This is an old revision of the document!
Även om vi ännu inte kan förutsäga de historiska konsekvenserna av slakten så kan vi samtidigt som som den går mot sitt slut åtminstone undersöka den någorlunda objektivt från den socialistiska ståndpunkten.
Det sägs att folken på Balkan kämpar för civilisationens, frihetens och folkens självständighets sak; det är accepterat som en oomtvistlig dogm att Turkiets försvinnande från den europeiska kartan skulle vara en säker grund för östlig ekonomisk och social utveckling, och att den som sådan måste välkomnas av socialister. Framför ögonen på ett överraskat Europa tog sig de fyra småstaterna för den fina gesten att anta den historiska fysionomin av ett korståg och en revolution på samma gång. Det hänförde kristna och republikaner, nationalister och socialister, vilka tävlade om att applådera kriget.
Men floderna av blod och eld som vällde fram från länder som ödelagts av ett av de mest mordiska av de dokumenterade krigen, samtidigt som upprymdheten hos nationalisternas och massmordets teoretiker endast får oss att svära, tjänar för oss som en varning inför framtiden.
*_*_*
Här har det historiska problemet ställts inför oss i hela dess tyngd: Vilket ställningstagande måste socialister göra beträffande såkallade »självständighetskrig» som aspirerar till förtryckta nationaliteters frigörelse från det utländska oket?
Några skulle säga: eftersom historien lär oss att nationell frihet är en förutsättning för utvecklingen av den kapitalistiska bourgeoisien och som konsekvens av den klasskampen vilken leder till socialism, så måste socialister se gillande på krig för självständighet.
Vi skall diskutera denna slutsats, vilken nästan är en solipsism, med den väldigt anspråkslösa avsikten att skaka grundvalarna till en alltför vanligt accepterad fördom.
Allra först är antagandet att bourgeoisien kräver »nationell frihet» för sin utveckling inte helt riktigt. Bourgeoisien behöver enbart dra undan staten från de feodala oligarkerna och inrätta en demokratisk politisk regering. För detta är massornas kollaboration nödvändig – bourgeoisien försöker göra denna kamp folklig genom att fylla den med ett patriotiskt innehåll i de fall där aristokratin tillhör en icke inhemsk nation eller ras.
Så till exempel i Italien och Tyskland där bourgeoisiens kamp om makten, som en utomnationell fråga, avgjordes med krigen 1859 och 1866. I Frankrike däremot hade kampen mellan aristokratin och bourgeoisien haft en revolutionär karaktär, och en grundläggande skepnad av inbördeskrig. Låt det vara förstått att dessa exempel har ett relativt värde eftersom historiska fakta inte så enkelt låter sig klassificeras och katalogiseras.
Dessutom är de alltid, eftersom ras- och nationalitetsbegrepp är så historiskt och geografiskt elastiska, väl lämpade för oligarkiska kapitalistiska gruppers intressen i enlighet med deras behov av ekonomisk utveckling. Blott sedan efter händelsen kan skenhelig historia rekonstruera fantastiska, sentimentala motiv och skapa den patriotiska och nationella tradition som tjänar den klipska bourgeoisien så väl som en medicin mot klasskampen.
Men Partiet som representerar arbetarklassen måste titta lite närmare. Irredentismen1) ser vi inte på som något mer än ett skickligt reaktionärt påhitt. Inte utifrån den synpunkt – vi skall nu undersöka den på nytt – som säger att bourgeoisien måste fullfölja sin utveckling, etc, är irredentismen berättigad. Nice och Trieste2) är mer industrialiserade än mycket av Italien.
*_*_*
Vi gör inte här en jämförelse med Balkanregionen. Vi accepterar som ett faktum att Bulgarien, Serbien etc. är mer civiliserade än Turkiet. Finns det på den grundvalen kanske någon typ av rätt till väpnad erövring av territorier underlydande den mindre civiliserade staten?
Vi lyfter inte frågan om huruvida kriget är rätt eller orätt under dessa omständigheter; historien är inte rättfärdigad, den är blott iakttagen. Vi diskuterar endast den ståndpunkt ett revolutionärt klassparti måste ta i dessa konflikter.
Måste partiet stödja kriget för att påskynda bourgeoisiens utveckling i ett land som fortfarande är feodalt?
Vårt svar är nej, och vi applåderar den heroiska inställningen hos de serbiska och bulgariska kamrater som motsätter sig kriget.
Faktum är att detta är det första skälet: kriget skulle möjligen vara fördelaktigt för det mer avancerade folket, men det omvända är också möjligt, med det motsatta resultatet, – detta också i enlighet med teorin hos de krigshetsande socialisterna (?) av Bussikatityp. Enbart denna osäkerhet borde räcka för att vända varje sann framstegsman emot den väpnade konflikten. Detta alltså förutsatt att de inte fortfarande tror på Gud. Men med demokratin, givet lite tid och… lim sjunker man också så lågt.3)
Om å andra sidan lösningen på konflikten skulle bli sådan att den skulle ge större frihet till folken i de erövrade territorierna så bevisas ingalunda att ett mer fördelaktigt läge skulle ha vinnas för socialismens framåtskridande:
Därför är föreställningen att krig stegrar den kommande socialistiska revolutionen en vulgär fördom. Socialismen måste motsätta sig alla krig, undvika den kverulerande distinktionen mellan erövringskrig och självständighetskrig.
Det återstår en sentimental invändning att bortskaffa: Men då vill ni förlänga det förefintliga tillståndet, och det turkiska förtrycket av de kristna? Men det är reaktionärernas socialism!
*_*_*
I allmänhet skall man inte diskutera historia på grundval av sentimentala fördomar. Vi svarar i alla fall med några överväganden. Ondskor botas genom att avlägsna deras orsaker. Nu är det en överdrift att säga att orsaken till oroligheterna på Balkan kommer av det turkiska styret. Det finns så många andra orsaker. Ambitionen hos de främsta av de avskyvärda gamla staterna, vilka alltid har slängt på mer bränsle på rashatets eldar. Interventionen av det civiliserade Europa som har spytt ut tiggarmunkar, präster och skruppellösa profitörer där nere och föranlett den muslimska reaktionen. Men orsaken är rashatet som inte kan elimineras med hjälp av krig. Precis som bulgarerna och grekerna har tystat ner deras ömsesidiga antipati för varandra så var de förmögna att nå en allmän Balkanöverenskommelse. Kan man hävda att den turkiska oligarkin var en större motståndare till detta avtal än de ärelystna oligarkerna i de fyra småstaterna?
Hursomhelst är vår försäkran, grundad på socialistiska principer: socialister måste motsätta sig det här kriget. Om den hade varit tillräckligt stark för att förhindra kriget så skulle Internationalen4) också ha haft styrkan att lösa Balkanfrågan utan massakrer.
Genom att förklara oss själva motståndare till självständighetskrig avser vi inte försvara rasförtryck.
Marx sa att att vara emot den konstitutionella regimen inte var detsamma som att försvara absolutismen.
Och vi kan acceptera formulan – vilken ser ut att utgöra hälften av alla de omfångsrika begrundanden som vi har läst de senaste månaderna – Balkan åt de balkiska folken. Men, frågar vi, vilket folk? Till dem som föds ur det ömsesidiga slaktandet, till de föräldralösa, de invalidiserade och koleraoffren! Den här gången visar statistiken tydligt vad kriget har för effekter. Förlusterna är sådana att det inte är en överdrift att påstå att rasen kommer att tömmas på blod och steriliseras för en lång tid framöver!
Fälten av ödeläggelse kommer att behållas av fyra tillfredställda småtyranner.
Om tsaren imorgon i Santa Sofia, i sjuttonhundratalsstil, tar på sig det blodiga bysantinska imperiets krona så hoppas vi att det inte kommer att finnas några socialister bland dem som rotar igenom det clownaktiga historiska skräpet av historia och litteratur, sökandes efter ett par fraser för en hyllning till segraren!
I namn av en högre civilisation fördömer vi dem som för sina ambitiösa drömmars skull förde med sig massakern av så många unga liv!
Oavsett hur brutalt brottet är kommer man alltid att få glorifiering av dess hjältemod och traditionen från den borgerliga kulturens eunucker!
Amadeo Bordiga
Det italienska originalet från L'Avangardia den 1 december 1912
Engelsk översättning, publicerad i Communist left nr 10–11, s. 63–68.
Översättning av Titorelli, april 2006