I lagerbranschen finns det enligt mina erfarenheter goda möjligheter att ta upp fajten, vinna delsegrar och på så sätt gå stärkta ur kampen. För oss har det varit en framgångsrik strategi med enkla, ”osynliga” och ofta spontana småkonflikter, där vi tar initiativ utan att förvarna arbetsköparna.
De jobb som erbjöds en efter 90-talets massarbetslöshet skilde sig en del från hur det hade sett ut innan. Nu var dom i mycket högre utsträckning mer tillfälliga, stressiga, underbemannade, lågavlönade, med uslare arbetsmiljö och med obekväma, oregelbundna arbetstider. Nu hade ju regeringen lyckats ”bekämpa” arbetslösheten som det så vackert hette. Man skulle vara tacksam för att man fick jobb. Dessutom hade många vid det här laget fått vänja sig vid en knaper arbetslöshetstillvaro på, eller till och med under, existensminimum. Otryggheten blev norm och en tydlig konsekvens av det var att färre valde att skaffa barn här i Sverige än på 200 år. Men samtidigt har våra kamper anpassats efter den nya situationen.
Själv hamnade jag i en godsterminal. Jag trivdes riktigt bra på grund av sammanhållningen, trots att det många gånger var tungt och stressigt. Det var till en början också ett händelserikt och varierande jobb, med lagom mycket ansvar. Lastning, lossning, lagring, sortering, packning, plockning, vägning, mätning, pappersarbete, kundkontakter, postgång och en del tillfälliga transporter. Allt på samma gång. Självkänslan växte när man blev erkänd av arbetskamraterna och med tiden började behärska arbetsuppgifterna.
Men det dröjde inte länge innan man insåg att pressen på oss ständigt ökade, trots ett redan maxat tempo. Jag upplevde det som att vi stod med våra ryggar mot ett stup, men att de ändå fortsatte att trycka på. Så fort vi lyckades få upp en vettig arbetsrutin så ökade godsmängden och nya arbetsuppgifter tillkom. Den allt ökande pressen mot oss stärkte vår sammanhållning och gruppkänsla ytterligare. Vi lärde oss jobba effektivare och blev superflexibla problemlösare. Men så här kunde det inte fortgå. En grundläggande förändring var nödvändig.
Först gick vi till chefen om och om igen och sa att vi behövde fler anställda. Vi pratade så klart för döva öron, även om vi fick visad ”förståelse”. Så småningom ledsnade vi såklart på det och bröt dialogen när vi insåg att ändå inget vettigt skulle komma från det hållet. Sedan kom avtalsrörelsen och chaufförerna skulle ut i strejk. Man hade stått tillbaka lönemässigt i flera år och dessutom var man förbannade på arbetsförhållandena och övertidsarbetet. Nävarna knöts och snacket gick om att eventuella strejkbrytare skulle passa sig.
Kanske kunde facket vara en lösning även på våra problem i terminalen? De flesta av oss var visstidsanställda, unga och invandrare som inte hade några erfarenheter av facklig kamp. Alla var inte ens medlemmar. Förutom fler folk så behövde vi fasta tjänster, inte minst för att över huvud taget kunna söka lägenhet i bostadsbristens tider. Därför följde vi intresserat utvecklingen av chaufförernas konflikt. Om de kunde få igenom sina krav genom facket så skulle vi också försöka hänga på, resonerade vi.
Men det blev aldrig någon strejk. Facket vek sig för en kompromiss med några fjuttiga procent och lyckades på så sätt ta död på den spirande kampandan. Det gick ett rykte om att det säkert var uppgjort på förhand bakom kulisserna. Att konfliktvarslet bara var att spel för gallerierna för att fackavgifterna skulle fortsätta strömma in. Bitterheten och passiviteten spred sig hos chaufförerna. Man hade förlorat både hoppet och initiativet genom att helt sätta sin tilltro till representanterna i fackets ledning.
Vad jag och mina jobbarkompisar nu en gång för alla fått bevisat för oss, var det vi egentligen hela tiden hade utgått ifrån. Nämligen att skulle det bli någonting gjort, så fick vi se till att göra det själva. Ingen annan skulle göra det åt oss. Vi var tvungna att lära oss hur vi kunde kräva och ta istället för att vädja och be.
Det hade tidigare varit lite snack om att vi i terminalen kanske skulle ta och kollektivt gå med i syndikalisterna. Men vårt intresse för fackföreningslinjen över huvud taget hade svalnat. Kanske uppfattade vi det trots allt som något utomstående, som en omväg. Vi fortsatte ändå att hålla garden högt – och det gick bättre än vad någon av oss kunnat föreställa sig. Det skulle inte dröja länge innan vi med enkla utomfackliga medel sopade hem våra krav. Vi lyckades fixa både fasta kontrakt och fler anställda!
Grunden till detta låg, som jag ser det, i vår sammanhållning och självständiga kontroll över den till synes oöverskådliga verksamheten. Vi såg efter eget huvud till att skaffa oss unik kunskap om hur arbetet skulle utföras. På så sätt gjorde vi oss oersättliga – en självbevarelsedrift som tillfälligt anställd.
Dagen när våra tillfälliga kontrakt skulle löpa ut närmade sig. Cheferna var tryggt förvissade om att vi skulle jobba kvar. Ingen hade ju sagt något annat… Men näst sista dan så börjar vi plötsligt fira att vi ska sluta. När cheferna får reda på det så håller de på att ramla baklänges. De försöker så klart att hålla masken, men alla förstår lägets allvar. De har inget val. Vår förhandlingsposition regerar. Vi får våra fasta tjänster. De jagar oss mer eller mindre för att vi ska sätta kråkor på kontrakten. Troligen hade vi kunnat passa på att få igenom ännu fler förbättringar när vi ändå hade dem på halstret, men det är lätt att vara efterklok.
Vi hade ju också insett att det inte gick att övertala ledningen om att vi var underbemannade. Då återstod i alla fall en sak – att övertyga några av dem i handling. Varje gång höjdarna från huvudkontoret var på besök så gick ryktet som en löpeld: ”slipsnissar i terminalen, slipsnissar i terminalen”. Varje gång slipsnissarna kom så möttes de av samma syn: ett gäng flitiga terminaljobbare som slet och stressade i ett djuriskt tempo, i skuggan av ett berg av inkommande gods som bara växte, och med ett band fyllt till bristningsgränsen.
Vi sysselsatte vi oss alltså med tidskrävande och jobbiga arbetsuppgifter i ”fel” ordning, för att undvika några synbara resultat. Vi jobbade energiskt men ineffektivt och bättrade på så sätt på det redan ohållbara godsflödet. Slipsnissarna utgick från vad de såg, och det var att vi var underbemannade – punkt slut. Våra egna chefer fick ge med sig, något som skulle visa sig vara början till deras fall… Vi hade jämnat ut oddsen.
Vårt självförtroende var på topp. Genom två viktiga delsegrar hade vi uppnått våra målsättningar och fått mersmak. Vad skulle vi göra härnäst? En sak var vi åtminstone säkra på – det skulle bli en tuff match.
För vidare läsning: se ”Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal” i riff-raff nr 3–4.