1) Värde.

Karl Marx1)

Detta avsnitt ska flyttas fram.

Den första kategori i vilken den borgerliga rikedomen framställer sig2) är varan. Varan själv framträder3) som en enhet av två bestämningar. Den är bruksvärde, dvs. föremål för tillfredsställelse av något mänskligt behovs­system. Det är dess stoffliga sida som kan vara gemensam för de mest dis­pa­­rata produktionsepokerna och därför ligger utanför den politiska eko­no­mins betraktelse. Bruksvärdet faller inom dess område så snart det modi­fieras av de moderna produktionsförhållandena eller i sin tur ingriper i och modi­­fierar dem. Vad som pliktskyldigt brukar sägas om det i allmänhet in­skränker sig till plattityder som hade historiskt värde i vetenskapens första början, då den borgerliga produktionens samhälleliga former ännu mödo­samt skalades fram ur stoffet och med stor ansträngning fixerades som själv­stän­diga betraktelseföremål. I själva verket är varans bruksvärde en given för­­ut­­­sättning – den stoffliga grund på vilken ett bestämt ekonomiskt för­­hållande manifesteras4). Det är först detta bestämda förhållande som stämp­lar bruksvärdet som vara. Vete t.ex. besitter samma bruksvärde vare sig det od­lats av slavar, livegna eller fria arbetare. Det skulle inte förlora sitt bruks­värde om det föll som snö från himlen. Hur förvandlas nu bruksvärdet till vara? Bärare av bytesvärde. Om än omedelbart förenade i varan faller bruks­värde och bytesvärde lika omedelbart isär. Det är inte endast så att bytes­värdet inte tycks bestämmas genom bruksvärdet utan varan blir snarare först vara, realiseras som bytesvärde, endast i det fall dess ägare inte förhåller sig till den som ett bruksvärde. Det är endast genom avyttring,5) genom ut­byte mot andra varor, som han tillägnar sig bruksvärden. Tillägnelse genom av­yttring är det samhälleliga produktionssystemets grundform, i vilket detta enklaste, mest abstrakta uttryck för bytesvärdet framträder. Varans bruks­värde förutsätts men inte för ägaren, utan för samhället i stort. (Liksom en fabriksarbetarfamilj i Manchester, där barnen står i utbytesförhållande till sina föräldrar och betalar för sin kost och logi, inte representerar den tradi­tionella familjens ekonomiska organisation, lika lite är det moderna pri­vat­utbytessystemet samhällenas spontant framvuxna6) ekonomi. Utbytet börjar inte mellan individerna inom ett samfund7) utan där detta samfund tar slut – vid dess gräns, vid kontaktpunkterna mellan olika samfund. Egen­doms­gemenskapen har på senare tid återupptäckts som en särskild slavisk kuri­ositet. I själva verket erbjuder oss Indien en provkarta över de mest mång­facetterade former av sådana ekonomiska samfund, som är mer eller mindre upplösta, men fortfarande fullständigt igenkännbara; och en mera grund­lig historieforskning finner att det är alla kulturfolks utgångspunkt. Det på privategendomen grundade produktionssystemet är till att börja med den historiska upplösningen av denna spontant framvuxna kommunism. Än dock ligger en hel räcka av ekonomiska system mellan den moderna världen, i vilken bytesvärdet behärskar produktionen i dess fulla djup och bredd, och de samhällsformationer som grundade sig på den upplösta egendoms­gemen­skapen, utan att8)

1)
Ur Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, häfte VII , s. 63 från 1858. Övers. från MEGA II.1.2, s. 740–743 (CC BY-SA 4.0). Jfr MECW 29, s. 252–253.
2) , 4)
sich darstellt
3)
erscheint
5)
Entäusserung
6)
naturwüchsige
7)
Gemeinwesen
8)
”Här slutar manuskriptet Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Alla åter­stående sidor i detta ganska tjocka häfte utgörs av utdrag från diverse böcker och tid­skrifter.” MECW 29, s. 540.