Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
Both sides previous revision Föregående version. Nästa version. | Föregående version. | ||
sv:mycket-vaesen-foer-ingenting [2011/04/11 02:47] titorelli |
sv:mycket-vaesen-foer-ingenting [2015/04/12 21:08] (aktuell) |
||
---|---|---|---|
Rad 156: | Rad 156: | ||
Det är kontroversiellt att i en given tidsperiod skilja mellan å ena sidan kamperna för dagskrav och å andra sidan revolutionen och kommunismen så som de bestäms under samma epok. Det är knappast trovärdigt att säga att arbetarna 1848 endast kämpade mot försämrade villkor, att upprorsmännen endast »reste sig för sin överlevnad» och att det i kampen inte lyste igenom något perspektiv på en omorganisering av samhället kring »arbetets organisering» och dess generalisering, | Det är kontroversiellt att i en given tidsperiod skilja mellan å ena sidan kamperna för dagskrav och å andra sidan revolutionen och kommunismen så som de bestäms under samma epok. Det är knappast trovärdigt att säga att arbetarna 1848 endast kämpade mot försämrade villkor, att upprorsmännen endast »reste sig för sin överlevnad» och att det i kampen inte lyste igenom något perspektiv på en omorganisering av samhället kring »arbetets organisering» och dess generalisering, | ||
- | > Marche, en arbetare, formulerade det dekret, vari den just utsedda regeringen förpliktade sig att trygga arbetarnas existens genom arbete och att även skaffa arbete åt borgarna osv. Och då regeringen några dagar senare glömde sina löften och proletariatet tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de ville och ropade ut parollerna: // | + | > Marche, en arbetare, formulerade det dekret, vari den just utsedda regeringen förpliktade sig att trygga arbetarnas existens genom arbete och att även skaffa arbete åt borgarna osv. Och då regeringen några dagar senare glömde sina löften och proletariatet tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20 000 arbetare till Hôtel de ville och ropade ut parollerna: // |
Att »resa sig för sin överlevnad» är ett uttryck som är lika innehållslöst 1848 som 2007. Varje uppror och till och med varje strejk, oavsett hur »anspråklös» den än må vara, existerar alltid under en specifik tidsperiod för motsättningen mellan proletariat och kapital. I så måtto har försvaret av ens fysiska överlevnad ett lika litet existensberättigande i sig självt som en »innerst inne» invariant kommunism. | Att »resa sig för sin överlevnad» är ett uttryck som är lika innehållslöst 1848 som 2007. Varje uppror och till och med varje strejk, oavsett hur »anspråklös» den än må vara, existerar alltid under en specifik tidsperiod för motsättningen mellan proletariat och kapital. I så måtto har försvaret av ens fysiska överlevnad ett lika litet existensberättigande i sig självt som en »innerst inne» invariant kommunism. | ||
Rad 236: | Rad 236: | ||
När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/ | När vi definierar utsugningen som motsättningen mellan proletariat och kapital så bestämmer vi motsättningen som historia. Ackumulationens stadium är inte något yttre villkor för segrar och nederlag, ingen konjunktur. Ackumulationen ingår i bestämningen av proletariatet och dess motsättning till kapitalet. Proletariatet bestäms i totaliteten av utsugningens moment i den bemärkelsen att den implicerar dess reproduktion och producerar villkoren för den senare. Att definiera proletariatet i utsugningens tre moment (själva arbetskraftens och kapitalets möte och köpet/ | ||
- | Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat | + | Av dem som anser att 1948, 1917, 1968… slutade på ett sätt som hade kunnat |
Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den. | Om omstruktureringen av motsättningen mellan proletariat och kapital till stor del löser upp programmatismens motsättningar och begränsningar (och inte utan att arbetarkampen har bidragit därtill) så för det oss varken närmare en renodling av denna motsättning eller en renodling av kapitalet. Vad som skapar denna illusion är det faktum att det kapitalistiska produktionssättet alltid omstrukturerar sig i enlighet med vad det är och att det överskrider de begränsningar som har varit dess egna (dess egna värdeförmerings- och reproduktionsvillkor vid en given tidpunkt). Omstruktureringen är ett överskridande som även om det är oförutsebart (då det konstitueras under kampernas stormiga flöde) icke desto mindre ej kan göra intrång på vad kapitalet är. Så snart omstruktureringen har fullbordats framstår kapitalets tidigare karakteristika som tillfälliga och icke-nödvändiga i förhållande till kapitalets natur, även om de absolut inte var tillfälliga för den föregående perioden. Det är på detta sätt som tillblivelsen framstår som förutbestämd som en marsch mot renodling. Detta är den fälla i vilken alla ideologier går och eftersom de inte kan förstå historien bortom teleologin så väljer de att förtränga den. |