Warning: Undefined array key "ns" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php on line 47 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/auth.php on line 431 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/actions.php on line 38 Balkankriget - riff-raff
Admin Warning: Undefined array key "REMOTE_USER" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/lib/tpl/old_sic/my_tpl_helper.php on line 77
Warning: Undefined array key "classification" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/lib/tpl/old_sic/my_tpl_helper.php on line 156
Warning: Undefined array key "language" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/lib/tpl/old_sic/my_tpl_helper.php on line 129

Balkankriget

:: Amadeo Bordiga

Även om vi ännu inte kan förutsäga de historiska konsekvenserna av slakten så kan vi samtidigt som den går mot sitt slut åtminstone undersöka den någorlunda objektivt utifrån en socialistisk ståndpunkt.

Det sägs att folken på Balkan kämpar för civilisationens, frihetens och folkens självständighets sak; det är accepterat som en oomtvistlig dogm att Turkiets försvinnande från den europeiska kartan skulle vara en säker grund för östlig ekonomisk och social utveckling, och att den som sådan måste välkomnas av socialisterna. Framför ögonen på ett överraskat Europa tog sig de fyra småstaterna för den fina gesten att anta den historiska fysionomin av ett korståg och en revolution på samma gång. Det hänförde kristna och republikaner, nationalister och socialister, vilka tävlade om att applådera kriget.

Men floderna av blod och eld som vällde fram ur de länder som ödelagts av ett av de mest mordiska av de dokumenterade krigen, samtidigt som upprymdheten hos nationalisternas och massmordets teoretiker enbart får oss att svära, tjänar för oss som en varning inför framtiden.

* * *

Här har det historiska problemet ställts inför oss med hela sin tyngd: vilket ställningstagande måste socialister göra till så kallade »självständighetskrig» som aspirerar till förtryckta nationaliteters frigörelse från det utländska oket?

Några skulle säga: eftersom historien lär oss att nationell frihet är en förutsättning för den kapitalistiska bourgeoisiens utveckling, och som konsekvens härav klasskampens utveckling, vilken leder till socialism, måste socialister se gillande på självständighetskrig.

Vi ska diskutera denna slutsats, vilken nästan är en solipsism, med den väldigt anspråkslösa avsikten att skaka grundvalarna till en alltför vanligt accepterad fördom.

Allra först är antagandet att bourgeoisien kräver »nationell frihet» för sin utveckling inte helt riktigt. Bourgeoisien behöver endast dra undan staten från de feodala oligarkerna och inrätta en demokratisk, politisk regering. För detta mål är ett samarbete från massorna nödvändigt: bourgeoisien försöker göra denna kamp folklig genom att fylla den med ett patriotiskt innehåll i de fall där aristokratin tillhör en icke inhemsk nation eller ras.

Så till exempel i Italien och Tyskland där bourgeoisiens kamp om makten, som en utomnationell fråga, avgjordes med krigen 1859 och 1866. I Frankrike däremot hade kampen mellan aristokratin och bourgeoisien haft en revolutionär karaktär, och en grundläggande skepnad av inbördeskrig. Låt det vara förstått att dessa exempel har ett relativt värde eftersom historiska fakta inte så enkelt låter sig klassificeras och katalogiseras.

Dessutom är de alltid väl lämpade för oligarkiska kapitalistiska gruppers intressen i enlighet med deras behov av ekonomisk utveckling, eftersom ras- och nationalitetsbegrepp är så historiskt och geografiskt elastiska. Först i efterhand kan en skenhelig historia rekonstruera fantastiska, sentimentala motiv och skapa den patriotiska och nationella traditionen som så väl tjänar den klipska bourgeoisien som en medicin mot klasskampen.

Men Partiet som representerar arbetarklassen måste titta lite närmare på problemet. Irredentismen1) ser vi inte på som något mer än ett skickligt reaktionärt påhitt. Den kan inte berättigas utifrån synpunkten – vi ska nu undersöka den på nytt – att bourgeoisien måste fullfölja sin utveckling etc. Nice och Trieste är mer industrialiserade än mycket av Italien.2)

* * *

Vi gör här inte någon jämförelse med Balkanregionen. Vi accepterar som ett faktum att Bulgarien, Serbien etc. är mer civiliserade än Turkiet. Finns det på denna grundval kanske någon sorts rätt till väpnad erövring av territorier underlydande den mindre civiliserade staten?

Vi tar inte upp frågan om huruvida kriget är rätt eller orätt under dessa omständigheter; historien rättfärdigas inte, den är iakttas blott. Vi diskuterar endast den ståndpunkt som ett revolutionärt klassparti måste ha i dessa konflikter.

Måste partiet stödja kriget för att påskynda bourgeoisiens utveckling i ett land som fortfarande är feodalt?

Vårt svar är nej, och vi applåderar den heroiska inställningen hos de serbiska och bulgariska kamrater som motsätter sig kriget.

Faktum är att detta är det första skälet: kriget skulle möjligen vara fördelaktigt för det mer avancerade folket, men det omvända är också möjligt, vilket leder till motsatt resultat. Detta skäl är också i linje med teorin hos de krigshetsande socialisterna av Bussikatityp. Enbart denna osäkerhet borde räcka för att vända varje sann framstegsman emot den väpnade konflikten, förutsatt att de inte fortfarande tror på Gud. Men med demokratin, lite tid och… cement [colla] sjunker man också så lågt.3)

Om lösningen på konflikten å andra sidan skulle bli sådan att den gav större frihet till folken i de erövrade territorierna så bevisas ingalunda att ett mer fördelaktigt läge skulle ha vunnits för socialismens framåtskridande i och med

  1. den ökade prestigen hos den dynastiska, militära och ibland prästliga oligarkierna (i de nationer som utkämpade kriget)
  2. den intensifierade nationalismen och patriotismen som fördröjer proletariatets organisering till ett internationalistiskt klassparti
  3. det stegrade rashatet i det besegrade landet samt viljan till hämnd på den ras som en gång var härskande och nu förtryckt, förutsatt att den inte fullständigt har omintetgjorts
  4. den väldigt allvarliga realiteten av en degenerering av raserna efter att friska män decimerats av kriget; avfolkningen till följd av massakrer, sjukdomar, hunger etc.; samt den kolossala förstörelsen av rikedom, med efterföljande ekonomisk kris och det omöjliga i att utveckla en industri och ett jordbruk på grund av brist på kapital och arbetskraft.

Därför är föreställningen att krig stegrar den kommande socialistiska revolutionen en vulgär fördom. Socialismen måste motsätta sig alla krig, undvika den kverulerande distinktionen mellan erövringskrig och självständighetskrig.

Det återstår en sentimental invändning att undanskaffa: men då vill ni förlänga det förefintliga tillståndet, och det turkiska förtrycket av de kristna? Detta är emellertid reaktionärernas socialism!

* * *

I allmänhet ska man inte diskutera historia på grundval av sentimentala fördomar. Vi svarar i alla fall med några överväganden. Ondskor botas genom att avlägsna deras orsaker. Nu är det en överdrift att säga att orsaken till oroligheterna på Balkan kommer av det turkiska styret. Det finns så många andra orsaker – ambitionen hos de främsta av de avskyvärda gamla staterna, vilka alltid har slängt på mer bränsle på rashatets eldar. Interventionen av det civiliserade Europa som har spytt ut tiggarmunkar, präster och skruppellösa profitörer där nere och föranlett den muslimska reaktionen. Men orsaken är rashatet som inte kan elimineras med hjälp av krig. Precis som bulgarerna och grekerna har tonat ner sin ömsesidiga antipati för varandra så lyckades de nå en allmän Balkanöverenskommelse. Kan man hävda att den turkiska oligarkin var en större motståndare till detta avtal än de ärelystna oligarkerna i de fyra småstaterna?

Hursomhelst är vår försäkran, som grundar sig på socialistiska principer, följande: socialister måste motsätta sig detta krig. Hade den varit tillräckligt stark för att förhindra kriget så skulle Internationalen4) också haft styrkan att lösa Balkanfrågan utan några massakrer.

Även om vi förklarar oss själva motståndare till självständighetskrig avser vi inte försvara rasförtryck.

Marx sa att det att vara emot den konstitutionella regimen inte var detsamma som att försvara absolutismen.

Och vi kan godta formuleringen – som ser ut att utgöra hälften av alla de omfångsrika begrundanden vi har läst de senaste månaderna – Balkan åt de balkiska folken. Men, frågar vi, vilket folk? Till dem som föds ur det ömsesidiga slaktandet, till de föräldralösa, de invalidiserade och koleraoffren! Den här gången visar statistiken tydligt vad kriget har för effekter. Förlusterna är av en sådan omfattning att det inte är en överdrift att påstå att rasen kommer att tömmas på blod och steriliseras för en lång tid framöver!

Fälten av ödeläggelse kommer att behållas av fyra tillfredställda småtyranner.

Om tsaren i Santa Sofia imorgon i sjuttonhundratalsstil tar på sig det blodiga bysantinska imperiets krona så hoppas vi att det inte kommer att finnas några socialister bland dem som rotar igenom det clownaktiga historiska skräpet av historia och litteratur, sökandes efter ett par fraser för en hyllning till segraren!

I namn av en högre civilisation fördömer vi dem som för sina ambitiösa drömmars skull förde med sig massakern av så många unga liv!

Oavsett hur brutalt brottet är kommer alltid en glorifiering av dess hjältemod och traditionen från den borgerliga kulturens eunucker!


Det italienska originalet från L'Avangardia den 1 december 1912

Engelsk översättning, publicerad i Communist left nr 10–11, s. 63–68.

1)
Strävan efter återförening. Enligt NE: »politisk rörelse som uppkom i Italien på 1870-talet. Efter Italiens enande (1860–1870) fanns det särskilt i norr sådana områden med övervägande italiensk befolkning som alltjämt var irredenta (jfr ital. irridento ›obefriade›), dvs. ingick i andra stater. Irredentismens mål blev att ansluta dessa områden till kungariket Italien, och sällskapet Italia irredenta grundades 1878 som kamporganisation.» Ö.a.
2)
Nice tillhör idag Frankrike. Trieste tillhör sedan 1920 Italien. När denna artikel skrevs var dock staden en viktig flottbas för kejsaren av Österrike-Ungern. Den hade då privilegiet att vara delvis självstyrande under beteckningen Freie Reichsstadt. Ö.a.
3)
De sista orden i meningen är tagna från den engelska översättningen. I den italienska texten vi har haft tillgång till står det här i parentes att de sista fem orden är otydbara. Ö.a.
4)
Dvs. Andra internationalen. Ö.a.
Except where otherwise noted, content on this wiki is licensed under the following license: CC Attribution-Noncommercial-Share Alike 4.0 International