Trots att bägge attackerades i Lenins bok Radikalismen – kommunismens barnsjukdom avfärdade Pannekoek sin kollega Bordiga som en märklig leninist, medan Bordiga ansåg att Pannekoek förespråkade en osmaklig blandning av marxism och anarkosyndikalism. I själva verket var ingen av dem särskilt intresserad av den andre och de »tyska» och »italienska» delarna av den kommunistiska vänstern valde i stort sett att ignorera varandra. Ett av skälen till dessa anteckningar är att försöka visa varför detta var felaktigt.
För några år sedan hade få personer hört talas om Anton Pannekoek (1873–1960). Hans idéer och hans liv är nu åter aktuella, eftersom vår tid påminner om den tid då han levde och verkade. Fast självklart med stora skillnader vilket tvingar oss att korrigera hans uppfattningar.
Pannekoek var holländare men under större delen av sitt liv var han verksam i Tyskland. Han var en av de få socialister i de utvecklade länderna som höll den revolutionära traditionen från tiden före det första världskriget vid liv. Han kom fram till sina radikala ställningstaganden först under och efter kriget. Hans arbete Världsrevolution och kommunistisk taktik är en av de bästa skrifterna från den tiden. Pannekoek menade att den Andra internationalens misslyckande inte berodde på dess strategi, utan på att denna strategi i sig själv var rotad i den Andra internationalens funktion och form. Internationalen var anpassad till ett särskilt stadium av kapitalism i vilket arbetarna krävde politiska och ekonomiska reformer. För att göra revolution måste arbetarna själva skapa en ny typ av organ, som skulle gå längre än till dikotomin parti/fackförening. På grund av dessa åsikter kunde Pannekoek inte undgå att komma i konflikt med den Kommunistiska internationalen. För det första eftersom ryssarna aldrig riktigt förstod vad den gamla internationalen hade varit och var övertygade om att man skulle organisera arbetarna från ovan. Detta utan att se sambandet mellan Kautskys »socialistiska medvetande» som skulle föras ut till massorna och hans kontrarevolutionära ståndpunkter. För det andra eftersom den ryska staten ville ha masspartier i Europa som kunde sätta tryck på regeringarna där, för att de på så sätt skulle tvingas att börja förhandla med Ryssland. Det Pannekoek stod för var det verkligt kommunistiska elementet i Tyskland. Snart besegrades den riktning som Pannekoek tillhörde och flertalet stora västerländska kommunistpartier framträdde medan den kommunistiska vänstern kom att reduceras till små grupper uppsplittrade på olika fraktioner.
Under det tidiga 30-talet försökte Pannekoek och andra att definiera kommunismen. De hade redan så tidigt som på 20-talet avfärdat Ryssland som en kapitalistisk stat. Nu återvände de till Marx värdeanalys. De hävdade att kapitalism är produktion för värdeackumulation medan kommunism är produktion av bruksvärden för tillfredsställandet av människors behov. Men det måste finnas någon form av planering. Utan pengar som mellanhand måste samhället organisera ett exakt bokföringssystem för att kunna kontrollera den mängd arbetstid som är nedlagd i varje arbetsprodukt. Exakt bokföring kommer att se till att inget blir bortslösat. Pannekoek och hans vänner hade helt rätt när de återvände till värdet och dess implikationer, men de gjorde fel när de sökte ett rationellt bokföringssystem baserat på arbetstiden. Vad de föreslog var i själva verket värdets herravälde utan pengarnas inblandning (eftersom värde inte är något annat än den mängd samhällelig arbetstid som behövs för att producera en vara). Det kan tilläggas att detta ställningstagande attackerades av Marx redan 1857, i början av Grundrisse. Men de tyska (och holländska) vänsterkommunisterna betonade åtminstone den kommunistiska teorins kärna.
Under det tyska inbördeskriget mellan 1919 och 1923 skapade de mest aktiva arbetarna nya organisationsformer, främst vad de kallade »unioner»1 eller ibland också »råd», även om merparten av de existerande arbetarråden var reformistiska. Pannekoek utvecklade tanken om dessa organisationsformers betydelse, rentutav livsviktighet för rörelsen, till skillnad från den traditionella partiformen. Det var på denna punkt som rådskommunismen attackerade partikommunismen. Pannekoek fortsatte att utveckla denna aspekt ytterligare fram till efter det andra världskriget då han publicerade boken Arbetarråden, som i detalj utformar en ren rådsideologi. Revolutionen reduceras till en massdemokratisk process och socialismen till arbetarförvaltning genom ett system av bokföring som räknade arbetstid, det vill säga, värde utan penningformen. Problemet är att värdet långt ifrån endast är ett mätinstrument utan värdet är faktiskt kapitalismens blod. Vad gäller revolutionärerna skulle de endast korrespondera, lägga fram teorier, sprida information och beskriva vad arbetarna sysslar med. Men de fick inte organisera sig i en permanent politisk gruppering eller försöka definiera en strategi och agera därefter, eftersom de då kunde bli arbetarnas nya ledarskap och därefter deras nya härskarklass.
Utifrån analysen av Ryssland som statskapitalism vände sig Pannekoek mot dem som i de västerländska länderna representerade arbetarna inom kapitalismen, först och främst fackföreningarna.
Pannekoek kände väl till proletariatets direkta former av motstånd mot kapitalet och han förstod att kontrarevolutionen hade segrat. Men han missförstod den kommunistiska rörelsens allmänna kontext: dess bas (förvandlandet av arbetaren till en vara), dess strider (centraliserad aktion mot staten och den existerande arbetarrörelsen) och dess mål (skapandet av nya samhällsförhållanden utan någon ekonomi som sådan). Han spelade en viktig roll i återskapandet av den revolutionära rörelsen. Vi måste dock se begränsningarna i hans bidrag för att sedan kunna integrera dem i ett nytänkande av den subversiva teorin.
Amadeo Bordiga (1889–1970) levde i en annan situation. Likt Pannekoek, som hade kämpat mot reformismen före kriget och till och med lämnat det holländska kommunistpartiet för att skapa ett nytt, tillhörde Bordiga vänsterflygeln i sitt parti. Men han gick inte lika långt som Pannekoek. Vid det första världskrigets utbrott hade det Italienska socialistpartiet en radikal inställning och det fanns ingen möjlighet att det skulle splittras. Partiet var till och med krigsmotståndare, även om det var det på ett mer eller mindre passivt sätt.
Då det Italienska kommunistpartiet grundades 1921 bröt det inte bara med det gamla partiets höger utan också med dess center. Den Kommunistiska internationalen var missnöjt med detta faktum. Bordiga kom att leda partiet och vägrade att delta i val, inte av princip utan av taktiska skäl. Parlamentarisk aktivitet kan ibland utnyttjas, men aldrig då borgarklassen kan använda den för att avleda arbetarklassen från klasskampen hävdade Bordiga. Senare kom Bordiga att skriva att han inte motsatte sig att använda parlamentet som tribun då det var möjligt, t ex kunde det under fascismens början vara vettigt att använda sig av valet som tribun. Men 1919, mitt under en revolutionär rörelse då resningar och förberedelse inför dem stod på dagordningen, skulle delaktighet i valen innebära att stärka de borgerliga illusionerna, bland annat uppfattningarna om möjlighet till förändring genom parlamentet. Detta var en viktig fråga för Bordiga, vars grupp inom socialistpartiet hade benämnts som »den abstentionistiska fraktionen». Men den Kommunistiska internationalen samtyckte inte. Då Bordiga ansåg det vara en taktisk och inte strategisk fråga och då han var övertygad om att disciplin var nödvändig i den kommunistiska rörelsen beslöt han sig för att lyda besluten från den Kommunistiska internationalen, även om han själv höll kvar vid sitt ställningstagande.
En annan källa till missnöje var enhetsfronttaktiken. Bordiga ansåg att själva faktumet med en inbjudan till de socialistiska partierna till gemensamt handlande skulle leda till förvirring hos massorna och dölja dessa kontrarevolutionära partiers motsättning till kommunismen. Det skulle dessutom hjälpa vissa av de kommunistiska partierna som inte fullt ut brutit med reformismen att utveckla sina opportunistiska tendenser.
Bordiga motsatte sig parollen om en arbetarregering, vilken endast i både teori och praktik var en källa till förvirring. För honom var proletariatets diktatur en nödvändig beståndsdel av det revolutionära programmet. Men till skillnad från Pannekoek vägrade han att förklara dessa positioner utifrån resonemang om den ryska statens och partiets degenerering. Även om han ansåg att den Kommunistiska internationalen hade fel, så betraktade han den fortfarande som kommunistisk.
Till skillnad från komintern intog Bordiga en klar hållning gentemot fascismen. Han betraktade inte blott fascismen som en annan form av det borgerliga herraväldet, på samma sätt som demokratin är, utan var dessutom övertygad om att det inte var möjligt att välja mellan dem. Denna fråga är väldebatterad och den italienska vänsterns inställning är för det mesta förvrängd. Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. I Bordigas ögon var det, ur revolutionens synvinkel, inte sant att fascismen är värre än demokratin eller att demokratin skapar bättre förhållanden för proletariatets klasskamp. Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur.
Senare kom vänstern – t ex trotskisterna – att lägga fram ytterligare ett argument för stödet av den antifascistiska politiken: kapitalet behöver helt enkelt fascismen då det inte längre kan vara demokratiskt. Så om vi kämpar för demokrati kämpar vi i själva verket för socialism. Det är på detta sätt som många vänsterister rättfärdigade sina åsikter under det andra världskriget. Men på samma sätt som demokrati ger upphov till fascism ger fascism upphov till demokrati. Historien har visat att Bordigas teoretiska resonemang har realiserats i praktiken: kapitalismen ersätter det ena med det andra. Demokratin och fascismen avlöste varandra. De både formerna har blandats och umgåtts som bästa vänner sedan 1945.
Självfallet kunde Bordigas opposition inte tolereras av den Kommunistiska internationalen och mellan 1923 och 1926 kom han att mista kontrollen över det italienska kommunistpartiet.2 Även om han knappast höll med Trotskij tog han dennes parti gentemot Stalin. På den Kommunistiska internationalens exekutivkommittés sammankomst 1926 angrep han de ryska ledarna. Detta var sannolikt den sista gången någon offentligt angrep Komintern inifrån på en så hög nivå. Dock är det viktigt att påpeka att Bordiga misslyckades med att analysera Ryssland som kapitalistiskt och Komintern som degenererad. Han bröt inte med stalinismen förrän några år senare.
Bordiga satt i fängelse mellan 1926 och 1930 och höll sig under 1930-talet borta från emigranternas mycket aktiva politik. 1930-talet dominerades av antifascism och folkfronter, vilket ledde till förberedelser för ett nytt världskrig. De små exilitalienska grupperna av vänsterkommunister menade att det kommande kriget endast kunde vara imperialistiskt. Kampen mot fascismen genom att stödja demokratin sågs som en materiell och ideologisk förberedelse inför detta krig.
Efter krigets början fanns det föga utrymme för kommunistisk aktion. Både de italienska och tyska vänsterkommunisterna hade intagit en internationalistisk hållning medan trotskisterna valt att stödja de allierade gentemot axelmakterna. Vid denna tidpunkt vägrade Bordiga fortfarande att definiera Ryssland som kapitalistiskt, men trodde aldrig, såsom Trotskij, att man skulle stödja vilken sida Sovjetunionen än skulle komma att alliera sig med. Han godtog aldrig försvaret av »arbetarstaten». Man måste hålla i åtanke att Trotskij, då Ryssland tillsammans med Tyskland invaderade och delade upp Polen 1939, sade att detta var en positiv händelse som skulle omvandla de polska samhällsförhållandena i en socialistisk riktning!
1943 bytte Italien sida och blev en republik, vilket gav tillfälle till handling. Den kommunistiska vänstern bildade ett parti, då de antog att krigsslutet skulle leda till klasstrider som liknande dem som ägt rum vid det första världskrigets slut. Men var Bordiga verkligen övertygad om detta? Han förstod uppenbarligen att situationen var helt annorlunda. Arbetarklassen stod vid denna tidpunkt helt under kapitalets kontroll, den hade till och med lyckats få proletariatet att mobiliseras kring den demokratiska fanan. Krigsförlorarna (Tyskland och Japan) skulle komma att ockuperas och därigenom att kontrolleras av segrarna. Men faktum är att Bordiga aldrig motsatte sig åsikterna hos de optimistiska delarna av sin grupp och att han bibehöll denna attityd ända till sin död. Han tenderade att undvika sitt »partis» aktivitet (och aktivism) och var framförallt intresserad av teoretisk förståelse och analytiska förklaringar. Han hjälpte därmed till att skapa och föreviga illusioner han egentligen inte stödde. Samtidigt förlorade hans parti större delen av sina medlemmar på bara några år och var i slutet av 1940-talet reducerad till en liten grupp, precis som det hade varit före kriget.
Större delen av Bordigas arbete var teoretiskt och en stor del av det behandlade Ryssland. Han påvisade att Ryssland var kapitalistiskt och att dess kapitalism inte skilde sig från den västerländska. De tyska vänsterkommunisterna (eller den tyska ultravänstern) hade fel i denna fråga. Enligt Bordiga var det viktiga inte byråkratin, utan istället de grundläggande ekonomiska lagar byråkratin måste följa – och dessa lagar var desamma som de som finns beskrivna i Kapitalet, värdeackumulation, varuutbyte, fallande profitkvot, etc. Det är sant att den ryska ekonomin inte led av överproduktion, men detta beror endast på dess efterblivenhet. Medan många rådskommunister under det kalla kriget framställde byråkratiska regimer som en ny och möjligen framtida modell i den kapitalistiska utvecklingen förutsåg Bordiga hur USA-dollarn skulle komma att penetrera Ryssland, och till slut slå sönder Kremls murar.
Ultravänstern ansåg att Ryssland hade förändrat de grundläggande lagar Marx beskrivit. De insisterade på att det var byråkratin som kontrollerade ekonomin och att detta skulle ersättas med arbetarnas självförvaltning. Bordiga hävdade att det inte fanns något behov av ett nytt program – arbetarnas självförvaltning är en sekundär fråga där arbetarna endast kommer att kunna förvalta ekonomin om marknaden avskaffas. Givetvis kom denna debatt att gå längre än till ramen för analysen av Ryssland.
Denna uppfattning framträdde i full klarhet i slutet av 50-talet. Bordiga skrev då flera studier om Marx’ viktigaste texter. 1960 hävdade han att Marx’ alla texter var en beskrivning av kommunismen. Detta är utan tvivel den mest klarsynta kommentar som fällts om Marx. Precis som Pannekoek återvände till värdelagen 1930 återvände också Bordiga till den 30 år senare. Men vad Bordiga framförallt utvecklade var en övergripande uppfattning om varuutbytets utveckling och dynamik från dess födelse fram tills dess död i och med kommunismen.
Samtidigt bibehöll Bordiga sin teori om den revolutionära rörelsen, vilken inbegrep en felaktig uppfattning om proletariatets inre dynamik. Han var övertygad om att arbetarna först skulle samlas på den ekonomiska nivån och förändra fackföreningarnas natur, för att därefter nå en politisk nivå, tack vare det revolutionära avantgardets ingripande. Det är lätt att upptäcka Lenins inflytande här. Bordigas lilla parti gick in i fackföreningarna (de som kontrollerades av kommunistpartierna) i Frankrike och Italien utan att uppnå några som helst resultat. Även om han mer eller mindre motsatte sig detta tog han aldrig öppet avstånd från en sådan förödande aktivitet.
Bordiga höll den kommunistiska teorins kärna vid liv. Men han kunde aldrig göra sig av med Lenins, alltså den Andra internationalens, åsikter. Där var hans handlanden och hans tankar tvungna att hamna i ett motsatsförhållande. Men idag är det inte svårt att förstå vad som var – och vad som fortfarande är – giltigt i hans arbeten.
Pannekoek förstod sig på och gav uttryck för proletariatets motstånd mot kontrarevolutionen på det omedelbara planet. Han betraktade fackföreningarna som monopol av variabelt kapital, liknande de vanliga monopol som koncentrerar konstant kapital. Han beskrev revolutionen som processen av massornas återerövrande av livet, mot den produktivistiska, hierarkiska och nationalistiska stalinistiska och socialdemokratiska »socialismen» (vilken även delades med trotskismen och nu också maoismen). Men han misslyckades med att förstå kapitalets natur, eller naturen hos den förvandling som kommunismen skulle föra med sig. I sin mest extrema form, vilken Pannekoek gav uttryck för under den senare delen av sitt liv, blir rådskommunismen ett organisationssystem där råden spelar samma roll som »partiet» spelar i den leninistiska synen. Men det vore ett allvarligt misstag att helt identifiera Pannekoek med hans sämsta period. Hursomhelst kan man inte acceptera teorin om arbetarförvaltning, särskilt inte under en tidsperiod där kapitalet försöker integrera arbetarna genom att föreslå delaktighet i ledningen.
Det är just här som Bordiga blir viktig. Han betraktade alla Marx’ arbeten som ett försök att beskriva kommunismen. Kommunismen existerar potentiellt inom proletariatet. Proletariatet är negationen av detta samhälle. Proletariatet kommer till sist att revoltera mot varuproduktionen blott för att kunna överleva, eftersom varuproduktionen kommer att förinta det – till och med på ett fysiskt plan.
Revolutionen är varken en fråga om medvetande eller en fråga om förvaltning. Detta gör att Bordiga klart skiljer sig från den Andra internationalen, från Lenin och den officiella Kommunistiska internationalen. Men han klarade aldrig av att dra en gräns mellan samtiden och det förgångna. Det kan däremot vi göra idag.
1. I det här sammanhanget har det tyska ordet »union» inget med trade union eller fackförening att göra (vilka kallas Gewerkschaften på tyska). »Unionerna» bekämpade faktiskt fackföreningarna.
2. Då hans position fortfarande var i majoritetsställning avgick han av disciplinära skäl till förmån för Gramsci.