Arbetarrörelsen av idag är definitivt inte vad den en gång i tiden var. Nostalgikerna idealiserar ett halvt mytiskt förflutet då arbetarrörelsen var en kraftfull motoffentlighet. Det fanns en tid då klassmedvetna arbetares fritid gavs mening genom arbetet i parti, fack, ungdomsförbund, bildningsförbund och kooperationen. Då arbetarpress och arbetarlitteratur frodades och vägen från grus till ljus tycktes självklar, vare sig vägen gick genom reform eller revolution.
Att det inte är så längre är uppenbart, men hur ska vi förhålla oss till det? Det borgerliga svaret är naturligtvis att dödförklara arbetarklassen och klasskampen i sin helhet. Idag sägs motsättningarna vara annorlunda: mellan arbetande och arbetslösa, mellan etniska grupper eller mellan generationer. Det postindustriella samhället har raderat ut arbetarklassen, eller gjort den till en spillra utan betydelse, där de ingår som inte uppfyller den nya tidens krav. Lockelsen är naturligtvis stor: utan arbetarklass faller hela det marxistiska teoribygget ihop, liksom varje förståelse av världen som på allvar ifrågasätter den kapitalistiska ordningen och pekar bortom denna.
Stora delar av vänstern svarar istället med att blunda för de förändringar som skett. Gamla organisationsformer och symboler görs till fetischer. Ibland hängs de skyldiga ut: sossarna och fackbyråkraterna har sålt ut idealen, förrått rörelsen. Om ledningen ersätts kan det förlorade vinnas åter. Ofta försöker svunna former återerövras: ”Skapa kämpande fackföreningar!”, ”För ett nytt arbetarparti!”. Men varje nytt sådant försök blir bara ett svagt återsken av det arbetarrörelsen en gång i tiden var.
Vi får vår del sörjer däremot varken den gamla arbetarrörelsens nedgång eller försöker dödförklara klasskampen. Kopplingen mellan klasskamp och arbetarrörelse är nämligen långt ifrån så enkel.
Självklart existerar det en klasskamp idag – annars vore hela det kapitalistiska systemet otänkbart. Kapitalet är nämligen i grund och botten inget annat än arbete: levande arbete och tidigare levande arbete som övergått i sin döda form: maskiner, varor och pengar. Kapitalet är beroende av arbetaren för sin existens – liksom arbetaren, som arbetskraft, är beroende av kapitalet för sin. Denna grundläggande relation mellan arbete och kapital gör att alla motsättningar kring arbetstid och arbetsintensitet, kring löner och arbetsförhållanden är lika närvarande som någonsin. Genom att kapitalet genomträngt i stort sett hela tillvaron, så att allt fler områden antar varuformen, genomsyrar motsättningarna idag dessutom samhället i dess helhet, långt utanför fabriksportarna.
Men om klassmotsättningarna finns kvar, hur ska vi då förstå arbetarrörelsen nedgång? Till att börja med får vi inte idealisera den historiska arbetarrörelsen. Det var inte fack och arbetarpartier som uppfann klasskampen; upplopp, strejker och vardagskamp på och utanför arbetsplatsen fanns långt tidigare. Tvärtom bildades fackförbund och partier för att kanalisera den klasskamp som redan fanns och kom att fungera som föremedlare mellan klasserna. För att förmedlingen skulle fylla sin funktion behövde å ena sidan konkreta vinster göras för arbetarnas räkning, å andra sidan behövde arbetarna disciplineras så att deras kamp inte äventyrade kapitalets fortbestånd.
Kapitalismens intåg har överallt skett genom ursprunglig ackumulation, att människor skilts från sina försörjningsmedel och tvingats in i lönearbete. Det var ingen enkel process att göra skötsamma arbetare av landsbygdens egendomslösa. Med de långa arbetstiderna, den usla arbetsmiljön och ofriheten i arbetet, kan man förstå att olika former av lösdriveri, tiggeri och kriminalitet för många kunde framstå som ett mer fördelaktigt val än slitet i fabrikerna.
Noggranna fabriksreglementen och obligatorisk folkskola blev redskap för att omskola arbetarna. Det genomdrevs också kampanjer riktade till arbetarklassen från filantropiskt sinnade personer i den bildade medelklassen som ville motverka vad de såg som sedesupplösning och moraliskt kaos bland arbetarna. För att råda bot på detta inrättades bildningscirklar och arbetarföreningar, där bland annat läsning av skönlitteratur och populärvetenskapliga arbeten bedrevs, i ett försök att organisera den tid som låg utanför arbetsgivarens kontroll.
När arbetarrörelsen bröt fram övertogs detta skötsamhetsideal. Idealet var att arbetarna skulle vara nyktra, hålla tider och uppträda ordentligt mot såväl arbetskamrater som överordnade. Självdisciplineringen bidrog till att skapa just den skötsamma arbetarklass kapitalet behövde, som punktligt kom till arbetet och inte maskade eller söp, utan nitiskt utförde sina arbetsuppgifter. Arbetarrörelsen har alltså knappast varit någon entydig motkraft mot kapitalet, utan aktivt bidragit till att skapa en ny typ av subjektivitet, anpassad efter det moderna industrikapitalets behov. Arbetarnas kamp har helt underordnats organisationernas intressen, där allt agerande gått via representanterna.
Arbetarnas verkliga maktställning härrör ur att de kan upphöra med att vara arbetare, vägra skapa det värde kapitalet behöver. Den officiella arbetarrörelsen har dock lämnat kampen mot arbetet som sådant åt sidan. Ofta har dessutom även makten över arbetsprocessen överlåtits till kapitalet, medan facken koncentrerat sig på lönekamp och partierna på välfärdsreformer. Det är också viktigt att minnas att organiseringen skedde inom nationalstatens ram. Ja, först i och med att arbetarnas integration i samhället, via arbetarrörelsens förmedling, kunde nationalstatsbyggandet ges verklig legitimitet.
Vad är det då som har gjort att arbetarrörelsens förmåga att förmedla mellan arbete och kapital, integrera, disciplinera och skapa identitet, har försvagats så radikalt, om än inte gått helt förlorad? Flera faktorer samverkar:
1) I och med masskonsumtionens utbredning har identitet allt mer blivit något som skapas genom konsumtion. Gamla klassidentiteter förefaller mer hämmande och mindre lockande än det ständigt växande utbud som marknaden tycks erbjuda. Subjektet har blivit ett annat, som inte längre låter sig konstrueras på möten i nykterhetsloger eller på ABF-cirklar. Vi begär mer än så.
2) Tack vare arbetarrörelsens framgångar, framförallt de stora klasskompromisserna under efterkrigstiden, integrerades arbetarrörelsen så mycket med statsmaskineriet att det förlorade sin funktion av motoffentlighet.
3) När vågen av arbetarkamp bröt fram i slutet av 60-talet blev arbetarrörelsen därigenom en självklar motståndare. Vilda strejker och andra självständiga kampformer bröt mot samförståndet och visade att det gick att agera utanför de förmedlande instanserna. 70-talets sektvänster återupptog den gamla arbetarrörelsens organisationsformer, men förmådde bara suga upp en liten del av kampen, medan större delen tog sig andra former.
4) När kapitalet då satsade på en nyliberal strategi, delvis som svar på arbetarnas ökade motstånd, förlorade arbetarrörelsen till stor del sin funktion som förmedlare mellan klasserna och garant för kompromisser. Arbetarrörelsen kunde inte längre garantera vare sig arbetsfred och skötsamma arbetare eller stigande reallöner och social trygghet. Dessutom har kapitalets globalisering av finansflöden och produktionskedjor minskat utrymmet för nationella överenskommelser.
Slutligen så har klassammansättningen ändrats de senaste decennierna, vilket också påverkar organisation och kampformerna. Inom industrin har hela produktionskedjan förvandlats till ett enda långt löpande band, där mager produktion och just-in-time blivit honnörsord. Genom att lager och buffertar minimeras sätts ett ständigt tryck på arbetsorganisationen, på hela kedjan av underleverantörer, åkare. Ofta används arbetslag med kvalitetsansvar, och ibland med gruppackord, vilket sätter press på alla i gruppen att göra sitt yttersta och hoppa in för att hjälpa varandra. Genom arbetslagen splittras också arbetarna upp i grupper som konkurrerar med varandra.
Samtidigt så har det skett en förskjutning på arbetsmarknaden, i takt med industrins rationalisering, så att en majoritet av arbetarklassen idag återfinns inom tjänstesektorn. Men på samma gång har också tjänstesektorn ”industrialiserats”. Kassörskor i snabbköp och stormarknader sitter ju faktiskt sedan länge vid ett löpande band, där streckkoder och datorisering gör arbetet allt mer monotont. På snabbmatsrestaurangerna sker leveransen just-in-time och arbetet är strikt standardiserat. Allra tydligast märks industrialiseringen inom kontorsbranschen där modern datateknik används för att stycka upp och standardisera arbetet, samtidigt som de anställda kan övervakas minutiöst. Antalet callcenter har växt snabbt, men förändringarna sker överallt: på banker, i försäkringsbolag och industriföretagens administrationsavdelningar. Inom vård, omsorg och skola har arbetet också förändrats, då varje verksamhet har blivit en egen resultatenhet, men krav på att konkurrera om ”kunderna”.
Den magra produktionen, där inga marginaler tillåts, liksom rationaliseringen av tjänstesektorn, gör att kapitalet kräver en flexibel arbetskraft som kan tas in vid behov. För kapitalet gäller det att använda arbetarnas tid maximalt för att öka mervärdet. De senast femton åren har också olika former av tillfälliga arbeten ökat. Allt fler rör sig i en djungel av vikariat, provanställningar, projektanställningar, praktikarbete, behovsanställningar och timanställningar. Till detta ska också läggas alla de som arbetar inom olika former av bemanningsföretag och placeras än i det ena företaget, än i det andra, med ständigt skiftande arbetsförhållanden.
För att möjliggöra detta har arbetsmarknadspolitiken förändrats. Idag handlar det inte längre om att skapa full sysselsättning, utan endast om att göra arbetslösheten produktiv; det vill säga att få de arbetslösa att verkligen bli en nyttig reservarmé, genom att göra dem aktivt arbetssökande och anställningsbara. De ska vara beredda att hoppa in när kapitalet behöver dem, på tillfälliga anställningar och deltidsjobb. För att åstadkomma detta utsätts arbetslösa för alltmer tvångsåtgärder. Ett tydligt exempel på detta är det socialdemokratiska projektet ”Välfärd för alla” i Malmö, där försörjningsstödet kopplas till krav på arbete och tusentals praktikplatser inrättats i en samlad satsning från Malmö stad och det lokala näringslivet.
Ofta hörs en svanesång om arbetarklassens förlorade styrka samtidigt som kapitalets makt kan framstå som total, när globaliseringens finmaskiga nät spänns över världen. Det är då viktigt att återigen betona att klasskamp på inget sätt är liktydigt med parlamentariskt arbete, fackliga förhandlingar, eller ens strejker.
Kampen har alltid pågått i det tysta, ansiktslöst och underjordiskt – för att ibland bryta fram i större skala. Självklart kan erfarenheter av kamp spridas, men det finns ingen som helst anledning att göra tidigare organisations- eller kampformer till fetischer. Nya förutsättningar förändrar kampformerna. Ett tydligt exempel på detta är den våg av vilda strejker som höll i sig från 1970 till 1990, för att sedan falla som en sten. Bakom detta ligger säkert sådant som att bötesbeloppet för de som deltar ökat, men säkerligen spelar också den förändrade klassammansättningen in. För visstidsanställda, arbetare på bemanningsföretag och arbetslösa på praktik kan det dolda motståndet vara betydligt mer framkomligt än att gå ut i en öppen konflikt, samtidigt som vägen via facket blir än mer avlägsen.
Vi måste se fördelarna i dagens situation. Kapitalet är fortfarande i lika desperat behov av arbete för att skapa mervärde som någonsin tidigare. Rationaliseringarna, försöken att öka kontrollen och utsugningen, skulle inte behövas om kapitalet en gång för alla segrat. Vi har all makt att förinta kapitalet, genom att vägra vara arbetare och sabotera produktionen av mervärde.
För kapitalet innebär arbetarrörelsens försvagade ställning att det inte längre finns någon effektiv förmedlande instans. För arbetarklassen betyder det istället att inte behöva hålla sig inom givna ramar som begränsas av samförstånd och samhällsansvar. I den försvagade klassidentiteten ligger också ett missnöje med arbetet, en ovilja att vara arbetare i kapitalets tjänst och en längtan efter något annat.
Just-in-time har faktiskt gjort kapitalet mer sårbart än tidigare. Genom att ta bort alla marginaler har kapitalet velat öka pressen på arbetarklassen. Men samtidigt har det inneburit att även begränsade aktioner från arbetarna kan få enorma konsekvenser för kapitalet. För att produktionen ska fungera smärtfritt måste hela produktionskedjan flyta på utan allvarliga avbrott. Med den magra produktionen kan det räcka med en plötslig lokal konflikt, med transportarbetare eller monterare vid bandet, för att lamslå de mäktigaste företagsjättar. Dessutom medför den magra produktionen att även kampformer som övertidsblockader, maskning, frånvaro och sjukskrivningar blir effektivare och kan ställa till stora problem för kapitalet.
Arbetare är inte heller lika lättlurade som företagsledningarna tror. Nya former av lagarbeten blir ofta ett forum för kritik mot ledningen och arbetarna går inte på talet om ökat medbestämmande. Visstidsanställda och anställda på bemanningsföretag är inte heller lika känslomässigt bundna till ett visst företag, som de fast anställda. De saknar lojaliteten och ser arbetet som just ”abstrakt” arbete, utan annat syfte för dem själva än att få lön. Dessutom bidrar den ökade rörligheten till att förhållandena på olika arbetsplatser kan jämföras och erfarenheter spridas vidare.
Industrialiseringen av tjänstesektorn innebär att tidigare gränser mellan olika skikt luckrats upp och en allt större del av arbetskraften ställts direkt under kapitalets krav på ständigt högre avkastning. Globaliseringen leder också till att nya arbetargrupper länkas samman i produktionskedjor världen över. Stick i stäv med kapitalets försök att splittra oss skapas på så sätt nya möjligheter att sprida kampen och nå ny enhet.
Publicerad i Arbetaren nr 25 (24–30 juni), 2005