År 2000 har begreppet »skådespelssamhället» blivit en trendig fras, knappast lika känd som ordet »klasskamp» brukade vara, men socialt mer accepterat. Dessutom så mystifieras den Situationistiska internationalen genom att dess ledande figur, Guy Debord, anses vara den sista romantiska revolutionären. I Berlin likväl som i Athen måste man gå bortom det situationistiska modet för att man skall kunna förstå vad den Situationistiska internationalen egentligen bidrog till revolutionen. På samma sätt så måste man se genom den »marxistiska» rökridån för att förstå vad Marx faktiskt sa – och vad han fortfarande betyder för oss.
Den Situationistiska internationalen visade att det inte kan ske en revolution utan en omedelbar och generaliserad kommunisering av hela livet, och att denna förvandling är ett av de villkor som innebär statens förintande. Revolution betyder att man avskaffar alla separeringar och förmedlingar, och först och främst den separering som producerar alla de andra: arbetet som en kraft avskuren från vårt liv. Att försöka bli av med lönearbetet innebär att vi av-varufierar hela vår tillvaro, det kräver att vi förändrar sätten vi äter och sover på, hur vi lär oss och glömmer bort saker, hur vi förflyttar oss från en plats till en annan, tänder lampan i vårt sovrum, relaterar till ekträdet nere vid gatan osv.
Är detta banaliteter? Nåja, det har inte alltid varit det i alla fall och detta är fortfarande inte självklart för alla.
Vi behöver bara läsa The Principles of Communist Production & Distrubition, skriven 1935 av medlemmar ur den holländsk-tyska kommunistiska vänstern för att inse hur långt vi faktiskt utvecklats i dessa tankar. När det gäller Bordiga och hans efterföljare så såg dem alltid kommunismen som ett program som man skulle förverkliga efter att man tagit makten. Låt oss dra oss till minnes det som man pratade om på 60-talet, då radikaler debatterade kring ämnet »arbetarmakt» och menade att social förändring först och främst var en politisk process.
Revolution är kommunisering. Detta är lika viktigt, som exempelvis, att ta avstånd från fackföreningarna efter 1918. Vi säger inte att den revolutionära teorin måste förändras var trettionde år, det vi säger är att en stor proletär minoritet tog avstånd från fackföreningarna efter 1914 och att en annan aktiv minoritet levererade en kritik av vardagslivet på 60- och 70-talen. Den Situationistiska internationalen överskred ekonomin, produktionen, arbetsplatsen och ouvrierismens gränser eftersom, vid den tidpunkten, proletärer från Watts till Torino ifrågasatte arbetet och livet utanför arbetet. Men dessa två fält attackerades sällan av samma grupper: fattiga svarta deltog i kravaller mot merkantiliseringen av ghettolivet, medan svarta och vita arbetare vägrade att bli reducerade till en kugge i maskineriet, dock misslyckades dessa två rörelser att smälta samman till en kraft. På arbetsplatserna gjorde arbetarna uppror mot arbetet å ena sidan och krävde högre löner å andra: men själva lönearbetet ifrågasattes sällan. Hursomhelst så skedde det faktiskt att hela systemet ifrågasattes, till exempel i Italien, och den Situationistiska internationalen var ett sätt som dessa resningar uttrycktes genom.
Det är här som situationisterna upplyser oss. Men det är också här som de är öppna för kritik.
Den Situationistiska internationalens begränsningar finns i dess styrka: en kritik av varan som gick tillbaka till grunden av den politiska ekonomin, men som trots detta aldrig lyckades gå till botten med ämnet.
Den Situationistiska internationalen både kritiserade och affirmerade rådssocialismen. Precis som Socialisme ou Barbarie såg de kapitalet som ett system som berövar proletärerna kontrollen över deras liv och utifrån detta drog de slutsatsen att det var nödvändigt att finna en sorts social mekanism som skulle göra det möjligt för arbetarna att själva härska över sina liv. Socialisme ou Barbaries teorier om en »byråkratisk kapitalism» fokuserade på byråkratin på kapitalets bekostnad. På samma sätt menade situationisterna i sina teorier om »skådespelssamhället» att skådespelet var viktigare för kapitalismen än vad kapitalet var. Debords sista skrifter definierade faktiskt kapitalismen som ett fullständigt integrerat skådespel, men denna felaktighet var inte något nytt, det misstaget hade funnits där sedan boken Skådespelssamhället misstog delen för helheten.
Skådespelet är inte sin egen orsak. Det är rotat i produktionsförhållandena och kan endast förstås genom en analys av kapitalet, inte på något annat sätt. Skådespelet är arbetsdelningen som förvandlar arbetaren till en åskådare, till en som iakttar sitt arbete, sin produkt och till sist sitt liv. Skådespelet är vår existens alienerad i form av bilder som matas oss, det är vår sociala verksamhet som främmandegjorts för oss. Verksamheten börjar med oss och berövas från oss genom varornas universella representation, den blir avskild från våra liv eftersom våra liv konstant reproducerar förfrämlingande.
Betoningen på skådespelet ledde till en kamp för ett samhälle utan skådespel: enligt det situationistiska tankesättet, så var arbetardemokrati ett slags motgift till tristess, det var den bästa av möjliga former för kretivitet. Den Situationistiska internationalen slogs för en autentisk demokrati, en struktur där proletärerna inte längre skulle vara åskådare. Situationisterna letade efter ett medel (demokrati), en plats (rådet) och en livsform (generaliserad självförvaltning) som skulle ge människor makten att bryta passivitetens bojor.
Det finns ingen motsättning mellan Debords och Vaneighems olika situationismer. Rådssocialism och radikal subjektivitet betonar båda självaktivitet, oavsett om denna kommer från ett arbetarkollektiv eller en individ.
Jag tror att alla mina vänner precis som jag skulle bli nöjda med att arbeta anonymt på Lättjans ministerium, för en regering som till sist skulle försöka förändra livet …Debord, Potlach, nr 29, 1957
Inledningsvis menade situationisterna att det var möjligt att experimentera med nya levnadsformer redan idag. Snart insåg de dock att sådana experiment krävde en fullständig expropriering av levnadsvillkoren. De började därför med att attackera skådespelet för att den innebar passivitet och menade att kommunismen var en aktivitet, en viss specifik typ av verksamhet. Den här fundamentala insikten kan vi inte lämna bakom oss. Men under hela processen av denna (åter)upptäckt, så fanns ett fel med hela tiden. Misstaget fanns i åsikten att det måste finnas ett annat sätt att använda livet redan idag, ett sätt som automatiskt skulle leda till en jakt efter en total förändring.
Denna jakt på ett nytt sätt att leva stärkte på samma gång som den försvagade situationisternas kritik av militanten.1
Det var nödvändigt att avslöja att den politiska verksamheten var en avskild verksamhet där individen kämpar för ett mål som separerats från hennes egna liv. Militanten förtränger sina egna begär och offrar sig själv för ett mål som är främmande för hennes egna känslor och behov. Vi har alla sett exempel på människor som lever för en grupp, eller en vision, till den grad att hon blir okapabel att ta del i verkliga händelser, eller oförmögen att utföra subversiv verksamhet när detta verkligen blir möjligt.
Men endast samspelet mellan reellt subversiva förhållanden och personligt engagemang kan stoppa personlig svaghet och alienerande självförnekelse. I motsatts till detta utropade den Situationistiska internationalen fullständig radikalitet och uppror tjugofyra timmar om dygnet. De ersatte militantens moralen med en radikal moral, vilket är lika ohållbart. Den Situationistiska internationalens egna åsikter om varför gruppen försvagades och dog ut efter 1968 är en sorglig historia: varför är det så att nästan inga medlemmar klarade av att hålla måttet var det situationisterna frågade sig. Var Guy Debord den enda som klarade av det? Kanske fanns Debords stora misstag i att han agerade (och skrev) som om han aldrig kunde ha fel.
Det var subversivt att ironisera över militanternas falska blygsamhet genom att kalla sig för en international, och vända skådespelet mot det självt, som i Strasbourgskandalen 1967. Men metoderna vände sig mot situationisterna själva när de använde sig av reklamens metoder mot reklamen självt. Deras »Stoppa showen!» var ett nederlag, de gjorde en show av sig själva, och till sist, fick de lämna scenen.
Det är inte en slump att Situationistiska internationalen brukade citera Machiavelli och Clausewitz i sina skrifter. Faktum är att situationisterna trodde, att om man hade insikter, stil och lite strategi så skulle en grupp smarta unga män kunna besegra media på dess eget område och influera den allmänna opinionen på ett revolutionärt vis. Bara detta bevisar att man missförstått vad skådespelssamhället egentligen är för något.
Efter och under 1968 hade situationisterna funnit den rätta attityden gentemot de företeelser som man måste håna innan man kan förändra dem: politiken, arbetsmoralen, respekt för kulturen, vänsterns goda vilja och så vidare. Senare blev situationisternas attityd alltmer fadd, det fanns bara en attityd kvar och snart inte ens den rätta attityden; då den började hänge sig åt själv-valorisering, rådsfetischism, en fascination för konspirationer och felaktiga analyser gällande händelserna i Italien och Portugal.
Den Situationistiska internationalen förutsåg den kommande revolutionen och det som faktiskt skedde hade många av de aspekter som situationisterna talat om. Slagorden på gatorna i Paris -68 eller Bologna -77 liknade många av de artiklar som publicerats i en tidsskrift med ett skinande omslag, men trots detta skedde aldrig någon revolution. Situationistiska internationalen hävdade att det skett en. Utbredd demokrati (och framför allt: arbetardemokrati) hade varit 60- och 70-talens subversiva drömmar: istället för att se detta som periodens begränsningar så såg situationisterna detta som beviset för rådsidéens giltighet. De misslyckades med att se att fabrikernas autonoma självförvaltning endast kan vara ett medel, aldrig ett mål i sig självt eller en princip.
Autonomi är ordet som summerar dessa tiders anda: att göra sig fri från systemet – inte att slå sönder det.
En framtida revolution kommer inte att handla så mycket om proletariatets sammangyttring, så som den kommer handla om ett förintande av det som dag för dag reproducerar proletärerna som just proletärer. En sådan process innebär att man går samman och organiserar sig på arbetsplatserna, men också att man förändrar själva arbetsplatsen. Det är lika viktigt att gå bortom fabriken som det är att ha möten på fabriksgolvet. Kommuniseringen kommer inte att fortsätta där upproret i San Francisco 1966 slutade, men det kommer inte heller handla om arbetsnedläggelse fast nu på en mycket större och generaliserad skala.
Den Situationistiska internationalen adderade rådssocialism till illusionen om ett revolutionärt »savoir-vivre», en revolutionär livsstil. Den krävde en värld där mänsklig verksamhet skulle vara samma sak som konstant njutning och skildrade arbetets slut som början på evig lekfullhet och glädje. Men situationisterna blev aldrig helt av med den förlegade synen på tekniken som en progressiv kraft som skulle kunna utnyttjas för att producera total och generaliserad lättja.
Av de få grupper som faktiskt påverkade resningarna som skedde under mitten av 60-talet så är det den Situationistiska internationalen som ger den bästa bilden av var som vid den tidpunkten ansågs vara kommunism. Denna åsikt var dock inget voluntaristiskt misstag eftersom det existerade ett historisk oövervinnligt gap mellan slagorden »Ned med arbetet!» och »All makt till arbetarna!». Den Situationistiska internationalen stod mitt i denna motsättning.
1. Ordet »militant» har olika betydelse i franskan och i engelskan. Ordet har samma ursprung som »militär» och i båda språken uttrycker det uppfattningen att slåss för ett ideal. Men i engelskan betyder det stridslysten, »aggressivt aktiv» (Webster’s, 1993). I franskan brukade det vara positivt laddat (»militanter» var menade att vara hängivna soldater i arbetarrörelsen), tills Situationistiska internationalen associerade det med självuppoffrande negativ hängivelse inför en sak: Det är i denna betydelse termen används här.