Autonomin är, som ett revolutionärt perspektiv vilket förverkligar sig självt genom självorganisering, paradoxalt nog oskiljbar från en stabil arbetarklass. Den är lätt urskiljbar vid själva ytan av kapitalets reproduktion och existerar bekvämt innanför dennas gränser. Den får sin ställning genom denna reproduktion och är inom den erkänd som en legitim förmedling. Autonomin är praktiken, teorin och det revolutionära projektet under den ”fordistiska” fasen. Arbetaren är dess subjekt och den förutsätter att den kommunistiska revolutionen är hennes frigörelse, dvs. det produktiva arbetets befrielse. Den förutsätter att kamper för dagskrav är steg mot revolutionen samt att kapitalet reproducerar och bekräftar en arbetaridentitet inom exploateringsförhållandet. Allt detta har förlorat sin grund.
Tvärt om så ser proletariatet i varje kamp hur dess existens som klass är objektiverad i kapitalets reproduktion, som någonting som är det främmande och som det i sin kamp kan ledas till att ifrågasätta. I proletariatets aktivitet blir existensen som klass en yttre begränsning påförd av kapitalet. Att vara en klass blir det hinder som dess kamp som klass måste övervinna och detta hinder rymmer en verklighet som är klart och enkelt identifierbar: självorganiseringen och autonomin.
Vi kan endast tala om autonomi om arbetarklassen är kapabel att relatera till sig själv mot kapitalet och inom detta förhållande till sig själv finna grunden till och kapaciteten att affirmera sig själv som härskande klass. Autonomin förutsätter att arbetarklassens definition inte är ett förhållande utan något inneboende i den. Den behandlade formaliseringen av vad vi är i det nuvarande samhället som en grund till det nya samhället, vilket skulle byggas på frigörelsen av vad vi är.
Från slutet av första världskriget fram till början av 1970-talet var helt enkelt inte autonomin och självorganiseringen endast vilda strejker eller ett mer eller mindre konfliktfyllt förhållande till fackföreningarna. Autonomin var det revolutionära projektet som sträckte sig från självorganisering till affirmationen av proletariatet som härskande klass, genom befrielsen och affirmationen av arbetet som samhällsorganisering. Genom att arbetarklassens ”verkliga situation” frigjordes från sin integration i det kapitalistiska produktionssättet, en integration som företräddes av alla politiska och fackliga institutioner, var autonomin revolutionens rörelse, den potentiella revolutionen. Om detta var ultravänsterns uttryckliga avsikt var det inte bara en ideologi. Självorganiseringen, fackföreningsmakten och arbetarrörelsen hörde till samma värld, där revolutionen var klassens affirmation. Affirmationen av det sant revolutionära väsendet, vilket manifesterade sig i autonomin, kunde inte ha haft den minsta antydan till verklighetsförankring om den inte hade varit den goda, ickealienerade sidan av samma verklighet som den mäktiga arbetarrörelsen som klassen tillhörde. Arbetarrörelsen var själv också garantin för klassens oberoende, en klass som var beredd att omorganisera världen till sin egen avbild. Det räckte inte med att avslöja denna makts sanna natur genom att avbyråkratisera den, avalienera den. Det var inte ovanligt att arbetarna gick från de nödvändigtvis kortlivade autonoma kamporganisationerna till det parallella universumet där stalinismen triumferade eller, i Nordeuropa, in i famnen på de mäktiga fackföreningarna. Autonomi och arbetarrörelse gav näring åt och kompletterade varandra ömsesidigt. Den stalinistiska ledaren kunde vara ”arbetarens av Gud givne motsvarighet till chefen”, men han var också den institutionella motsvarigheten till autonomin. Självorganiseringen som revolutionär teori var riktig under exakt samma förhållanden som strukturerade den ”gamla arbetarrörelsen”. Självorganiseringen är den självorganiserade kampen med dess nödvändiga förlängning självorganiseringen av producenterna; med ett ord befriat arbete, med ett annat ord värde.
Låt oss ta ett litet steg tillbaka. Redan i Italien år 1969 var de kämpande arbetarsektorerna oförmögna att skapa en ”församling” som förenade de olika formerna av självorganisering och rörelsen ”rekupererades” av CGIL och dess arbetsplatskommittéer. Fortfarande i Italien, på produktionsbandet i de självsammanträdda rörelserna i februari–mars 1984, ses självorganiseringen vara defensiv i den meningen att den uttrycker försvaret av en gammal sammansättning och ett gammalt förhållande mellan arbete och kapital, ett förhållande som omstruktureringen är i färd med att avskaffa. Av samma anledning skapar eller återvitaliserar den spanska mötesrörelsen (1976, 1977, 1978) fackföreningsstrukturerna, liksom den holländska ”heta hösten” 1983. Detta är samtidigt den tid då alla sorters ”oberoende fackföreningar” växer fram. Det är en i grunden historisk typ av arbetarklass vars existens ifrågasätts genom omstruktureringen. Under strejkerna på Renault år 1975 är det på fabriken i Le Mans, där arbetskraften är den mest stabila och där graden fackanslutna (40 procent) är den dubbla mot det nationella genomsnittet för Renault, som strejken är som ihärdigast och ibland tar sig karaktären av ”självständig kamp”. Under början av 1980-talet då denna avfettningsprocess huvudsakligen ”avslutas” genom att slå mot den okvalificerade arbetsstyrkan av invandrare, vilket framkallade en enorm våg av strejker inom bilindustrin, formaliseras kampernas våld aldrig i försök att upprätta autonoma organ. ”De vill döda oss, men vi är redan döda” – sådan är kampernas anda. Om det 1983–1984 är lika svårt att beteckna gruvarbetarstrejken i Storbritannien som en ”autonom och självorganiserad kamp” är det därför att den i själva verket var en strejk utan krav, utan något program, utan perspektiv. Klassen fick nu endast sin definition av och i sin klassmotståndare, i kampen mot den. Nedgången för och förlusten av autonomins betydelse är inte en enkel effekt av klasskampens tillbakagång. ”Kampen” är inte någon historisk invariant som ständigt uttrycker ett och samma klassförhållande. Autonomins nedgång är inte ”kampens” nedgång, det är nedgången för ett historiskt stadium av klasskamper.
När självorganiseringen i Frankrike blev den huvudsakliga kampformen, vilket började med koordinationen mellan järnvägsarbetare år 1986, representerade den inte längre ett brott med alla förmedlingar genom vilka klassen var en klass inom det här produktionssättet (ett brott som frigör klassens revolutionära essens); självorganiseringen förlorade sin ”revolutionära mening”: överväxten1 mellan den självorganiserade kampen och arbetarkontroll över produktionen och samhället. Självorganiseringen är inget annat än en radikal variant av fackföreningen. Varje kamp för dagskrav, oavsett omfattning eller intensitet, är nu självorganiserad och autonom; självorganisering och autonomi har blivit ett enkelt uttryck för fackföreningsmässighet (som inte är identiskt med den formella existensen av fackföreningar). Om de spanska hamnarbetarnas kamporganisationer under 1980-talet sökte säkerställa sin överlevnad och därmed ändrade karaktär var det för att de blott var organisationer som försvarade de proletära villkoren. Däri ligger den kontinuitet som förklarar övergången från det ena till det andra. Autonomins teoretiker skulle vilja att de ”autonoma organen” uppfinner kommunismen på samma gång som de fortsätter vara det de är: organ i kampen för dagskrav. Som autonoma kamporgan har de en naturlig förkärlek för varaktighet och ”omvandlar” sig sålunda därefter. I alla de nuvarande diskussionerna om autonomi är det anmärkningsvärt att iaktta att det är revolutionen som har försvunnit. Fram till början av 1970-talet gavs diskussionerna om autonomi ett existensberättigande just eftersom de gav ett revolutionärt perspektiv som det därefter närmast har blivit omöjligt att uttrycka. Försvaret och uppvärderingen av autonomin blev ett självändamål och man håller sig på sin vakt för att inte uttrycka några revolutionära perspektiv – de sista som gjorde det var de italienska operaisterna. Nuförtiden nöjer man sig med att upprepa att den reellt existerande autonomin inte är den bästa. Det som har omöjliggjorts är emellertid proletariatets kapacitet att, i sitt förhållande till kapitalet, finna en grund för att konstituera sig autonomt och i en stor arbetarrörelse. Självorganisering och autonomi var ett moment i klasskampshistorien, inte en formell modalitet i klasshandlingen. I alla de nuvarande ansatserna tillskrivs autonomin all verksamhet där proletärer direkt samordnar sig för att göra någonting tillsammans, handlingar som ahistoriskt och allmänt villkoras av ett oberoende från institutioner. I och med detta går klasskampens historisering och periodisering upp i rök. Vi kan endast tala om autonomi om klassen kan relatera till sig själv mot kapitalet och kan finna grunden och kapaciteten för att resa sig som härskande klass i denna positiva självbestämning (i vilket fall som helst kan det endast producera en kontrarevolution som omöjliggör denna resning).
Var helst självorganiseringen och autonomin segrar idag reser sig omedelbart ett missnöje med dem. Redan 1986 i Frankrike framkallade samordningen av järnvägsarbetare starka rörelser som motsatte sig den precis som försöket 2003 att skapa bredare former av samordning bortom lokala kollektiv. I själva kärnan av självorganiseringens nuvarande seger finner vi att det är det som motsätter sig den som för fram klassernas upplösning. Det handlar inte om ett missnöje med autonomin som skulle ha ”rekupererats” utan ett missnöje med själva autonomin i meningen att den nuförtiden ”rekupereras” av sin egen natur. Denna natur, som består av klassens frigörelse genom dess autonoma affirmation (efter att den har ”brutit” de sociala banden med kapitalistklassen), var i den föregående cykeln revolutionens definition. Detta är numera begränsningen för alla aktuella kamper, så som självorganiseringen och autonomin nuförtiden existerar och medvetet levs. Så snart självorganiseringen etablerats får folk nog av den, oavsett var den tar sig uttryck. För tillfället kan man knappast undgå den, men den vilar tungt över rörelsen. Så snart den inletts gör den oss ”uppblåsta” eftersom den burdust påminner oss om vad vi är och vad vi inte längre vill vara. Det är just inom och mot självorganiseringen som proletariatets kamp som klass producerar sin klassexistens som en gräns att överskrida. Autonomin är alltid blott arbetarens frigörelse som arbetare.
Självorganiseringen, autonomin, vad vi faktiskt är som klass, har under kampernas konkreta förlopp blivit föremål för regelbunden kritik. Självorganiseringen förändras internt från dess nuvarande existens som en nödvändig klasskampsform, till den praktiska och teoretiska kritiken av dess reproduktion, i och med sin verkliga utveckling. Det handlar om att uppfatta den teoretiska och praktiska skillnad som denna inre förändring i självorganiseringen innebär. Vi måste emellertid ta med i beräkningen att denna kampcykels karakteristiska kamp mot ”dålig” självorganisering utkämpas i den ”goda” självorganiseringens namn. För tillfället tar kampen mot själva självorganiseringen sig endast uttryck i den ”goda” självorganiseringens namn. Med andra ord är det endast här som revolutionens perspektiv framställs som något skilt från klassens affirmation och som sålunda inte längre kan handla om radikal självorganisering eller autonomi.
Så länge klasskonfrontationen misslyckas med att positivt initiera kommuniseringen av förhållanden mellan individer så som en klasshandling mot kapitalet kommer självorganiseringen att förbli den enda tillgängliga formen av klasshandling.† Sökandet efter ”sann” självorganisering är inte ”fel”. Själva ”felet” indikerar ständigt att självorganiseringen kommer att överskridas genom att det ständigt tar den reellt existerande självorganiseringen som sin måltavla. Denna kritik av den reellt existerande självorganiseringen i en idealisk självorganiserings namn, som är en process utan slut, skapar en spänning inom självorganiseringen. Den visar på innehållet i det som kommer att överskridas: självorganiseringens återvändsgränd, det vill säga dess innehåll, affirmationen och proletariatets uppenbarande för sig självt.
Ett överskridande av den reellt existerande självorganiseringen kommer inte att åstadkommas genom produktionen av den ”sanna”, ”rätta” eller ”goda” självorganiseringen. Det kommer att uppnås mot den reellt existerande självorganiseringen, men inom den, med utgångspunkt i den.
I de nuvarande kamperna erkänner proletariatet kapitalet som sitt raison d’Ítre, sin existens ställd mot sig själv, som den enda nödvändigheten för sin egen existens. I sina kamper brukar proletariatet alla organisationsformer som är nödvändiga för dess handlande. Men när proletariatet brukar alla de organisationsformer som är nödvändiga för sina omedelbara mål (dess avskaffande kommer på samma sätt vara ett omedelbart mål) existerar det inte för sig självt som autonom klass. Självorganisering och autonomi var endast möjligt på basis av en konstituerad arbetaridentitet som har sopats undan av omstruktureringen. Vad återstår nu för dessa proletärer att organisera självständigt?
Om autonomin försvinner som perspektiv är det för att revolutionens innehåll endast kan vara kommuniseringen av samhället, vilket innebär proletariatets upplösning. Med ett sådant innehåll blir det olämpligt att tala om autonomi och det är inte troligt att ett sådant program skulle medföra vad som vanligtvis uppfattas som ”autonom organisering”. Proletariatet kan bara vara revolutionärt genom att erkänna sig självt som klass och det erkänner sig självt som sådan i varje konflikt och så ännu mer i ett sammanhang där dess existens som klass är den situation som det måste konfrontera i kapitalets reproduktion. Vi ska inte missta innehållet i detta ”erkännande”. Klassens erkännande av sig själv som klass kommer inte vara ”återgången till sig självt” utan en fullständig externalisering genom sitt själverkännande som en kategori inom den kapitalistiska produktionsformen. Som klass är vi omedelbart inget annat än vårt förhållande till kapitalet. Detta ”erkännande” kommer i denna konflikt att bli en praktisk kunskap om kapitalet och inte om proletariatet för sig.
Det engelska shop-steward-systemet [fackombudssystemet] som föddes under första världskriget skapade en specifik organisering av fabriken som kallades för ömsesidighet under vilken arbetsuppgifternas innehåll och arbetsrytmen sattes av föreståndare i överenskommelse med de inblandade arbetarna genom valda delegaters representation. Detta system sopades undan av hela omstruktureringen till och med innan Thatchereran. Under 1970-talet uppstod flera konflikter kring fackombudens makt. Systemets svanesång sjöngs å ena sidan med förslagen att omvandla produktionen genom kommittéer bestående av fackombud, i synnerhet i vapenfabrikerna, å andra sidan med arbetarnas återupptagande av produktionen när företag lade ner sin verksamhet. Allt detta gav en rörelse som återvände till föreställningarna om arbetarkontroll och självförvaltning – en brittiskt färgad självförvaltningssoppa som i handling och idéer vida överträffade de franska framstegen på detta område. Efter den brittiska industrins nedgång representerar denna strömning idag ingenting alls. (Echanges nr 99, s. 23)
Under mer än 30 år utvecklades en komplex, autonom rörelse, en sorts hybrid som kombinerade systemet med valda och ansvariga arbetarombud (fackombuden) med användningen av basfackstrukturen – ofta upprätthölls detta genom att utnyttja ”closed shop”-systemet, dvs. fackanslutningstvång på ett företag – med andra ord fackens förvaltning av anställningarna. Man kunde även se en spridning av ”vilda strejker” som vid flera tillfällen hotade regeringar som hade beslutat att ”påtvinga sig med våld”. … Krisen som denna enhet dolde kulminerade under vintern 1978–1979 – The winter of discontent – när landet kastades in i ett totalt kaos utan något annat perspektiv än detta motståndsblocks orörlighet.
Thatcherregeringen sopade undan allt detta genom att förstöra den industriella apparaten: genom privatisering, globalisering och finansiering av ekonomin, generalisering av flexibiliteten, prekarisering av arbetare och genom att introducera massarbetslöshet.
Det styrkeförhållande som ligger till grund för den autonoma rörelsen underminerades men kunde bara provisoriskt vältas omkull efter våldsamma dispyter i arbetarautonomins nyckelområden: hamnarna, stålverken, bilfabrikerna, tryckerierna och framför allt gruvorna. (Echanges nr 107, okt–nov 2003)
När texten återvänder till den nuvarande perioden för att dra lärdomar av de brittiska postarbetarnas strejk dras slutsatsen:
Grunderna för kampen visar också, om den markerar ett brott från arbetarnas sida med det fackliga ledarskapet, att vissa föreställningar om arbetsförhållandena och användningen av basfackstrukturer är hållfasta. Dessa föreställningar återvänder, även om man när autonomin ”ställdes på sin spets” i början av †1980-talet försökte göra sig av med dem. – – – Likväl måste vi betänka att Royal Mail praktiskt taget är en av de enda nationella industrier i Storbritannien som av olika skäl inte har avvecklats, bland annat genom klasskampens ingripande (det är en av Storbritanniens huvudsakliga arbetsgivare med 160 000 anställda, och detta antal ger dem en uppenbar makt). Även baspraktikerna i arbetsförhållandena, som var vanliga inom industrin men som utrotades under 1980-talet förblir levande här” (vår kurs.)
Vi skulle inte kunna uttrycka oss tydligare än såhär.
I flera nutida konflikter, som den bland hamnarbetarna på den amerikanska västkusten, försöker cheferna att knäcka facken av samma skäl som de knäcker arbetarautonomin när den manifesterar sig, för att de båda tillhör samma epok, tillhör samma logik hos den kapitalistiska reproduktionen. Detta borde få förespråkarna av den nya sekulära självorganiseringsideologin att tänka till. På postkontoren i Storbritannien och i hamnarna på den amerikanska västkusten blir arbetarnas autonoma kamp i vår tid till sitt innehåll oskiljaktig från försvaret av stora fackliga institutioner. Inte av den anledningen att arbetare temporärt utnyttjar facken utan på grund av vad de är: stora institutioner som reglerar arbetskraftens autonomi.
På fredagskvällen den 18 juli 2003, bryter en vild strejk ut på flygplatsen Heathrow, mot flexibilitet och årsavstämning av arbetstiden. Efter tre dagars strejk bland biljettpersonal och bagagehanterare återvänder de till arbetet och tillkännager att samtal mellan facken och styrelsen har inletts.
Detsamma gäller varvsarbetarstrejken i Spanien under januari–februari 2004: det är kollektivavtalens förnyelse och ökad flexibilitet som står på spel. Den 30 januari slutar fackdemonstrationen med barrikader, bilar som antänds och poliser som använder gummikulor. Den 5 februari ”försöker en basorganisation samordna kampen om så blir nödvändigt” (Echanges nr 109, s. 23) i Puerto Real efter nya konfrontationer beslutar ett stormöte bestående av arbetare den 12:e att hålla en ny demonstration i staden, vilket resulterar i än fler konfrontationer, den 13:e återupptas samtal mellan företrädare för facken och ledningen. Som vanligt är den vilda strejken endast ett substitut för eller ett komplement till fackliga åtgärder, även då den medför att autonoma organisationer bildas. Det har blivit omöjligt att förvänta sig något annat från vilda strejker. Det är omöjligt att hoppas på en inre dynamik i den som av sig själv, och inte mot sig själv, producerar ett överskridande.
Den 2 juni 2003 varslar IG Metall om en strejk inom metallindustrin i fem regioner i före detta Östtyskland. Motsättningarna som har uppstått mellan arbetare i ”väst” och arbetare i ”öst” förklarar delvis strejkens misslyckande. Det ökande antalet konflikter på enskilda arbetsplatser, utbredningen av entreprenad och andra åtgärder för att reducera produktionskostnaderna splittrar upp exploateringsplatserna med följden att globala kamper i yrkesmässiga branscher skenbart har försvunnit. Det är frågan om proletariatets enhet med grund i kamper för dagskrav som ställs.
Vidare har det blivit uppenbart att proletariatet inte kan enas för sig självt som revolutionär klass genom lönearbetet, inom den ram där den säljer sin arbetskraft. Allting tyder mer och mer på det motsatta och detta är så uppenbart att det är slående.
I Italien, i december 2003, gav inte autoferrotramvieris2 strejkrörelse upphov till någon formell organisering mellan depåer. Om ”den vilda strejkens sjukdom slår väldigt hårt”, ”fungerade den fackliga antistrejkmekanismen perfekt” (Lettre de Mouvement communiste). Delegaten från förarnas samordningskommitté i Brescia, en medlem av den nationella samordningskommittén, nöjer sig med att säga att den illegala strejken var ”det enda tillgängliga vapnet för arbetarna” och att ”om facken har godtagit våra krav på 106 euro är det för att de lyssnar på folket på golvet” och tillägger att strejken inte är riktad mot facken. Milanos spårvagnsförare fortsätter därefter den vilda strejken med slagordet: ”vi är facket”. Basfacken spelade fullt ut deras roll som säkerhetsventiler för de anställdas ilska. Det står alltså klart att de anställda fullt ut accepterade att spela denna roll.
Tyvärr förstod ingen autoferrotramvieris offensiva politiska betydelse och inte heller det permanenta problemet med deras organisering på arbetsplatsen förrän de allra sista depåerna tagits över av rörelsen. Basfacken försökte utan framgång att utnyttja situationen för att stärka sig själva till nackdel för de stora fackfederationerna, men de vägrade att erkänna arbetarnas självständiga organisering av kampen. (ibidem)
Ingen förstod detta, inte ens arbetarna själva.
Lettre drar, i en stund av klarhet, slutsatsen: ”Det är som om defensiva kamper inte längre fungerade som kommunismens skola, som om de inte längre skapade sitt eget politiska överskridande.”
”Efter tågstädarnas strejker, efter strejkerna inom kollektivtrafiken, är det nu metallarbetarnas tur. Gång på gång handlar det om extremt svåra kamper som formeras utanför och mot facken, verkligt autonoma kamper.” (Echanges nr 109, s. 19, vår kurs.) Detta är helt enkelt felaktigt. På Melfi startade Fiatarbetarnas kamp i maj 2004 med strejker utlysta av facken som rörde lönen under dagar som hade förkortats till följd av tekniska problem. Arbetarna går omedelbart bortom detta ramverk och lägger till krav på organiseringen av arbetstiden och lönerna (dessa tillägg accepterades av facken). Strejken kontrollerades uppifrån och ned av FIOM (ett fack inom CGIL), och dit räknas även blockaden av fabriken; dit räknas också de arbetare som tagit på sig ansvaret att försöka utvidga kampen till andra Fiatanläggningar och de arbetare som skötte förhandlingar. När en överenskommelse (”inte alltför dålig” enligt Echanges beräkningar i nr 109) nås misslyckas Cobas3 försök att utmana denna. Arbetarna grundade inte en enda autonom organisation. Detta hindrar emellertid inte självorganiseringens ideologer, beträffande autoferrotramvieris kamp och sådana som liknar den, att dra slutsatsen: ”med Melfiarbetarnas kamp har arbetarautonomin nått ett nytt stadium i Italien”. Autonomin sprids och går endast vidare till ett nytt stadium i huvudet på militanter som har förblivit fixerade vid sin dröm om Mirafiori: en fabrik som ”fallit i arbetarnas händer”. Vad skulle de ha gjort med den?
Echanges slutsats om Melfistrejken når patetiska djup. Denna slutsats redogör för den italienske socialministern Roberto Maronis uttalande i en intervju publicerad i Corriere della Sera. Ministern konstaterar:
När facken kommer överens med regeringen om samtal för att lyfta blockaden [han refererar till Melfi men även till strejkerna på Alitalia och inom kollektivtrafiken, enligt en av Echanges noter] men inte klarar av att göra detta uppstår ett representationsproblem. Det nuvarande systemet löper risken att inte kunna hantera dispyter.
Echanges kommenterar:
…han tillade att tiden har kommit för att också involvera de autonoma organisationerna i avtalen då dessa är mer närvarande och aktiva bland arbetarna. Maronis tal är inte intressant med tanke på förslaget, utan för att han påvisar att radikala och autonoma kampformer ständigt blossar upp och börjar utgöra ett problem för vissa skikt av regeringen och staten.
Arbetarnas kamper utgör naturligtvis ett problem men Maronis tal är uppenbarligen intressant framför allt med tanke på förslaget och det är inte bara intressant, det är sant. Maroni erkänner något som borde glädja varje autonom militant: arbetarnas autonoma kampformer är representativa. Ideologerna säger att detta är ”rekuperering”, ”manipulation”, men så är det inte. Maroni är mycket klarare: fackföreningsmässigheten som tillkommer kamper för dagskrav förmedlas av autonoma organisationer. ”Låt oss erkänna dessa organisationer som förhandlingspartners”, säger ministern.
Den kampvilja som de italienska arbetarna verkar visa nuförtiden öppnar upp omfattande perspektiv för framtiden då italienska och andra arbetare, tvingade av situationen och kampernas utveckling, kommer att konfrontera sin situation som arbetare. Denna situation formaliseras numera av autonomin, som fackföreningarnas mest avancerade form. Autonomin har redan avslöjat sig själv som till sin natur oförmögen att uttrycka revolten mot arbetet om den är närvarande i arbetarnas kamper. Det är så autonomin tagit sig uttryck i Melfi. Det är nu inom självorganiseringen och autonomin, mot dem, som denna kampcykels dynamik produceras som en öppning i klasskampen i allmänhet och självorganiseringen i synnerhet. Det vill säga, som en öppning i klassens handling.
Självorganisering av kamper är ett avgörande moment i det revolutionära överskridandet av kamper för dagskrav. Att orubbligt och ända till slutet föra kampen för dagskrav är inget som kan uppnås av facken, utan av självorganiseringen och arbetarautonomin. Att föra kampen för dagskrav vidare genom arbetarautonomin, på basis av oförenliga intressen, är att åstadkomma en nivåförändring i den kapitalistiska produktionsformens sociala verklighet. Kampen för dagskrav är då inte längre belägen på profitens plan eller de element i produktionsprocessen som bidrar till att formera profiten. Då rör den sig istället på nivån av arbetet som värdeproducent, där mervärdet ingår.
Självorganiseringen formaliserar arbetarklassens och kapitalistklassens oförenliga intressen i kampen för dagskrav. På detta sätt skapas det nödvändiga moment då klasstillhörigheten uppträder som ett externt tvång. Självorganiseringen är den form som kommer att vara startpunkten för kommuniseringen av förhållanden mellan individer, men kommuniseringen sker mot den.
Om det är så att självorganisering har blivit förlegat som revolutionär process är det för att förhållandet mellan kamper för dagskrav och revolution har blivit problematiskt. Självorganisering var den mest radikala formen av förhållande mellan dessa så länge detta förhållande förstods som en överväxt. På så vis kunde Pannekoek berätta för oss att arbetarklassen höll på att bli den dominerande makten i ett samhälle grundat på arbetarråd, efter en lång historisk period av kamper; Negri berättade att kapitalets historia var ekvivalent med historien om arbetarnas aktivitet och Georges Marchais höll på att skriva ett gemensamt program för vänstern. Nu är alla tre döda.
En revolutionär kamp växer fram ur en konflikt mellan proletärers och kapitalisters omedelbara och oförenliga intressen. Den är så att säga förankrad i dessa konflikter och om proletärerna, som är begränsade och bestämda av sin kamp med kapitalistklassen, inte vid något tillfälle under denna kamp för dagskrav lyfter ankaret kommer deras kamp förbli en kamp för dagskrav och kommer som sådan leda till seger eller oftast nederlag.
De kan i motsats till detta bekämpa marknadsförhållandena, beslagta varor och produktionsmedel samtidigt som de integrerar dem, som lönearbetet inte kan integrera, i den gemensamma produktionen, göra allting gratis, göra sig av med fabriksstrukturen som produkternas upphov, överskrida arbetsdelningen, överge alla autonoma sfärer4, upplösa människors autonomi för att integrera alla dem utan reserver och även en stor del av medelklassen, som sänks ner i fattigdom av rörelsen, i ickemerkantila förhållanden. I sådana fall överskrider de sin egen tidigare existens och förening som klass, såväl som sina ekonomiska krav. Det enda sättet att kämpa mot utbytet och värdets diktatur är genom att påbörja kommuniseringen.
Att försvara proletariatets heliga autonomi innebär att man stänger in sig i den kapitalistiska produktionsformens kategorier; det förhindrar tanken att den kommunistiska revolutionens innehåll är proletariatets avskaffande, inte som en konsekvens av en enkel logisk ekvivalens5 utan som en konsekvens av revolutionär aktivitet. Proletariatet avskaffar värdet, utbytet och marknadsrelationerna i det krig som ställer det mot kapitalet och detta är dess avgörande vapen. Proletariatet inkluderar genom kommuniseringsåtgärderna den största delen av de utarmade, av de tidigare exkluderade, av medelklassen och av tredje världens jordbrukare6.
Den fläckfria ”kampautonomin” som en skola om övergången från en kamp för dagskrav till en revolutionär kamp är en konstruktion som inte är intresserad av denna övergångs innehåll, utan denna förblir ett formellt angreppssätt på klasskampen. Om denna övergångs innehåll ställs åt sidan är det för att autonomin hindrar oss från att förstå denna övergång som ett brott, ett kvalitativt språng. ”Övergången” blir endast en bekräftelse och uppenbarelse av den sanna naturen hos det som existerar: proletariatet segrar i revolutionen så som det existerar inom kapitalet, det blir den absoluta polen i samhället. ”Språnget” blir endast en formalitet. Självklart bryter proletariatet med sin tidigare situation när det organiserar sig självt, men om detta brott endast är proletariatets ”frigörelse” av sin verksamhet utan kapitalet, omorganiseringen av vad det är, snarare än förgörelsen av sin tidigare situation, det vill säga om proletariatet förblir självorganiserat, om det inte överskrider detta stadium, kan det endast besegras.
Att anta att varje lönekamp innehåller en revolt mot lönearbetet är att anta att dessa två element samtidigt existerar i varandra snarare än att revolten mot lönearbetet är ett motsättningsfyllt överskridande av lönekampen. I praktiken kan en sådan syn numera endast leda till radikaldemokratism. För femtio år sedan kunde man förstå saker på det sättet och denna förståelse ledde antingen till rådens makt eller till ”realsocialism”. ”Medborgarrörelsen” och den alternativa globaliseringsrörelsen, eller mer korrekt radikaldemokratismen, är verkligen ett projekt som försöker föra kampen för dagskrav till sin spets och som sådana kan de inte ha några andra projekt för tillfället. I det radikaldemokratiska perspektivet borde arbetstidens utveckling frambringa frigörelse genom fritid; välfärd för alla borde bli en progressiv övergång till en verksamhet fördelaktig för såväl individen som för samhället, det vill säga att inom lönearbetets ram avskaffa exploateringen; lönekrav borde bli rikedomsfördelning; kritiken av globaliseringen och finansvärlden blir viktigare än kritiken av det som blivit globaliserat (kapitalet); liberalism och globalisering är för dem exploateringens grunder. Alla som nyligen varit inblandade i kamper eller ”följt” dem vet mycket väl att detta språk har blivit deras, och inte endast inom de ”offentliga inrättningarna”.
Ingen förnekar att den revolutionära kampen har sin upprinnelse i lönekampen eller att den till och med produceras av den. Frågan rör övergångens natur. Det enda ”i grunden antikapitalistiska” innehåll som en kamp kan bestå av är angrepp på de kapitalistiska produktionsförhållandena, ett motstånd mot den kapitalistiska logiken. För proletariatet innebär detta att rikta sig mot sin verkliga existens, mot reproduktionen av exploateringsförhållandet. En lönekamp som angriper detta är inte längre en lönekamp, annars måste man förstå revolutionär kamp som proletariatets kapacitet att ta över företaget, proletariatets kapacitet att bli härskande klass.
Proletariatet har vare sig försvunnit eller blivit en ren negativitet, men exploateringen skapar inte längre en arbetarrörelse som en socialt homogen, central och dominant figur. Denna arbetarrörelse kunde vara medveten om sig själv som socialt subjekt, i den betydelse som det normalt ges, dvs. den var förmögen att vara medveten om sig själv som ett förhållande för sig själv, i motsättning till kapitalet. Detta är inte längre fallet.
Den stora fabriken som samlade ett stort antal arbetare har inte försvunnit men den är inte längre den organisatoriska principen för arbetsprocessen och värdeförmeringsprocessen då dessa blivit långt mer diffusa. Den har blivit integrerad i en annan totalitet och har förlorat sin centrala roll som den organisatoriska principen för hela arbetsprocessen. Fabriken har blivit ett element i en organisatorisk princip som den inte förstår. I motsättningen mellan proletariat och kapital finns det inte längre något som sociologiskt ges aprioriskt (som den stora fabrikens massarbetare gavs). Konflikternas diffusa, segmenterade, fragmenterade och korporativa karaktär är en nödvändig del när motsättningen mellan klasserna placeras i själva kapitalets reproduktion. Det handlar inte om en summa av element som ställs bredvid varandra, utan om en differentiering som produceras av en historisk modalitet hos motsättningen mellan proletariat och kapital. En specifik konflikt kan just av denna anledning polarisera hela konflikten på ett sätt som hittills framstått som obotligt mångfasetterat och diffust.
För att förenas måste arbetarna bryta det förhållande som gör att kapitalet ”sammanför” dem. Ett av de vanligaste tecknen på att arbetarnas kamp går bortom strukturen för en kamp för dagskrav och att de börjar gå samman för sig själva (det vill säga börjar attackera sina egna förhållanden) är att de omstörtar och avviker från de produktiva, urbana, geografiska och sociala strukturerna hos sin ”enhet” i kapitalet, som 1982 och 1984 i La Pointe du Givet (i de franska Ardennerna) eller, närmare i tiden, i Argentina. Man kan inte samtidigt eftersträva proletariatets enhet och den kommunistiska revolutionen, med andra ord kan man inte ställa denna enhet som ett villkor eller en förutsättning för revolution. Det finns inte längre någon enhet annat än i kommuniseringen och det är endast kommuniseringen som, genom att angripa utbytet och lönearbetet, kan ena proletariatet; med andra ord kommer proletariatets enhet endast uppstå i dess upplösning. Den kravorienterade kampens hagiografer7 kan endast spekulera om ”enhet” och kan inte på något sätt specificera de konkreta former som de drömmer om. Det enda konkreta som framkommer är den formella, politiska enheten eller enhet i organiseringsformer som döljer splittringar som ändå kvarstår i kampen. Denna enhet måste alltid påföras kampen.
Arbetare sammanfogar sig själva till revolutionär klass genom att revolutionera samhällsförhållandena, det vill säga genom att revolutionera all sin existens inom kategorierna utbyte och lönearbete. Inom lönekamper ser proletariatet inte hur ”makt” eller ”projekt” framträder utan snarare omöjligheten i att enas utan att attackera sin existens som klass inom arbetsdelningen och alla löneförhållandets och utbytets delningar. I lönekampen framträder detta utan att proletariatet angriper sin existens som klass, utan en revolutionär praktik. Det enda proletära enheten är den som realiseras genom proletariatets avskaffande, vilket innebär att detta måste bli mänsklighetens enhet. Kommuniseringsåtgärderna börjar från en ospecificerad punkt på den kapitalistiska planeten (självklart måste detta ske någorlunda simultant på en mängd platser) och måste få denna snabba enhetseffekt om de inte ska krossas.
Under självorganiseringens och autonomins idéhölje kan vi säga vadhelst vi önskar, att strejker ”är revolutionära”, att de har en ”revolutionär potential”, att de innehåller ”något revolutionärt”, att de bär fröet till ”revolutionen” etc. Allt detta fyller endast en funktion: att inte erkänna språnget, negationen, brottet och att undvika kritik av lönekamperna. Detta leder till en gradvis och mekanisk förståelse av övergången från kamper för dagskrav till revolutionära kamper och det innebär att man överger förståelsen att klassen är subjekt i sin kommunistiska aktivitet endast i så måtto den kommer i konflikt med sin tidigare situation. Marx såg, precis som alla revolutionärer, ett språng, en negation, men skillnaden idag är att klassens permanenta sammanslutning förut gjorde det möjligt att föreställa sig en organisatorisk kontinuitet från en fas till en annan. För tillfället söker autonomins militanter ”något”, ett ”frö”, en ”potential” för revolution i försvaret av arbetskraftens pris eller i andra kamper. I väntan på dynamiken i kamperna för dagskrav förväntar man sig att kampen av sig själv ska frambringa en annan. Men ”kamperna” är endast moment av proletärers aktivitet som de går bortom och negerar, inte en kedja av fenomen som gradvis sammanbinds, där en kamp bär fröet till nästa. I korthet är länken mellan kamper subjektet som omvandlar sig självt negativt. Länken är inte evolutionär.
Under kampens gång kastar autonomins subjekt av sig sina gamla kläder och omvandlar sig så att det inte längre kan se sig självt som existerande annat än inom kapitalismens existens. Det är den exakta motsatsen till autonomin och självorganiseringen, vilka till sin natur endast innehåller proletariatets frigörelse, dess affirmation, och för de nostalgiska dess diktatur. Vi kan prata om kampers ”dynamik” endast för att nå en återvändsgränd vid subjektets självtransformering. Detta ger upphov till en blindhet inför det faktum att det som avskaffas i denna dynamik är det självorganiserade subjektet och att denna dynamik endast existerar som det självorganiserade subjektets upplösning. Så länge proletariatet självorganiserar sig kan det endast göra detta såsom det är inom kapitalets kategorier. Poängen är inte att normativt fördöma självorganisering utan att konstatera vad den är och att säga att revolutionen inte är en dynamik som den innehåller och som endast behöver blomma ut.
Det är ett kvalitativt språng när arbetare enar sig mot sin egen existens som lönearbetare, när de integrerar de utarmade och krossar marknadsmekanismerna, men inte när en strejk ”omvandlar” sig själv till en ”tävling” om makten. Förändringen är ett brott. Frågan rör inte definitionen av självorganisering eller autonomi, vi ska förstå det som en social process: en brytningsprocess i klasskampen, ett subjekts självomvandling genom att avskaffa det som definierar det. De som oavbrutet talar om kampers ”dynamik” missar fullständigt vad som är det väsentliga momentet: proletariatet som revolutionärt subjekt avskaffar sig självt som autonomt subjekt.
De som försvarar kampernas dynamik tror att arbetare, när de i större utsträckning kommer i konflikt med kapitalet och hela staten i sin kamp för dagskrav, kommer att inse att för att uppfylla sina krav måste de höja sig till kvalitativt överlägsna former av kamp. De kommer att behöva ansluta sig till de politiska eller organisatoriska medel som är adekvata för deras krav. Än en gång faller vi in i samma felaktiga bild: målet är detsamma, endast medlen skiljer sig åt. All praktik har ett mål och använder de medel som är adekvata för att nå detta mål. Om de förändras så förändras målen. Målet är inte externt i förhållande till medlen, målet är medlens resultat. Vi bryr oss inte om våld, medlen eller råden i sig. Vi ställer frågorna: Varför konfronterar arbetarna staten? För sektoriella eller nationella ”intressen”? För att kasta ut invandrare? För att de är emot amerikanerna? Eller för att staten står som försvarare av marknadsförhållanden och därmed av delningen i sektorer, nationer och specifika krav – i motsats till deras kommunistiska rörelse?
Övergången från kamper för dagskrav till revolution kan endast ske genom ett brott, ett kvalitativt språng, men detta brott är inte ett mirakel. Inte är det heller så att proletariatet inser att det inte finns något annat att göra än revolution efter att allt annat förlorats. Slagordet ”Une seule solution, la révolution”8 är precis lika naivt som prat om kampers revolutionära ”dynamik”. Detta brott produceras positivt genom kampcykelns utveckling som föregår det och vi kan säga att den fortfarande formar en del av det. Det varslas om detta brott genom ökningen av öppningar i kampen mellan, å ena sidan proletariatets ifrågasättande av sin existens som klass i sin motsättning till kapitalet och å andra sidan reproduktionen av kapitalet som implicerar denna existens som klass. Denna öppning är dynamiken i denna kampcykel och går att konstatera empiriskt.
Vi kan peka på aspekter av den argentinska sociala rörelsen, som efter att ha börjat som ett försvar av det proletära tillståndet och inom detta försvar gick hela vägen till att ifrågasätta det; vi kan peka på ”självmordsbenägna” rörelser; på externaliseringen av förhållandet i kamperna i Kabylien9 inom deras självorganisering i aarcher10; eller på de vilda ungdomarnas aktivitet i fabrikerna; på kollektiv; på autonomins nederlag; på de arbetslösas krav på att arbete ska bli mindre viktigt; på alla de praktiker inom kamperna som producerar klassenheten som en extern enhet och som en objektiv begränsning; på direktaktionsrörelsen; på missnöjet med självorganiseringens innehåll, så som den reellt existerar genom att den endast motsätter sig kapitalet genom att bekräfta proletariatets existens som klass inom det kapitalistiska produktionssättet.
Två punkter beskriver det väsentliga i den nuvarande kampcykeln:
Lönekamperna uppvisar karaktärsdrag som var otänkbara för trettio år sedan.
Under decemberstrejkerna 1995 i Frankrike, i de papperslösas och arbetslösas kamper, kamperna bland Liverpools hamnarbetare, på Cellatex, Alstom, Lu och Marks & Spencers, i den argentinska rörelsen och i det algeriska upproret framträder kampens specifika karakteristika, under själva kampens gång, som en gräns i det att denna specifika karakteristika (oavsett om det är den offentliga sektorn, krav om jobb, försvar av arbetsmedlen, motstånd mot förflyttningar, fabriksockupationer, självorganisering etc.) alltid återför klassen till att vara klass och förbli det, även om rörelsen ofta stöter på spänningar och interna motsättningar i sitt nederlag.
För det mesta handlar det inte om skallande deklarationer eller ”radikala” aktioner utan om alla undflyende praktiker eller proletärernas nekan till sina egna villkor. I de självmordsbenägna kamperna vid Cellatex, i strejkerna vid Vilvoorde och många andra är det uppenbart att proletariatet inte är någonting om det skiljs från kapitalet och att det inte kan förbli detta intet (att proletariatet kräver att återförenas med kapitalet sluter inte den avgrund som kampen öppnar – proletariatet erkänner sig självt och vägrar vara sig självt såsom denna avgrund). Det är arbetets avessentialisering som blir proletariatets aktivitet, både på ett tragiskt sätt i dess kamper utan omedelbara perspektiv (självmordsbenägna kamper) och i dess självdestruktiva aktiviteter och även i kraven på denna avessentialisering som till exempel hos de franska arbetslösa och prekära arbetarnas kamp under vintern 1998. När det uppenbaras att autonomin och självorganiseringen numera endast har ett perspektiv på ingenting (som det uppenbarades under de italienska transportstrejkerna eller vid Fiatanläggningen i Melfi) är det detta som konstituerar dynamiken i denna cykel och som förbereder överskridandet av lönekampen på dess egen grund. Proletariatet hamnar ansikte mot ansikte med sin egen definition som en klass som blir autonom i relation till detta, som blir främmande för det. Självorganiseringens praktiker och deras öden är tydliga exempel på detta.
Ökningen av kollektiv och återutbredningen av intermittenta11 strejker (strejkerna i Frankrike† våren 2003 och de engelska postarbetarnas strejk) gör det påtagligt att klassenhet är en objektivering inom kapitalet, i sökandet efter ett avbrott. Det handlar inte om att döma dessa fenomen efter normativa mått, som endast ser något ouppnått i dem: ett oförverkligat projekt för klassenhet som föregår dess affirmation. I dessa kamper är det externaliseringen av klasstillhörigheten som avslöjas som klasskampens nuvarande natur. Att förstå partikulariseringen av alla dessa rörelser som en svaghet som ska övervinnas genom enhet innebär att man ställer en formell fråga som också besvaras formellt. Dessa rörelsers spridning, deras olikhet, deras diskontinuitet konstituerar deras intressen och dynamik. ”Att gå vidare” innebär inte att övervinna segmentering genom enhet – det vill säga ett formellt svar på ett problem som förmodligen är föråldrat. Poängen är inte att förlora segmenteringen, skillnaderna. ”Att gå vidare” är under andra omständigheter motsättningen mellan dessa kamper i deras olikhet och klassens objektiverade enhet inom kapitalet. Poängen är inte att säga att ju mer klassen är delad desto bättre utan att en generalisering av en strejkrörelse inte är detsamma som strejkrörelsens enhet, det vill säga ett övervinnande av skillnader vilka ses som enbart tillfälliga och formella. Poängen är att förstå vad som står på spel i dessa segmenterade, diffusa och diskontinuerliga rörelser: skapandet av en distans till denna ”substantiella” enhet som objektiveras inom kapitalet. Denna extrema mångfald konserveras och fördjupas i en mer generell rörelse mot kapitalet och den objektiverade enhet som därmed representeras är kanske en förutsättning för att uttrycka skillnaden mellan kamper för dagskrav och kommunisering. Dessa faktum är nu en oundviklig bestämning av klasskampen. Klassens enhet kan inte längre grunda sig på basis av lönen och kampen för dagskrav som en upptakt till dess revolutionära aktivitet. Proletariatets enhet kan endast vara den aktivitet genom vilken det avskaffar sig självt genom att avskaffa allt som delar det. Det är en sektion av proletariatet som övervinner sin kamps omedelbara natur, genom att sätta in kommuniseringsåtgärder och som kommer att påbörja proletariatets eningsprocess, som inte kommer att vara åtskild från mänsklighetens enande; med andra ord sin skapelse som totaliteten av de sociala relationer som människor upprättar mellan sig i sin singularitet.
Under senare tid har vi sett hur arbetslöshet och osäkerhet har placerats i lönearbetets hjärta; vi har sett hur den papperslösa arbetarens situation har definierats som arbetskraftens allmänna situation; vi har sett hur samhällsindividens omedelbarhet har framställts (såsom har gjorts av direktaktionsrörelsen) som den redan existerande grunden för motstånd mot kapitalet; vi har sett hur självmordsbenägna strejker har brutit ut, som vid Cellatex och andra under våren och sommaren 2000 (Metaleurop – med reservationer – Adelshoffen, La Société Française Industrielle de ContrÙle et d’Equipements12, Bertrand Faure, Mossley, Bata, Moulinex, Daewoo-Orion, ACT, f.d. Bull); och vi har sett hur klassenhet har framställts som en objektivitet konstituerad inom kapitalet. Det är innehållet i var och en av dessa särskilda kamper som producerar denna cykels dynamik inom och under dessa kampers förlopp. I de flesta av de aktuella kamperna framträder den revolutionära dynamiken i denna kampcykel, som består i att producera sin verkliga existens som klass inom kapitalet för att förneka sin existens som klass (klassen har inte längre någon relation för sig). Denna dynamik har sin inneboende gräns i det som definierar den som dynamik – klasshandlingen. Som teoretiker är vi utforskare och påivrare av denna öppning, som är klassen som ifrågasätter sig själv som klass inom klasskampen, och i praktiken är vi även dess aktörer då vi omedelbart är involverade. Vi existerar i detta brott.
Vi kommer nu att utveckla några av dessa synpunkter i relation till några senare kamper.
Den grundläggande dynamik som skapar kollektiv inom varje kamp av någon längd och betydelse, som inte längre innebär självorganisering och autonomi, visar på arbetaridentitetens upplösning.† Dessa organ är inte en bättre organisation/existens för klassen, på det sätt som autonomin framstår i relation till de institutionaliserade, representativa formerna, som den lämnar med det som hör dem till (fackföreningarna lämnas med det som hör dem till), utan de skapar ett avstånd till dessa former, vilket till sitt innehåll är klassens avstånd till sig själv. Det är ett avstånd som upprättas mot klassenheten, som existerar objektivt inom kapitalets reproduktion. Nostalgikerna, som saknar det stora klasspartiet och arbetarklassens bataljoner, förblindas av illusioner om de tror att klassplittringen endast är något man genomlider – oftare är den önskad, konstruerad och hävdvunnen. Segmenteringens och kollektivens natur är proletariatets externalisering av sin egen definition som klass inom klasskampen. Hur kan i sådana fall ”enhet” som inte är enhet, utan snarare interaktivitet, konstrueras i en allmän klassrörelse? Vi vet inte… men klasskampen har ofta visat sin ändlösa uppfinningsrikedom. Vi ser det som ett oerhört positivt tecken att den nya kampcykelns karakteristika visar sig för oss under lönekampernas gång.
Även i form av generalstrejk har denna klassenhet, såsom saken förstås av ”klassikerna”, nu inträtt i en tvivlets era. När de strejkande arbetarna under våren 2003 i Frankrike efterlyste en generalstrejk begärde de inte att facken skulle göra något som de önskade, men inte gjorde själva, de krävde något annat än vad de gjorde. Här finner vi en ”spontan”, ”självorganiserad” ”gräsrotsrörelse” som efterlyser en generalstrejk från facken, samma fack som den dagligen tar avstånd från, och ser det dessutom som en väg framåt. Vi behöver inte nödvändigtvis finna en motsättning mellan dessa (det var ju hur som helst såhär det gick till) men det är svårt att se appellen till facken om generalstrejk som en enkel fortsättning på strejkrörelsen. Underligt nog efterlyser inte denna rörelse generalstrejken när den är på uppgång utan istället när den är på nedgång vilket kastar ett tidigare okänt ljus över generalstrejkens natur. Det är de strejkande arbetarnas eget handlande som dominerar de strejkande arbetarna, vilket inte var fallet femton dagar tidigare då det var den fortlöpande tråden av aktivitet och motsättning genom vilken klassen existerar i sig själv som distinktion i förhållande till sin enhet och sin objektiverade existens i kapitalets reproduktion. Klassenheten är fortfarande välmående, den är en objektiv enhet i kapitalets reproduktion. Att vädja till facken var helt enkelt att erkänna på vilken nivå denna enhet existerar, såsom en hypostaserad enhet.
Här handlar det om stora och viktiga grupper av unga arbetare som förkastar det kapitalistiska produktionssystemet fullständigt. När de förkastar detta, så faller de inte heller för integrationens förförelse eller för självförvaltningens ideologiska konstruktioner. Den här situationen har inget gemensamt med vad vi såg under 1970-talet i Europa och Amerika.
De ”vilda ungdomarnas” ”kollaterala offer” är sagorna om kooperationen som knyter samman arbetarna (för sig själva), som en språngbräda för revolutionär självorganisering och autonomi.
Vi kan tala om ”misärens självförvaltning” men då ignorerar vi det huvudsakliga problemet med självförvaltningens, självorganiseringens och autonomins natur. Det är lika lätt att säga att det inte finns någon möjlighet till självförvaltning inom det kapitalistiska systemet – vilket innebär att generaliserad självförvaltning inte kommer, efter att man övergivit den statliga och kapitalistiska dominansen, vara något mer än förvaltningen av affärer (av alla affärer) och av deras kopplingar, deras utbyte. Det skulle oundvikligen leda till värdets och statens återkomst. De argentinska autonoma kampernas storhetsperiod – under slutet av 60-talet och början av 70-talet – har inte avslutats blott för att man inte längre upptäcker liknande kamper, utan på grund av förändringar i exploateringssättet, i arbetarklassens sammansättning och metoderna för arbetarklassens reproduktion. ”Rodrigazo” 1975, med sina lokalråd, framträder som denna periods och kampcykels svansång. Redan under den perioden resulterade autonomin endast i formuleringar av nationella program, ekonomisk planering eller återstärkta fackföreningar.
Det viktiga för dagens autonoma militanter är förnekandet av reellt existerande autonomi för att de har fastnat i en oövervinnelig motsägelse. ≈ ena sidan är autonomi och självorganisering revolutionens gyllene väg, eller den ständigt potentiella revolutionen. ≈ andra sidan är autonomins aktuella uttryck på ett omfattande och återkommande sätt en bekräftelse på att klassen är en klass inom den kapitalistiska produktionsformen. Den autonoma, argentinska rörelsen deklarerar – ”vi har gjort de politiska partiernas, NGO:ernas, regeringens arbete”. Det enda perspektiv, den enda dynamik som framträder är den som öppnas av allt som går stick i stäv med denna autonomi. Man kan vara autonomins och självorganiseringens purister om man så vill. Det förhindrar inte att självorganiseringen resulterar i fabriker som förvaltas av arbetarna själva och att planes trabajar 13 administreras av piqueteros själva (till och med arbetstiden regleras numera inom rörelsen). Allt sedan piqueterosorganisationerna uppnådde rätten att själva administrera planes trabajar kom deras deltagande att bli en verklig återvändsgränd, inte endast i förhållande till staten, utan också mellan grupperna.
Vi kan inte argumentera att piqueteros på grund av planes trabajar inte längre är autonoma och självorganiserade. Om det är viktigt att betona rörelsernas autonoma och självorganiserade natur är det för att visa att de inte degenererat eller institutionaliserats på grund av någon autonomins och självorganiseringens skleros; de är snarare den tydligaste manifestationen, den enkla sanningen (varken bra eller dålig), av vad autonomi och självorganisering innebär idag: ett förkastande av vad vi är i samhället vilket inte är något annat än vår ”frigörelse”. De få fall av fabriksockupationer som också inneburit att arbetarna återupptagit produktionen har också fört med sig krav på att staten ska ta över fabriken. Detta påvisar autonomins verkliga innehåll: arbetarklassens autonomi innebär arbete och värde. Även om vi skulle föreställa oss att alla fabriker var ”återtagna” skulle det inte förändra något. Så länge arbetarna självorganiserar sig som arbetare (självorganisering är per definition detta) kommer ”de övertagna fabrikerna” att vara kapitalistiska fabriker, oavsett vem som driver dem. Det väsentliga som hände i Argentina var att alla former för självorganisering, autonomi, för fabriksockupationer och folksamlingar omedelbart mötte sin gräns såsom en inneboende motsättning och opposition, som behandlade dessa former som det kapitalistiska samhällets fortsättning. Att avskaffa kapitalet är på samma gång att förneka sig själv som arbetare och att inte självorganisera som sådan. Det är en rörelse som avskaffar företagen, fabrikerna, produkten och utbytet (oavsett form). Proletariatet som klass och revolutionärt subjekt avskaffar sig självt som sådant när det avskaffar kapitalet. Den revolutionära processen är den process som avskaffar allt som går att självorganisera. Självorganiseringen är revolutionens första akt. Den blir sedan ett hinder som revolutionen måste övervinna.
Innehållet i denna dispyt inom självorganiseringen artikuleras medvetet i Argentina runt två teman: subjektivitet och arbete.
I själva grunden för de produktiva självorganiserade projekten ställs frågan om subjektivitet och interindividualiteten, i motsättning till en verksamhetens partikularisering, såsom arbetet, som är sammanfallandet av den individuella och sociala karaktären hos den mänskliga verksamheten som är frånskild sig själv, och i motsättning till autonomiseringen av produktionsvillkoren såsom ekonomin. Det kapitalistiska produktionssättet är inte ett produktionssätt för att det måste passera genom den materiella produktionen som sådan utan för att dess sociala förhållanden måste passera genom en form, en princip, som endast kan existera objektivt – värdet. Kommunismen är inte ett produktionssätt eftersom verksamheten inte är samlad som en gemensam, yttre norm som endast kan existera så som en produktion som objektiverar sig själv. Under kommunismen är förhållanden mellan individer förhållanden i vilka deras singularitet konstituerar dessa förhållandens verklighet. Det är lika absurt att föreställa sig kommunismen som en sorts produktionsorganisering, som oundvikligen i slutändan måste bli en form av mått, ett våldsamt abstrakt likställande av verksamheter som kan kvantifieras, som det vore att föreställa sig den som ett rent intersubjektivt förhållande till vilket produktionen endast är ett tillbehör. Varje verksamhet är ett mål i sig eftersom det inte finns någon norm, eftersom det inte finns någon princip att likställa saker efter och ingen situation att reproducera.
Den viktigaste aspekten av de argentinska kamperna är just den som hånats av självorganiseringens apologeter. Det är inte som de vill få det till – att autonomins problem med den produktiva verksamheten blir sklerotiskt när den institutionaliseras och ”underlättar reproduktionen av en ekonomi i kris” (…changes) – utan för att det är däri som autonomin verkligen ligger och ifrågasätts. Revolutionen som kommunisering blir trovärdigt inom den produktiva verksamhetens modaliteter för att den ställer sig i motsättning till självorganiseringen på det sätt som dess produktiva verksamheter förverkligas, och gör så i konflikter där målet är självorganiseringen själv.
I de produktiva verksamheter som utvecklades i de sociala kamperna i Argentina hände något som vid första anblick framstod som ganska förvirrande: det syntes klart och tydligt vad autonomin innebär, nämligen arbetarklassens övertagande av och reproduktion av sin egen belägenhet inom kapitalet. Den ”revolutionära” autonomins försvarare kan hävda att detta skedde för att den inte segrade, men detta var dess verkliga seger. Men, i det ögonblick som autonomin, i produktiva verksamheter, visade vad den är omstörtades hela autonomins och självorganiseringens grund: proletariatet kunde inte i sig självt finna kapaciteten att skapa andra interindividuella förhållanden14† utan att omstörta och negera vad det är inom samhället, dvs. inte utan att ställa sig i motsättning till sin egen autonomis innehåll. De produktiva verksamheterna och de faktiska metoderna för deras realisering har skakat proletariatets bestämningar som klass inom det här samhället i grunden: egendomen, utbytet, arbetsdelningen och framförallt själva arbetet.
”Vi är dumma i huvudet om vi skapar kantiner som bara är till för att våra kamrater ska kunna äta. Om vi tror att produktionen på en gård bara handlar om att gräva upp bönor för att våra kamrater ska kunna äta, då är vi verkligen fullständiga dumhuvuden … Om vi inte vet hur vi ska kunna lämna gården och allting staten påtvingar oss, om vi inte kan skapa ett nytt samhällsförhållande, nya värden, en ny subjektivitet, så ska vi nog inte satsa något på ett nytt 19/20.”15 Vi vill ”frambringa en ny subjektivitet, nya värden.”16 I en intervju med en aktivist från MTD Solano framgår det att målet med alla dessa aktiviteter inte endast är att överleva. Huvudmålet är snarare ”att utveckla nya former av liv i allmänhet”: arbetsdelning, rotation av uppgifter, hierarki, förhållanden mellan män–kvinnor, olika sätt att lära sig, förhållandet mellan det offentliga och det privata, okvalificerat och kvalificerat arbete, att gå bortom utbytesförhållanden osv. En viktig ståndpunkt hos MTD Solano är till exempel vägran (så långt detta är möjligt) att fatta beslut genom röstning: ”…tanken är att finna ett svar som alla kan godtaga”. Frågan om ”vi” och ”jag” behandlas här på ett nytt sätt. Utan att börja prata om individens sociala omedelbarhet, så innebär ett sådant steg, till skillnad från den mystiska separationen av det allmänna och den enskilda, snarare icke-separationen av det allmänna och den enskilda, vilket bibehåller mångfalden. ”Vid en omröstning får man en känsla av att några är vinnare och några förlorare, som om det vore två grupper.” Här är det åter igen nödvändigt att insistera på vikten av en territoriell organisering som ifrågasätter den begränsande självorganiseringen i en viss situation (en territoriell enhet är inte socialt homogen). Den ockuperade fabriken är inte längre ensam, utan en del av en helhet som inkluderar den. Produktionen och distributionen utgör således problem som inte kan lösas i de kategorier som definierar det proletära förhållandet och dess reproduktion. En aktivist från MTD Allen (Macache) berättade hur frågan om överskott, om överproduktion, om dess distribution ställdes i en ockuperad fabrik; hur övertagandet av fabriken och att få den att fungera igen för Brukman-arbetarna var del i ett kraftförhållande som inkluderade förbindelsen med de arbetslösa i piqueterosrörelsen. Vid det tillfället skulle man kunna säga att det är en ”generalisering” av självorganiseringen eller autonomin som saknas. Men i så fall förstår man inte att det som kallas för ”generalisering” inte är en generalisering, utan snarare en förgörelse av klassen som självorganiserande subjekt.† Denna generalisering är subjektets överskridande av sig självt och dess möjlighet att självorganisera i sin situation. Om vi inte förstår denna ”dynamik” som ett brott är vi fast i visionen om en rent formell rörelse eftersom dess innehåll undgår oss. Vi förväxlar övertagandet av överlevnadsbetingelserna med avskaffandet av den situation som vi hänvisas att ta över. Om proletariatet avskaffar sig självt så självorganiserar det sig inte. Att uppmana till självorganisering av hela rörelsen är att vara blind för dess innehåll.
Vi självorganiserar oss som Mosconis arbetslösa, Brukmanarbetarna, kåkstädernas invånare… men när vi självorganiserar oss stöter vi omedelbart på vår natur i kampen, vilket blir det som måste överskridas. Självorganiseringen framträder som en allmän gräns att överskrida i konflikterna mellan de självorganiserade sektorerna. Vad som framgår i dessa konflikter är att arbetarna försvarar sin nuvarande situation utifrån det kapitalistiska produktionssättets kategorier, just de kategorier som definierar dem som klass. Enhet är omöjligt om det inte innebär självorganiseringens avskaffande, när den arbetslösa, Zanonarbetaren eller husockupanten inte längre kan vara arbetslös, Zanonarbetare eller husockupant. Antingen får vi enhet, vilket innebär avskaffandet av möjligheten till självorganisering, eller så har vi självorganisering vilket innebär att enheten är en dröm som förloras i konflikterna som situationernas mångfald innebär (se exempelvis motsättningarna i Bolivia mellan El Altos ”kvarterskommittéer” och sammanslutningarna i Santa Cruz apropå frågan om nationalisering av naturgas).
I Argentina har inte självorganiseringen överskridits och den kan endast överskridas i slutfasen av en kommuniserande revolt. De sociala kamperna i Argentina har varslat om detta överskridande. När det blir påtagligt att revoltens natur inte längre kan vara autonomi, vare sig som ett realiserbart projekt eller som ett projekt i färd att realiseras, blir självorganiseringen ett fängelse för sin egen situation, vilket är precis den begränsning som kampen mot kapitalet måste överskrida. Klasskampen förblir fångad inom klasstillståndets enkla uttryck. Under det obevekliga försvaret av sina mest omedelbara intressen blir klassens existens ett yttre tvång inom kapitalet. I försvaret av sina omedelbara intressen leds proletariatet till att avskaffa sig självt, då dess aktivitet i de ”ockuperade fabrikerna” inte längre kan vara instängd i de ”ockuperade fabrikerna”, inte heller i de ”ockuperade fabrikernas” enhet, sammanslutning och koordination. Den kan inte ens stängas in i självorganiseringen (se exempelvis Brukmanarbetarnas vittnesmål i Macache).
Detta betyder helt enkelt att proletariatet inte kan kämpa mot kapitalet utan att ifrågasätta allt det som bestämmer det som klass i dess ömsesidiga inblandning med kapitalet. Det är detta som syns vid en skärskådning av de produktiva projektens interna motsättningar och i konflikterna mellan de självorganiserade strukturerna (en klassens självorganisering, där alla effektiva metoder motsätter sig själva klassdefinitionen).
Den upproriska sociala explosionen som började i Kabylienregionen under våren 2001 illustrerar även den det missnöje som självorganiseringen ger upphov till så snart den har rotat sig. Missnöjet beror inte på dess tillfälliga brister utan på självorganiseringens natur som bekräftar proletariatets existens definierad som en klass inom det kapitalistiska produktionssättets kategorier. Detta missnöje som upprorsrörelsen visar gentemot de former av självorganisering som den vid ett tillfälle själv utgör är relaterat till två faktum: rörelsens utsträckning och frågan om dagskrav. En öppning i klasskampen uppenbarar sig i detta missnöje, såväl som i de två faktum som missnöjet är beroende av. Öppningen ligger mellan klassexistensen som formaliseras genom självorganiseringen och ifrågasättandet av denna formalisering, vilket innebär en fortsättning och fördjupning av klassens motsättning till kapitalet. Under denna fortsättning och fördjupning dömdes den kabylska revolten, då den saknade kommuniseringsåtgärder, till ett besinningslöst framåtstörtande utan formaliserbara mål och/eller till att återvända till den existens som klassen erkänner, dvs. erkänd i och av kapitalet, alltså slutligen framförhandlad till självorganiserade former. Upploppen ställde inga krav och var inte så allmänna (slutet för hogra17) att de kunde ställa krav. Ibland blev de till konfrontationer (som var mer eller mindre manipulerade av polisen under de algeriska demonstrationerna i juni 2001) mellan rivaliserande gäng av plundrande demonstranter vilket vittnar om omöjligheten av en klassenhet utanför den revolutionära aktivitet i vilken klassen avskaffar sig själv.
Aarcherna18 spelade två motsägelsefulla roller. ≈ ena sidan var de rörelsens uttryck, dess organisationsform, dess debattforum, dess röst, å andra sidan var de en ny, framväxande politisk representation, ett substitut för partierna, en ny politisk representation som begränsar revolten. Till slut gick det väldigt snabbt och aarcherna framstod inte längre som ett utrymme för folket att uttrycka sig i, utan snarare som en arena för gamla och nya politiker.
Trots, eller kanske på grund av, sin våldsamhet begränsades redan från början den algeriska revolten i Kabylien till angrepp på statens institutioner. Däremot skonades alla produktionsförhållanden, utbytet och distributionen, eftersom upproret inte riktade sig mot dem19 och eftersom upprorsmakarna inte hade möjligheten att angripa dem. Därför självorganiserades upproret. Självorganiseringen var då endast ett tecken på att upproret inte omvälvde sociala förhållanden och att det endast hade begränsade mål: samhället skulle frigöras från en ”korrupt”, ”korrumperad” och ofri stat, vilket framgick av parollerna ända från upprorets början. Det är dess egen begränsning som ger upphov till dess organiseringsformer, dvs. ger upphov till självorganisering.
När angreppen på staten fortsatte efter juni 2001 och våldet visade sig vara nödvändigt, innebar det både ett angrepp på den algeriska staten och ett avvisande av självorganiseringen i aarcherna. Självorganiseringen formaliserar själva klassens existens som klass i och för kapitalet och i kampen erkänner inte proletariatet längre denna existens som sin egen. Klassexistensen är en autonom existens. För att parodiera Marx i Klasstriderna i Frankrike 1848–1850: det är endast genom att i sin egen rörelse skapa en kraftfull och stabil självorganisering, genom att göra den till en motståndare och genom att bekämpa den som det subversiva partiet slutligen kan bli ett verkligt revolutionärt parti.
När proletärer åtar sig olika nödvändiga uppgifter, som involverar dem i kampens utveckling, så sker detta inte utan organisering. Det krävs organisering för att blockera vägar, belägra polisstationer, tvinga butiksägare att sluta förse ordningens styrkor, direkt återta varor som är viktiga för dem genom plundring eller genom att kontrollera olika lager… Denna organisering är aldrig en formalisering av vad de är inom det existerande samhället, såsom en grund eller ett ankarfäste för det nya samhällsbygget som är frigörelsen av vad de är. Den är med andra ord inte en självorganisering. Den formaliserar inte något föregående subjekt. Proletärernas situation är inte längre något att organisera, att försvara eller frigöra, utan något att avskaffa.
Det är intressant att begrunda det samtidiga förhållandet av konflikt och integration, som skapades mellan arbetslösa och arbetande proletärer, små butiksägare och administratörer, som fortfarande i Algeriet är mer eller mindre involverade i politisk klientelism. Det går inte att enas kring krav. De algeriska proletärernas kamp i Kabylien påtvingar sig genom direkt aktion, uttrycker sig utanför alla enskilda terränger (arbetsplats, grannskap osv.), förnekar de uppdelningar som upprätthålls av kapitalistklassen, tenderar mot sin generalisering och bär på ett globalt förkastande av staten, och utvecklar sig i motsättning till alla legalistiska och pacifistiska valparoller.
Dessa proletärer hävdar väldigt sällan ”klassbestämningarna” i sin aktivitet. Detta skiljer sig förvisso från den föregående kampcykeln där den mest reformistiska handling högt och klart framhävdes som den stolta världsarbetarklassens mobilisering. Att proletärers handlingar inte längre framhävs som klasshandlingar betyder inte att de inte skulle vara klasshandlingar. Klassens handlande sker krampaktigt när det rör sig om proletariatets ifrågasättande av sin egen existens som klass, något som objektiverar sig i förhållande till proletären såsom en bestämning i kapitalets reproduktion, vilket alla självorganiserade kamper visar. Det är ingen överraskning att proletärer inte längre bekräftar sin klassexistens, då det är deras motståndare som upprätthåller den proletära klassexistensen som det huvudsakliga innehållet i kontrarevolutionen.
Då den proklamerar negationen av klasserna som en livsstil, och därigenom som en förutsättning för klasskamp, hamnar direktaktionsrörelsen i en rad återvändsgränder: kapitalet som förtryck och symbol; den olösliga frågan om den direkta aktionens verkliga omfattning; dess hänvisningar till behov, till nöje, till begär, till ett ”autentiskt” mänskligt självt. Denna återvändsgränd framträder bland annat under upplopp, genom dess självbegränsning (den självrefererande karaktären) och genom dess ”rekuperation” av mål som inte var deras egna, såsom skedde i Quebec, i Prag och även i Genua. Emellertid har denna ömsesidiga exklusion blivit den nödvändiga formen för kampcykeln och det är här dess dynamik uppträder, då den konstituerar direktaktionsrörelsen som ett mellanting mellan det proletära tillståndet och skapandet av nya sociala förhållanden. Även om dessa individers omedelbara förhållanden i deras singularitet i slutändan endast existerar som en alternativ livsstil varslar direktaktionsrörelsen om den kommunistiska revolutionens innehåll: proletariatets förnekande av sin klassexistens i konflikt med kapitalet.
Vi har redan erinrat oss Cellatex och de efterföljande kamperna. Från december 2002 till januari 2003 förs ACT-strejken i Angers20 samtidigt av en mellanfacklig koordineringskommitté och en† strejkkommitté som var ”bred, öppen och baserades på gräsrötterna” (Echanges nr 104). Tre produktionslinjer återupptas tillfälligt, men det hindrar inte att de färdiga produkterna bränns upp. Det är intressant att se tillbaka på händelsernas kronologi. Efter att ACT definitivt beslutat att stänga ner den 20 december (efter ett antal avledande manövrar och förhandlingar) ockuperar arbetarna fabriken. Fabriken är ockuperad, men ingen vet varför. Den 10 januari går strejkkommittén med på att starta produktionen av elektroniska kort avsedda för en italiensk utrustningsleverantör. Den 22 januari levereras 200 kort, den 23:e bränner ockupanterna kort som tagits ut ur lagret och den 24:e avhyses ockupanterna utan svårighet.
Om Cellatex kan lära oss något vad gäller form (våld har en lång i historia i klasskampen), men även vad det gäller innehåll, så är det att den dynamik som verkar i denna typ av kamp ligger i det faktum att proletariatet inte är något i sig självt utan ett intet fullt av sociala förhållanden: mot kapitalet har proletariatet ingen annan utsikt än sin egen upplösning.
Under samma period skrev de arbetare som sparkats vid Moulinex på samma sätt (genom att sätta eld på en fabrikslokal) in sig i denna nya kampcykels dynamik, där proletariatets egen existens som klass är begränsningen för dess handlande som klass.
Den yttersta punkten för kampen om löner och villkor kan definieras som den punkt då motsättningen mellan proletariat och kapital tenderar mot en sådan utgång att klassdefinitionen blir en extern begränsning, en exterioritet som endast finns där för att kapitalet finns där. Klasstillhörigheten externaliseras och blir en begränsning. Det är här som klasskampen tar ett kvalitativt språng. Det är här som vi finner ett överskridande och inte en överväxt. Det är här vi kan gå från en förändring i systemet till en förändring av systemet.
Den slutgiltiga punkten för klassernas ömsesidiga inblandning är när proletariatet tar över produktionsmedlen. Det tar över dem, men kan inte tillägna sig dem. Proletariatets tillägnelse av produktionsmedlen är en självmotsägelse, eftersom proletariatet endast kan genomföra den genom att avskaffa sig självt som klass i en universell förening av produktionen, där den berövas allt som återstår av dess tidigare sociala bestämning. Under kommunismen är det inte längre frågan om tillägnelse eftersom det är själva uppfattningen om ”produkten” som avskaffas. Naturligtvis finns det objekt (till och med förståelsen av objektivitet och subjektivitet kommer att omdefinieras) som används för att producera, andra som konsumeras direkt och ytterligare andra som används till både och. Men att tala om produkter och att ställa frågan om produkternas cirkulation, distribution, eller ”avyttring”, dvs. föreställningen om en specifik situation av tillägnelse förutsätter uppbrutna platser och en ”koagulering” av den mänskliga verksamheten: marknaden i marknadssamhället, planhushållning och ”inskränkning eller begränsning”21 i vissa visioner om kommunismen. Produkten är inte blott ett ting. Att tala om produkten är att anta att ett resultatet av den mänskliga verksamheten framträder som avslutat i förhållande till ett annat resultat, eller emot andra resultat. Vi bör inte utgå från produkten utan från verksamheten.
Under kommunismen är den mänskliga verksamheten oändlig eftersom den är odelbar. Den har konkret och abstrakt resultat, men detta resultat är aldrig ”produkter” för det skulle ställa frågan om tillägnelsen av dem eller deras ”avyttring” i någon förhandengiven form. Denna oändliga mänskliga verksamheten syntetiserar vad som går att säga kommunismen. Om vi kan tala om oändlig mänsklig verksamhet under kommunismen så är det på grund av att det kapitalistiska produktionssättet redan låter oss se – om än motsägelsefullt och inte som någon ”god sida” – mänsklig verksamhet som ett kontinuerligt globalt samhälleligt flöde och det ”allmänna intellektet” eller den ”kollektiva arbetaren” som den dominerande produktivkraften. Produktionens samhälleliga karaktär varslar inte om något: den gör blott värdets grund motsägelsefull.
Den nödvändighet som den kommunistiska revolutionen ställs inför består inte i att förändra förhållandet mellan lön och profit, utan om att avskaffa de ackumulerade produktionsmedlens kapitalistiska natur. En kamp om löner och förhållanden kan gå från konflikt till motsättning. Konflikten rör sig kring lön och profit och det spelar ingen roll om intressena förblir oförenliga på denna nivå: vi blir kvar i ett nollsummespel som är oändligt reproducerbart och så länge som vi förblir på denna nivå kommer pendeln att slå i endera riktning. Motsättningen rör mervärde och produktivt arbete, men man kan inte kräva att vara en något mindre produktiv arbetare utan att kräva en något högre lön eller en något kortare arbetstid, vilket för oss tillbaka till frågan om distributionen och konflikten. Det är mervärdets ständiga otillräcklighet i förhållande till det ackumulerade kapitalet som utgör exploateringskrisens hjärta. Om inte det produktiva arbetet ständigt stod i centrum för motsättningen mellan proletariat och kapital, om det endast var frågan om ett fördelningsproblem och om inga konflikter om lönen var existensformer för denna motsättning så skulle revolutionen förbli en from förhoppning. Det är således inte genom att attackera arbetets mervärdeproducerande natur som kampen för löner överskrids (det skulle ständigt föra oss tillbaka till distributionsproblemet) utan genom en attack på produktionsmedlens existens som kapital. En självorganiserad kamp kan ta oss till brottet, men brottet överskrider den självorganiserade kampen.
Angreppet på produktionsmedlens kapitalistiska natur är detsamma som att avskaffa dem såsom självförmerande värde som absorberar arbete; det innebär en utökning av gratismaterial, det innebär en eventuell förstörelse av vissa produktionsmedel, det innebär att produktionsmedlen avskaffas som avskiljda fabriker där produkten definieras som produkt, det vill säga ramen för utbyte och handel, det är omvälvningen av förhållandet mellan de produktionssektorer som materialiserar exploateringen och exploateringsgraden, det är deras definition och deras insättning i individuella intersubjektiva förhållanden, det är arbetsdelningens avskaffande såsom den är inskriven i det urbana landskapet, i byggnadernas materiella sammansättning, i separationen mellan stad och land och i själva förekomsten av något som kan kallas fabrik eller produktionsplats. ”Förhållanden mellan individer fixeras i ting, på grund av att bytesvärdet till sin natur är materiellt” (Marx, Grundrisse, riff-raffs övers.). Att avskaffa värdet innebär en konkret omvandling av det landskap vi lever vi, det innebär en ny geografi. Att avskaffa samhälleliga förhållanden är en högst materiell fråga.
Produktionen av nya samhälleliga förhållanden mellan individer är således de kommunistiska åtgärder som vidtas som kampens nödvändighet. Att avskaffa utbyte och värde, arbetsdelning och egendom är inget annat än klasskrigets konst, varken mer eller mindre än när Napoleon förde sitt krig i Tyskland genom att introducera Code Civil22. Tidigare samhälleliga förhållanden undertrycks i den samhälleliga verksamhet där man inte kan skilja aktiviteterna hos strejkande arbetare och upprorsmakare å ena sidan och produktionen av nya förhållanden mellan individer å andra sidan, där individerna endast begrundar detta som ett oavbrutet flöde i produktionen av mänskligt liv.
Att krossa utbytet innebär att arbetarna attackerar bankerna som är deras och andra arbetares fordringsägare, vilket således gör det nödvändigt att klara sig utan sina bankkonton. Det innebär också att arbetare omedelbart och utan marknaden förmedlar sina ”produkter” till sig själva och samfundet, att de hemlösa ockuperar hus och därmed ”tvingar” byggnadsarbetarna att producera gratis och att byggnadsarbetarna tar fritt från affärerna och tvingar hela klassen att organisera sig för att söka mat i de sektorer som ska kollektiviseras osv. Låt oss vara klara på detta. Det finns inga åtgärder som separerade och av sig själva är ”kommunism”. Fraktioner av kapitalet vidtar liknande åtgärder under vissa omständigheter, såsom att distribuera varor, att cirkulera produktionsmedel och råmaterial direkt eller att använda våld emot den existerande staten. Kommunismen är inte ”våld” i sig, eller ”utdelning” av den skit som vi ärver från klassamhället, inte heller ”kollektivisering” av de mervärdesugande maskinerna. Istället är det rörelsens natur som sammanlänkar dessa handlingar, som ligger till grund för dem och gör dem till moment av en process som endast kan fortsätta kommunisera eller krossas.
Militära och sociala aktiviteter är oupplösliga, samtidiga och går in i varandra. En revolution kan inte genomföras utan att man vidtar kommunistiska åtgärder, utan att lönearbetet upplöses, utan att förråd, kläder och hus kommuniseras, utan att alla vapen tas (destruktiva, men även telekommunikation, mat etc.), utan att man integrerar de utblottade (vilket vi själva kommer att ha reducerats till vid detta stadium), de arbetslösa, de ruinerade småbönderna, de rotlösa och förtappade studenterna. Det är ett skämt att tala om en revolution, som skulle genomföras av en ”kategori” som består av 20 procent av befolkningen och som ”strejkar” för att fråga staten om den kan tillfredsställa dess ”intressen”.
Från den stund då vi börjar konsumera gratis måste vi reproducera det som konsumeras. För att reproducera detta fattas de huvudsakliga materialen, reservdelar och mat.23 Således är det nödvändigt att ta över transportmedlen, telekommunikationen och knyta kontakter med andra sektorer och genom att göra detta stöter man ihop med motståndarens väpnade grupper. Konfrontationen med staten ställer omedelbart frågan om beväpning, som endast kan lösas genom att man sätter upp ett distributionsnätverk som stöder striderna på en nära på oändlig mängd platser (skapandet av en front eller av bestämda stridszoner innebär revolutionens död). Från den stund då proletärerna avväpnar varuförhållandets lagar finns det ingen återvändo (särskilt då kapitalet samtidigt blir av med sina grundläggande varor och slår tillbaka). Varje social fördjupning av motsättningen, varje utökning ger kött och blod åt de nya förhållandena, vilket möjliggör integrationen av än fler icke-proletärer i den kommuniserande klassen, som samtidigt konstitueras och upplöses. Det möjliggör omorganiseringen av produktivkrafterna och den fortgående upplösningen av konkurrensen och splittringen mellan proletärer. Det möjliggör intagandet av en militär position, vilket blir innehållet i och framåtskridandet för dess väpnade konfrontation med dem som kapitalistklassen fortfarande kan mobilisera, integrera och reproducera under sina samhälleliga förhållanden.
Kapitalistklassen och dess oräkneliga perifera skikt vilar på en komplicerad härva av ytterst ömtålig pappersexercis och byråkrati och på ekonomiska band, kredit och förpliktelser. Utan dessa band bryter dess interna sammanhållning ihop. Denna klass är inte en gemenskap som grundas på någon materiell association; den är ett konglomerat av konkurrenter som förenas genom utbytet. Utbytet är den abstrakta gemenskapen (pengar). Det är därför alla kommuniseringsåtgärder måste vara kraftfulla handlingar för att avväpna de band som länkar samman våra fiender och deras materiella stöd. Det måste vara en snabb förödelse utan möjlighet till återvändo. Kommuniseringen är inte någon fridsam organisering av gratis varor och ett förnöjsamt liv proletärer emellan. Den samhälleliga kommuniseringsrörelsens diktatur är en process där mänskligheten integrereras i det försvinnande proletariatet. Den strikta avgränsningen av proletariatet från andra skikt – dess kamp mot all varuproduktion – är samtidigt en process där skiktet av avlönad småbourgeoisie tvingas av den ”sociala inramningens klass” att gå in i den kommuniserande klassen. Det är således samtidigt definition, exkludering, demarkation och öppning, bortsopande av gränser och klassernas försvinnande. Detta är ingen paradox utan verkligheten i den rörelse där proletariatet i praktiken definieras som rörelsen för den mänskliga gemenskapens konstitution. Den sociala rörelsen i Argentina reste frågan om förhållandet mellan aktiva proletärer (avlönade), arbetslösa, de exkluderade och mellanskikten, just eftersom de konfronterades av den. Den har bara fått extremt fragmentariska svar, där det mest intressanta utan tvekan handlar om dess territoriella organisering. I den situationen finns det två typer av förlustens militanter: de radikala motståndarna till klassamarbete och de som propagerar för den nationella demokratiska enheten. Revolutionen, som endast kan innebära kommunisering i denna kampcykel, överskrider dilemmat mellan å ena sidan leninistiska eller demokratiska klassallianser, å andra sidan Gorters ”proletariatet självt”.
Det enda sättet att övervinna konflikten mellan de arbetslösa och arbetande proletärerna, mellan kvalificerade och okvalificerade arbetare, är att redan från början, under den väpnade kampens gång, vidtaga de kommuniseringsåtgärder som rycker undan själva grunden för denna uppdelning. Detta försökte de övertagna fabrikerna i Argentina endast marginellt ta itu med när de konfronterades av problemet och i allmänhet var de nöjda med omfördelningen av välgörenhet via några grupper av piqueteros. I frånvaron av detta kommer kapitalet att spela på denna fragmentering av rörelsen och kommer att finna sin Noske och Scheidemann bland de självorganiserade.24 Det kapitalistiska produktionssättets kriser är ingen garanti för en revolutionär process, kapitalistklassen vet mycket väl hur den skall använda kriserna för att fragmentera arbetarklassen. Vad den tyska revolutionen i själva verket redan har visat är att det handlar om att upplösa mellanskikten samtidigt som man vidtar konkreta kommunistiska åtgärder som tvingar dem att ansluta sig till proletariatet, dvs. att genomföra deras ”proletarisering”. I de utvecklade länderna är frågan idag på samma gång enklare och farligare. ≈ ena sidan är en massiv majoritet av mellanskikten lönearbetare och har således inte längre någon materiell bas för sin samhällsposition. Deras roll som infångare för och administratörer av det kapitalistiska samarbetet är grundläggande men har blivit en ständigt prekär situation. Mellanskiktens samhällsposition är beroende av den oerhört ömtåliga mekanismen som ger dem en viss del av mervärdet. ≈ andra sidan och av samma skäl pressar deras formella närhet till proletariatet dem att i kampen presentera nationella eller demokratiska, alternativa ”administrativa” lösningar som kan bevara deras position. De kan nöja sig med radikaldemokratismen och på så sätt ge uttryck för kampens begränsningar. Det kommer inte att finnas någon mirakellösning just eftersom det inte finns några enande dagskrav. Klassen kan endast förenas genom att den bryter med de förhållanden som skulle ge mening åt sådana krav: det kapitalistiska förhållandet. Den grundläggande frågan som vi måste lösa är att förstå hur vi kan sprida kommunismen innan den kvävs i varans grepp, hur vi kan integrera jordbruket så att vi inte behöver något utbyte med småbönderna, hur vi kan göra oss av med de bytesbaserade förhållandena till motståndarna och påtvinga dem kommuniseringen av förhållandena och övertagandet av alla rikedomar, och sist men inte minst, hur vi gör oss av med rädslan inför revolutionen genom att göra revolution.
Proletärerna ”är” inte revolutionärer på samma sätt som himlen ”är” blå, på grund av att de ”är” avlönade och exploaterade och de ”är” inte heller de existerande villkorens upplösning. I sin självomvandling, med utgångspunkt i vad de är, konstituerar de sig själva som revolutionär klass.
1. ”Transcroissance”, en term Trotskij använde för att beskriva det sätt som han trodde att den borgerliga revolutionen i Ryssland och andra mindre utvecklade regioner kunde växa över i en proletär revolution, en analys som inte har förts ut av erfarenheten. Théorie communiste använder även termen till att referera till mer generella (och för dem lika felaktiga) idéer om att vardagskampen, lönekampen och försvaret av arbete etc. helt enkelt kan generaliseras till en revolutionär kamp. Denna uppfattning utgör en väsentlig del av programmatismen (dvs. det program som baseras på arbetets befrielse). Aufhebens förklaring till sin översättning i nr 12, s. 37 fotnot 6. Red. anm.
2. Busschaufförernas, red. anm.
3. Ett italienskt basfack.
4. Först och främst ekonomin.
5. Som skulle mena att de kapitalistiska förhållandenas upplösning är ekvivalent med proletariatets upplösning.
6. Här kan vi också begrunda de argentinska exemplen på kamp, inte för att försvara klassamarbete [interclassisme] utan snarare klassernas avskaffande.
7. hagiografi, en litterär genre som skildrar helgonens liv och kulten kring dem. Red. anm.
8. I Sverige ofta skanderat på engelska: ”One solution, revolution”. Red. anm.
9. En region i norra Algeriet. Red. anm.
10. En grupp människor som i allmänhet har samma etniska bakgrund och formerar sig enhetligt för politiska och sociala intressen. Red. anm.
11. Okontinuerliga, med uppehåll, återkommande. Red. anm.
12. ’Det franska industriella förbundet för kontroll och utrustning’. Red. anm.
13. Arbetslöshetskassorna. Red. anm.
14. Vi talar medvetet inte om samhällsförhållanden.
15. En militant från MTD, Movimiento de Trabajadores Desempleados (De arbetslösas rörelse), Allen i södra Argentina, Macache, s. 27
16. A.a.
17. Arabiska för hån, förakt. Red. anm.
18. Sociala grupper i Kabylien, Algeriet. Red. anm.
19. Förutom några marginella förändringar som rörde solidaritet och inbördes hjälp. Sådant uppkommer alltid när det stormar på det sociala havet.
20. Tillverkare av hårdvara till datorer. Dotterbolag till Bull.
21. En ekonomisk term med sitt ursprung i Kropotkins Erövringen av brödet, kap. 5: ”Ingen inskränkning eller begränsning vad gäller det som samfundet har i överflöd, utan jämlikt delande av de varor som det är brist på eller riskerar att råda brist på” (riff-raffs översättning till svenskan). En. övers. anm.
22. Civilrättsligt lagverk som bland annat reglerar allas likhet inför lagen och äganderätten. Red. anm.
23. Vi undviker det otillfredsställande begreppet ”bruksvärde” som är ett begrepp som är inneboende i förekomsten av varor.
24. Noske ledde det brutala krossandet av det kommunistiska upproret i Tyskland 1919. Scheidemann utropade Weimarrepubliken 1918 för att avstyra en arbetarrevolution. Red. anm.