Warning: Undefined array key "ns" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php on line 47 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/auth.php on line 431 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/Action/Export.php on line 104 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/conf/local.protected.php:47) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/wiki/inc/Action/Export.php on line 104 meeting:tre_teser_om_kommuniseringen

Table of Contents

Tre teser om kommuniseringen

:: Denis

Dessa teser ska förstås som ett bidrag till en debatt, inte som resultatet av en avslutad teoretisk reflektion. Allting kan fungera som utgångspunkt för diskussion eller polemik. Det handlar om att hålla sig till naturen hos tidskriften Meeting som förstås som ett »work in progress»: där frågor ställs, som kanske finner sina svar först i kommande möten och nummer, eller på annan plats, eller aldrig.

Första tesen: kommuniseringen är en aktuell fråga

Som revolutionär handling, kapitalismens förstörelse och produktion av kommunism, beskriver inte kommuniseringen en verklig rörelse, eller en rörelse som historiskt har ägt rum. Det är till att börja med ett begrepp som har sin upprinnelse i en viss vision om kommunismen och den förstår revolutionen i enlighet med denna vision.

Denna vision om kommunismen och revolutionen är självklart den som till exempel framträder i tidskriften Meetings preliminära text1): kritiken av alla permanenta klassorganisationer och kritiken av varje övergångsperiod mellan revolutionen och kommunismen, det vill säga framförallt idén om kapitalismens förstörelse som samtidigt »den omedelbara kommuniseringen av alla förhållanden mellan individer.»2) En uppnådd kommunism karakteriseras av oförmedlade interindividuella förhållanden. Kommuniseringen är samtidigt att göra saker i »gemenskap», det vill säga inrättandet av oförmedlade sociala relationer och i förlängningen ett sätt att betrakta hela processen varmed kommunismen produceras. Denna neologism3) möjliggör förståelsen av att kapitalismens förstörelse och produktionen av kommunism är det revolutionära proletariatets aktivitet vid revolutionsögonblicket, inte något som sker »av sig självt»: kommunismen är ett samhälleligt förhållande som ska skapas.

Kommuniseringen är alltså först och främst ett begrepp som konkretiserar en vision om revolutionen, som mycket riktigt är radikalt kritisk mot varje uppfattning som menar att kampers konvergens, skapandet av en annan värld inom denna eller konstruktionen av ett proletärt fort inom kapitalet skulle vara vägarna till kommunismen. Med utgångspunkt i denna hårda kritik riskerar detta begrepp emellertid att verka alltför abstrakt och med knappt någon koppling till klasskampens nuvarande tillstånd. Denna kritik går så långt att varje revolt kritiseras (Chiapas, antiglobaliseringsrörelsen, det svarta blocket osv.) att man inte längre kan se var den samhälleliga förändringen uppkommer.

För ett sådant begrepp riskerar att inte lösa någonting om man, i en viss bemärkelse, stannar vid tröskeln. Den principiella klippbranten kommer sig av att en gång för alla förstå kommuniseringen som revolutionens nuvarande problem och därefter inte ha något mer att säga; detta är grunden i angreppssättet hos författaren av Peut-on vraiment parler de »courant communisateur?» (›Kan man verkligen tala om en »kommuniseringsströmning?›), som skrevs som svar på »Inbjudan». Mänskligheten ställer endast sådana problem som den kan lösa: kommuniseringen är revolutionens problem, inte nutidens. Hur kan man emellertid nöja sig med att lägga undan frågan om man verkligen letar efter en förståelse av hur vi går från de nuvarande kamperna till kommunismen? Kommuniseringen är det som gör kommunismen tänkbar eftersom den gör dess produktion till en process (utan att etablera en övergångsperiod) och en verksamhet (utan att etablera en förtrupp).

Om man således framställer kommuniseringens problematik som central är det nödvändigt att kunna säga något om den. Detta något vilar oundvikligen på den nuvarande klasskampens grund (om inte, vad vilar det på?) eller på det som klasskampen varit fram tills nu, med alla återvändsgränder, motsättningar och även dess marginella lager av »abstraktörer av den nuvarande klasskampens dynamik».

Debatten om kommuniseringen kan inte helt enkelt gå i den återvändsgränd som endast talar om revolten, vägran av alienationen, behovet av kommunism som uttrycks mer eller mindre klart och mer eller mindre kraftfullt inom proletariatet. Även om ingenting av detta för sig självt är den framtida produktionen av kommunism, eller ens den hävstång som denna produktion hjälps av, så är det vad som kanske imorgon kan producera kommunism och vad som provocerar fram upproret idag, om inte tänkbart, så åtminstone jämförbart, liknande och proportionerligt [commensurable], det vill säga möjligt att utvärdera från ett gemensamt mått.

Andra tesen: det finns ett utrymme inom klasskampen som reser frågan om kommunisering

Under olika namn har kommuniseringen berört arbetarrörelsen ända sedan dess ursprung, vid början av den industriella revolutionen, till nutid. Den har tagit form i utopier, frihetliga samfund, illegalitet, olika förståelser av »autonomi» och så vidare. Varje gång var problematiken densamma: Hur ska man gå tillväga för att förverkliga de samhälleliga förhållandenas omedelbarhet? Frågan om kommunisering restes också när revolutionen verkade närma sig och när etableringen av icke-hierarkiska förhållanden framträdde som ett av själva kampens ansikten, till exempel i vissa delar av den spanska revolutionen 1936.

Det är uppenbart att om vi säger att frågan om kommuniseringen ställdes så betyder inte det att arbetarrörelsen föreställde sig den i samma termer som dem vi kan använda nu. Oftast när kommuniseringens problematik närmades så framträdde den inte som en kommuniseringsproblematik, utan oftare i en alternativistisk form. Alternativet är en ständigt förnyad frestelse i debatten om kommuniseringen eftersom den är inskriven i dess problematik: det enklaste svaret på idén om kommunisering av de samhälleliga förhållandena verkar vara att etablera en ny värld här och nu, mitt i den gamla världen, där detta nya samhälleliga band omedelbart skulle etableras. Man kräver kommunismen omedelbart utan att invänta en hypotetisk revolution och utan att hänge sig åt en militans som använde medel som var fullkomligt motsatta det uppsatta målet, men det fanns oftast endast »alternativ» som i värsta fall återvände till ett begränsat samfund, i bästa fall ledde till spekulationer om möjligheten att på lång sikt formera en fungerande motvärld, som efter tillväxt skulle ersätta kapitalet. Den teoretiska kritiken av alternativet var under lång tid övertygande och de alternativa försökens upprepade förluster gav logiskt nog avsmak för dem som fortfarande frestades av äventyret. Den alternativistiska frestelsens bestående charm informerar oss om detta behov av kommunism som utmärker arbetarrörelsens historia och att analysera denna i termer av debatten om kommunisering tillåter oss att utföra en positiv kritik, det vill säga genom att ha detta behov i åtanke.

Tredje tesen: att framställa grunden för en kommuniseringsrörelse är en teoretisk och praktisk uppgift

Kommuniseringsdebattens huvudsyfte består i att omformulera den gamla frågan för att kunna bekräfta validiteten i ståndpunkten samtidigt som man kritiserar alternativet. Det är således frågan om att skapa en kommuniseringsrörelse inom den yta som ställer kommuniseringsfrågan i klasskampen. Det som är specifikt för den nuvarande perioden är att ickebekräftelsen av den proletära identiteten åter ger liv åt denna yta, samtidigt som den rör sig bort från de programmatiska perspektiven på samhällsförändring.

Idealet är att denna kommuniseringsrörelse, då den en gång konstituerats, delvis kan ses integrerad i klasskampen. Den är ett element av klasskampen, ett element bland andra som vare sig är längre fram eller längre bak än dessa. Dess singularitet ligger i dess kapacitet att begreppsliggöra kommuniseringen och att fråga sig vad den kan innebära, även om man vet att den endast kan nå sitt slut genom att bli en kraftfull verklighet. Kommuniseringsrörelsen är alltså i en viss bemärkelse kommunismens kapacitet att produceras och den vet att den endast är detta.

Således karakteriseras den konstituerade kommuniseringsrörelsen av följande:

Dessa tre aspekter beskriver teoretiskt, existentiellt och effektivt kommuniseringsrörelsen i den gemensamma gången för nuvarande kamper. Däremot förstås vikten av kommuniseringsrörelsens etablering också i sin roll under den revolutionära perioden.

Revolutionen är det ögonblick då de allmänna betingelserna för det kapitalistiska herraväldet ifrågasätts. Kapitalismens samhälleliga förhållande bryts ner och ett annat förhållande kan ta dess plats. Men vilket förhållande tar dess plats? Produktionen av kommunism är inget automatiskt ens under en sådan period: kommunismen är ett producerat överskridande och således är denna produktion en medveten och frivillig verksamhet.

Frågan är alltså: Varför kommunism? I ett sådant revolutionärt ögonblick är de möjligheter som proletariatet erbjuds många. Vissa innebär produktionen av kommunism, medan andra innebär kapitalets återupprättande. Existensen av en rörelse som ställer frågan om kommuniseringen och försöker besvara den, såsom den alltid gjort, genom praktik4) spelar alltså en viktig, till och med avgörande roll. Inte på så vis att kommuniseringsrörelsens svar eller försök till svar ger en modell eller exempel till kommuniseringen vid revolutionsögonblicket – snarare tvärtom. Det är tillåtet att tänka sig att den grundläggande förändringen av de omständigheter som kommer att ställa frågan – i hela proletariatet och inte i en av dess utkanter, vid en grundläggande kris för kapitalet och inte under dess normala herravälde – föder svar som är fullkomligt annorlunda, kanske till och med otänkbara, i jämförelse med kommuniseringsrörelsens tidigare rörelse. Däremot har kommuniseringsrörelsen den dygden att ställa frågan om kommuniseringen såsom medel och mål för proletärernas kamp och således att göra kommunismen till en möjlig utgång och kanske till och med den enda möjligheten för ifrågasättandet av kapitalet. Kommuniseringsrörelsen kommer att ge revolutionen kommuniseringens problematik. Denna problematik kan endast erbjudas av en teori som på samma gång är experimentation.

Här ska man inte sammanblanda det som här kallas för »kommuniseringsproblematikens spridning» med ett ospecificerat »medvetandegörande», som kommuniseringsrörelsen möjliggör vid revolutionsögonblicket. Det ska erkännas att detta ögonblick innebär att allt som ditintills verkat fläckfritt öppet bryts ner. Därmed kan man inte skapa någon uppenbarelse där sanningen som genom ett slag tränger sig på som en självklarhet… »Medvetandet» är stort och överträffar vida ögonblickets verkligheter, särskilt under kapitalistiskt herravälde. Alla känner till idén om kommunism. Vissa fruktar den, andra hoppas på den, men majoriteten är likgiltig inför den och förstår den som en dröm. Revolutionen och kommunismen har inte behov av att spridas som kunskap. Det som övertygar är aldrig idéer för sig själva, utan praktiker. Det ska erkännas att ingen praktik existerar utan en reflexiv återvändo till sig själv. (Man gör ingenting utan att tänka och man har alltid en tolkning av vad man gör.) Det finns gott om idéer som kan övertyga, men vi söker effektiva idéer, som kan ha en praktisk förlängning och som själva är förlängningen av en praktik.

Nota bene: avobjektivering, avsubjektivering, avantgarde

Man skulle kanske kunna tänka att det schema som här presenteras för revolutionen återupprepar den gamla distinktionen mellan objektiva och subjektiva omständigheter. Kapitalets kris, i sin ekonomiska form, skulle vara det objektiva villkoret och kommuniseringsrörelsens existens skulle vara det subjektiva villkoret.

Nu ska vi se varför det inte är så.

Kapitalets kris är en kris för det samhälleliga förhållande som uppträder i ekonomisk form. Precis som utmärkta teoretiker har sagt så är objektiveringen en kapitalprocess. Det är alltså normalt att denna kris till en början framträder i den objektiva form som är kapitalet självt, det vill säga i formen av en ekonomisk kris, men självklart är det inte ekonomin som sådan som är i kris; det är det som grundar kapitalismen, det vill säga det kapitalistiska samhälleliga förhållandet, som är i kris. När denna kris är tillräckligt djup blir processen till avobjektivering och krisen är inte endast ekonomisk utan det kapitalistiska herraväldets kris, som ifrågasätts av proletärerna: det är detta som leder till revolutionen.

Komplementärt så är också revolutionen en avsubjektiveringsprocess. Eftersom det samhälleliga förhållandet objektiveras i ekonomins järnlagar, så blir det subjektivt att hävda att det är möjligt att leva utan kapitalistiskt herravälde. Även kommuniseringsrörelsen är i den kapitalistiska världen subjektiv. När denna praktik generaliseras innebär detta också dess avsubjektivering, eftersom den inte längre är ett alternativ för vissa individer i proletariatets utkanter, utan den globala klasspraktiken.

Det är sant att för kommuniseringsrörelsens subjektivitet framträder revolutionen som ett moment av krisen som är än mer objektiv eftersom det är utom räckhåll för dess medlemmars vilja att kunna starta denna. Revolutionen framträder definitivt som något externt, som något att vänta på, eftersom det inte är i dessa medlemmars makt att provocera fram den.

För proletariatet i allmänhet är revolutionen även avsubjektivering eftersom det kommer att upphöra vad det varit fram tills dess – ett proletariat. Men ordet »avsubjektivering» rör även andra verkligheter: kommuniseringsrörelsen bejakar något specifikt i klasskampen och för denna rörelse framträder alltså avsubjektiveringen som övergivandet av denna specificitet i proletariatet. För proletariatet i sin helhet innebär avsubjektiveringen att man agerar som historiens sista subjekt; proletariatet avskaffar sig självt genom att avskaffa klasserna. Det är därmed av yttersta vikt att betona att den särskilda subjektiviteten hos kommuiseringsströmningen inte innebär ett speciellt revolutionssubjekt.

1)
Meeting, »Inbjudan», riff-raff nr 8, s. 197ff.
2)
A.a., s. 198
3)
neologism; (grekiska neos ›ny›, ›nymodig› och logos ›ord›, ›lära›) är ett nybildat språkligt uttryck eller ett gammalt ord/uttryck använt i ny betydelse. Övers. anm.
4)
En »teoretisk» praktik, som försöker vara svaret på den teoretiska frågan om kommunisering.