda ha kunnat hänt? Vi vet inte och vi skiter faktiskt i det. Frågeställningen är meningslös. Det som inte hände lämnar tankens domäner och träder in i trons och religionens domän. Denna det möjligas ideologi betraktar det förflutna och säger att »det här kunde ha varit annorlunda» och den består alltid i att under den efterföljande perioden se det som blev möjligt under denna senare period som någonting lika möjligt under den föregående perioden under det att detta var nödvändigt. Ur denna substitution föds tron på det invarianta som den stabila kärna som skulle framträda i denna rörelse.+Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat förhindras har man rätt att kräva att de för en gångs skull säger vad som gjorde att de slutade där de slutade istället för att säga att de slutade där de gjorde på grund av att de inte slutade där de skulle ha slutat. Skulle något annat ha kunnat hända? Vi vet inte och vi skiter faktiskt i det. Frågeställningen är meningslös. Det som inte hände lämnar tankens domäner och träder in i trons och religionens domän. Denna det möjligas ideologi ser på det förflutna och säger att »det här kunde ha varit annorlunda» och den består alltid i att under den efterföljande perioden se det som blev möjligt under denna senare period som någonting lika möjligt under den föregående perioden under det att detta var nödvändigt. Ur denna substitution föds tron på det invarianta som den stabila kärna som skulle framträda i denna rörelse.
  
 Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den. Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den.