| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
meeting:tre_teser_om_kommuniseringen [Y-m-dH:i]
titorelli |
meeting:tre_teser_om_kommuniseringen [Y-m-dH:i] (current)
titorelli Lite korrektur här och där. Behöver trots god språklig kvalitet gås igenom mot franskan eftersom det finns flera felöversättningar av ord. |
| Kommuniseringen är alltså först och främst ett begrepp som konkretiserar en vision om revolutionen, som mycket riktigt är radikalt kritisk mot varje uppfattning som menar att kampers konvergens, skapandet av en annan värld inom denna eller konstruktionen av ett proletärt fort inom kapitalet skulle vara vägarna till kommunismen. Med utgångspunkt i denna hårda kritik riskerar detta begrepp emellertid att verka alltför abstrakt och med knappt någon koppling till klasskampens nuvarande tillstånd. Denna kritik går så långt att varje revolt kritiseras (Chiapas, antiglobaliseringsrörelsen, det svarta blocket osv.) att man inte längre kan se var den samhälleliga förändringen uppkommer. | Kommuniseringen är alltså först och främst ett begrepp som konkretiserar en vision om revolutionen, som mycket riktigt är radikalt kritisk mot varje uppfattning som menar att kampers konvergens, skapandet av en annan värld inom denna eller konstruktionen av ett proletärt fort inom kapitalet skulle vara vägarna till kommunismen. Med utgångspunkt i denna hårda kritik riskerar detta begrepp emellertid att verka alltför abstrakt och med knappt någon koppling till klasskampens nuvarande tillstånd. Denna kritik går så långt att varje revolt kritiseras (Chiapas, antiglobaliseringsrörelsen, det svarta blocket osv.) att man inte längre kan se var den samhälleliga förändringen uppkommer. |
| |
| För ett sådant begrepp riskerar att inte lösa någonting om man, i en viss bemärkelse, stannar vid tröskeln. Den principiella klippbranten kommer sig av att en gång för alla förstå kommuniseringen som revolutionens nuvarande problem och därefter inte ha något mer att säga; detta är grunden i angreppssättet hos författaren av //Peut-on vraiment parler de »courant communisateur?»//, som skrevs som svar på »Inbjudan». Mänskligheten ställer endast sådana problem som den kan lösa: kommuniseringen är revolutionens problem, inte nutidens. Hur kan man emellertid nöja sig med att lägga undan frågan om man verkligen letar efter en förståelse av hur vi går från de nuvarande kamperna till kommunismen? Kommuniseringen är det som gör kommunismen tänkbar eftersom den gör dess produktion till en //process// (utan att etablera en övergångsperiod) och en //verksamhet// (utan att etablera en förtrupp). | För ett sådant begrepp riskerar att inte lösa någonting om man, i en viss bemärkelse, stannar vid tröskeln. Den principiella klippbranten kommer sig av att en gång för alla förstå kommuniseringen som revolutionens nuvarande problem och därefter inte ha något mer att säga; detta är grunden i angreppssättet hos författaren av //Peut-on vraiment parler de »courant communisateur?»// (›Kan man verkligen tala om en »kommuniseringsströmning?›), som skrevs som svar på »Inbjudan». Mänskligheten ställer endast sådana problem som den kan lösa: kommuniseringen är revolutionens problem, inte nutidens. Hur kan man emellertid nöja sig med att lägga undan frågan om man verkligen letar efter en förståelse av hur vi går från de nuvarande kamperna till kommunismen? Kommuniseringen är det som gör kommunismen tänkbar eftersom den gör dess produktion till en //process// (utan att etablera en övergångsperiod) och en //verksamhet// (utan att etablera en förtrupp). |
| |
| Om man således framställer kommuniseringens problematik som central är det nödvändigt att kunna säga något om den. Detta något vilar oundvikligen på den nuvarande klasskampens grund (om inte, vad vilar det på?) eller på det som klasskampen varit fram tills nu, med alla återvändsgränder, motsättningar och även dess marginella lager av »abstraktörer av den nuvarande klasskampens dynamik». | Om man således framställer kommuniseringens problematik som central är det nödvändigt att kunna säga något om den. Detta något vilar oundvikligen på den nuvarande klasskampens grund (om inte, vad vilar det på?) eller på det som klasskampen varit fram tills nu, med alla återvändsgränder, motsättningar och även dess marginella lager av »abstraktörer av den nuvarande klasskampens dynamik». |
| ===== Tredje tesen: att framställa grunden för en kommuniseringsrörelse är en teoretisk och praktisk uppgift ===== | ===== Tredje tesen: att framställa grunden för en kommuniseringsrörelse är en teoretisk och praktisk uppgift ===== |
| |
| Kommuniseringsdebattens huvudsyfte består i att omformulera den gamla frågan för att kunna bekräfta validiteten i ståndpunkten samtidigt som man kritiserar alternativet. Det är således frågan om att skapa en kommuniseringsströmning [//mouvement de communisateurs//] inom den yta som ställer kommuniseringsfrågan i klasskampen. Det som är specifikt för den nuvarande perioden är att ickebekräftelsen av den proletära identiteten åter ger liv åt denna yta, samtidigt som den rör sig bort från de programmatiska perspektiven på samhällelig förändring. | Kommuniseringsdebattens huvudsyfte består i att omformulera den gamla frågan för att kunna bekräfta validiteten i ståndpunkten samtidigt som man kritiserar alternativet. Det är således frågan om att skapa en kommuniseringsrörelse inom den yta som ställer kommuniseringsfrågan i klasskampen. Det som är specifikt för den nuvarande perioden är att ickebekräftelsen av den proletära identiteten åter ger liv åt denna yta, samtidigt som den rör sig bort från de programmatiska perspektiven på samhällsförändring. |
| |
| Idealet är att denna kommuniseringsströmning, som en gång konstituerats, delvis kan ses integrerad i klasskampen. Den är ett element av klasskampen, ett element bland andra som vare sig är längre fram eller längre bak än dessa. Dess singularitet ligger i dess kapacitet att begreppsliggöra kommuniseringen och att fråga sig vad den kan innebära, även om man vet att den endast kan nå sitt slut genom att bli en kraftfull verklighet. Kommuniseringsströmningen är alltså i en viss bemärkelse kommunismens kapacitet att produceras och den vet att den endast är detta. | Idealet är att denna kommuniseringsrörelse, då den en gång konstituerats, delvis kan ses integrerad i klasskampen. Den är ett element av klasskampen, ett element bland andra som vare sig är längre fram eller längre bak än dessa. Dess singularitet ligger i dess kapacitet att begreppsliggöra kommuniseringen och att fråga sig vad den kan innebära, även om man vet att den endast kan nå sitt slut genom att bli en kraftfull verklighet. Kommuniseringsrörelsen är alltså i en viss bemärkelse kommunismens kapacitet att produceras och den vet att den endast är detta. |
| |
| Således karakteriseras den konstituerade kommuniseringsströmningen av följande: | Således karakteriseras den konstituerade kommuniseringsrörelsen av följande: |
| * Den kommuniserande rörelsens praktiker ger näring åt teorin om kommuniseringen i efterhand och ger den orientering, eller man kan säga att teorin om kommunisering inte är något annat än den kommuniserande rörelsens reflexiva återvändo till sig själv. | * Kommuniseringsrörelsens praktiker ger näring åt kommuniseringsteorin i efterhand och ger den orientering, eller man kan säga att kommuniseringsteorin inte är något annat än kommuniseringsrörelsens reflexiva återvändo till sig själv. |
| * Dessa praktiker är resultatet av behovet av omedelbar kommunism, det vill säga utan förmedling men även odifferentierat, så som det känns i det kommuniserande utrymmet och som alltför ofta uttöms i alternativets återvändsgränd. | * Dessa praktiker är resultatet av behovet av omedelbar kommunism, det vill säga utan förmedling men även inte uppskjuten, så som det känns i det kommuniserande utrymmet och som alltför ofta uttöms i alternativets återvändsgränd. |
| * Till slut har dessa praktiker ett resultat. De kamper där den kommuniserande rörelsens proletärer deltar och i de kamper som dess praktiker och funktionssätt uppkommer är inte tänkbara som kamper där kommuniserande praktiker är frånvarande eller embryonala. För även om dessa kamper har en annan natur och inte är förmögna att av sig själva provocera fram eller accelerera revolutionen, är det vare sig mer eller mindre mottagliga för att provocera fram sitt eget överskridande än någon annan kamp. | * Till slut har dessa praktiker ett resultat. De kamper där den kommuniserande rörelsens proletärer deltar och i de kamper som dess praktiker och funktionssätt uppkommer är inte tänkbara som kamper där kommuniserande praktiker är frånvarande eller embryonala. För även om dessa kamper har en annan natur och inte är förmögna att av sig själva provocera fram eller accelerera revolutionen, är de vare sig mer eller mindre mottagliga för att provocera fram sitt eget överskridande än någon annan kamp. |
| |
| Dessa tre aspekter beskriver teoretiskt, existentiellt och effektivt kommuniseringsströmningen i den gemensamma gången för nuvarande kamper. Däremot förstås vikten av kommuniseringsströmningens etablering också i sin roll under den revolutionära perioden. | Dessa tre aspekter beskriver teoretiskt, existentiellt och effektivt kommuniseringsrörelsen i den gemensamma gången för nuvarande kamper. Däremot förstås vikten av kommuniseringsrörelsens etablering också i sin roll under den revolutionära perioden. |
| |
| Revolutionen är det ögonblick då de allmänna betingelserna för det kapitalistiska herraväldet ifrågasätts. Kapitalismens samhälleliga förhållande bryts ner och ett annat förhållande kan ta dess plats. Men vilket förhållande tar dess plats? Produktionen av kommunism är inget automatiskt ens under en sådan period: kommunismen är ett //producerat// överskridande och således är denna produktion en medveten och frivillig verksamhet. | Revolutionen är det ögonblick då de allmänna betingelserna för det kapitalistiska herraväldet ifrågasätts. Kapitalismens samhälleliga förhållande bryts ner och ett annat förhållande kan ta dess plats. Men vilket förhållande tar dess plats? Produktionen av kommunism är inget automatiskt ens under en sådan period: kommunismen är ett //producerat// överskridande och således är denna produktion en medveten och frivillig verksamhet. |
| |
| Sålunda är frågan: Varför kommunism? I ett sådant revolutionärt ögonblick är de möjligheter som proletariatet erbjuds många. Vissa innebär produktionen av kommunism, medan andra innebär kapitalets återupprättande. Existensen av en rörelse som ställer frågan om kommuniseringen och försöker besvara den, såsom den alltid gjort, genom praktik((En »teoretisk» praktik, som försöker vara svaret på den teoretiska frågan om kommunisering.)) spelar alltså en viktig, till och med avgörande roll. Inte på så vis att kommuniseringsströmningens svar eller försök till svar ger en modell eller exempel till kommuniseringen vid revolutionsögonblicket -- snarare tvärtom. Det är tillåtet att tänka sig att den grundläggande förändringen av de omständigheter som kommer att ställa frågan -- i hela proletariatet och inte i en av dess utkanter, vid en grundläggande kris för kapitalet och inte under dess normala herravälde -- föder svar som är fullkomligt annorlunda, kanske till och med otänkbara, i jämförelse med kommuniseringsströmningens tidigare rörelse. Däremot har kommuniseringsströmningen den dygden att ställa frågan om kommuniseringen såsom medel och mål för proletärernas kamp och således att göra kommunismen till en möjlig utgång och kanske till och med den enda möjligheten för ifrågasättandet av kapitalet. //Kommuniseringsströmningen kommer att ge revolutionen kommuniseringens problematik.// Denna problematik kan endast erbjudas av en teori som på samma gång är experimentation. | Frågan är alltså: Varför kommunism? I ett sådant revolutionärt ögonblick är de möjligheter som proletariatet erbjuds många. Vissa innebär produktionen av kommunism, medan andra innebär kapitalets återupprättande. Existensen av en rörelse som ställer frågan om kommuniseringen och försöker besvara den, såsom den alltid gjort, genom praktik((En »teoretisk» praktik, som försöker vara svaret på den teoretiska frågan om kommunisering.)) spelar alltså en viktig, till och med avgörande roll. Inte på så vis att kommuniseringsrörelsens svar eller försök till svar ger en modell eller exempel till kommuniseringen vid revolutionsögonblicket -- snarare tvärtom. Det är tillåtet att tänka sig att den grundläggande förändringen av de omständigheter som kommer att ställa frågan -- i hela proletariatet och inte i en av dess utkanter, vid en grundläggande kris för kapitalet och inte under dess normala herravälde -- föder svar som är fullkomligt annorlunda, kanske till och med otänkbara, i jämförelse med kommuniseringsrörelsens tidigare rörelse. Däremot har kommuniseringsrörelsen den dygden att ställa frågan om kommuniseringen såsom medel och mål för proletärernas kamp och således att göra kommunismen till en möjlig utgång och kanske till och med den enda möjligheten för ifrågasättandet av kapitalet. //Kommuniseringsrörelsen kommer att ge revolutionen kommuniseringens problematik.// Denna problematik kan endast erbjudas av en teori som på samma gång är experimentation. |
| |
| Här ska man inte sammanblanda det som här kallas för »kommuniseringsproblematikens spridning» med ett ospecificerat »medvetandegörande», som kommuniseringsströmningen möjliggör vid revolutionsögonblicket. Det ska erkännas att detta ögonblick innebär att allt som ditintills verkat fläckfritt öppet bryts ner. Därmed kan man inte skapa någon uppenbarelse där sanningen som genom ett slag tränger sig på som en självklarhet… »Medvetandet» är stort och överträffar vida ögonblickets verkligheter, särskilt under kapitalistiskt herravälde. Alla känner till idén om kommunism. Vissa fruktar den, andra hoppas på den, men majoriteten är likgiltig inför den och förstår den som en dröm. Revolutionen och kommunismen har inte behov av att spridas som kunskap. Det som övertygar är aldrig idéer för sig själva, utan praktiker. Det ska erkännas att ingen praktik existerar utan en reflexiv återvändo till sig själv. (Man gör ingenting utan att tänka och man har alltid en tolkning av vad man gör.) Det finns gott om idéer som kan övertyga, men vi söker effektiva idéer, som kan ha en praktisk förlängning och som själva är förlängningen av en praktik. | Här ska man inte sammanblanda det som här kallas för »kommuniseringsproblematikens spridning» med ett ospecificerat »medvetandegörande», som kommuniseringsrörelsen möjliggör vid revolutionsögonblicket. Det ska erkännas att detta ögonblick innebär att allt som ditintills verkat fläckfritt öppet bryts ner. Därmed kan man inte skapa någon uppenbarelse där sanningen som genom ett slag tränger sig på som en självklarhet… »Medvetandet» är stort och överträffar vida ögonblickets verkligheter, särskilt under kapitalistiskt herravälde. Alla känner till idén om kommunism. Vissa fruktar den, andra hoppas på den, men majoriteten är likgiltig inför den och förstår den som en dröm. Revolutionen och kommunismen har inte behov av att spridas som kunskap. Det som övertygar är aldrig idéer för sig själva, utan praktiker. Det ska erkännas att ingen praktik existerar utan en reflexiv återvändo till sig själv. (Man gör ingenting utan att tänka och man har alltid en tolkning av vad man gör.) Det finns gott om idéer som kan övertyga, men vi söker effektiva idéer, som kan ha en praktisk förlängning och som själva är förlängningen av en praktik. |
| |
| ===== Nota bene: avobjektivering, avsubjektivering, avantgarde ===== | ===== Nota bene: avobjektivering, avsubjektivering, avantgarde ===== |
| Kapitalets kris är en kris för det samhälleliga förhållande som uppträder i ekonomisk form. Precis som utmärkta teoretiker har sagt så är objektiveringen en kapitalprocess. Det är alltså normalt att denna kris till en början framträder i den objektiva form som är kapitalet självt, det vill säga i formen av en ekonomisk kris, men självklart är det inte ekonomin som sådan som är i kris; det är det som grundar kapitalismen, det vill säga det kapitalistiska samhälleliga förhållandet, som är i kris. När denna kris är tillräckligt djup blir processen till avobjektivering och krisen är inte endast ekonomisk utan det kapitalistiska herraväldets kris, som ifrågasätts av proletärerna: det är detta som leder till revolutionen. | Kapitalets kris är en kris för det samhälleliga förhållande som uppträder i ekonomisk form. Precis som utmärkta teoretiker har sagt så är objektiveringen en kapitalprocess. Det är alltså normalt att denna kris till en början framträder i den objektiva form som är kapitalet självt, det vill säga i formen av en ekonomisk kris, men självklart är det inte ekonomin som sådan som är i kris; det är det som grundar kapitalismen, det vill säga det kapitalistiska samhälleliga förhållandet, som är i kris. När denna kris är tillräckligt djup blir processen till avobjektivering och krisen är inte endast ekonomisk utan det kapitalistiska herraväldets kris, som ifrågasätts av proletärerna: det är detta som leder till revolutionen. |
| |
| Komplementärt så är också revolutionen en avsubjektiveringsprocess. Eftersom det samhälleliga förhållandet objektiveras i ekonomins järnlagar, så blir det subjektivt att hävda att det är möjligt att leva utan kapitalistiskt herravälde. Även kommuniseringsströmningen är i den kapitalistiska världen subjektiv. När denna praktik generaliseras innebär detta också dess avsubjektivering, eftersom den inte längre är ett alternativ för vissa individer i proletariatets utkanter, utan den globala klasspraktiken. | Komplementärt så är också revolutionen en avsubjektiveringsprocess. Eftersom det samhälleliga förhållandet objektiveras i ekonomins järnlagar, så blir det subjektivt att hävda att det är möjligt att leva utan kapitalistiskt herravälde. Även kommuniseringsrörelsen är i den kapitalistiska världen subjektiv. När denna praktik generaliseras innebär detta också dess avsubjektivering, eftersom den inte längre är ett alternativ för vissa individer i proletariatets utkanter, utan den globala klasspraktiken. |
| |
| Det är sant att för kommuniseringsströmningens subjektivitet framträder revolutionen som ett moment av krisen som är än mer objektiv eftersom det är utom räckhåll för dess medlemmars vilja att kunna starta denna. Revolutionen framträder definitivt som något externt, som något att vänta på, eftersom det inte är i dessa medlemmars makt att provocera fram den. | Det är sant att för kommuniseringsrörelsens subjektivitet framträder revolutionen som ett moment av krisen som är än mer objektiv eftersom det är utom räckhåll för dess medlemmars vilja att kunna starta denna. Revolutionen framträder definitivt som något externt, som något att vänta på, eftersom det inte är i dessa medlemmars makt att provocera fram den. |
| |
| För proletariatet i allmänhet är revolutionen även avsubjektivering eftersom det kommer att upphöra vad det varit fram tills dess -- ett proletariat. Men ordet »avsubjektivering» rör även andra verkligheter: kommuniseringsströmningen uttrycker något specifikt i klasskampen och för denna rörelse framträder alltså avsubjektiveringen som övergivandet av denna specificitet i proletariatet. För proletariatet i sin helhet innebär avsubjektiveringen att man agerar som historiens sista subjekt; proletariatet avskaffar sig självt genom att avskaffa klasserna. Det är därmed av yttersta vikt att betona att den partikulära subjektiviteten hos kommuiseringsströmningen inte innebär ett partikulärt revolutionssubjekt. | För proletariatet i allmänhet är revolutionen även avsubjektivering eftersom det kommer att upphöra vad det varit fram tills dess -- ett proletariat. Men ordet »avsubjektivering» rör även andra verkligheter: kommuniseringsrörelsen bejakar något specifikt i klasskampen och för denna rörelse framträder alltså avsubjektiveringen som övergivandet av denna specificitet i proletariatet. För proletariatet i sin helhet innebär avsubjektiveringen att man agerar som historiens sista subjekt; proletariatet avskaffar sig självt genom att avskaffa klasserna. Det är därmed av yttersta vikt att betona att den särskilda subjektiviteten hos kommuiseringsströmningen inte innebär ett speciellt revolutionssubjekt. |