Kritiken av arbetet kan endast ha ett syfte och kan endast rättfärdiga sig själv om den konstruerar sitt objekt före det samhälleliga förhållandet, och på så sätt blir den rent spekulativ; omvänt om det är de historiskt bestämda samhälleliga förhållandena som den kritiserar så hamnar den i motsättning till sitt eget initiala moment för sin abstrakta formulering av objektet. Kritiken av arbetet skulle föredra arbetet som ett samhälleligt förhållande utanför alla samhälleliga förhållanden. Kritiken av arbetet är en återvändsgränd. För det första skapar den ett analysobjekt som är arbete i sig; för det andra vill den härleda de motsägelsefulla samhälleliga förhållanden i vilka människan utvecklas från analysen av denna verksamhet – som är en spekulativ abstraktion på det sätt det har presenterats. Detta antingen genom en motsägelsefull utveckling som finns inneboende i denna verksamhet, eller genom en oreducerbar egenskap hos alienationen som denna verksamhet till sin natur besitter. De specifika modulationerna för denna allmänna återvändsgränd hamnar tillsammans med all transformation av kritiken av det kapitalistiska samhället och av dess grundläggande samhälleliga förhållande, exploateringen, och blir en kritik av arbetet, en kritik av verksamheten.
Det ämne vi behandlar är därför en smula paradoxalt. Det handlar om att definiera arbetet för att säga att det inte är målet för en kritisk teori och detta har två orsaker: ”kritiken av arbetet” är en återvändsgränd; arbetets avskaffande sker inte via ”kritiken av arbetet”… Vår hållning är emellertid nödvändig, ty om arbetet inte är målet för en teoretisk kritik och om denna kritik inte leder till någonting, så kan inte den teoretiska kritiken istället gå in i återvändsgränden hos ideologierna om ”kritiken av arbetet”. Det är således som ett moment av kritiken av dessa ideologier som det är nödvändigt att kritisera arbetet som denna kritiks objekt och eftersom denna uppfattning om arbetet spelar en aktiv praktisk roll i formeringen av kamperna för de mest radikala strömningarna inom ”radikaldemokratismen”.
Begränsningen i all kritik av arbetet är att den placerar verksamheten som kritikens essens, när den måste förstås som samhälleliga förhållanden. Genom detta refererar alltid kritiken till det feuerbachska begreppet ”alienerat arbete” som utvecklades i De ekonomisk-filosofiska manuskripen 1844 (EFM). Grunden för begreppet ”alienerat arbete”, som baseras på en religionsmodell, är att det objekt som produceras av arbetaren framträder som objektiveringen av människans essens, som blivit främmande för henne. Vi kan endast använda begreppet ”alienerat arbete” om vi antar en mänsklig essens som ett artväsen som tappar bort sig och finner sig självt, som tappade bort sig självt endast för att återfinna sig självt igen. Som Marx säger i sitt eget korta förord till manuskripten finner han i Feuerbachs filosofi den positiva grunden för en fortsättning av kritiken av den politiska ekonomin för vilken han önskar finna den ”sanna motivering[en]”2. Denna grundval är å ena sidan människans artväsen, å andra sidan utgör alienationen den religiösa alienationens paradigm. Begreppet alienerat arbete är byggt på denna grund:
Vi har studerat akten för den praktiska mänskliga verksamhetens, dvs. arbetsalienation från tvenne sidor. 1) Arbetarens förhållande till arbetsprodukten… 2) Arbetets förhållande till produktionsakten inom arbetet… Vi skall nu göra en tredje begreppsbestämning av det alienerade arbetet, som bygger på de båda tidigare anförda. – Här följer definitionen av ”artväsen” (TC) – Människan är en artvarelse, inte bara därigenom, att hon praktiskt och teoretiskt gör arten (sin egen såväl som andra föremåls) till sitt objekt, utan också därigenom … att hon förhåller sig till sig själv som till ett universellt och alltså fritt väsen3.
Den politiska ekonomins kategorier, och först och främst privategendomen, kan därför härledas från det alienerade arbetet. Men dessa kategorier som ”uttrycker” det alienerade arbetet ”i sin realitet” är själva, som det samhälleliga förhållandets formuleringar, endast en manifestation för den människans självalienation som är den första principen, vilken ”i sanning” grundar den politiska ekonomins kategorier. Vår läsning av EFM determineras av kunskapen om hela Marx ouvre i sådan grad att vi har svårt att läsa vad som faktiskt står: det alienerade arbetet är grunden och principen för alla förhållanden mellan individer så som de förekommer i samhället. Den grundläggande, huvudsakliga rörelsen är människans självalienation vad gäller henne själv, allt det andra följer av detta: arbetaren, det alienerade arbetet (som tjänar till att ”materialisera” Feuerbachs självalienation), privategendomen etc. Utgångspunkten är människans självalienation som artväsen; hennes naturs självrörelse, definierad som genre, som intern universalitet vilken länkar samman individerna som en naturlig process (vilket kom att kritiseras i den sjätte Feuerbachtesen). Detta får två konsekvenser: omöjligheten i att göra en verklighet av historien, och länkat till det, den teleologiska frågan par excellence som löper genom texten utan att Marx ger oss något svar: ”hur kommer människan till att föryttra, alienera sitt arbete? Hur grundas denna alienation i den mänskliga utvecklingens väsen? Vi har redan kommit lösningen mycket närmare genom att vi omvandlat frågan om privategendomens ursprung till en fråga om det föryttrade arbetets förhållande till mänsklighetens utvecklingsgång. När man talar om privategendomen, så tror man att man har att göra med någonting utanför människan. När man talar om arbetet så har man omedelbart att göra med människan själv. Denna nya fråga innefattar redan lösningen”4. Ett svar som måste vara så uppenbart att Marx aldrig formulerar det då han ställer frågan.
Marx går bortom vad han kallar ”Nationalekonomin” vilken ”döljer alienationen i arbetets väsen genom att den icke betraktar det omedelbara förhållandet mellan arbetaren (arbetet) och produktionen”5. Det direkta förhållandet mellan arbetaren och produktionen som för honom är förlusten av hennes produkt, dess avrealisering blir ”alienerat arbete”, dvs. ”arbetets essentiella förhållande”. Alienationen skjuts in som arbetets essens, men som arbetets förhållande till den mänskliga essensen, eller bättre som den mänskliga essensens rörelse som arbete: ”arbetet är människans tillblivelse i alienationen”. ”Lösningen” på ”alienationens nödvändighet”6 finns i sista kapitlet i manuskriptet – att vi måste söka efter den i form av en ”realistisk” förståelse av negationen av den hegelska negationen. Alienationens nödvändighet är skapandet av villkoren för dess undanröjande – vi befinner oss alltjämt på teleologins domäner – något Marx gör upp räkningen med på ett fortfarande ambivalent sätt i Den tyska ideologin. Kritiken av arbetet i EFM är endast en kritik av den mänskliga essensens självalienation. All kritik av arbetet fungerar på detta sätt, i det att den startar med subjektets alienation för att härleda den ”samhälleliga inramningen” av denna alienation, även om de inte delar samma ”teoretiska tillvägagångssätt” som EFM. Om du plockar ut den mänskliga essensen som genre, som denna abstrakta universalitet vilken finns inneboende i individen och kopplar samman dem så har du den sjätte Feuerbachtesen och du har tagit bort legitimiteten hos denna kritik av arbetet som grund för all kritik av de historiska formerna för specifika samhälleliga motsättningar.
Låt oss inte blanda samman ”alienerat arbete” så som det fungerar i Parismanuskripten och arbetets alienation som vi finner i Grundrisse eller Kapitalet. I det första exemplet är det alienerade arbetet den mänskliga essensens självrörelse som artväsen; i det andra är det inte längre frågan om en mänsklig essens, utan om historiskt bestämda samhälleliga förhållanden i vilka arbetaren separeras delvis eller helt och hållet från hennes arbetes villkor, från hennes produkt och själva hennes verksamhet (småborgerlig produktion, på grund av utbytet av produkter, och därmed produktionen av dem som varor, är på samma sätt alienation av arbetet).
Om vi inte längre söker efter alienationens orsak, och mer precist exploateringen, i arbetets själva verksamhet (ett sökande som inte kan gå bortom en negativ antropologi som blir en positiv antropologi) så är det inte att säga att kritiken av de samhälleliga förhållandena inte inbegriper en kritik av arbetet eller att vi anser att arbetet är en verksamhet som är evig. Vi har inte en a priori-definition av arbete. Vi kommer att lägga fram den här delvis som en kritik av ”kritiken av arbetet”, förstått som en gräns för klasskampen i allmänhet vilken manifesteras i arbetets reella subsumtion under kapitalet (i de arbetslösa och prekära arbetarnas kamper så framstod det både som dess mest radikala uttryck och som dess begränsning), och delvis som avskaffandet och överskridandet av det kapitalistiska produktionssättet. Det är först på basis av denna dubbla kritik som vi kan förstå vad som är arbete och vad som är dess avskaffande, utan att vi oundvikligen faller tillbaka i ett perspektiv där kapitalismens motsägelsefulla samhälleliga förhållanden, klasskampen, avskaffandet av det kapitalistiska systemet, framstår som successiva utvecklingsformer för arbetets realisation av sig självt. Vad som är viktigt för en förståelse av exploateringen, dess kritik och avskaffande, är att det är de samhälleliga förhållandena som gör den mänskliga verksamheten till arbete – vad som är viktigt är därför avskaffandet av detta samhälleliga förhållande (separerandet av gemenskapen) och inte avskaffandet av arbetet självt, ett ting som inte har någon inneboende dynamik i sig självt överhuvudtaget. Emellertid, för att inte vara alltför allvarlig med läsaren, betänker vi en liten ”definition”, istället för den provisoriska moralen (även om detta är emot våra principer). Med avskaffandet av det kapitalistiska produktionssättet och därför lönarbetet som är dess grundläggande samhälleliga förhållande framstår det som att produktionsförhållandena mellan individer inte längre är underordnade, förmedlade av, människans verksamhet som objektivt vara (förmedling mellan individuell och samhällelig verksamhet), som i och med det är förhållandets härskare och objekt. Arbete är mänsklig verksamhet som objektivt vara i separationen av den individuella och samhälleliga verksamheten och som i och med det blir dess samhälleliga värdes substans. Denna separation har inte sig själv som produkt (inte att lämna arbetet, inte heller generell verksamhet, inte människans essens, inte artväsen osv.) med förbehåll för att vilja producera det som är ”historia”. … Med avskaffandet av kapitalismen så är det människan själv, den fria utvecklingen av hennes individualitet, som blir målet, medlen, objektet för denna objektiva verksamhet.
1. Hela artikeln finns på franska i Théorie communiste nr 17, 2001, s. 93–108. Vårt urval är från s. 93–96. Samma urval publicerades som en del i polemiken mellan Aufheben och Théorie communiste i Aufheben nr 12, 2004. Red. anm.
2. Se Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1978, s. 148, korr. På tyska: wahre Begründung. TC skriver: ”fondement en raison” (på engelska: basis in reason). Övers. anm.
3. A.a., s. 184f.
4. A.a., s. 190
5. A.a., s. 183. TC inleder meningen med: ”the strange discourse of political economy”. Övers. anm.
6. Under denna titel formulerar Marx de tidigare frågorna.