Dessa texter skrevs mellan 1969 och 1973 och de flesta av dem publicerades i Frankrike 1972–73. De uttrycker inställningen hos en grupp människor som bestämt sig för att tillsammans försöka organisera någon form av systematisk verksamhet.
Trots sina brister har Situationistiska internationalen bland mycket annat påvisat det som Marx förklarade för över hundra år sedan. Det är inte tillräckligt att förstå den historiska rörelsen och handla därefter, utan man måste också vara något annat än de attityder och värderingar som utgår från detta samhälle som de revolutionära strävar efter att förinta. Den militanta attityden är verkligen kontrarevolutionär, eftersom den styckar upp individen i två delar. Den åtskiljer hans behov, hans reella och sociala behov, alla de skäl till varför han inte kan uthärda dagens värld, från hans handlingar och försök att förändra världen. Den militante vägrar erkänna det faktum att han är revolutionär därför att han behöver förändra sitt eget liv, likväl som samhället i allmänhet. Han undertrycker den impuls som fick honom att vända sig mot samhället och underkastar sig revolutionära handlingar som om det vore något utanför honom. Det är väldigt enkelt att se denna attityds moraliska karaktär. Detta var något som redan förr var både felaktigt och konservativt och detta är idag något som blir alltmer reaktionärt.
Hur än situationen var för 50 eller 100 år sedan, syftar inte den nutida revolutionära rörelsen till att skapa förutsättningar för kommunismen eftersom dessa redan till fullo skapats av kapitalet. Vårt mål är den omedelbara kommuniseringen av samhället. Kapitalet har förmått att erövra och dominera våra liv till den grad att vi (åtminstone i de »utvecklade» länderna) idag är revolutionära eftersom vi inte kan uthärda förhållandet till vårt arbete, till våra vänner, till vår omgivning, det vill säga, till alltifrån vår granne, vår favoritkatt eller vårt favoritradioprogram. Vi vill förändra världen eftersom det börjar bli allt svårare att förverkliga sig själv och hävda sig i den. Människans viktigaste behov, andra människor, tycks på samma gång vara så nära, men ändå så långt borta. Kommunismen, den mänskliga gemenskapen, finns inom räckhåll och det är endast det nutida samhälles tröghet som hindrar den från att realiseras. Men kommunismens förutsättningar finns här. De kapitalistiska samhällsförhållandena är starka, men ändå sköra. Kapitalet måste fullständigt avleda sociala impulser från revolution till politik, från revolutionär aktivitet, som strävar efter att förverkliga människors behov, till politisk verksamhet som förkastar behov. Till exempel vill människor styra sina egna liv, liv som i dag styrs av varuproduktionens och värdets logik. Politiska grupper kommer och förklarar att alternativet är verklig demokrati eller arbetarstyre, eller kanske till och med anarki. Med andra ord, de vill förändra apparaten för beslutsfattande, men inte de samhällsförhållanden, som bestämmer vad som kan beslutas. De reducerar alltid social strävan till en fråga om makt och enligt dem kommer allting att förändras när detta problem är löst. Makten måste skänkas till ett proletärt parti eller till massorna eller bli jämnt fördelad mellan alla människor. Den militante som individ, och politiska grupper som organisationer, lider av en slags personlighetsrubbning. De uttrycker alla verkliga problem i termer av makt. Men idag tar revolutionärer avstånd från den militanta stilen och attityden.1
Det här är dock bara en del av problemet. Revolution innebär samhällets kommunisering, men denna process är mer än bara summan av direkta aktioner. Vår uppgift är inte längre politisk eftersom det inte finns något behov av att organisera produktivkrafternas utveckling eller att upprätthålla och stödja denna utveckling genom proletariatets betvingande av småborgerskapet (som det uttrycktes av Marx 1875 i hans Kritik av Gothaprogrammet). Men vårt handlande är fortfarande politiskt på ett negativt sätt. Det är sant att kapitalet kommer att krossas i en allmän resning där människor kommer att bestämma sitt förhållande till världen. Men inget avgörande kommer att hända om staten (alla slags stater) fortfarande behåller en del av makten. Vårt samhälle består inte bara av ett nätverk av samhälleliga relationer, detta nätverk är även centraliserat i en makt som är den samlade kraft som bevarar detta samhälle. Därför måste staten som centralmakt krossas genom en centraliserad aktion och åtföljas av aktioner som krossar dess makt överallt. Båda delar är nödvändiga. Självklart skulle det vara fullständigt absurt att organisera en sådan aktion nu, men trots detta behövs redan nu koordinering och förberedelse för revolutionens uppgifter. Alla andra ståndpunkter skulle bara vara ytliga och naiva. Den »militära» frågan är relevant och måsta tas itu med.
Kapitalet skulle endast bli alltför nöjt över att se oss förändra våra liv lokalt medan kapitalet fortsätter att utföra sin aktivitet på ett mer övergripande plan. Detta är inte ren teori. Kapitalet har gjort våra liv så eländiga att många människor kommer att försöka förändra sina privatliv under en framtida revolution. Det är ytterst dåraktigt att anta att kapitalet är svagt. Tvärtom, kapitalet kan faktiskt tolerera allt (förintandet av familjen, av hierarkier, till och med av vissa småskaliga merkantila förhållanden), så länge som dessa förändringar inte hindrar kapitalet från att slutföra sin cykel, från att ackumulera värde. Den kommande revolutionen kommer att paralysera kapitalet genom att utveckla omedelbara kommunistiska förhållanden och genom systematisk aktion mot armén.
Subversiv verksamhet betyder därför inte bara permanent kamp mot alla former av militantism och politik, utan även mot alla former av ickepolitik. Den kommunistiska rörelsen är inte opolitisk utan antipolitisk. Den kämpar mot staten och mot alla grupper som står som medlare mellan proletariatet och kommunismen och som får människor att sätta sitt hopp till politiska lösningar.
Sådana grupper skiljer sig självklart från land till land. I Frankrike och Italien är de traditionella kommunistpartierna mycket mäktiga och fackföreningarna, som de kontrollerar, liknar inte de amerikanska, brittiska eller nordeuropeiska facken. Därför kan en text som »Klasskampen och dess mest kännetecknande aspekter de senaste åren» verka irrelevant i det amerikanska, tyska eller engelska sammanhanget. Men den väsentliga processen är densamma. När vi talar om slutet för reformismen syftar vi på en allmän trend och inte på att reformistiska strider håller på att bli ovanliga. I själva verket kämpar många människor inom och utanför arbetarklassen för reformer. Men dessa kamper är manifestationer av en djupgående utveckling mot kommunism. Det är sant att endast en minoritet, statistiskt sett, är involverad i dessa kamper. Det kan lätt bevisas att Lordstown-strejken i USA (1972) var någonting exceptionellt, men den var även ett uttryck för en social och allmän tendens.
Frankrikes och Italiens relativa underutveckling gentemot USA eller Storbritannien har skapat en mängd medieringar som inte spelar samma roll i andra länder. Politiken är fortfarande väldigt traditionell och formell i Italien och Frankrike och vänstern och extremvänstern är tuffa organisationer som fortfarande låtsas som om de motsätter sig staten. De har fortfarande förmågan att organisera människor. I andra länder har många extremistiska grupper försvunnit (till exempel det amerikanska och tyska SDS). Detta är dock bara små skillnader.
Problematiken ligger i behovet av att gå bortom traditionell »marxism» utan att förkasta dess relevanta begrepp och principer. Det räcker inte att man förstår att Marcuse, Mandel, Sweezy och Magdoff nästan inte har något alls gemensamt med kommunismen och att man borde »gå tillbaka till Marx.» Det är även viktigt att se vad som förändrats och vilka delar av den genuina kommunistiska teorin som behöver förändras i ljuset av dagens situation.
En av våra stora uppgifter är att kunna skapa oss en bild av kommunismen. »Underutvecklade» länder (om man ska använda kapitalistiskt språkbruk) kommer till exempel inte att behöva organisera ett stadium av industrialisering liknande den som de avancerade länderna gått igenom. I många delar av Asien, Afrika och Latinamerika har kapitalet ännu inte uppnått en fullständig underordning av arbetet. Gamla levnadssätt finns fortfarande kvar (men hur länge?). Kommunismen kommer att ge dem en pånyttfödelse med hjälp av »västerländsk» teknologi, som kommer att användas på ett helt annat sätt än den användes i väst. Det faktum att underutvecklade länder inte kan skapa kommunism utifrån sina egna uppror borde inte få oss att förminska deras betydelse. Vi måste visa på den kapitalistiska naturen hos Kina och Nordvietnam, vilka utvecklar lönearbetet, men vi måste också lika klart understryka den roll Asien kan komma att spela i en framtida revolution. Ceylonrevolten 1971 var helt klart en modern rörelses födelse.2 Utopin är tillbaka. Vi kan redan höra nyheter från alla världens hörn.
1. Debord, Skådespelssamhället, Daidalos, 2002
2. Ceylon: The JVP Uprising of April, 1971, Solidarity, 1972.