Gilles Dauvé är ett okänt namn för stora delar av den nordiska radikala rörelsen. Få i Sverige känner till de perspektiv som Dauvé ensam eller gemensamt med andra leverat i över trettio års tid. En förklaring till detta är att Dauvé och hans vänner har valt att, på gott och ont, hålla sig borta från akademierna och vänsterns offentlighet. Trots denna avskildhet så har Dauvés anonyma kommunism spritts världen över. Hans texter har blivit översatta till över tio olika språk: alltifrån japanska, turkiska till italienska och spanska. Dauvés radikala avskildhet skall därför inte förväxlas med isolation eller beröringsnoja – utan från det faktum att kommunismen inte passar in i den här världen. De kommunistiska perspektiven anländer från framtiden, de utgår från tillvarons föränderlighet och rörelse, från vad som kan komma att ske. Den kommunistiska tradition Dauvé skrivit sig in i har alltid varit ett fenomen på marginalen, han grundar sina tankar på de teoretiska framsteg som gjorts av mer eller mindre bortglömda revolutionära traditioner: den tyska och holländska vänsterkommunismen, de italienska vänsterfraktionerna i kommunistpartiet med Amadeo Bordiga i spetsen samt den Situationistiska internationalen. Alltså kommunismer som fungerat vid sidan av den officiella arbetarrörelsen, som främst levt sitt liv som kritiska mot-tankar till statsapparaternas såkallade marxism. Dauvé kommer tillbaka till dessa traditioner gång på gång i sina texter för att på så vis kunna resa nya frågeställningar ur dem. Till skillnad från andra personer som kommer från vänsterkommunismen, och som låst in sig själva i dogmatism och sekterism, har Dauvé drivit den kommunistiska ortodoxin till den gräns att den slutat vara ortodox. Istället för paranoid sekterism har han ställt upp ett nödvändigt kommunistiskt utanförskap, en absolut ensamhet, men en ensamhet som med Gilles Deleuze ord är en befolkad ensamhet; »en ensamhet som redan knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk, bara finns till genom det, även om det fortfarande saknas.»1 I För en värld utan moralordning skriver Dauvé kort om nödvändigheten av kommunistiskt utanförskap och omöjligheten i att förutom denna revolutionära ensamhet formulera några regler för hur man skall vara revolutionär i en icke-revolutionär period:
Förutom några få principer – att inte delta i förtryck eller mystifiering (varken snut eller stjärna), att inte göra karriär – går det inte att skapa exakta eller permanenta regler för vägran. Den radikala kritiken känner inte till något lämpligt beteende. Det finns endast några saker som är olämpligare än andra och vissa underliga beteenden. Att se sig själv som revolutionär under en icke-revolutionär period … Det viktiga är inte resultatet av denna attityd – oundvikligen fragmentariskt och förlamande – utan attityden själv, vägrandets dynamik.2
Den radikala kritikens själva attityd är det som skapar ett samband mellan handlingarna idag och den potentiella förändringen imorgon, vägrandet är dynamiskt, nejet är inte en enkel negativitet utan en tillblivelse, en förändring. Ur denna omöjliga hållning, »oundvikligen fragmentariskt och förlamande», återföder Dauvé utopin i den marxistiska debatten. Ur vägrandet följer tron på möjligheten av en revolution som innebär slutet på den rådande ordningen. Inte fortsättningen på det förhandenvarande skicket i en mer demokratisk och rättvis form utan en kamp för ett nytt folk, en ny värld. Vägrandets dynamik – det är denna protest som är den gemensamma nämnaren för de nitton texter som är samlade i denna bok, texter som spänner mellan åren 1968–2003. Motståndet mot att underkasta sig en viss moralordning – vägran att ta ställning mellan kapitalets vänster och dess höger, mellan borgerlig fascism och demokratisk antifascism, mellan politisk korrekthet och konservatism, mellan demokrati och diktatur. I vår oförmåga att välja, där ligger vårt brott, där finns vår vägran skriver Dauvé. Ingen lidandets hierarki ställs upp, inga falska motsättningar godtas och inga genvägar till kommunismen visas. Istället fokuserar Dauvé på proletariatets vägran att vara proletariat, det vill säga på kommunismen, vilket krockar med den traditionella arbetarrörelsens strategi:
Arbetarrörelsen som existerade i början av 1900-talet och som fortfarande fanns 1936, varken krossades av fascisternas våld eller mutades med transistorer och kylskåp. Den förintade sig själv som en samhällsomstörtade kraft eftersom dess mål var att bevara proletariatets villkor istället för att upphäva dessa. Som bäst gjorde arbetarrörelsen livet drägligare för de arbetande massorna och som värst tvingade den ut arbetarna i världskrig.3
De kätterska perspektiv Dauvé ställer sig bakom går inte att kontaminera och låter sig inte placeras i en viss fåra. De ställer sig på tvären och resulterar i en allomfattande kritik av kapitalismen som civilisation. Texterna ger inga svar men ställer de nödvändiga frågorna och levererar kritiken av den ordning som vi vill förstöra. Texterna skildrar de revolutionära spänningar och motsättningar som nödvändigtvis existerar inom kapitalismen. Dauvé är dock inte bara en nejsägare, det finns en dynamik i vägrandet, en affirmation i allt negerande, i klasskampen existerar möjligheten att få stopp på klasskampen. Detta positiva synsätt menar Dauvé är ett socialt perspektiv, till skillnad från ett politiskt dito som i första hand fokuserar på maktövertagande, repression och fiendskap det vill säga på ressentiment.
Vi vill inte ha »makt»: vi vill ha makt att förändra livet i alla dess aspekter … Om revolutionen först och främst ska vara politisk och social först i andra hand, skulle detta skapa en apparat vars enda syfte är att bekämpa den gamla världens anhängare. Med andra ord, den skulle endast ha en negativ funktion, den skulle vara repressiv, ett kontrollsystem som inte skulle vila på något annat än sitt »program» och dess vilja att skapa kommunism den dag villkoren tillslut gör detta möjligt. Det är på det här sättet revolutionen ideologiserar sig själv och legitimerar uppkomsten av ett speciellt skikt som ska ha uppsikt över folkets mognad och tidpunkten för den fantastiska morgondagen. Politikens verkliga innehåll är att den inte vill eller klarar av att förändra någonting. Politiken förenar det som är åtskilt utan att gå längre. Makten är där, den förvaltar, den administrerar och den kontrollerar. Den lugnar ned och den är repressiv – den bara är.4
Kommunismen kan enligt Dauvé endast definieras som en social praktik, en verksamhet som redan existerar inte som samhälle utan som en spänning med potentialen att underminera lönearbetet och klassernas existens. För Dauvé startar därför diskussionen om kommunismen med frågan: vart är vi idag? Dauvé formulerar ingen ny Vad bör göras men den teoretiska kritiken av kapitalismen är organiskt relaterad till de praktiska försöken att störta vår ordning över ända:
Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?5
Den unge Dauvé blev genom en lärare på hans skola i slutet av 60-talet involverad i Pouvoir Ouvvrier, en grupp som samlade marxistiska dissidenter från den rådssocialistiska organisationen Socialisme ou Barbarie. Dauvé hann dock aldrig bli inröstad i organisationen innan han hade bestämt sig för att lämna den franska sektdjungeln och istället organisera sig med likasinnade kring bokhandeln La Vieille Taupe. Det var i denna krets som Dauvés egna perspektiv på allvar skulle börja formas.
Kretsen kring bokhandeln ville befria Marx från vänstern, de ville visa hur socialdemokratin och stalinismen inte hade något gemensamt med det marxska tänkandet. Trots att slagordet var läs Marx – inte marxisterna så studerade, översatte och publicerade gruppen även klassiker som Luxemburg, Lenin, Lukács och på den tiden bortglömda kommunister som Gorter, Pannekoek och Bordiga. Påverkade av generalstrejken 1968 och sin nyläsning av Marx återupptäckte de även den självständiga klassrörelsen och dess historia genom ingående studier av de ryska, tyska och spanska revolutionsförsöken.
Det Dauvé och hans kumpaner försökte sig på var att tillägna sig den radikala arbetarrörelsens mest avancerade teoretiska landvinningar och vidareutveckla dem. Främst innebar detta att de satte sig in i den anarkistiska traditionen och de vänsterkommunistiska fraktioner som organiserat tusentals arbetare i början av 1900-talet. Det första steget var att ta det nödvändiga klivet bort från dikotomin mellan leninismen och rådskommunismen. Leninismen och ultravänstern från 1969 är ett exempel på en artikel från denna tid och trots att texten har över 30 år på nacken så är den fortfarande aktuell. Dauvés teoretiska utveckling har dock fortsatt och den uppmärksamme kommer säkert märka denna process. Om sina tidiga texter från 70-talet, de som försökte återupptäcka den revolutionära Marx skrev Dauvé självkritiskt i artikeln Vi återvänder till öst – och hälsar på hos Marx från 2002:
Det är svårt att blunda för Marx deterministiska drag. Han delade sin tids tro på att idag är ”bättre” än igår och att imorgon säkerligen kommer att bli bättre än idag. Han hade en linjär syn på historien och byggde upp en deterministisk kontinuitet från det primitiva samhället fram till kommunismen. Han rekonstruerade helt enkelt förhistorien som om det vore så, att så snart grupper av människor kunde producera mer än vad som var nödvändigt för den omedelbara överlevnaden, så hade denna merprodukt skapat möjligheten för exploatering, och därav följde dess historiska nödvändighet. En minoritet tvingade majoriteten att arbeta medan minoriteten tillskansade sig rikedomarna. Tusentals år senare har den stora produktivitetsökningen, tack vare kapitalismen, skapat en ny möjlighet, nämligen avskaffandet av exploateringen. Produkter av alla de slag är så pass många att det blir absurt att tillåta en minoritet människor att ha monopol på dem. Dessutom har produktionens organisation blivit så socialiserad att det blivit meningslöst (till och med kontraproduktivt) att den styrs av en handfull härskare, som var för sig styr sitt eget privata företag. Borgarklassen var en historisk nödvändighet, sedan åstadkommer deras egen produkt (utvecklandet av den moderna ekonomin) att de blir parasiter. Kapitalismen gör sig själv meningslös, avskaffar sig själv. Historien har gått från knapphet till överflöd.
Det är sant att ett sådant utvecklingsmönster faktiskt aldrig nedtecknades av Marx, men det är ändå den underliggande logiken i många av hans texter och (än viktigare) i en stor del av hans politiska aktivitet. Det var ingen slump eller misstag att han stödde den tyska nationella bourgeoisien eller renodlat reformistiska ledare för fackföreningar och partier. Han betraktade dessa som agenter för den positiva förändring som i slutändan skulle utmynna i kommunism. Däremot såg han ned på upprorsmakare som Bakunin, som han menade stod utanför historiens verkliga rörelse …
Vårt ”återvändande till Marx” kring 1970 misslyckades antagligen med att förstå i hur hög grad marxismen faktiskt grundade sig på Marx.6
Dauvés odogmatiskhet och villighet att när det behövs kritisera de marxistiska urkunderna visar denna boks validitet. Eftersom syftet med texterna är att skildra den dynamik som existerar inom men mot kapitalismen så är det av oerhörd betydelse att använda sig av en metod som låter det radikala tänkandet utvecklas. De revolutionära perspektiven måste vara i ständig rörelse för att komma i kontakt med den nuvarande kommunistiska rörelsens olika uttrycksformer. Om den kommunistiska teorin inte speglar den samtida rörelsen utan lever kvar i tidigare perspektiv så koagulerar den till ideologi. Det enda som är invariant för det radikala tänkandet är att om det skall vara kommunistiskt så måste det vara i fas med tiden och undersöka vart kamperna är på väg. Samtidigt som synsätten vilka presenteras i denna bok är förvånansvärt moderna så är de även otidsenliga i den meningen att de skildrar det som kan vara i antågande.
Idag finns det talrika kommunistiska gester och attityder vilka inte bara ger uttryck för en vägran av den nuvarande världen, utan framförallt för en strävan att bygga en ny. I den utsträckning dessa inte lyckas ser man endast deras begränsningar, endast tendensen och inte deras möjliga fortsättning (»extremistgruppernas» funktion är just att framställa dessa gränser som rörelsens mål och förstärka dem). I vägran att jobba vid det löpande bandet, i husockupationerna och så vidare, är det kommunistiska perspektivet närvarande som en strävan att skapa »något annat», inte enbart grundat på ett förkastande av den moderna världen (hippie), utan på användningen och förvandlingen av det som produceras och förslösas. I sådana konflikter försöker människor spontant att tillägna sig varor utan att följa byteslogiken och därav behandlar de dessa varor som bruksvärden. Deras relationer till dessa saker, samt de relationer de skapar mellan varandra i syfte att genomföra sådana handlingar, är subversiva. Folk förändrar till och med sig själva under sådana händelser. Detta »något annat» som dessa handlingar strävar mot är endast potentiellt närvarande i aktionerna, vad än de som organiserar dem må göra och säga och oavsett vad de extremister som deltar i dem, eller teoretiserar om dem, må göra, eller säga. Sådana rörelser kommer att tvingas bli medvetna om sina handlingar, förstå vad de gör, för att på så sätt kunna göra det bättre. De som redan känner ett behov av kommunismen och diskuterar det, kan inte blanda sig i denna kamp för att delge dem det kommunistiska evangeliet eller för att försöka få dessa begränsade aktioner att förvandlas till en »verklig» kommunistisk aktivitet. Det som behövs är inte slagord utan en förklaring av kampens bakgrund och mekanism. Det enda som måste påvisas är vad proletariatet kommer att tvingas att göra.7
Brev angående användandet av våld, Klasskrig i Barcelona, Öppet brev till konferensen med revolutionära grupper, samt Black and Reds förord och det japanska förordet kommer från perioden då Dauvé var inblandad i publikationen av Le Mouvement Communiste som cirkulerade på olika fabriker i Paris och området omkring. Dessa och andra texter från 70-talet skrevs under pseudonymen Jean Barrot. I vissa av texterna från denna tid kan man skönja en tydlig 68-anda som den moderne läsaren kanske kommer känna sig främmande för. Det är en del tal om väpnad kamp, proletärernas nödvändiga förberedelse inför inbördeskriget, revolutionärernas tvång att bekämpa den reformistiska vänstern och liknande åsikter. Dessa positioner är kanske märkliga idag men de var faktiskt inga teoretiska floskler när de formulerades. De autonoma kamperna som fördes under denna tid innebar att arbetare, studenter och andra ofta hamnade i konflikt både med staten och arbetarrörelsen. Ibland utvecklade sig dessa konflikter så långt att de gick från kravaller och social oordning till väpnad kamp som i Spanien och Italien under 70-talet. Artikeln Klasskrig i Barcelona från 1973 visar att den väpnade kampen var en nödvändighet för vissa kommunistiska grupper och att den europeiska arbetarrörelsen de facto var ett praktiskt problem som måste undanskaffas med praktiska åtgärder även om detta innebar våldsamheter.
I samband med att tiderna förändrades vilket innebar att klassrörelserna och vänstern alltmer ebbade ut så utvecklades dock Dauvés positioner. Kapitalism och kommunism, Leninismen och ultravänstern samt appendixet Bordiga och Pannekoek skrevs också under den »marxistiska» perioden under pseudonymen Jean Barrot men Dauvé skrev om dessa texter 1997 och det är dessa senare versioner som vi översatt. Klasskampen och dess mest kännetecknade aspekter de senaste åren skrevs emellertid inte av Dauvé utan av hans vän Francois Martin som var djupt involverad i strejkrörelserna på 60- och 70-talen. För en värld utan moralordning, Till kritiken av den moraliska ordningen, Kartläggarna och Brev om djurens frigörelse skrev Dauvé tillsammans med Karl Nesic, Jean-Pierre Carasso samt Dominic Martineau.
De andra artiklarna i denna bok kommer från perioden mellan 1980 och 2003. För en värld utan moralordning publicerades 1983 i tidningen La Banquise som Dauvé bildat tillsammans med kamrater från tidigare projekt. La Banquise lades ner endast efter några få nummer men Dauvé fortsatte att ge ut skrifter själv eller tillsammans med andra. När uppror dör skrevs exempelvis efter att La Banquise blivit nedlagd, ett första utkast publicerades dock av denna text redan 1979. Men Dauvé arbetade kraftigt om texten 20 år senare. Revolutionär antifascism en självmotsägelse samt inledningen, som skrevs 1997 till den engelska utgåvan, är också från denna period.
Sedan några år tillbaka är Gilles Dauvé tillsammans med Karl Nesic, Jean-Pierre Carasso och Dominic Martineau inblandade i projektet Troploin. De resterande sex artiklarna är från denna period. Brev om djurens frigörelse och Kartläggarna kan behöva en kort introduktion. Brev om djurens frigörelse är ett svar på Beast of burden, en pamflett författad av några brittiska kommunister som försökte visa hur kapitalismen och djurförtrycket hänger samman. Kartläggarna är en artikel som attackerar några journalister som i jakt på säljande nyheter försökte koppla samman Bordigas, Dauvés och andra kommunisters revolutionära kritik av antifascismen med fascism och rentav förintelseförnekelse.
Majoriteten av texterna i första sektionen av Vägrandets dynamik kommer från boken The eclipse and re-emergence of the communist movement, som är engelska versioner av artiklar som första gången publicerades på franska i Le mouvement communiste. Eclipse… gavs ut 1974 av Black and Red i USA, en omarbetad version publicerades 1997 av Antagonism i Storbritannien. Texten Den försvunna skrev Gilles Dauvé som förord till denna senare utgåva. Om globaliseringsrörelsen är det svenska förordet till de essäer som samlats i Eclipse… och som i denna bok publiceras tillsammans med andra artiklar och essäer. Texten Black and Reds förord i appendixet är Gilles Dauvés förord till den första versionen av Eclipse…. Till kritiken av den moraliska ordningen är en text som Gilles Dauvé skrev som en inledning till den svenska versionen av För en värld utan moralordning.
Alla texterna har översatts från engelskan. Dauvé skriver sina texter både på engelska och franska vilket gör att franska och engelska utgåvor av samma text ibland även innehållsmässigt kan skilja sig från varandra, de engelska versionerna brukar emellertid vara de som är mest genomarbetade eftersom Dauvés läsarkrets främst finns utanför Frankrike.
Angående översättningen finns det inte mycket att kommentera. Vi har översatt Dauvés begrepp communization med kommunisering. Community har vi främst översatt med gemenskap men på sina ställen även med samfund.
För en värld utan moralordning och Till kritiken av den moraliska ordningen har översatts av Fredrik Edin. Revolutionär antifascism en självmotsägelse har översatts av Mathias Wåg. Klasskrig i Barcelona, Kartläggarna och När uppror dör har Mårten Björk översatt. De resterande tretton texterna har översatts av Mårten Björk och David Sandberg tillsammans. Översättarna vill tacka Eva och Fredrik för all hjälp med boken.
1. Gilles Deleuze, Traktat om nomadologin: krigsmaskinen i Nomadologin, Skriftserien Kairos.
2. Gilles Dauvé, För en värld utan moral i Vägrandets dynamik, Riff-Raff.
3. Gilles Dauvé, Inledning i Vägrandets dynamik, Riff-Raff.
4. Gilles Dauvé, När uppror dör i Vägrandets dynamik, Riff-Raff.
5. Gilles Dauvé, Kapitalism och kommunism i Vägrandets dynamik, Riff-Raff.
6. Gilles Dauvé, Vi återvänder till öst - och hälsar på hos Marx i Vägrandets dynamik, Riff-Raff.
7. Gilles Dauvé, Kapitalism och kommunism i Vägrandets dynamik, Riff-Raff.