Proletariat och rikedom är motsatser. De bildar som sådana en helhet. De är båda gestaltningar av privategendomens värld. Det handlar om de bestämda ställningar de båda innehar i denna motsättning. Det räcker inte att förklara dem som två sidor av en helhet.
Privategendomen som privategendom, som rikedom, är tvungen att bihålla sig själv och därmed sin motsats, proletariatet. Det är den positiva sidan av motsatsen, den i sig själv tillfredställda privategendomen.
Proletariatet som proletariat är omvänt tvunget att upphäva [aufzuheben] sig själv och därmed den betingande motsats, som gör det till proletariat, privategendomen. Det är den negativa sidan av motsatsen, sitt orosmoment inom sig, den upplösta och upplösande privategendomen.
Ägarklassen och proletariatets klass representerar samma mänskliga självalienation. Men den förra klassen känner sig tillfreds och bekräftad i denna självalienation, känner alienationen som sin egna makt och besitter i den ett sken av mänsklig existens; den andra känner sig förnekad i alienationen, ser i den sin egen maktlöshet och sin omänskliga existens’ verklighet. Den är, för att använda ett uttryck från Hegel, i denna förtappelse förtappelsens uppror [Empörung], ett uppror i vilket den nödvändigtvis sätts i rörelse genom att dess mänskliga natur motsäges av dess livssituation, den öppenhjärtliga, definitiva, omfattande negationen av denna natur.
I denna motsats är alltså privategendomsinnehavaren den konservativa och proletären den destruktiva parten. Från den förra stammar aktionen att bevara, från den senare att förinta denna motsats.
Privategendomen driver förvisso sig själv i sin nationalekonomiska rörelse mot sin egen upplösning, men endast genom en av denna oavhängig, omedveten och mot dennas vilja försiggående, av sakens natur betingade utveckling, endast i det att den frambringar proletariatet som proletariat, som sitt andliga och fysiska eländes medvetna elende, som sin om sin avhumanisering medvetna och därmed sig själv upphävande avhumanisering. Proletariatet verkställer den dom som privategendomen genom frambringandet av proletariatet har utfäst på sig själv, som verkställer domen som lönarbetet har utfäst på sig själv, som den främmande rikedomen och det egna eländet har frambringat. När proletariatet segrar, så har det på intet sätt blivit till samhällets absoluta sida, det segrar endast genom att det upphäver sig själv och sin motsats. Därefter är proletariatet lika väl som sin betingande motsats, privategendomen, försvunnet.
När de socialistiska skriftställarna tillskriver proletariatet denna världshistoriska roll så görs det inte, som den kritiska kritiken vill tro, för att de ser proletärerna som gudar. Precis tvärtom. Då abstraktionen av hela mänskligheten, själva skenet av mänskligheten, är praktiskt fulländad i det utvecklade proletariatet, då hela dagens samhälles livsbetingelser, i sin omänskliga extrem, är sammanfattade i proletariatets livsbetingelser, då människan i det har förlorat sig själv, men samtidigt inte har vunnit blott den teoretiska medvetenheten om denna förlust, utan även omedelbart genom den inte längre ogillande, inte längre förskönande, absolut tvingande nöden – det praktiska uttrycket för nödvändigheten – tvingad till uppror mot denna omänsklighet, därför kan och måste proletariatet befria sig självt. Det kan emellertid inte befria sig självt utan att upphäva sina egna livsbetingelser. Det kan inte upphäva sina egna livsbetingelser utan att upphäva alla omänskliga livsbetingelser i dagens samhälle, som är sammanfattade i dess situation. Det genomlider inte förgäves arbetets hårda men härdande skola. Det handlar inte om vad den ena eller andra proletären eller ens hela proletariatet tillfälligtvis föreställer sig vara målet, det handlar om vad det är och vad det i enlighet med detta vara historiskt är tvingat att göra. Dess mål och dess historiska aktion är oåterkalleligt utstakat i dess livssituation liksom i hela dagens borgerliga samhälles organisation. Vi behöver inte här redogöra för att en stor del av det engelska och franska proletariatet redan är medvetet om sin historiska uppgift och ständigt arbetar med att utveckla denna medvetenhet till fullständig klarhet.